Hearts and minds

Dom som har mött Jesus träffas över tid och rum; träffas i det kollektiva minnet hos alla dom som har vandrat denna jord i svunnen tid.Gud skapade en organism så att hans ord aldrig må dö ut och hans ord alltid ska uttalas. Kyrkan heter den. I varje tid har den kämpat med minnesförlust och förnyelsens lust och fägring; med den förstelnande byråkratin och den förtappade egenvandringen. Så även i vår tid.

Den är annorlunda, Kyrkan. Hon har överlevt allt ifrån trolöshet till flagrant heresi och regelrätt förkalkning och står fortfarande kvar. Hon är stor och mäktig men började inte stor och mäktig. Ingen bjöd henne till fester och möten. Ingen lyssnade på henne. Ingen brydde sig om hennes smutsiga och stilla rörelse i marginalen.
Efter en tid blev den till besvär. Pekade ständigt på samhällets falska fanéer och mörkrets lögner om makt, sex och pengar. Pekade på ett nytt liv. Pekade på dom och kärlek, nåd och straff. Pekade på Jesus. Pekade på korset men ännu viktigare en tom grav.
Men pekade med nya liv och nya handlingar och nya värderingar som världen aldrig förr hade sett. Pekade lite tamt och kanske lite osofistikerat med förändrade liv. Pekade med sitt firande och älskade av en gudman som dog och uppstod. Pekade med sitt nattvardsfirande och sina böner. Pekade med sin absoluta trohet mot Jesus och Gamla Testamentets Gud som samma. Pekade även med historiens absolut smartaste argument och mest rationella och logiska sätt på att deras tro var sann och riktig.

Dom dog eller förvisades eller torterades eller fängslades eller tystades eller hånskrattades åt. Höjdpunkten kom under den Arianska eran. Den gamla tron ansågs förlegad och omöjlig att hålla i ett nytt samhälle. Kyrkan hade blivit en politisk makt att räkna med och det fanns många som ville räkna. Plötsligt gick biskop och kung hand i hand. Plötsligt var fokus makt och inflytande genom strukturer. Den sanna gamla tron landsförvisades och ersattes av nya kläder, nytt språk och nya sätt.
Den som gifter sig med sin samtid blir snart en änka och efter ett tag föll den nya tron för tidens tand. Mot all förmodan fanns den gamla tron kvar, bland folket...i marginalen...för dom som har träffat Jesus dör aldrig bort. Även i mörkaste stund när allt ser förlorat ut och människor våldför sig på Guds kyrka finns den alltid kvar. I marginalen. Hos folk. Guds rike är alltid i människor men aldrig av människor.

Det är i vanligt folk som kyrkan lever och rör sig och är till. Det är genom Anden som kyrkan vinner vanliga människors hjärta och sinne. Det som en gång hände. Det som en gång berättades vid lägereldar, vid kajplatser och på restauranger lever alltid vidare för i berättelsen finns liv, ett liv som inte kan fuskas eller fejkas. Som varken kungar eller biskopar kan ordna till. Som inte den mest vältalande heretiker kan väcka. Som inte den mest välputsade publikationen kan se till. I den gamla berättelsen finns liv och när vanliga människor ser det livet levt stannar dom upp...för samma Ande verkar även i dom.

I vår tid är vi tillbaks där vi började fast med vissa förändringar. Även om vår tid på många sätt är radikalt annorlunda än andra tider...är den på det viktigaste sättet precis densamma. Den är full av vanliga människor. Dom finns där, bakom alla fanatiska "hyper" och "moden" och Twitterfierade utkast och ser sällan Andens varsamma och vilande hand i sina liv...Han som är väntades på rätt tillfälle, rätt kristen.
Det gäller att vinna människors heart and mind för bägge krävs för frälsning. Heart and mouth är heart and mind. Det gjorde Jesus en gång och det gick rätt bra även om det fick en till synes usel start.
När inkarnationen tillåts hända i oss och när vi har våra "Maria" ögonblick blir världen lite mer frälst och Anden får ytterligare en möjlighet att plugga in sina skapelser i livgivande kontakter. En del av oss som har träffat Jesus lever genom att göra, andra genom att berätta och andra genom att förklara. Oftast i marginalen. Oftast genom att låta Gud forma oss lerkärl som vi är.
Alla lever i Honom och alla lever i en ny kärlek, i ett nytt rike, ett nytt liv...ett liv som inte kan förklaras och som är helt vrickat (kan Bergspredikan make sense på jorden?) såtillvida det inte handlar om att leva i ett nytt rike fastän fötterna fortfarande sliter på denna jordens mossa och sand.

