Kan man komma till himlen utan att gå i kyrkan?
Är det nödvändigt att gå i kyrkan över huvudtaget?
Har kyrkan spelat ut sin roll när inte ens de som tror på Gud går dit?
Nu är det inte så att allt jag tänker på är kyrka och allvar och samhälle...bara så ni vet. Jag ser fram emot NHL säsongen när den kommer igång. Vi byggde färdigt ett staket hemma igår. Jag ser fram emot att kunna spela lite fotboll med några s.k. "old boys" här i trakten...kanske även lite innebandy. Jag hoppas på fint väder i helgen när vi ska ta upp roddbåten från sin plats i Tinnsjön i Risveden (även om det lite sorg i det). En pastor har ett vanligt liv även om det förhoppningsvis levs i, genom och för Gud.
Men åter till ämnet, har kyrkan spelat ut sin roll när inte ens de som tror på Gud går dit? För oss som jobbar inom kyrkan är svaret oftast "nej". Självklart...och läser man sin Bibel så är det uppenbart att kyrkan kommer att bestå tills Jesus kommer tillbaka. Detta är lite svårt att se om man är metodist i Norden för oftast känns det inte så. Tvärtom, ofta känns det som om vi kanske inte kommer att vara kvar tills nästa sommar, val eller generation.
Kanske är jag lite för pessimistisk. Kanske beror det på att Metodistkyrkan i Sverige precis har lagt ner och jag var mitt i smeten. Kanske beror det på att det regnar idag. (Det beror inte på söndagens gudstjänst som var riktigt värdefull). Jag tror inte att alla metodistkyrkor i Norden har problem eller håller på att försvinna. Det finns många härliga kyrkor som fungerar väldigt bra...men det finns också väldigt många som funderar över kyrkans roll i samhälle och tro. Mycket enkelt kan man säga att många funderar över varför "ingen" kommer till kyrkan när det är där man hör om Jesus. Om vi nu har det glada budskapet, varför är det ingen som vill höra det?
Kyrkan, är vi lovade, kommer att bestå tills tidens slut, men vad innebär det för vår lokala församling? Egentligen ingenting, församlingar/kyrkor kommer och går. Det är inte hela världen om en församling inte lever i evighet (eftersom ingen församling gör det) men det är hela världen om församlingen inte lever just nu.
Jag minns en söndag sommaren 1996. Jag kom lite sent till gudstjänsten och när jag kom in trodde jag att det var begravning. På allvar. Jag frågade vaktmästaren vem som hade dött (jag kände en del i kyrkan) och han tittade bara på mig. "-Ingen har dött. Varför frågar du det?".
Det är djupt tragiskt att människor som tror på Gud inte vill gå i kyrkan, men det kanske inte är så konstigt när vi tänker efter. Alltför länge har vi varit låsta av vad gudstjänst, eller kyrka överhuvudtaget, ska vara för något. Vi har glömt att vara kyrka är ett mycket flexibelt begrepp. Under historien har människor samlats för att vara kyrka på hundra sätt. Inget sätt är heligt. Inget sätt är 100% "rätt", även om det finns en hel del fel sätt.
Att vara kyrka på ett relevant och fräscht sätt är högst aktuellt i våra dagar men få verkar veta hur. Gå till Pingstkyrkan eller Missionskyrkan eller Svenska kyrkan eller Metodistkyrkan och det är några små och få variationer på samma tema. Varför är det så? Var finns variationen? Är det variation eller förändring eller förnyelse eller pånyttfödelse som behövs?
Vårt "problem" är att vi är långsamma. Det ligger i vår natur. Det är svårt att riva av vad korset betyder på Facebook eller försöka förklara med 140 bokstäver på Twitter hur en god och allsmäktig Gud kan finnas med så mycket ondska i världen. Det är svårt att byta värld, bli född på nytt och lära sig att bli medborgare i ett annat rike (Guds) och formas till ett nytt folk i Jesus. Det är svårt att prata och berätta och inspirera till ett nytt och rikare liv när det verkar som de flesta är nöjda med hur livet är.
Det är ok att vara långsam för världen går alldeles för fort och hoppar vi på det tåget finns det ingen kvar som hinner se något.
Jag tänker mig att vi inom kyrkan behöver komma ihåg tre fundament:
1. Trofasthet till vår historiska budskap med ett djup och en personlig upplevelse av det innebär. Detta följer på att det finns ingen frälsning, Gud eller evighet utanför den ortodoxa tron. Vi vet inte bättre, kan inte bättre eller förstår mer än de som har levt tidigare. Rob Bell må vara en begåvad man men det hjälper föga när den tro som fanns innan han kom på scenen är den enda tron som är sann. Vi är brevbärare, inte författare, av tro.
2. Att ett liv utan Gud, dvs. ett liv i synd och slaveri till våra begär och frestelser, inte "fungerar" även om det ser ut som om det gör det. Synd skapar inte lycka, glädje eller hopp; Gud gör det; och alla vill ha det. Detta följer på att Gud är kärlek, inget annat. Utan Gud, ingen äkta, riktig kärlek.
3. Att människor faktiskt och säkert vill ha Gud, vill ha det Gud innebär i sina liv och att Gud är god. Detta följer eftersom Gud har skapat alla.
Vi behöver inte tala om specifika synder så mycket för jag tror att människor vet om att dom är sjuka. Detta följer efter punkt 2, ett liv utan Gud och i synd inte fungerar...men vi behöver tala om synd så att människor förstår att det dom upplever (utan att kanske kalla synd eller att dom är "vredens barn" för att använda ett Bibliskt uttryck) är något som är universiellt, kroniskt och allvarligt. Om alla är sjuka (syndare) måste medicinen (Jesus) distribueras av någon (Anden) genom någon/t...och det är vi. Kyrkan.
När jag var liten fanns det ingen narkos via spruta utan bara genom en hemsk mask. Det fanns inte penicillin i tablett form utan bara i en äcklig, gul sörja. Det fanns inte tandläkare med laserborrar utan bara hemska medeltida faktiska borrar. Världen har gått vidare och blivit annorlunda i hur den förpackar det människor vill ha och behöver. Vår tur?
Ja
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar