My family and I are flying to Nepal tomorrow to embark on an adventure of huge propotions. We have sold our house and will be gone for several months, living in the city of Pokhara in the foothills of the Himalayas.
There are many reasons why we are doing this and some of them will find their way to this blog. My wife Laurie will blogg on kjernald.blogspot.com and my son Samuel will blogg on thekjernalddays.blogspot.com. Feel free to read their posts and get additional insights and perspectives on what we are doing and why we are doing it.
We are very thankful for this opportunity and we intend to make the most of it, seeking God for our future and how to best serve him, as well as creating memories for a life time and build our family even stronger. We will also work on our children's home/Family home and visit the children as well as expanding our dream.
So please, read and comment on our blogs and be a part of our journey. We would love to hear from you and know that you are with us and it will help with us staying connected as well to family and friends.
Until the next time,
Andreas
onsdag 4 januari 2017
onsdag 16 november 2016
Den rena kyrkan
Om det var Kalvin eller någon annan protestant har jag glömt men det var i Genevé under Reformationens glansdagar som en nystartad rörelse/kyrka försökte sig på att skapa en ren kyrka, dvs. ren i tro och teologi. Det har man gjort många gånger men denna gång tog man det lite längre. Man kastade inte bara ut de som hade fel tro eller teologi, man till och med dödade en del som ansågs som extra farliga eller oförsonliga i sin irrlära. Ord och visor, minsann.
Nu för tiden är det inte lika farligt att tro som man vill i våra kyrkor. Under mina år som både präst eller kyrkobesökare har jag aldrig hört talas om att någon har blivit utkastad ur en församling, än mindre dödad. Det vore liksom höjden av icke-politiskt korrekt beteenden, eller hur? Den fria tanken måste bevaras! Ingen har rätt att döma en annan! Vem kan sätta gränser för tron?
Jag måste erkänna att jag förundras över kollegor och andra inom kyrkan, som liksom har som uppdrag att vara experter på tro och teologi, att man är så snabb till att avsäga sig ansvar för vad som är rätt och fel tro. Det verkar som om rätt tro har väldigt lite värde och att den kristna tron har blivit mer och mer som "tro" är i allmänhet. En osäkerhet och en åsikt...något den kristna tron absolut inte är.
Andra hävdar att det är av ödmjukhet man väljer att linda in vad man tycker och tror är rätt och riktigt i luddigheter. Istället för att säga att:
"- Om man inte tror på Jesus kommer man inte till Himlen" så säger man:
"- Det finns en möjlighet att det kanske är så att den som väljer, av olika orsaker och omständigheter, att inte tro på Jesus inte nödvändigtvis men möjligen gör det utifrån den personens bästa förmåga och kunskap vilket i sig möjligen är allt man kan förvänta sig utifrån den historiska-litterära forskningen senaste rön". Men ödmjukhet och luddighet är inte detsamma. Är det arrogant att hävda något man vet? Är det arrogant när Jesus säger "-Den som inte är med mig är emot mig."? Är det arrogant när Jesus säger: "- Jag känner dig inte. Vik bort från mig!". Är det arrogant när Jesus säger: "Ingen kommer till Fadern utom genom mig."?
Många menar dock att det måste vara så här. Det finns ingen objektiv sanning och det finns ingen "rätt" tro. Jesus kanske hade det, men vi är inte Jesus. Många menar att det är en självklarhet att var och en inte bara får utan också ska bestämma sin egen tro. Talesättet "Var och en blir salig på sin tro" har blivit den nya dogman, det orubbliga, även om många skulle motsätta sig detta om dom fick frågan rakt upp och ned. Men i praktiken blir det så. Om ingen påstår sig ha den rätta tron eller känna till den rätta tron så blir allas tro lika rätt....och således lika fel.
Det det egentligen handlar om är att vi har slutat att tro på ursynden eller syndens moraliska och etiska förödande och giftiga konsekvenser i våra liv. Vi tror vi är oskadade och friska och kapabla. Men det är vi inte.
Men...
Det finns ett annat problem. Om vi skulle komma överens om att osann och en felaktig teologi/tro leder oss åt fel håll (en ganska sund tanke, tycker jag) och att rätt och sann tro/teologi inte bara finns teoretiskt utan också är möjlig praktiskt/i verkligheten, hur vet vi vad den är? OCH, inte minst, hur är vi kyrka/kristna tillsammans om vi hittar den? Hur är man en teologiskt sann kyrka?