Vilket är precis vad det gör.

Förr i tiden sa man "-Come Hell or high water!".
Nuförtiden kanske vi får säga "Come Hell or reklambyråer!"

Svar 2 på ateisternas frågor

Frågan handlar om det är rimligt att påstå/tro, som Bibeln gör, att ett fel eller en synd kan bli förlåtet genom att skulden magiskt överförs till en oskyldig person...att således straffa en oskyldig person för någons annans skuld/fel.
Svar: Det är en bra fråga. Frågan om det är rimligt att tro det eller inte är alltid lite lurig (vem avgör vad som är "rimligt"?) men låt gå. Är det ens möjligt att förstå, än mindre att det är rimligt, att en oskyldig person kan försona en skyldig person? Kan jag ta på mig din skuld? 


Låt oss ta några exempel från vanliga livet:
1. Bosse är skyldig SIBA 3000:- för en TV. Kan hans kompis Sven betala hans skuld till SIBA?
Svar: I det här fallet är det ganska enkelt. Visst kan Sven betala Bosses skuld. Sven är "oskyldig" till Bosses skuld men betalar av den av ren välvilja. Problemet är att även om exemplet visar att det fungerar rent principiellt är vår synd lite mer komplicerad än ett lån till SIBA. Bland annat därför att vår synd inte är en mätbar "sak". Vår synd kan inte mätas med kronor, klockan eller kilon.


2. Sven är och handlar. Han ser Emma stjäla hans olåsta cykel utanför affären. Kan Pia, som just gick förbi, ta på sig Emmas skuld?
Svar: Nu är det lite mer komplicerat. En lagbrott har inträffat och lagen säger att den skyldige är den som ska straffas. En Pia kan med all sannolikhet inte straffas även om hon erkänner eftersom Sven såg att det var Emma som stal cykeln. 
Ibland kan en förälder dock vilja ta på sig barnets straff. Då blir saken lite annorlunda. Om Emma var Pias lillasyster som riskerade ett långt fängelsestraff om hon åkte fast (och hon själv bara riskerade böter) vore det kanske möjligt att övertala Sven om att låta Pia ta straffet. Problemet är ju att Emma fortfarande är skyldig, möjligtvis till två brott. Nej, vår synd, om den ses som ett lagbrott, kan svårligen förlåtas genom att en oskyldig dör i vårt ställe.


3. Peter är gift med Eva. Peter bedrar Eva med Lisa. Kan Eva ta på sig Peters skuld?
Svar: Ibland händer detta i verkligheten. En kvinna (eller en man) tar på sig skulden för att partnern har varit otrogen. Det är i det fallet inte sunt eller särskilt bra men det händer. Men det är kanske lite så Gud gör med oss människor i Jesus. Vår synd mot Gud är först och främst valet av en annan, att ha brutit relationen med Gud, och även om han vet att det inte är hans fel är det han som måste ta initiativet. Vi har ju valt bort honom.
I fallet med Gud och oss är det också så att vår otrohet leder till döden för oss själva eftersom endast genom vår relation med Gud har vi liv. Kort sagt, efter Eva och äpplet dör alla människor. Häng med nu: 
Eftersom relationen måste återupprättas eftersom Gud är fullkomlig kärlek och kärlek aldrig ger upp krävde Guds själva essens att människan och Gud skulle återförenas. Detta var dock inte möjligt eftersom människan i sig själv var, och är, oförmögen att vända sig tillbaka till Gud (en skillnad mellan vår otrohet mot andra människor och mot Gud. Mot Gud är den evig, från vårt perspektiv.). Detta är också uppenbart i Gamla Testamentet där vi fick klara instruktioner om hur vi skulle gå tillväga och se hur det gick...
Gud gjorde då det otroliga. Han blev människa och gick hela vägen in i döden och ut igen för att liksom vända alla kort rätt igen. Han gjorde det möjligt att för dom som litar och tror på honom, som dog i vårt ställe, kan relationen med Gud bli återupprättad...eftersom relationen med Gud bröts genom otrohet kan den helas endast med Gud och i trohet.


