To wait or not to wait

Jag tror att väntan är nära förknippad med perspektiv. Att vänta är för en modern människa nästan otänkbart. Om inga elektroniska leksaker får användas är den moderna människan i helvetet. Minst. De värsta rubrikerna kommer när SJ är försenade några timmar ute på landet utan 3G. Panik!
Själv är jag inte heller särskilt bra på att vänta. Jag har blivit van vid att allt ska gå smidigt till, gärna efter min tidtabell och helst även efter mina önskemål. Hur länge klarar jag av att vänta tålmodigt utan att ta upp Androiden? Inte så länge kan jag erkänna.

För tillfället går jag i väntans tider och då menar jag inte julafton. Jag väntar på ett mycket stort besked om min och min familjs framtid. Det innebär mycket väntan och det är svårt. Väldigt svårt. Men jag inser nu att det här med att vänta är väldigt nyttigt. Att vänta på något i denna världen efter något som hör denna världen till ger mig tillfälle att komma ihåg att hela mitt liv är egentligen en enda lång väntan på att få möta Gud. De första kristna trodde att Jesus skulle komma tillbaka när som helst och således var de väldigt fria i sitt liv som troende och väldigt modiga. De var liksom inte läge att börja käbbla om småsaker när Jesus strax skulle komma tillbaka. Perspektivet var på Jesus/Gud.
Mitt perspektiv blir ofta lidande när fokus ligger på väntetider. Jag fokuserar på mig själv och andra blir ofta föremål för mina mindre trevliga eller särskilt uppbyggande tankar. Tänk er en bilist som aldrig kör ut i en rondell så förstår ni.

Som kristen måste mitt perspektiv alltid istället vara ett väntans perspektiv. Längre. Bortom mig själv. Utan schema eller tidsplan. Ett tidlöst perspektiv.
Den uppenbara risken är att det betyder by default att jag inte är den som bestämmer. Det är det jag väntar på som bestämmer och som upptar, eller borde uppta, hela min uppmärksamhet. Hur lätt är det i dessa Alfons Åberg tider? Inte så...

Jag väntar ju på Gud...och medan jag väntar på honom är jag äkta man, pappa, präst och vän. Det finns mycket att göra under tiden men att leva som kristen är att leva i ett annat land och bara vara på besök här. Jag är här men ändå inte. Jag är tålmodigt upptagen med att leva ut bönen "Låt ditt Rike komma" och jag väntar tills Gud gör det han har tänkt göra...genom mig och genom alla som hör till honom. Det är inte så flummigt som det låter. Det är att göra som Jesus...han var väldigt aktiv och upptagen men han väntade hela tiden på Jerusalem, på Faderns vilja, på att vi skulle förstå det rätta perspektivet. Wait for it.

Svar på ateisternas fråga 3...och 4 andra saker.

Så här lyder fråga 3 från ateisterna: 3. Why does the Bible routinely depict God as manifesting himself in dramatic, unmistakable ways and performing obvious miracles even before the eyes of nonbelievers, when no such thing happens in the world today?

Svar: Här finns det ett ganska kort och bra svar:

För det första visade sig knappast Gud rutinmässigt. Dock är mirakel och uppenbarelser av Gud (på ett övernaturligt sätt) en grundpelare i Bibeln och kristen tro. På ett sätt är det helt enkelt omöjligt för oss att veta varför Gud inte gör något idag som han gjorde då. Vi kan däremot spekulera baserat på vad Bibeln och Jesus säger om detta.

Jesus, som på alla vis var den starkaste och mest påtagliga uppenbarelsen av Gud (bl.a. genom sina många fantastiska underverk under kort tid i en begränsat geografiskt område), sa en gång att hans mirakel hade som syfte att peka på honom. Trodde dom inte på vad han sa och gjorde så kanske folket skulle tro på honom eftersom han gjorde mirakel. 

Människan har dock visat sig extraordinärt usel på att se Gud eller följa Gud eller älska Gud bara för att Gud har uppenbarat sig mirakulöst genom historien. Den kanske mest dramatiska uppenbarelsen, i eld och rök och röst fallandes från himlen så att berget Sinai började brinna, gjorde ett mäktigt första intryck men det dröjde inte länge förrän folket dansande runt en guldkalv eftersom de tyckte att det dröjde lite för länge när Moses gick upp på berget och talade med Gud. 