Det finns olika förslag hur man gör detta. Som jag sa så har det ibland gått så långt att man har dödat varandra. Det tror jag är dumt. Min kyrka, the United Methodist Church, har valt att sammanställa vad vi menar är rätt och sann tro i vår kyrkordning (som vi röstar om vart 4.e år), en bok som är rätt tjock. Andra har en påve och ett Magistrum. Några sitter stilla tills Anden har talat och 100% samstämmighet råder. Andra låter stor frihet råda bland församlingar och kristna.
Det de flesta kyrkor har gjort är att man följer i Jesus och Paulus fotspår och har metoder och möjligheter att utesluta medlemmar, präster och biskopar som gör som dom vill istället för vad kyrkan vill/tror. Paulus kastade ut en människa ur en församling "...sedan ni och min ande med vår Herre Jesu makt förts samman, för att överlämna den mannen åt Satan till köttets fördärv, för att anden skall bli frälst på Herrens dag."
Jesus sa "Om din broder har begått en synd, så gå och ställ honom till svars enskilt, mellan fyra ögon. Om han lyssnar på dig, har du vunnit din broder. Men om han inte lyssnar, ta då med dig en eller två andra, för att varje sak må avgöras efter två eller tre vittnens ord. Lyssnar han inte till dem, så säg det till församlingen. Lyssnar han inte heller till församlingen, då skall han vara för dig som en hedning och publikan.
Nu för tiden är det inte lika farligt att tro som man vill i våra kyrkor. Under mina år som både präst eller kyrkobesökare har jag aldrig hört talas om att någon har blivit utkastad ur en församling, än mindre dödad. Det vore liksom höjden av icke-politiskt korrekt beteenden, eller hur? Den fria tanken måste bevaras! Ingen har rätt att döma en annan! Vem kan sätta gränser för tron?
Jag måste erkänna att jag förundras över kollegor och andra inom kyrkan, som liksom har som uppdrag att vara experter på tro och teologi, att man är så snabb till att avsäga sig ansvar för vad som är rätt och fel tro. Det verkar som om rätt tro har väldigt lite värde och att den kristna tron har blivit mer och mer som "tro" är i allmänhet. En osäkerhet och en åsikt...något den kristna tron absolut inte är.
Andra hävdar att det är av ödmjukhet man väljer att linda in vad man tycker och tror är rätt och riktigt i luddigheter. Istället för att säga att:
"- Om man inte tror på Jesus kommer man inte till Himlen" så säger man:
"- Det finns en möjlighet att det kanske är så att den som väljer, av olika orsaker och omständigheter, att inte tro på Jesus inte nödvändigtvis men möjligen gör det utifrån den personens bästa förmåga och kunskap vilket i sig möjligen är allt man kan förvänta sig utifrån den historiska-litterära forskningen senaste rön". Men ödmjukhet och luddighet är inte detsamma. Är det arrogant att hävda något man vet? Är det arrogant när Jesus säger "-Den som inte är med mig är emot mig."? Är det arrogant när Jesus säger: "- Jag känner dig inte. Vik bort från mig!". Är det arrogant när Jesus säger: "Ingen kommer till Fadern utom genom mig."?
Många menar dock att det måste vara så här. Det finns ingen objektiv sanning och det finns ingen "rätt" tro. Jesus kanske hade det, men vi är inte Jesus. Många menar att det är en självklarhet att var och en inte bara får utan också ska bestämma sin egen tro. Talesättet "Var och en blir salig på sin tro" har blivit den nya dogman, det orubbliga, även om många skulle motsätta sig detta om dom fick frågan rakt upp och ned. Men i praktiken blir det så. Om ingen påstår sig ha den rätta tron eller känna till den rätta tron så blir allas tro lika rätt....och således lika fel.
Det det egentligen handlar om är att vi har slutat att tro på ursynden eller syndens moraliska och etiska förödande och giftiga konsekvenser i våra liv. Vi tror vi är oskadade och friska och kapabla. Men det är vi inte.
Men...
Det finns ett annat problem. Om vi skulle komma överens om att osann och en felaktig teologi/tro leder oss åt fel håll (en ganska sund tanke, tycker jag) och att rätt och sann tro/teologi inte bara finns teoretiskt utan också är möjlig praktiskt/i verkligheten, hur vet vi vad den är? OCH, inte minst, hur är vi kyrka/kristna tillsammans om vi hittar den? Hur är man en teologiskt sann kyrka?