Ett kort svar på en svår fråga. Då blir det så här. Det är därför tro är så otroligt viktigt. Endast genom vår tro blir vi räddade från döden, den eviga skiljelinjen mellan oss och Gud. 

Ateisternas frågor till pastorn-svar på fråga 1

Här är fråga 1: Why is God called loving or merciful when, in the Old Testament's stories of the Israelite conquest, he specifically orders his chosen people to massacre their enemies, showing no mercy to men, women, even children and animals? På svenska blir frågan ungefär: Varför kallas Gud för full av nåd när han i Gamla Testamentet under erövringen av Israel beordrar specifika massakrar av män och kvinnor och även barn och djur?


Svar: Om vi bortgår från att frågan verkar anta att det är grymmare att döda ett djur än en man eller kvinna är det viktigt att vi först och främst definierar frågan och dess termer samt att vi verifierar om det är sant. Eftersom frågan inte är specifik blir det ett mer generellt svar.
Det är sant att Gud beodrade sitt förbundsfolk att döda en stad eller en region ibland. Det är viktigt att komma ihåg följande:
1. Det var inga oskyldiga människor som skulle dödas. Det var ett mycket moraliskt förfallet folk som skulle erövra Israel och göra saken kort med dom ifall dom fick leva. Deras synd hade nått sitt mått.
2. Landet var Guds att ge till vem som helst och folket som bodde där hade fått sin chans att leva rätt. DEt var genom Israel som Gud skulle ge världen frälsning och även Jesus. Det var viktigt att dom fick en möjlighet att överleva.
3. Gud är full av nåd men han är inte Jultomten. Han ger nåd men han ger också dom. Allt folk får nåd men nåd utskrattad och/eller förnedrad straffas. Folket som Gud ville att Israeliterna skulle förgöra hade fått nåd i hundratals år att ändra sig och leva rätt. Israeliterna fick genom sin speciella roll som förbundsfolket ingen räkmacka. Dom fick genomlida och tjäna som ett exempel på Guds nåd men även Guds dom. Deras lidande fick inget slut eftersom de inte slutade upp med sina idiotiska upptåg.
4. Det är ingen slump att frågan bara nämner Gamla Testamentet för de flesta tror att Gud vad ond och arg där men ändrade sig (eller blev en annan Gud) i Nya Testamentet. Jag undrar hur dessa tänker kring Uppenbarelseboken.


Dessa var några generella svar eftersom frågan inte var särskilt detaljerad. Vi ska inte anta att vi vet allt om hur situationen var i Gamla Testamentet eller i en viss situation. Om vi läser sammanhanget så ser vi att Gud kallas full av nåd för det är så han har upplevts genom historien. Det är en Gud full av nåd som ger syndare en chans att vända sig till Gud. Det är samma Gud som inte tillåter att något hindrar eller stjälper hans folk och leder dom i fördärvet...precis som fäder och mödrar gör på jorden. Skulle Gud göra mindre?

Handsome

Vår värld är besatt av att inte duga. Den förstår att allt inte står rätt till och erbjuder allt möjligt för att ställa livet till rätta, den ena kuren mer bisarr än den andra. Dessutom vet gemene man om att dessa kurer, trick och metoder inte fungerar utan skapar falska känslor och falska bilder av skönhet och "att räcka till" känslor. Detta fungerar uppenbart inte. Vad gör man? Man försöker kanske nästa kur ändå eller kanske har nästa löpsedel rätt.

