Vi lever i en märklig tid och tiden tycker att vi är märkliga, vi som håller fast vid en gammal, osynlig Gud. Nu senast i USA(där alla självklart är kristna) buade man ut Gud vid Demokraternas partikonvent (som ändå fick komma tillbaka på programmet). Om Gud är märklig även i USA kan man undra hur det är här. Har vi insett att Gud lever i marginalen här i våra nordiska länder...eller tror vi att Gud finns kvar i centrum bara för att Sveriges riksdag öppnas med en gudstjänst och norska folket lägger blommor framför domkirken i Oslo efter tragedin förra året?
Ett land som Norge eller Sverige är unikt i världen när det handlar om Gud. I över 1000 år har vi haft en "statsreligion" och fortfarande existerar stora Lutherska kyrkor med miljoner medlemmar. Ateisterna försöker påstå att kristendomen inte har haft så stort inflytande men det är omöjligt att förstå eller leva i Norge eller Sverige och inte se kristendomens spår. Överallt syns det...även om kyrkor står tomma och folk gifter sig borgligt eller dör borgligt. Man skriver att det sker en "av-kristning" eller en "på-kristning" och citerar olika statistiker.
Mycket handlar nog om att man vill tillhöra det vinnande laget. Vi kristna har länge kunnat känna oss ganska glada över att vi var flest, mest och självklart också bäst (även om bäst tonas ner). Ateisterna och de likgiltiga var i minoritet. Troende var flest. Vi satta agendan. Vi bestämde rätt och fel. Vi hade makten.
Nu vänder det, tror jag. Egentligen vände det för flera decennier sedan. Det kommer att bli mindre och färre och äldre...kristna. De som tror att dom inte tror på någonting kommer inte att bli nämnvärt fler men däremot de som tror på "någonting" men i praktiken aldrig går i en kyrka eller har ens en grundläggande uppfattning om vem Gud är...de kommer att bli fler. Det krävs oerhört mod och stor tro att bli en riktig ateist och vara konskvent. De flesta ateister inser inte hur radikalt det är att tro att man inte tror på någonting. Däremot krävs det ingenting att tro på "någonting" men aldrig knyta an eller riktigt bry sig/investera sig själv.
Vad ska kristendomen ta sig till, vi som är martyrernas religion? Hur ska vi kunna bevisa att något finns som inte syns när hela världen är upptagen av det som syns? Absolut, objektiv sanning är ute, allt är maktspel. Skapelsen är ute, allt är evolution. Bibeln är ute, historisk-kritisk forskning har bekräftat att det är sagor. Erfarenheterna är psykologiska projiceringar. Har vi över huvudtaget hängt med i vår tids intellektuella samhällsutveckling eller tror vi fortfarande att lite mer av det som alltid har varit, variationer på samma tema, är vägen till framgång? Reträtt verkar vara enda utvägen.
En del av kristendomen väljer reträtt. Inte helt öppet men under andra former. Man väljer systemtiskt bort allt övernaturligt eller sådant som en modern människa tycker är märkligt och fokuserar på sådant i kristendomen som är okontroversiellt och allmänt mjukt och fint. Man säger "Ta hand om varandra", "Du är värdefull", "Du är älskad", osv.. Det är inte konstigt att en sådan kristendom sjunker ännu snabbare. Vem behöver en plattityd-kristendom (som har "precious little" att erbjuda dom som lider, har det svårt, m.fl..)?
Det finns dom som försöker, ibland framgångsrikt, att koka ny soppa på gamla,vanliga ingredienser. USA är
som vanligt landet där man är kundorienterad. Där har vi exempel som WillowCreek och Hillsong (Australien). För dom allra flesta kyrkor i Norden är det inte möjligt att kopiera dessa framgångssagor. Vi har helt andra förutsättningar. Vi kanske bör titta på andra möjligheter, som t.ex. A church without walls (Skottland) eller The Crowded House (England).
En sak är jag säker på i denna upptäcksresa att göra Guds rike synligt och möjligt och attraktivt i vår tid. Vi måste tänka nytt om oss själva. Det är vi som är missionärerna nu. Det är vi som måste vakna upp och se om vi bara är med på resan eller om vi är medborgare i ett nytt rike. Det är vi som är "undercover". Jesus sa en gång att Guds rike inte kan ses med blotta ögat. Det är i oss.
Framöver kommer det att vara den stora frågan...är Guds rike i oss och vågar vi/låter vi det synas och förändra oss?
1 kommentar:
Låt mig förtydliga en sak. Det är en fantastisk sanning att Gud älskar oss och ingenting som jag tror eller tycker vi ska förringa. Min poäng var att visa att sanningar lätt kan bli plattityder om dom inte är rotade i sitt ursprung och sammanhang.
Skicka en kommentar