Gud i centrum

Det är mycket spännande med Gud.

Jag kan bara se på mitt egna liv för att se vad som händer med en människa som lämnar sitt liv till Gud. Det är otroligt mycket gott och faktiskt fantastiskt mycket bra, även i de stunder när allt inte är så lätt.

Det är i denna glädje i Gud som jag tror det är dags för oss som följer och älskar Jesus att sluta upp med att vara så försiktiga och försynta, att bete oss som om vi inte har något att komma med eller som om Jesus inte kan frälsa människor till ett bättre liv. Paulus sa en gång:

"-For this reason I remind you to fan into flame the gift of God, which is in you through the laying on of my hands, for God gave us a spirit not of fear but of power and love and self-control."

För min egen del handlar det ofta om att det inte syns på folk att dom behöver Jesus. Alla verkar ganska glada, nöjda och välmående och det behov av Gud som Bibeln är så tydlig med verkar lite osannolikt. Det verkar inte som om människor behöver Gud. Ibland, när krisen eller sorgen kommer, syns det mer. Även i våra sekulära länder är det kyrkan som är mitt i centrum. Det är dit man kommer med sin sorg och sin smärta, antagligen för att man inte har någon annanstans att gå. 

Christer Sturmark, ateisternas hjälte i Sverige, har skrivit att dom vill också vara med och erbjuda krishjälp och stöttning...men vad ska eller kan en ateist säga när katastrofen är framme? Hur kan en ateist ge en människa hoppet tillbaka eller meningen tillbaka eller kärleken tillbaka när hela deras värld är bygger på en meningslös evolution där vi varken har en själ eller ande eller fri vilja eller en himmel eller en Gud? Vad kan en ateist säga för att ingjuta hopp?

Nej, Gud behövs fortfarande i vårt samhälle även om de flesta bara tycks behövs honom när det händer olyckor. (Vilket dilemma det måste vara för Gud, kan jag tänka. Om han på något sätt skulle förhindra alla katastrofer och ingen skulle bry sig om honom det minsta utan fortsätta jaga prylar och kärlek...hur skulle det hjälpa oss? Kan det hjälpa oss att vinna världen om vi förlorar vår själ? Nej. Men om Gud tillåter eller använder katastrofer för att dra människor till sig för att frälsa dom för en evighet innebär det mycket lidande och sorg.)

Det är uppenbarligen så att sorg och smärta finns på samma gång som en god, allsmäktig, allvetande Gud finns. Kyrkan har en absolut nödvändig uppgift att finnas och hjälpa människor till hopp, mening och Gud när sorgen kommer. 

Problemet är att Gud vill vara i centrum hela tiden och vi har så lätt att förpassa honom till en varmrätt på livets smörgåsbord...bra att ha när det "kurrar i magen" men inte så intressant de andra 95% av tiden. Det är ganska logiskt egentligen för om Gud är kärlek och allas människors skapare kan han inte sluta älska oss eller bara älska oss på onsdagar eller när vi känner för det.

Det är nog därför Jesus aldrig talade om att vinna människor för Gud eller tänkte så mycket på hur många som kom på hans möten. Vi ser ingen skillnad på allvaret eller innehållet om Jesus talade med 1 eller 10,000. Det var inte så viktigt för Jesus att vara populär. Hur många var det egentligen vid korset, i den stund  på jorden han som mest behövde support?

Jesus talade om ett nytt rike, en ny födelse in i ett nytt liv, ett liv där människor/individer blev till ett nytt folk. 

Guds barn. 

Detta händer inte automatiskt. Det händer genom den Heliga Andens vind som blåser nåd och liv in i oss; det händer genom Jesus död och uppståndelse som förenar oss med honom själv av oändlig kärlek; det händer genom Faderns oändliga kraft som reser oss från död till liv. Man blir inte frälst/räddad som enskild, man blir räddad till ett nytt rike som en person-med-med-andra-personer. Är vi skapade till Guds avbild och Gud är treenig kan vi aldrig bli återskapta till enskilda individer utan måste bli återskapta till personer-i-gemenskap. 

I denna verklighet, som existerar på denna jord men lever i Guds värld, är Gud i centrum...eftesom utan Honom finns inget centrum, inget liv, ingenting. Som luft är för vår kropp på denna jord är Gud för vår själ i sitt rike...som genom Jesus har kommit och invaderat denna värld med sin dom och kärlek. När vi lever i Guds rike och andas Gud är vi i denna värld men inte av den...och Gud är vårt centrum och Guds rike är i oss. 

Det är inte ett rike som syns som ett hus men det är ett rike som syns som ett leende, som en varm filt för en frusen, som en bön för en vän, som en börda buren för en vän, som en utsträckt hand till en fiende, som en uppoffring eller ett förlåt för någon man inte tycker om, som delar med sig av Jesus och hans frälsning till en icke-troende, som en kärlek som förenar och förändrar individer till personer-i-gemenskap som mer och mer liknar Jesus. 

Det är en av all implikationerna av inkarnationen. Guds kärlek är både jordisk och himmelsk, medmänsklig och "med-Gudsklig". Den visar oss att Gud önskar förena allt i sig själv, han som är kärlek, både söndag och vardag, bön och bröd, lek och allvar, himmel och jord, teori och praktik, teologi och praxis. 

Vilken grej...