Tänk vad Gud tänkte rätt när han skapade äktenskapet där man för en gångs skull får upppleva att man duger, att man är "Handsome" oavsett hur man själv känner och definitivt oavsett vad världen säger.
Detta inlägg handlar om att det helt enkelt är skönt att höra att det åtminstone finns en person i världen som tycker att man är Handsome och duger. Gud visste att vi människor utanför Eden skulle känna oss övergivna, bortkastade och odugliga. Jag tror en anledning till att han skapade äktenskapet är alltså att ge oss en bild av hur han ser på oss oavsett hur vi ser på oss...att när vi stiger upp en grådaskig oktobermorgon och har bara övervikt, tandlossning, hårförtunning eller något annat som världen lurar i oss inte duger så finns det åtminstone alltid en dom tycker att vi duger och t.o.m. är vackra. Precis som Gud.

Hur kan det gå till? Jo, vår spouse känner oss och älskar oss oavsett vårt yttre. Det yttre kommer och går och ve den som älskar endast ett yttre. Det är en del av det vi älskar men det vi älskar är mycket mer och större. Det yttre åker snålskjuts på det inre och ett vackert inre gör även ett sådär yttre vackert...och därför är vi alltid vackra för dom som känner oss och som vet att i vårt inre vill vi likna det vackraste som finns...Jesus. Det är så Efesierbrevet 5 kan bli förståeligt.

Det finns dock en skillnad på Gud och våra fruar och män....Gud är den som gör vårt inre vackert och det är han som gör att vårt inre speglar och förändrar vårt yttre. Som en kvinna varsamt lägger sin gamla makes lockar tillrätta så lägger Gud våra synder och misstag till rätta...om vi låter honom och sitter still. För Jesus skull.

Jag ber att alla dom som har upplevt detta men inte nu längre, eller kanske aldrig, hör Gud som kallar på dom. Påminner dom. Upplyfter dom. Älskar dom. För det är klart att vi inte duger. Djävulen har rätt, hans anklagelser stämmer. Hans lögn är också hans sanning. Ingen duger. Förutom en. Jesus. I honom lyfts våra synder bort (vi upplever och kallar dom oftast för ensamhet, tillkortakommande, traumatiska misstag, missmod). I honom lyfts våra skavanker bort. I honom duger vi. I honom är vi vackra. I honom. Djävulens miss är att han trodde att han dög i sig själv. Den lögnen sprider han friskt och vitt och brett. Många lyssnar på honom för hans reklamkampanj har coola leksaker. Alla märker i sin egen tid att det inte funkar, att oavsett vad man gör så duger man inte för det finns alltid nåt med oss som är fel.
Där är det tänkt att äktenskapet ska påminna oss om Guds kärlek och omsorg. Skillnaden är såklart ovillkorlig kärlek plus att han gör om oss. Vänder om oss. Heliggör oss till sin likhet, inte världens eller vår egen. Endast Gud duger. Endast i honom duger vi och tills dess vi förstår det snurrar vi runt och lyssnar på falska "du duger som du är" profeter.

Fel, vi duger som Jesus är och han är väldigt intresserad av att dela med sig av sig själv.

Ateisternas frågor till pastorn - del 1

Ett försök att undanröja några hinder för tro. Vi som tror vet varför vi tror och borde därför kunna svara. All sanning kommer från Gud och således finns det svar på alla missförstånd när det gäller tro och Gud.
Här är frågorna (på engelska). Svaren blir på svenska:

1. Why is God called loving or merciful when, in the Old Testament's stories of the Israelite conquest, he specifically orders his chosen people to massacre their enemies, showing no mercy to men, women, even children and animals?

2. Does it make sense to claim, as the Bible does, that wrongdoing can be forgiven by magically transferring the blame from a guilty person to an innocent one, then punishing the innocent person?

3. Why does the Bible routinely depict God as manifesting himself in dramatic, unmistakable ways and performing obvious miracles even before the eyes of nonbelievers, when no such thing happens in the world today?