Det finns olika förslag hur man gör detta. Som jag sa så har det ibland gått så långt att man har dödat varandra. Det tror jag är dumt. Min kyrka, the United Methodist Church, har valt att sammanställa vad vi menar är rätt och sann tro i vår kyrkordning (som vi röstar om vart 4.e år), en bok som är rätt tjock. Andra har en påve och ett Magistrum. Några sitter stilla tills Anden har talat och 100% samstämmighet råder. Andra låter stor frihet råda bland församlingar och kristna.
Det de flesta kyrkor har gjort är att man följer i Jesus och Paulus fotspår och har metoder och möjligheter att utesluta medlemmar, präster och biskopar som gör som dom vill istället för vad kyrkan vill/tror. Paulus kastade ut en människa ur en församling "...sedan ni och min ande med vår Herre Jesu makt förts samman, för att överlämna den mannen åt Satan till köttets fördärv, för att anden skall bli frälst på Herrens dag."
Jesus sa "Om din broder har begått en synd, så gå och ställ honom till svars enskilt, mellan fyra ögon. Om han lyssnar på dig, har du vunnit din broder. Men om han inte lyssnar, ta då med dig en eller två andra, för att varje sak må avgöras efter två eller tre vittnens ord. Lyssnar han inte till dem, så säg det till församlingen. Lyssnar han inte heller till församlingen, då skall han vara för dig som en hedning och publikan.
Jag undrar om det finns andra alternativ för jag ser hur svårt det är med disciplin i kyrkan. Vem vill kasta ut en medlem ur en kyrka när det är så otroligt svårt att få in medlemmar? Löper vi inte risken att bli en kärlekslös och Farisée kyrka om vi börjar kasta ut människor som tror som vill och/eller lever i öppen synd? Kanske.
Men jag är övertygad om att det är minst lika skadligt att låta synden få härja fritt bland medlemmar och pastorer och diakoner och biskopar. Hur kan vi erbjuda världen frälsning från synd om vi samtidigt tillåter den i oss själva, om vi inte kämpar mot den med allt vad vi har istället för att ge den plats, i "snällhetens" namn? Jesus kallas för den sårade läkaren, inte den sjuka läkaren.
Jag kommer ihåg när jag blev frälst. Det började med att jag konfronterades med min synd. Jag kan inte påstå att det var roligt eller trevligt och det var absolut inte något som gjorde att jag ville bli medlem i en församling. Men det gjorde att jag, kanske för första gången, stötte på något "motstånd" något som sa "Det du gör är inte rätt. Du måste omvända dig". Jag var tvungen att ta ställning till något utanför mig själv som inte bara klappade mig medhårs och gav mig en applåd. (Det var jag rätt bra på själv.) Jag var tvungen att ta ställning till Jesus ord som dom stod och sa: "Omvänd dig och tro!", sa han. För en gångs skull förstod jag vad han menade. Jag förstod vad jag skulle omvända mig från och vad han vill frälsa mig från...men också vad han ville frälsa mig till.
Jag tror vi som tror på Jesus och har mött Jesus i hans frälsning har allt att vinna på att vara människor som är lika tydliga som Jesus på syndens allvar och giftiga verklighet MEN också lika tydliga på just hur fantastiskt det verkligen är att bli fri från den. Det finns mycket man kan säga om kyrkans struktur och så, särskilt min egna som just nu är i kris. Men jag tror att det är viktigare att vi återerövrar platsen som experter på synd och frälsning, utifrån personlig erfarenhet och Biblisk övertygelse i full förening med den historiska kyrkan. Sedan kan vi rädda valarna eller köra mindre bil eller köpa mer rättvist kaffe.
tisdag 11 oktober 2016
Kyrkans två ansikten
Jag var på gudstjänst i helgen och satt i kyrkbänken i en mycket gammal svensk kyrka. Åldern kunde tidsbestämmas med hjälp av kyrkbänkens o-ergonomiska utformning. Vad var egentligen tanken med en obekväm bänk, för den måste ju ha gjorts sådan med flit?
För min del är det lite lyx att gå på gudstjänst utan att medverka, i den mån att jag får tid över att reflektera över olika saker som kanske inte har just med gudstjänsten att göra. Denna gången kom jag att tänke på kyrkans två ansikten, eller två fokus. Inåt och utåt som några frikyrkan brukar säga.