Av det kan vi tänka oss att Gud helt enkelt inte har så många möjligheter kvar att få oss att förstå att han finns eller vem han är. Jesus var och är liksom den bästa och lättaste han kunde "göra" för oss och om vi inte tror på honom så finns det liksom inga alternativ kvar. Det är också relevant att komma ihåg att Gud inte är speciellt intresserad av att vi bara tror att han finns (det gör demonerna också) utan är istället väldigt intresserad av att vi tror att han finns och har en personlig relation till honom genom tro av nåd...och det är visioner i skyn svåra att ordna.

...och så fyra andra saker. Jag tror det är viktigt att vi ibland stannar upp och erkänner för oss själva att även om vi är bra på mycket och vill tycka om mycket så är det vår uppgift att använda vår tid och engagemang på vissa saker. För min del har det blivit fyra stycken områden. Jag återkommer alltid till dom och jag känner starkast för dom. Jag tror jag ska försöka satsa på att bli bättre och visare och heligare genom att fokusera på just dessa fyra områden. De är:

1. Heliggörelse eller helgelse - detta är den kristna trons mål...att bli som Jesus. Hur blir man det? Vad betyder det? Är det möjligt?

2. Apologetik - att förstå och ge svar på min tro. Alltid defensivt. Alltid med kärlek. Alltid ödmjukt.

3. Ondskan - hur kan en god och allsmäktig och allvetande Gud existera när det finns så mycket ondska i världen. På ett sätt en del av punkt 3 men ändå inte. Det är så stort och övergripande att det krävs en egen punkt.

4. Epistemologi - mitt intresse för hur vi kan veta något över huvudtaget...baserat på Jesus ord om att han är sanning och vilka konsekvenser det får för hur vi vet något och vad vi kan veta. Också ämnet för min (förhoppningsvis) kommande doktorsavhandling.

Dessa punkter skrev jag egentligen mest för att jag ska bli påmind om dom själv. Det är viktigt i vår värld av sociala media att fokusera sig och välja bort andra saker som möjligtvis är bra men inte nödvändiga. Alla har en uppgift och plats att fylla. Jag tror att dessa är mina.

Hearts and minds

Dom som har mött Jesus träffas över tid och rum; träffas i det kollektiva minnet hos alla dom som har vandrat denna jord i svunnen tid.Gud skapade en organism så att hans ord aldrig må dö ut och hans ord alltid ska uttalas. Kyrkan heter den. I varje tid har den kämpat med minnesförlust och förnyelsens lust och fägring; med den förstelnande byråkratin och den förtappade egenvandringen. Så även i vår tid.

Den är annorlunda, Kyrkan. Hon har överlevt allt ifrån trolöshet till flagrant heresi och regelrätt förkalkning och står fortfarande kvar. Hon är stor och mäktig men började inte stor och mäktig. Ingen bjöd henne till fester och möten. Ingen lyssnade på henne. Ingen brydde sig om hennes smutsiga och stilla rörelse i marginalen.
Efter en tid blev den till besvär. Pekade ständigt på samhällets falska fanéer och mörkrets lögner om makt, sex och pengar. Pekade på ett nytt liv. Pekade på dom och kärlek, nåd och straff. Pekade på Jesus. Pekade på korset men ännu viktigare en tom grav.
Men pekade med nya liv och nya handlingar och nya värderingar som världen aldrig förr hade sett. Pekade lite tamt och kanske lite osofistikerat med förändrade liv. Pekade med sitt firande och älskade av en gudman som dog och uppstod. Pekade med sitt nattvardsfirande och sina böner. Pekade med sin absoluta trohet mot Jesus och Gamla Testamentets Gud som samma. Pekade även med historiens absolut smartaste argument och mest rationella och logiska sätt på att deras tro var sann och riktig.