4. Why do vast numbers of Christians still believe in the imminent end of the world when the New Testament states clearly thatthe apocalypse was supposed to happen 2,000 years ago, during the lifetime of Jesus' contemporaries?

5. Why do Christians believe in the soul when neurology has found clear evidence that the sense of identity and personality can be altered by physical changes to the brain?

6. If it was always God's plan to provide salvation through Jesus, why didn't he send Jesus from the very beginning, instead of confusing and misleading generations of people by setting up a religion called Judaism which he knew in advance would prove to be inadequate?

7. Since the Bible states that God does not desire that anyone perish, but also states that the majority of humankind is going to hell, doesn't this show that God's plan of salvation is a failure even by his own standard? If this outcome is a success, what would count as a failure?

8. Why didn't God create human beings such that they freely desire to do good, thus removing the need to create a Hell at all? (If you believe this is impossible, isn't this the state that will exist in Heaven?)

9. Is it fair or rational for God to hide himself so that he can only be known by faith, then insist that every single human being find him by picking the right one out of thousands of conflicting and incompatible religions?

10. If you had the power to help all people who are suffering or in need, at no cost or effort to yourself, would you do it? If so, why hasn't God done this already?

Marginalen-va tråkigt!

Det finns nästan inget som är så trevligt som att bli omtyckt, få beröm, vara respektabel. Väl ansedd. Lyssnad på. Trevlig. Följa reglerna. Det är inte för inte som t.o.m. Göran Hägglund är photoshoppad även i verkligheten. Han är respektabel...om än helt fel ute...och när Juholt dribblar står hans närmaste och säger att allt är väl, klockan är fem i tolv.

Kyrkan är likadan, framförallt vi i statskyrkans skugga. Vi vill vara som storebror. Väl omtyckta. Respektabla. Vara med vid stora händelser. Ha vackra viktiga dräkter. Känna att vi är viktiga. Folk ska tycka bra om oss...även om vi endast tillåts vara respektabla på samhällets villkor.
Det är mer än att bara inte stöta sig med samhället eller människor. Det är att vara en del av etablissemanget. Följa reglerna. Vara lydig. Följa John.

Varför känner vi detta behov av att vara respektabla? Vem har sagt att vi måste följa samhällets regler och oskrivna lagar? Vi är ju medborgare i Guds rike, för Guds skull! Vem bryr sig om vad samhället tycker och tänker?

Vi har alla en plats i detta rike och vi har alla strategiskt placerats ut i världens rike av Gud. Vi finns på en plats. Vi finna bland vissa människor. Vi har vissa gåvor och talanger. Jag tror att vi måste sluta upp med att försöka vara respektabla. Vi måste tillbaka till samhällets marginal (bokstavligt men också bildligt) och på nytt förtjäna rätten att bli hörda och sedda. Inte för att vi är så trevliga utan för att vi är så gudomligt goda och kärleksfulla och rättfärdiga. Bara en idiot tror att man kan vara dessa tre saker i egen kraft.
Därför tycker jag om Nåd.
Nåd är ingen snuttefilt. Nåd är en eld.
Nåd är en nyfångad kungsmakrill på 1,8 kilo. Inte en fiskpinne.
Nåd är en Chevrolet Camaro V8. Inte en Toyota 1,1.
Nåd är en rebell. Inte ett statsråd på UD.
Nåd är livs levande. Inte inlåst.
Nåd är i marginalen. Inte på Stora Scenen.

Var är marginalen? Hittar vi ens dit?

En helt vanlig dag...

Detta var en helt vanlig dag. Inga revolutionerande tankar. Inga nya insikter. Inga intressanta samtal. Lite bönmöte, lite lunch, lite predikoprep., lite hämta barn på gymnastik, lite middag, lite surf.

Det är faktiskt helt ok att ha en vanlig dag där inget händer ibland.

Hopp...finns det?