Jag vet inte om det är för att allt blir så mycket lättare när man bara har två svar att välja på eller om det är något annat men vi ser allt oftare i vår samtid att det handlar om en polariserad bild av saker och ting...och såklart den utbildade och upplyste samhällskritikern som önskar "något lite mer nyanserat", men vi hoppar över honom eller henne nu.
Kyrkan har alltså två ansikten. För den invigde kallas dom ofta för "konservativ" och "liberal". För andra heter det "gammaldags" eller nyskapande". Ytterligare några tycker om begrepp som "progressiv" eller "evangelikal". Oavsett vilka ord vi använder så är det ofta så här i kyrkans värld, på gott och ont. Bibeln är full av motpoler, läs Johannesbrevet bara så får ni se. Där är det ljus och mörker, liv och död, gott och ont.
I dagens fixerade och ytliga samhälle handlar det oftast om en kyrka/kristen är för eller emot homosexualitet...eller kanske abort (men där är nästan all svenska kyrkor rörande, och tragiskt, överens). Om det är någon som orkar kämpa sig igenom den frågans emotionella minfält och vill föra en saklig debatt så välkommen att avlägga en kommentar på denna blogg så ska jag försöka delta.
Men det jag kom att tänka på där under den ganska tråkiga gudstjänsten, dessvärre, kom jag att tänka på att kyrkan också har två andra ansikten än just vad vi tycker i moral och etik frågor. Vi är en organisation som dels ser andra människor runt omkring oss. Horisontellt. Men vi är också en organisation som ser uppåt mot Himlen och strävar med att se Gud. Vertikalt.
Bibelordet säger till oss i kyrkan att vi ska fästa blicken, och tanken, på det som är "där ovan". Många gånger glömmer vi bort det och kör fast i det som vi ser runt omkring oss. Vi går igång på klimatfrågan eller jämlikhetsfrågan eller rättvisemärkt kaffe frågan eller flyktingfrågan och kör igång. Andra satsar det dom kan på frågan om kyrkans världsliga renhet och trohet mot Gud. Allt sedan Luther så tragiskt spikade upp sina teser har detta varit en heltidssysselsättning för många. Kyrkan måste bli perfekt och sann och trogen och allt.
Men idag vill jag bara komma med en enkel uppmaning. Allt det där "horisontella" är inte det kyrkan i första hand ska hålla på med. Det finns det många andra som gör och ibland lika bra eller bättre än vi. Det ingår men det ska inte vara vårt första eller största fokus. Vi måsta träna oss på att låta blicken och vårt fokus vända sig mot Gud. Till Han vi inte ser.
Man kan liksom vara trött på kyrkan och hennes många misstag men det är svårt att vara trött, eller bli trött, på Gud.
Idag, om du är trött på allt det ynkliga och fega och politiskt korrekta i kyrkan så vänd dig istället till Gud och sök Honom medans han låter sig finnas. Hans nåd har ett bäst-före datum. Tiden är nu.
För min del är det lite lyx att gå på gudstjänst utan att medverka, i den mån att jag får tid över att reflektera över olika saker som kanske inte har just med gudstjänsten att göra. Denna gången kom jag att tänke på kyrkans två ansikten, eller två fokus. Inåt och utåt som några frikyrkan brukar säga.
Jag vet inte om det är för att allt blir så mycket lättare när man bara har två svar att välja på eller om det är något annat men vi ser allt oftare i vår samtid att det handlar om en polariserad bild av saker och ting...och såklart den utbildade och upplyste samhällskritikern som önskar "något lite mer nyanserat", men vi hoppar över honom eller henne nu.
Kyrkan har alltså två ansikten. För den invigde kallas dom ofta för "konservativ" och "liberal". För andra heter det "gammaldags" eller nyskapande". Ytterligare några tycker om begrepp som "progressiv" eller "evangelikal". Oavsett vilka ord vi använder så är det ofta så här i kyrkans värld, på gott och ont. Bibeln är full av motpoler, läs Johannesbrevet bara så får ni se. Där är det ljus och mörker, liv och död, gott och ont.
I dagens fixerade och ytliga samhälle handlar det oftast om en kyrka/kristen är för eller emot homosexualitet...eller kanske abort (men där är nästan all svenska kyrkor rörande, och tragiskt, överens). Om det är någon som orkar kämpa sig igenom den frågans emotionella minfält och vill föra en saklig debatt så välkommen att avlägga en kommentar på denna blogg så ska jag försöka delta.