Dom dog eller förvisades eller torterades eller fängslades eller tystades eller hånskrattades åt. Höjdpunkten kom under den Arianska eran. Den gamla tron ansågs förlegad och omöjlig att hålla i ett nytt samhälle. Kyrkan hade blivit en politisk makt att räkna med och det fanns många som ville räkna. Plötsligt gick biskop och kung hand i hand. Plötsligt var fokus makt och inflytande genom strukturer. Den sanna gamla tron landsförvisades och ersattes av nya kläder, nytt språk och nya sätt.
Den som gifter sig med sin samtid blir snart en änka och efter ett tag föll den nya tron för tidens tand. Mot all förmodan fanns den gamla tron kvar, bland folket...i marginalen...för dom som har träffat Jesus dör aldrig bort. Även i mörkaste stund när allt ser förlorat ut och människor våldför sig på Guds kyrka finns den alltid kvar. I marginalen. Hos folk. Guds rike är alltid i människor men aldrig av människor.

Det är i vanligt folk som kyrkan lever och rör sig och är till. Det är genom Anden som kyrkan vinner vanliga människors hjärta och sinne. Det som en gång hände. Det som en gång berättades vid lägereldar, vid kajplatser och på restauranger lever alltid vidare för i berättelsen finns liv, ett liv som inte kan fuskas eller fejkas. Som varken kungar eller biskopar kan ordna till. Som inte den mest vältalande heretiker kan väcka. Som inte den mest välputsade publikationen kan se till. I den gamla berättelsen finns liv och när vanliga människor ser det livet levt stannar dom upp...för samma Ande verkar även i dom.

I vår tid är vi tillbaks där vi började fast med vissa förändringar. Även om vår tid på många sätt är radikalt annorlunda än andra tider...är den på det viktigaste sättet precis densamma. Den är full av vanliga människor. Dom finns där, bakom alla fanatiska "hyper" och "moden" och Twitterfierade utkast och ser sällan Andens varsamma och vilande hand i sina liv...Han som är väntades på rätt tillfälle, rätt kristen.
Det gäller att vinna människors heart and mind för bägge krävs för frälsning. Heart and mouth är heart and mind. Det gjorde Jesus en gång och det gick rätt bra även om det fick en till synes usel start.
När inkarnationen tillåts hända i oss och när vi har våra "Maria" ögonblick blir världen lite mer frälst och Anden får ytterligare en möjlighet att plugga in sina skapelser i livgivande kontakter. En del av oss som har träffat Jesus lever genom att göra, andra genom att berätta och andra genom att förklara. Oftast i marginalen. Oftast genom att låta Gud forma oss lerkärl som vi är.
Alla lever i Honom och alla lever i en ny kärlek, i ett nytt rike, ett nytt liv...ett liv som inte kan förklaras och som är helt vrickat (kan Bergspredikan make sense på jorden?) såtillvida det inte handlar om att leva i ett nytt rike fastän fötterna fortfarande sliter på denna jordens mossa och sand.

Vilket är precis vad det gör.

Förr i tiden sa man "-Come Hell or high water!".
Nuförtiden kanske vi får säga "Come Hell or reklambyråer!"

Svar 2 på ateisternas frågor

Frågan handlar om det är rimligt att påstå/tro, som Bibeln gör, att ett fel eller en synd kan bli förlåtet genom att skulden magiskt överförs till en oskyldig person...att således straffa en oskyldig person för någons annans skuld/fel.
Svar: Det är en bra fråga. Frågan om det är rimligt att tro det eller inte är alltid lite lurig (vem avgör vad som är "rimligt"?) men låt gå. Är det ens möjligt att förstå, än mindre att det är rimligt, att en oskyldig person kan försona en skyldig person? Kan jag ta på mig din skuld? 


Låt oss ta några exempel från vanliga livet:
1. Bosse är skyldig SIBA 3000:- för en TV. Kan hans kompis Sven betala hans skuld till SIBA?
Svar: I det här fallet är det ganska enkelt. Visst kan Sven betala Bosses skuld. Sven är "oskyldig" till Bosses skuld men betalar av den av ren välvilja. Problemet är att även om exemplet visar att det fungerar rent principiellt är vår synd lite mer komplicerad än ett lån till SIBA. Bland annat därför att vår synd inte är en mätbar "sak". Vår synd kan inte mätas med kronor, klockan eller kilon.