Jag funderade lite på det här med hopp och kom att tänka på att det är märkligt hur saker och ting utvecklar sig. I en tid när (svensk) kristen tro fokuserade på synd och syndakataloger växte sig en ny teologi fram, en teologi som grundade sig på tanken om människans inneboende godhet och Guds oändliga kärlek. Bort med synd, för att citera en kollega, och in med en förlåtande Gud. En Gud som älskar alla som dom är. En Gud som tycker om oss.
Ingen fördömelse.
Ingen dom.
Inget helvete.
Ingen synd.
Ingen Djävul.
Inga demoner.
Ingen omvändelse.
Inga krav.

Tanken var säkert god för hur kunde Gud bry sig om ifall man hade gardiner eller inte eller om man fick dansa eller inte? Gud måste vara större än så, eller hur?
Nu blev det viktigt att istället för synd tala om nåd. Människan var inte längre en syndare, först och främst, utan en stackars varelse som behövde lite uppmuntran, lite tröst på vägen till himlen. Lite hjälp att klara av all okunskap och ignorans som finns och fanns.

Det som hände var att alla blev lika goda kålsupare. Påminner mig litegrann om när jag var nygift och jobbade som brandman i USA. Ofta fick jag höra uttrycket "det kommer att ändra sig om några år" om vårt äktenskap. Vi var för lyckliga och genom vår lycka blev de andras olyckliga äktenskap mycket tydligare. Allt blir tydligare i kontrast med dess motsats. Så mina kollegor ville hellre dra ner mitt lyckliga äktenskap till deras nivå än att försöka höja sitt egna äktenskap. En tendens som jag ser överallt, framförallt i landet Lagom.

Problemet är bara att om det ska va' nåt med nåden och Gud och allt så måste alla först ner på samma uschliga plats där vi fattar att vi har faktiskt en dom över oss men nåden räddar oss. Hur kan Guds nåd göra oss upphetsade och sprickfärdiga av glädje och tacksamhet om vi på samma gång inte fattar att vi är dödsdömda? Hur kan Guds räddning bli fantastisk om det inte finns något att räddas från? Hur kan vi förändra världen när vi själva förblir samma gamla hösttrötta pratmakare med fina ord och långa utläggningar om allt möjligt vi tycker är viktigt?

Det är en ironi att vi måste först inse att vi har en dom över oss och våra liv för att kunna inse att nåden och Guds kärlek är till för sådana som vi. Hopp behövs inte om man först inte inser att allt hopp är ute...men när man förstår och inser den Bibliska sanningen behöver man inte stanna upp och ta kort på alla synder och elände som finns och fanns i livet. Då gäller det att på Paulinskt sätt lämna det gamla syndlivet bakom sig (som var fullt av elände som leder till skam och död) och blicka framåt...därför att there is no condemnation for those who are in Christ Jesus. Kontrasten blir att det finns fördömelse för dom som inte är i Jesus Kristus.  Men det finns alltid HOPP om vår teologi tillåter oss att balansera synd och hopp. Låt oss sätta vart ord på rätt sida korset.

Att ha fel

Varför är vi så otroligt dåliga på konflikter och det där med rätt och fel? När har Sverige eller du och jag tagit ställning till att något faktiskt är helt galet fel?

Det finns många saker där samhället fortfarande hävdar att vissa saker är rätt eller fel. Man har sällan haft så dålig grund till varför man tycker att något är rätt eller fel men likväl finns det en hel del där de flesta är överens. Populära ämnen i våra dagar är allt som har med kvinnor att göra, typ kvinnovåld (fel), kvinnors jämlikhet till män (rätt), trafficking (fel), abort (rätt), insemination för lesbiska (rätt), kvinnors dåliga lön (fel), kvinnors rätt att köpa och visa upp dyra handväskor (rätt). 

I mina ögon är det intressant i sig att det här med "gender" har blivit så stort i Sverige. Jag tycker det verkar som om det råder så stort kaos och så stor förvirring att det förvånar mig inte att någon tyckte vi skulle införa ett tredje kön i Sverige, Hen. När den kanske mest grundläggande och fundamentala biten med att vara människa försvinner är allt möjligt...även en recension av filmen Bilar 2 där recensenten började sin recension med orden "Ja, vi vet ju att kön är en social konstruktion...". Hur käpprätt galet är det inte när man har kommit så långt att Sveriges största och mest inflytelserika tidning recenserar en barnfilm med en utläggning om "genderkonstruktioner"?