Men det jag kom att tänka på där under den ganska tråkiga gudstjänsten, dessvärre, kom jag att tänka på att kyrkan också har två andra ansikten än just vad vi tycker i moral och etik frågor. Vi är en organisation som dels ser andra människor runt omkring oss. Horisontellt. Men vi är också en organisation som ser uppåt mot Himlen och strävar med att se Gud. Vertikalt.
Bibelordet säger till oss i kyrkan att vi ska fästa blicken, och tanken, på det som är "där ovan". Många gånger glömmer vi bort det och kör fast i det som vi ser runt omkring oss. Vi går igång på klimatfrågan eller jämlikhetsfrågan eller rättvisemärkt kaffe frågan eller flyktingfrågan och kör igång. Andra satsar det dom kan på frågan om kyrkans världsliga renhet och trohet mot Gud. Allt sedan Luther så tragiskt spikade upp sina teser har detta varit en heltidssysselsättning för många. Kyrkan måste bli perfekt och sann och trogen och allt.
Men idag vill jag bara komma med en enkel uppmaning. Allt det där "horisontella" är inte det kyrkan i första hand ska hålla på med. Det finns det många andra som gör och ibland lika bra eller bättre än vi. Det ingår men det ska inte vara vårt första eller största fokus. Vi måsta träna oss på att låta blicken och vårt fokus vända sig mot Gud. Till Han vi inte ser.
Man kan liksom vara trött på kyrkan och hennes många misstag men det är svårt att vara trött, eller bli trött, på Gud.
Idag, om du är trött på allt det ynkliga och fega och politiskt korrekta i kyrkan så vänd dig istället till Gud och sök Honom medans han låter sig finnas. Hans nåd har ett bäst-före datum. Tiden är nu.
tisdag 20 september 2016
Har du gett upp?
Ibland är jag för mycket på vår Xbox One hemma. Det finns ett spel som heter "World of Tanks" som jag ofta befinner mig "i". Det är spännande och roligt, faktiskt, att ibland koppla av med att se pansarvagnar explodera virtuellt. Man kan inte tänka på djupa saker hela tiden. Ibland hjälper explosioner. Risken är såklart att det blir för många timmar framför TV:n...ungefär som när vi såg på TV-serien "Person of interest" under sommaren och hösten. Där gick många timmar.
Det är lätt hänt att timmarna rinner iväg ibland när vi kopplar av eller slappar. Det är inte farligt. Allt för ofta kan människor i min situation, och säkert andra, fastna i stundens allvar och glömma bort att Gud skapade oss för arbete och rekreation. Ibland har kyrkan och kyrkfolk sett ner på livets glädjeämnen och underhållningar. Allt som får oss att skratta och ha roligt är trots allt inte farligt för oss.
Det som är farligt är när timmarna blir så många, eller underhållningen blir så långvarig, att det är det man ser fram emot; det man tänker på; det man lägger sina pengar på eller majoriteten av sin tid. Kanske värst av allt är det när vår aktiva tid, när vi räddar världen från synd eller fattigdom eller sjukdom eller säljer bensin, blir lidande och mer och mer apatisk. När våra "Xbox" gör att vår gnista och glöd falnar och slocknar. När vi underhåller oss in i dimman.
Har du någon gång upplevt detta, hur det du egentligen ska hålla på med och det du egentligen tycker är viktigt, blir lidande beroende på hur du spenderar din "down time"?
Det har nog alla. Även jag, jag som är övertygad om att jag ska vara en aktiv del av Guds plan att rädda människor undan Helvetet (vilket per definition är det viktigaste som finns, om det är sant), kan liksom släntra bort till soffan ibland och trycka på "on" utan någon större reflektion. Path of least resistance.
Således vet jag också hur det kan kännas att vara på jobbet och uppleva att glöden och gnistan är minskad eller borta. Hur små distraktioner blir stora eller hur oviktiga ting tar orimligt mycket plats. Hur man kan nästan hamna i en position att man vill ge upp och bara flyta på.
Men det finns något i oss som säger att det inte är rätt, som säger att det är fel när vi slösar bort vår tid och kraft och cash. Det är som att sitta inne en solig dag. Här i Norden är det ett helgerån men ändå gör vi det ibland...men det är inte rätt. Är det soligt ska man vara ute.
Kanske är det min mammas röst jag hör som tvingar ut mig i solen. Kanske är det Guds röst som viskar inom mig att "Du är skapelsens krona. Du är oändligt värdefull. Jag behöver dig" när glöden slocknar.
