The opinions expressed on this blog are the personal views of Andreas Kjernald and do not reflect the positions of either the UMC congregations in Skien or Hvittingfoss or the UMC Norway.

torsdag 20 september 2012

Handlar allt om Gud?

Att leva i något av de nordiska länderna är att leva i en värld som tycker att den fungerar rätt bra utan Gud. Det ser ut att gå ganska bra för oss här uppe i norr och det verkar gå bra för oss utan Gud. Ser vi oss omkring så ser det ut som om de flesta har det bra, har råd att köpa mat och titta på storbilds TV.

Det finns TV program och reportrar som ibland påminner oss om att det visst finns människor som inte har det så bra i våra länder, ta Janne Josefsson i Sverige som ett exempel. Han kan knappt gå på restuarang utan att människor blir nervösa för vad han ska avslöja...vilket är en ganska intressant bild i sig. Men dessa bilder försvinner snabbt från första sidan och byts ut mot andra mer meningslösa bilder som upprätthåller att det viktigaste är att du går ner i vikt, vet vad din granne tjänar eller att nån röstades ut på Idol.

En parantes: är det inte märkligt att det viktigaste våra nyhetsmedia vill förmedla är antingen fullständigt meningslöst eller radikalt allvarligt. Antingen kan man "läsa" om vad en brittisk prinsessa har gjort på sin privata balkong i Frankrike eller så kan man läsa om folkmord i Syrien.

Nåväl, jag vill hävda det som den Katolska kyrkans kardinal gjorde, han som kom på besök till Sverige och öppnade en dialog med "hedningar" i Stockholm i veckan som gick. Han sa att det stora problemet är likgiltigheten. Hur kan kristendomen relatera till en människa vars högsta önskan är ett nytt dataspel eller Aftonbladets senaste Metlodifestivalskvaller? Har kristendomen något att säga till en människa som är helt upptagen av det triviala, det menlösa, det inåtvända?

Oftast har svaret varit "nej". Kristendomen är allvarets religion....vi har ju ändå en blodig och torterad man uppspikad på ett kors som huvudsymbol. Hur kan det relatera till Idol? Det är inte för inte som våra folkyrkor har "högmässa" som övertydligt vill förmedla allvar och hur Gud inte är något man skojar om. När då människor har totalt motsatta liv utanför kyrkans väggar....hur går det?

Jag tror det brukar gå till så att vi inom kyrkan antar att människor utanför kyrkan innerst inne inte mår särskilt bra. Vi antar att alla mår dåligt, innerst inne, och vi står redo när krisen kommer. (Det är skrattretande att Humanisterna vill vara med och trösta människor i tragedier. Vad ska dom säga som inte tror på nåt?) Men tillbaka till ämnet, jag tror det är sant att människor utan Gud saknar honom på 100 olika sätt men jag tror det är dumt att dra en skiljelinje mellan vardag och söndag, eller mellan vanliga livet och katastroferna.  Gud är alltid. Gud är en full diskmaskin. Gud är en tvättmaskin som går sönder. Gud är biltvätt. Gud är TV. Gud är fotbollsmatch. Gud är.

När vi gör Gud till allvarlig och högtidlig som bara tar hand om våra kriser får vi en Gud som varken Bibeln känner igen eller som vi vill ha. När vi låter Gud vara Gud som han är får vi helt andra resultat...då är Gud plöstligt mitt i vardagen...och kanske är det där problemet ligger. Vill vi ha honom så nära?

2 kommentarer:

Onkel Olof sa...

"Gud behöver inte försvaras"

Veckans citat i aktuellt...

Andreas Kjernald sa...

@Onkel Olof - hänger inte helt med i din kommentar. Hur hänger den ihop med mitt inlägg?

Utan att riktigt veta hur det hänger ihop tänker jag kort att självklart behöver Gud försvaras. Är det märkligt?
Om du har en vän eller så som ingen förstår, alla mobbar, alla baktalar, alla skrattar åt, alla struntar i...men som har lösningen på Israel/Palestine konflikten, botemedlet på cancer osv....vill du inte "försvara" din vän?

ShareThis