Men för att återgå till min tanke om rätt och fel. Jag läser fru Camnerins abstrakt i hennes arbete om försoningen i kristen tro...och förfasas över den radikala feltänkande som finns där. MEN då visar det sig att det som suspekt är inte att hon menar t.ex. att korset är problematiskt i kristen tro/försoningslära utan istället att jag säger att hon har fel. Varför är det så? Varför är det snudd på lag att gängse norm är en falsk tolerans och s.k. öppenhet för allt? Hur kan t.ex. en kyrka ledas av tre människor som delar diametralt olika syn och tro på försoningen? Det är ju inte möjligt att två motsatser är rätt, eller hur?

Men ingen vill säga till den andre att "du har fel". Man är feg eller man vill inte såra någon eller man vet kanske inte riktigt varför man tycker att någon har fel. Dessutom är våra liv så påverkade av vår samtid att vi tror på fullt allvar att objektiv sanning inte finns, att alla sanningar är ok, att var och en blir salig på sin tro, att man inte kan veta något utan bara tro något inom kristendomen, osv.. 

Men vem har bestämt det? 

Jag tar det för givet att en avgörande sak i våra liv och i vår tro är att vi måste veta vad som är rätt och fel, vad som är etiskt och moraliskt rätt och fel. Vad som är rätt och fel tro. Skälet till detta är att Jesus tyckte så, Paulus tyckte så, Petrus tyckte så, Johannes tyckte så och hela Bibeln tycker så. Gud säger att x är fel och y är rätt, då är det så. Punkt. Nej, vi kan inte i oss själva säga vad som är rätt eller fel men det är ju därför Gud gav oss Bibeln och vårt förstånd och vår läskunnighet. 

En norrman som hade ett TV program där han levde "ett med naturen" avslöjades nyligen att ha bott på hotell under sin tid i vildmarken när kameran var avstängd. När han avslöjades sa han "det är svårt att veta vad som är rätt och fel och det är svårt att ta reda på". Snack. Det är bara att slå upp i Bibeln och läsa...om nu ditt samvete är helt avstängt så till den grad att lögn inte känns fel.

Det finns rätt och fel och det är inte svårt att veta vilket i de flesta fall. Det som är svårt att böja sig för Gud och erkänna att Han vet men inte jag.

från marginalen

Det är en intressant gåta att tillhöra Jesus, universums mittpunkt och omfång, men ändå befinna sig i samhällets marginal. Ungefär som att sitta i skolbänken och höra hur "all makt i himlen och på jorden har givits åt mig [Jesus]" men dyka upp som predikant på sin första gudstjänst och 12 stycken pensionärer sitter i bänkarna.

Det finns inte så oerhört många vägar vidare att gå, trots att det i våra tider finns så otroligt många vägar att gå rent generellt. Om vi är ensamma och ingen kommer på våra fantastiska predikningar kan vi blogga eller twittra eller facebooka. Om ingen tycker att det vi säger är bra kan vi kommentera anonymt. Om vi vill ändra på världen kan vi skriva en insändare till Sändaren i pajamas.

En väg att gå, som jag tror på, är att börja med insikten att det inte finns så många vägar för Guds rike att gå vidare. Det är vad det är oavsett vad vi tycker eller tror. Denna vägen kallar jag för Vincents väg. Vincent av Lerins var en härlig kille som levde för länge sedan och som rent vetenskapligt gick till väga för att komma till rätta med frågan "Vad är kristen tro?". Han som vi inser att det behövs en auktoritet som säger att "evangeliet är x och inte y", "frälsning är x och inte y", och så vidare. Kyrkan hade påven men vad hände om kyrkan eller påven gjorde/valde/röstade fel? Hur vet man det? Vincent av Lerins gjorde en undersökning i hela kristendomen och kom fram till följande formel som en måttstock på vad som är kristen tro: "Det som har trotts av alla, på alla platser, genom alla tider, är kristen tro". För min del är den helt lysande och hjälper oss att hålla fast vi den tro som lärjungarna fick av Jesus och GT (Jesus Bibel).