Jag vet att jag blir lycklig när jag är fokuserad och glöden brinner för viktiga saker, när jag är aktiv i det som Gud har lagt på mitt hjärta. När det jag håller på med är väsentligt. När jag är lever istället för att existera. När jag har "forward motion" mot ett mål i ett syfte.
Jag vet att jag inte blir lycklig när jag låter underhållning och distraktioner (hello Facebook!) ta över tid och tanke. När det är existens istället för liv. När det är stillastående...vilket kanske är ett idealiskt ord för att definiera underhållning.
Det ligger på något sätt i sakernas natur. Ingen ligger på sin dödsbädd och önskar sig ett bättre high-score men många önskar sig mer tid i bön eller i att hjälpa andra eller att ha engagerat sig mer för något man kände man borde och ville göra för andra.
Det handlar om "Regeln om 'först'". I korthet betyder det att om vi sätter det som är primärt på andra plats mister vi glädjen både från den och det som är på andra plats. Ett exempel: Om vi sätter Xbox på första plats i våra liv och vår familj på andra plats och Gud på tredje så förlorar vi både glädjen från Gud, vår familj och Xboxen. Om vi sätter Gud först, familjen tvåa och Xboxen trea så får vi glädjen från alla tre. Det gör mig gott att sova på soffan om jag har bekämpat en brand hela dagen men det gör mig inte gott att sova på soffan om jag just har varit på Xboxen i 3 timmar.
Det är ett trick.
På något sätt måste vi övertala oss själva om att det vi vet är bättre faktiskt är det på riktigt. Risken är annars att om vi inte gör det så ger vi upp. Jag vet inte om det är vanligt eller vanligare än vad det har varit men en sak är säker...det har aldrig funnits så många olika sätt att underhålla sig på som idag. Vi spenderar miljarder på filmer och spel och miljoner timmar på Facebook eller Instagram eller Finn. Det är så lätt. Det är så enkelt. Det är tillgängligt.
Idag säger prästen inte att allt sådant är synd och skam. Idag säger prästen att låt inte din underhållning göra dig stillastående. Du är skapad av Gud som kronan på universum. Du har underverk inom dig. Du behövs.
Ge inte upp! Lyft blicken mot Gud!
Säg i ditt hjärta att du vill vara livs levande och njuta både det lilla och det stora, det viktiga och det oväsentliga. Bestäm dig för att sätta rätt saker på rätt plats i ditt liv.
För den delen, sjung en lovsång. Det brukar hjälpa mig...även om det oftast är till fördel om jag sjunger den inom mig.
Det är lätt hänt att timmarna rinner iväg ibland när vi kopplar av eller slappar. Det är inte farligt. Allt för ofta kan människor i min situation, och säkert andra, fastna i stundens allvar och glömma bort att Gud skapade oss för arbete och rekreation. Ibland har kyrkan och kyrkfolk sett ner på livets glädjeämnen och underhållningar. Allt som får oss att skratta och ha roligt är trots allt inte farligt för oss.
Det som är farligt är när timmarna blir så många, eller underhållningen blir så långvarig, att det är det man ser fram emot; det man tänker på; det man lägger sina pengar på eller majoriteten av sin tid. Kanske värst av allt är det när vår aktiva tid, när vi räddar världen från synd eller fattigdom eller sjukdom eller säljer bensin, blir lidande och mer och mer apatisk. När våra "Xbox" gör att vår gnista och glöd falnar och slocknar. När vi underhåller oss in i dimman.
Har du någon gång upplevt detta, hur det du egentligen ska hålla på med och det du egentligen tycker är viktigt, blir lidande beroende på hur du spenderar din "down time"?
Det har nog alla. Även jag, jag som är övertygad om att jag ska vara en aktiv del av Guds plan att rädda människor undan Helvetet (vilket per definition är det viktigaste som finns, om det är sant), kan liksom släntra bort till soffan ibland och trycka på "on" utan någon större reflektion. Path of least resistance.
Således vet jag också hur det kan kännas att vara på jobbet och uppleva att glöden och gnistan är minskad eller borta. Hur små distraktioner blir stora eller hur oviktiga ting tar orimligt mycket plats. Hur man kan nästan hamna i en position att man vill ge upp och bara flyta på.
Men det finns något i oss som säger att det inte är rätt, som säger att det är fel när vi slösar bort vår tid och kraft och cash. Det är som att sitta inne en solig dag. Här i Norden är det ett helgerån men ändå gör vi det ibland...men det är inte rätt. Är det soligt ska man vara ute.