2. Sven är och handlar. Han ser Emma stjäla hans olåsta cykel utanför affären. Kan Pia, som just gick förbi, ta på sig Emmas skuld?
Svar: Nu är det lite mer komplicerat. En lagbrott har inträffat och lagen säger att den skyldige är den som ska straffas. En Pia kan med all sannolikhet inte straffas även om hon erkänner eftersom Sven såg att det var Emma som stal cykeln. 
Ibland kan en förälder dock vilja ta på sig barnets straff. Då blir saken lite annorlunda. Om Emma var Pias lillasyster som riskerade ett långt fängelsestraff om hon åkte fast (och hon själv bara riskerade böter) vore det kanske möjligt att övertala Sven om att låta Pia ta straffet. Problemet är ju att Emma fortfarande är skyldig, möjligtvis till två brott. Nej, vår synd, om den ses som ett lagbrott, kan svårligen förlåtas genom att en oskyldig dör i vårt ställe.


3. Peter är gift med Eva. Peter bedrar Eva med Lisa. Kan Eva ta på sig Peters skuld?
Svar: Ibland händer detta i verkligheten. En kvinna (eller en man) tar på sig skulden för att partnern har varit otrogen. Det är i det fallet inte sunt eller särskilt bra men det händer. Men det är kanske lite så Gud gör med oss människor i Jesus. Vår synd mot Gud är först och främst valet av en annan, att ha brutit relationen med Gud, och även om han vet att det inte är hans fel är det han som måste ta initiativet. Vi har ju valt bort honom.
I fallet med Gud och oss är det också så att vår otrohet leder till döden för oss själva eftersom endast genom vår relation med Gud har vi liv. Kort sagt, efter Eva och äpplet dör alla människor. Häng med nu: 
Eftersom relationen måste återupprättas eftersom Gud är fullkomlig kärlek och kärlek aldrig ger upp krävde Guds själva essens att människan och Gud skulle återförenas. Detta var dock inte möjligt eftersom människan i sig själv var, och är, oförmögen att vända sig tillbaka till Gud (en skillnad mellan vår otrohet mot andra människor och mot Gud. Mot Gud är den evig, från vårt perspektiv.). Detta är också uppenbart i Gamla Testamentet där vi fick klara instruktioner om hur vi skulle gå tillväga och se hur det gick...
Gud gjorde då det otroliga. Han blev människa och gick hela vägen in i döden och ut igen för att liksom vända alla kort rätt igen. Han gjorde det möjligt att för dom som litar och tror på honom, som dog i vårt ställe, kan relationen med Gud bli återupprättad...eftersom relationen med Gud bröts genom otrohet kan den helas endast med Gud och i trohet.


Ett kort svar på en svår fråga. Då blir det så här. Det är därför tro är så otroligt viktigt. Endast genom vår tro blir vi räddade från döden, den eviga skiljelinjen mellan oss och Gud. 

Ateisternas frågor till pastorn-svar på fråga 1

Här är fråga 1: Why is God called loving or merciful when, in the Old Testament's stories of the Israelite conquest, he specifically orders his chosen people to massacre their enemies, showing no mercy to men, women, even children and animals? På svenska blir frågan ungefär: Varför kallas Gud för full av nåd när han i Gamla Testamentet under erövringen av Israel beordrar specifika massakrar av män och kvinnor och även barn och djur?


Svar: Om vi bortgår från att frågan verkar anta att det är grymmare att döda ett djur än en man eller kvinna är det viktigt att vi först och främst definierar frågan och dess termer samt att vi verifierar om det är sant. Eftersom frågan inte är specifik blir det ett mer generellt svar.
Det är sant att Gud beodrade sitt förbundsfolk att döda en stad eller en region ibland. Det är viktigt att komma ihåg följande:
1. Det var inga oskyldiga människor som skulle dödas. Det var ett mycket moraliskt förfallet folk som skulle erövra Israel och göra saken kort med dom ifall dom fick leva. Deras synd hade nått sitt mått.
2. Landet var Guds att ge till vem som helst och folket som bodde där hade fått sin chans att leva rätt. DEt var genom Israel som Gud skulle ge världen frälsning och även Jesus. Det var viktigt att dom fick en möjlighet att överleva.
3. Gud är full av nåd men han är inte Jultomten. Han ger nåd men han ger också dom. Allt folk får nåd men nåd utskrattad och/eller förnedrad straffas. Folket som Gud ville att Israeliterna skulle förgöra hade fått nåd i hundratals år att ändra sig och leva rätt. Israeliterna fick genom sin speciella roll som förbundsfolket ingen räkmacka. Dom fick genomlida och tjäna som ett exempel på Guds nåd men även Guds dom. Deras lidande fick inget slut eftersom de inte slutade upp med sina idiotiska upptåg.
4. Det är ingen slump att frågan bara nämner Gamla Testamentet för de flesta tror att Gud vad ond och arg där men ändrade sig (eller blev en annan Gud) i Nya Testamentet. Jag undrar hur dessa tänker kring Uppenbarelseboken.