På denna vägen, där tron liksom i sitt innehåll är dynamiskt men också statiskt (den går djupare, inte bredare) finns det en annan insikt som jag tror är viktig för oss i marginalen. Guds rike rullar på, för Gud är inte så nödgad av oss att allt står stilla och väntar på att vi ska göra rätt eller hitta rätt eller lyssna rätt. Gud har i sin vishet valt kyrkan som medel att frälsa världen men kyrkan är större än x antal medlemmar. Det är Gud som frälser världen, inte vi. Detta får den konsekvens att vi måste stanna upp och se var är Guds rike på gång. Vad gör Gud i vårt samhälle, eller ännu hellre i våra medmänniskor, idag? Detta tar tid och det kräver disciplin. Det kräver djup kunskap om den tro vi har fått i arv och det kräver ett stort mått av öppenhet och ödmjukhet inför våra medmänniskor. Dom är inte våra fiender oavsett hur fel dom har eller gör. Detta gör också att vi inte tar oss själva på så stort allvar även om vårt uppdrag är allvarligt.

Detta i sin tur leder till ännu en insikt och det är att vi måste komma närmre människorna än vad vi gör idag. Vi måste först och främst dyka rätt ner i den ocean av tro som Vincent beskriver men sedan komma upp på land igen, drypande genomblöta och droppandes av den tro vi har mött där i Guds ocean för att skvätta ner vår omgivning. En människa åt gången, och antagligen människor som vi umgås med i vanliga fall. Jag tror inte att alla måste umgås med alla och vara allas evangelist. Det är onaturligt. Jag tror hellre att alla måste vara äkta evangelister så som dom är och på så sätt nå dom människor som man umgås med mest naturligt. Självklart betyder inte detta att man kan slippa träffa jobbiga och smutsiga människor för vi ska nå alla människor, men jag tror det är viktigt att vi får vara den typen av människor som Gud har tänkt oss till. Dryper vi sedan av Guds liv/vatten tvivlar jag på att vi bara talar och umgås med vackra människor. Det gjorde inte Gud.

Till sist tror jag det är av yppersta vikt att vi inte gör vår tro mer fantastisk än vad vi har upplevt den som. I våra dagar är äkthet så ovanligt att folk knappt tror det finns. Reklamvärldens ord-massaker har gjort att folk rent instinktivt känner på sig att nåt är fel om det låter för bra (vilket är väldigt intressant i sig. Har folk en äkthets indikator inbyggt? Av vem?). Därför tvivlar jag på uttalande eller publikationer som får tron att låta så övernaturligt fantastisk. Är kyrkan verkligen så fantastisk som vi säger att den är? Är den som en familj där man hjälper varandra och stödjer varandra...eller är det så att man känner sin brevbärare bättre än många "bröder och systrar"?
Först om vi har haft "first hand knowledge of God" kan vi ha nåt att säga för är det nåt vår samtid letar efter och saknar så är det något som faktiskt händer och förändrar. Har ni tänkt på att nästan allt i vårt samhälle är tomt? Där vi lägger ner mest pengar och tid och kraft, exempelvis våra hus eller våra bilar eller våra jobb eller våra prylar eller våra resor är tomma i sig. Allt måste fyllas med innehåll och om vi är dom som ska fylla livet med innehåll, vilket det är, så blir det ju omöjligt att genomföra om det är oss det är "fel" på...om det är du och jag som behöver fyllas med nåt (typ liv).
Men har vi fyllts av Gud, genom den trånga, smala grinden kallad "omvändelse och tro", DÅ har vi något att komma med. Om vi verkligen har Gud i oss och vet om det och världen ser det...då händer det grejer. Inte förr.