Kanske är det min mammas röst jag hör som tvingar ut mig i solen. Kanske är det Guds röst som viskar inom mig att "Du är skapelsens krona. Du är oändligt värdefull. Jag behöver dig" när glöden slocknar.
 |
| Ser du kvinnan som sover? |
Jag vet att jag inte blir lycklig när jag låter underhållning och distraktioner (hello Facebook!) ta över tid och tanke. När det är existens istället för liv. När det är stillastående...vilket kanske är ett idealiskt ord för att definiera underhållning.
Det ligger på något sätt i sakernas natur. Ingen ligger på sin dödsbädd och önskar sig ett bättre high-score men många önskar sig mer tid i bön eller i att hjälpa andra eller att ha engagerat sig mer för något man kände man borde och ville göra för andra.
Det handlar om "Regeln om 'först'". I korthet betyder det att om vi sätter det som är primärt på andra plats mister vi glädjen både från den och det som är på andra plats. Ett exempel: Om vi sätter Xbox på första plats i våra liv och vår familj på andra plats och Gud på tredje så förlorar vi både glädjen från Gud, vår familj och Xboxen. Om vi sätter Gud först, familjen tvåa och Xboxen trea så får vi glädjen från alla tre. Det gör mig gott att sova på soffan om jag har bekämpat en brand hela dagen men det gör mig inte gott att sova på soffan om jag just har varit på Xboxen i 3 timmar.
Det är ett trick.
På något sätt måste vi övertala oss själva om att det vi vet är bättre faktiskt är det på riktigt. Risken är annars att om vi inte gör det så ger vi upp. Jag vet inte om det är vanligt eller vanligare än vad det har varit men en sak är säker...det har aldrig funnits så många olika sätt att underhålla sig på som idag. Vi spenderar miljarder på filmer och spel och miljoner timmar på Facebook eller Instagram eller Finn. Det är så lätt. Det är så enkelt. Det är tillgängligt.
Idag säger prästen inte att allt sådant är synd och skam. Idag säger prästen att låt inte din underhållning göra dig stillastående. Du är skapad av Gud som kronan på universum. Du har underverk inom dig. Du behövs.
Ge inte upp! Lyft blicken mot Gud!
Säg i ditt hjärta att du vill vara livs levande och njuta både det lilla och det stora, det viktiga och det oväsentliga. Bestäm dig för att sätta rätt saker på rätt plats i ditt liv.
För den delen, sjung en lovsång. Det brukar hjälpa mig...även om det oftast är till fördel om jag sjunger den inom mig.
Har du gett upp?
Ibland är jag för mycket på vår Xbox One hemma. Det finns ett spel som heter "World of Tanks" som jag ofta befinner mig "i". Det är spännande och roligt, faktiskt, att ibland koppla av med att se pansarvagnar explodera virtuellt. Man kan inte tänka på djupa saker hela tiden. Ibland hjälper explosioner. Risken är såklart att det blir för många timmar framför TV:n...ungefär som när vi såg på TV-serien "Person of interest" under sommaren och hösten. Där gick många timmar.
Det är lätt hänt att timmarna rinner iväg ibland när vi kopplar av eller slappar. Det är inte farligt. Allt för ofta kan människor i min situation, och säkert andra, fastna i stundens allvar och glömma bort att Gud skapade oss för arbete och rekreation. Ibland har kyrkan och kyrkfolk sett ner på livets glädjeämnen och underhållningar. Allt som får oss att skratta och ha roligt är trots allt inte farligt för oss.
Det som är farligt är när timmarna blir så många, eller underhållningen blir så långvarig, att det är det man ser fram emot; det man tänker på; det man lägger sina pengar på eller majoriteten av sin tid. Kanske värst av allt är det när vår aktiva tid, när vi räddar världen från synd eller fattigdom eller sjukdom eller säljer bensin, blir lidande och mer och mer apatisk. När våra "Xbox" gör att vår gnista och glöd falnar och slocknar. När vi underhåller oss in i dimman.
Har du någon gång upplevt detta, hur det du egentligen ska hålla på med och det du egentligen tycker är viktigt, blir lidande beroende på hur du spenderar din "down time"?
Det har nog alla. Även jag, jag som är övertygad om att jag ska vara en aktiv del av Guds plan att rädda människor undan Helvetet (vilket per definition är det viktigaste som finns, om det är sant), kan liksom släntra bort till soffan ibland och trycka på "on" utan någon större reflektion. Path of least resistance.