Dessa var några generella svar eftersom frågan inte var särskilt detaljerad. Vi ska inte anta att vi vet allt om hur situationen var i Gamla Testamentet eller i en viss situation. Om vi läser sammanhanget så ser vi att Gud kallas full av nåd för det är så han har upplevts genom historien. Det är en Gud full av nåd som ger syndare en chans att vända sig till Gud. Det är samma Gud som inte tillåter att något hindrar eller stjälper hans folk och leder dom i fördärvet...precis som fäder och mödrar gör på jorden. Skulle Gud göra mindre?

Handsome

Vår värld är besatt av att inte duga. Den förstår att allt inte står rätt till och erbjuder allt möjligt för att ställa livet till rätta, den ena kuren mer bisarr än den andra. Dessutom vet gemene man om att dessa kurer, trick och metoder inte fungerar utan skapar falska känslor och falska bilder av skönhet och "att räcka till" känslor. Detta fungerar uppenbart inte. Vad gör man? Man försöker kanske nästa kur ändå eller kanske har nästa löpsedel rätt.

Tänk vad Gud tänkte rätt när han skapade äktenskapet där man för en gångs skull får upppleva att man duger, att man är "Handsome" oavsett hur man själv känner och definitivt oavsett vad världen säger.
Detta inlägg handlar om att det helt enkelt är skönt att höra att det åtminstone finns en person i världen som tycker att man är Handsome och duger. Gud visste att vi människor utanför Eden skulle känna oss övergivna, bortkastade och odugliga. Jag tror en anledning till att han skapade äktenskapet är alltså att ge oss en bild av hur han ser på oss oavsett hur vi ser på oss...att när vi stiger upp en grådaskig oktobermorgon och har bara övervikt, tandlossning, hårförtunning eller något annat som världen lurar i oss inte duger så finns det åtminstone alltid en dom tycker att vi duger och t.o.m. är vackra. Precis som Gud.

Hur kan det gå till? Jo, vår spouse känner oss och älskar oss oavsett vårt yttre. Det yttre kommer och går och ve den som älskar endast ett yttre. Det är en del av det vi älskar men det vi älskar är mycket mer och större. Det yttre åker snålskjuts på det inre och ett vackert inre gör även ett sådär yttre vackert...och därför är vi alltid vackra för dom som känner oss och som vet att i vårt inre vill vi likna det vackraste som finns...Jesus. Det är så Efesierbrevet 5 kan bli förståeligt.

Det finns dock en skillnad på Gud och våra fruar och män....Gud är den som gör vårt inre vackert och det är han som gör att vårt inre speglar och förändrar vårt yttre. Som en kvinna varsamt lägger sin gamla makes lockar tillrätta så lägger Gud våra synder och misstag till rätta...om vi låter honom och sitter still. För Jesus skull.

Jag ber att alla dom som har upplevt detta men inte nu längre, eller kanske aldrig, hör Gud som kallar på dom. Påminner dom. Upplyfter dom. Älskar dom. För det är klart att vi inte duger. Djävulen har rätt, hans anklagelser stämmer. Hans lögn är också hans sanning. Ingen duger. Förutom en. Jesus. I honom lyfts våra synder bort (vi upplever och kallar dom oftast för ensamhet, tillkortakommande, traumatiska misstag, missmod). I honom lyfts våra skavanker bort. I honom duger vi. I honom är vi vackra. I honom. Djävulens miss är att han trodde att han dög i sig själv. Den lögnen sprider han friskt och vitt och brett. Många lyssnar på honom för hans reklamkampanj har coola leksaker. Alla märker i sin egen tid att det inte funkar, att oavsett vad man gör så duger man inte för det finns alltid nåt med oss som är fel.
Där är det tänkt att äktenskapet ska påminna oss om Guds kärlek och omsorg. Skillnaden är såklart ovillkorlig kärlek plus att han gör om oss. Vänder om oss. Heliggör oss till sin likhet, inte världens eller vår egen. Endast Gud duger. Endast i honom duger vi och tills dess vi förstår det snurrar vi runt och lyssnar på falska "du duger som du är" profeter.

Fel, vi duger som Jesus är och han är väldigt intresserad av att dela med sig av sig själv.

Ateisternas frågor till pastorn - del 1

Ett försök att undanröja några hinder för tro. Vi som tror vet varför vi tror och borde därför kunna svara. All sanning kommer från Gud och således finns det svar på alla missförstånd när det gäller tro och Gud.
Här är frågorna (på engelska). Svaren blir på svenska:

1. Why is God called loving or merciful when, in the Old Testament's stories of the Israelite conquest, he specifically orders his chosen people to massacre their enemies, showing no mercy to men, women, even children and animals?

2. Does it make sense to claim, as the Bible does, that wrongdoing can be forgiven by magically transferring the blame from a guilty person to an innocent one, then punishing the innocent person?

3. Why does the Bible routinely depict God as manifesting himself in dramatic, unmistakable ways and performing obvious miracles even before the eyes of nonbelievers, when no such thing happens in the world today?

4. Why do vast numbers of Christians still believe in the imminent end of the world when the New Testament states clearly thatthe apocalypse was supposed to happen 2,000 years ago, during the lifetime of Jesus' contemporaries?

5. Why do Christians believe in the soul when neurology has found clear evidence that the sense of identity and personality can be altered by physical changes to the brain?

6. If it was always God's plan to provide salvation through Jesus, why didn't he send Jesus from the very beginning, instead of confusing and misleading generations of people by setting up a religion called Judaism which he knew in advance would prove to be inadequate?

7. Since the Bible states that God does not desire that anyone perish, but also states that the majority of humankind is going to hell, doesn't this show that God's plan of salvation is a failure even by his own standard? If this outcome is a success, what would count as a failure?

8. Why didn't God create human beings such that they freely desire to do good, thus removing the need to create a Hell at all? (If you believe this is impossible, isn't this the state that will exist in Heaven?)

9. Is it fair or rational for God to hide himself so that he can only be known by faith, then insist that every single human being find him by picking the right one out of thousands of conflicting and incompatible religions?

10. If you had the power to help all people who are suffering or in need, at no cost or effort to yourself, would you do it? If so, why hasn't God done this already?

Marginalen-va tråkigt!

Det finns nästan inget som är så trevligt som att bli omtyckt, få beröm, vara respektabel. Väl ansedd. Lyssnad på. Trevlig. Följa reglerna. Det är inte för inte som t.o.m. Göran Hägglund är photoshoppad även i verkligheten. Han är respektabel...om än helt fel ute...och när Juholt dribblar står hans närmaste och säger att allt är väl, klockan är fem i tolv.

Kyrkan är likadan, framförallt vi i statskyrkans skugga. Vi vill vara som storebror. Väl omtyckta. Respektabla. Vara med vid stora händelser. Ha vackra viktiga dräkter. Känna att vi är viktiga. Folk ska tycka bra om oss...även om vi endast tillåts vara respektabla på samhällets villkor.
Det är mer än att bara inte stöta sig med samhället eller människor. Det är att vara en del av etablissemanget. Följa reglerna. Vara lydig. Följa John.

Varför känner vi detta behov av att vara respektabla? Vem har sagt att vi måste följa samhällets regler och oskrivna lagar? Vi är ju medborgare i Guds rike, för Guds skull! Vem bryr sig om vad samhället tycker och tänker?

Vi har alla en plats i detta rike och vi har alla strategiskt placerats ut i världens rike av Gud. Vi finns på en plats. Vi finna bland vissa människor. Vi har vissa gåvor och talanger. Jag tror att vi måste sluta upp med att försöka vara respektabla. Vi måste tillbaka till samhällets marginal (bokstavligt men också bildligt) och på nytt förtjäna rätten att bli hörda och sedda. Inte för att vi är så trevliga utan för att vi är så gudomligt goda och kärleksfulla och rättfärdiga. Bara en idiot tror att man kan vara dessa tre saker i egen kraft.
Därför tycker jag om Nåd.
Nåd är ingen snuttefilt. Nåd är en eld.
Nåd är en nyfångad kungsmakrill på 1,8 kilo. Inte en fiskpinne.
Nåd är en Chevrolet Camaro V8. Inte en Toyota 1,1.
Nåd är en rebell. Inte ett statsråd på UD.
Nåd är livs levande. Inte inlåst.
Nåd är i marginalen. Inte på Stora Scenen.

Var är marginalen? Hittar vi ens dit?

En helt vanlig dag...

Detta var en helt vanlig dag. Inga revolutionerande tankar. Inga nya insikter. Inga intressanta samtal. Lite bönmöte, lite lunch, lite predikoprep., lite hämta barn på gymnastik, lite middag, lite surf.

Det är faktiskt helt ok att ha en vanlig dag där inget händer ibland.

Hopp...finns det?

Jag funderade lite på det här med hopp och kom att tänka på att det är märkligt hur saker och ting utvecklar sig. I en tid när (svensk) kristen tro fokuserade på synd och syndakataloger växte sig en ny teologi fram, en teologi som grundade sig på tanken om människans inneboende godhet och Guds oändliga kärlek. Bort med synd, för att citera en kollega, och in med en förlåtande Gud. En Gud som älskar alla som dom är. En Gud som tycker om oss.
Ingen fördömelse.
Ingen dom.
Inget helvete.
Ingen synd.
Ingen Djävul.
Inga demoner.
Ingen omvändelse.
Inga krav.

Tanken var säkert god för hur kunde Gud bry sig om ifall man hade gardiner eller inte eller om man fick dansa eller inte? Gud måste vara större än så, eller hur?
Nu blev det viktigt att istället för synd tala om nåd. Människan var inte längre en syndare, först och främst, utan en stackars varelse som behövde lite uppmuntran, lite tröst på vägen till himlen. Lite hjälp att klara av all okunskap och ignorans som finns och fanns.

Det som hände var att alla blev lika goda kålsupare. Påminner mig litegrann om när jag var nygift och jobbade som brandman i USA. Ofta fick jag höra uttrycket "det kommer att ändra sig om några år" om vårt äktenskap. Vi var för lyckliga och genom vår lycka blev de andras olyckliga äktenskap mycket tydligare. Allt blir tydligare i kontrast med dess motsats. Så mina kollegor ville hellre dra ner mitt lyckliga äktenskap till deras nivå än att försöka höja sitt egna äktenskap. En tendens som jag ser överallt, framförallt i landet Lagom.

Problemet är bara att om det ska va' nåt med nåden och Gud och allt så måste alla först ner på samma uschliga plats där vi fattar att vi har faktiskt en dom över oss men nåden räddar oss. Hur kan Guds nåd göra oss upphetsade och sprickfärdiga av glädje och tacksamhet om vi på samma gång inte fattar att vi är dödsdömda? Hur kan Guds räddning bli fantastisk om det inte finns något att räddas från? Hur kan vi förändra världen när vi själva förblir samma gamla hösttrötta pratmakare med fina ord och långa utläggningar om allt möjligt vi tycker är viktigt?

Det är en ironi att vi måste först inse att vi har en dom över oss och våra liv för att kunna inse att nåden och Guds kärlek är till för sådana som vi. Hopp behövs inte om man först inte inser att allt hopp är ute...men när man förstår och inser den Bibliska sanningen behöver man inte stanna upp och ta kort på alla synder och elände som finns och fanns i livet. Då gäller det att på Paulinskt sätt lämna det gamla syndlivet bakom sig (som var fullt av elände som leder till skam och död) och blicka framåt...därför att there is no condemnation for those who are in Christ Jesus. Kontrasten blir att det finns fördömelse för dom som inte är i Jesus Kristus.  Men det finns alltid HOPP om vår teologi tillåter oss att balansera synd och hopp. Låt oss sätta vart ord på rätt sida korset.