Således vet jag också hur det kan kännas att vara på jobbet och uppleva att glöden och gnistan är minskad eller borta. Hur små distraktioner blir stora eller hur oviktiga ting tar orimligt mycket plats. Hur man kan nästan hamna i en position att man vill ge upp och bara flyta på.
Men det finns något i oss som säger att det inte är rätt, som säger att det är fel när vi slösar bort vår tid och kraft och cash. Det är som att sitta inne en solig dag. Här i Norden är det ett helgerån men ändå gör vi det ibland...men det är inte rätt. Är det soligt ska man vara ute.
Kanske är det min mammas röst jag hör som tvingar ut mig i solen. Kanske är det Guds röst som viskar inom mig att "Du är skapelsens krona. Du är oändligt värdefull. Jag behöver dig" när glöden slocknar.
Jag vet att jag blir lycklig när jag är fokuserad och glöden brinner för viktiga saker, när jag är aktiv i det som Gud har lagt på mitt hjärta. När det jag håller på med är väsentligt. När jag är lever istället för att existera. När jag har "forward motion" mot ett mål i ett syfte.
Jag vet att jag inte blir lycklig när jag låter underhållning och distraktioner (hello Facebook!) ta över tid och tanke. När det är existens istället för liv. När det är stillastående...vilket kanske är ett idealiskt ord för att definiera underhållning.
Det ligger på något sätt i sakernas natur. Ingen ligger på sin dödsbädd och önskar sig ett bättre high-score men många önskar sig mer tid i bön eller i att hjälpa andra eller att ha engagerat sig mer för något man kände man borde och ville göra för andra.
Det handlar om "Regeln om 'först'". I korthet betyder det att om vi sätter det som är primärt på andra plats mister vi glädjen både från den och det som är på andra plats. Ett exempel: Om vi sätter Xbox på första plats i våra liv och vår familj på andra plats och Gud på tredje så förlorar vi både glädjen från Gud, vår familj och Xboxen. Om vi sätter Gud först, familjen tvåa och Xboxen trea så får vi glädjen från alla tre. Det gör mig gott att sova på soffan om jag har bekämpat en brand hela dagen men det gör mig inte gott att sova på soffan om jag just har varit på Xboxen i 3 timmar.
Det är ett trick.
På något sätt måste vi övertala oss själva om att det vi vet är bättre faktiskt är det på riktigt. Risken är annars att om vi inte gör det så ger vi upp. Jag vet inte om det är vanligt eller vanligare än vad det har varit men en sak är säker...det har aldrig funnits så många olika sätt att underhålla sig på som idag. Vi spenderar miljarder på filmer och spel och miljoner timmar på Facebook eller Instagram eller Finn. Det är så lätt. Det är så enkelt. Det är tillgängligt.
Idag säger prästen inte att allt sådant är synd och skam. Idag säger prästen att låt inte din underhållning göra dig stillastående. Du är skapad av Gud som kronan på universum. Du har underverk inom dig. Du behövs.
Ge inte upp! Lyft blicken mot Gud!
Säg i ditt hjärta att du vill vara livs levande och njuta både det lilla och det stora, det viktiga och det oväsentliga. Bestäm dig för att sätta rätt saker på rätt plats i ditt liv.
För den delen, sjung en lovsång. Det brukar hjälpa mig...även om det oftast är till fördel om jag sjunger den inom mig.
Det är lätt hänt att timmarna rinner iväg ibland när vi kopplar av eller slappar. Det är inte farligt. Allt för ofta kan människor i min situation, och säkert andra, fastna i stundens allvar och glömma bort att Gud skapade oss för arbete och rekreation. Ibland har kyrkan och kyrkfolk sett ner på livets glädjeämnen och underhållningar. Allt som får oss att skratta och ha roligt är trots allt inte farligt för oss.
Det som är farligt är när timmarna blir så många, eller underhållningen blir så långvarig, att det är det man ser fram emot; det man tänker på; det man lägger sina pengar på eller majoriteten av sin tid. Kanske värst av allt är det när vår aktiva tid, när vi räddar världen från synd eller fattigdom eller sjukdom eller säljer bensin, blir lidande och mer och mer apatisk. När våra "Xbox" gör att vår gnista och glöd falnar och slocknar. När vi underhåller oss in i dimman.
Har du någon gång upplevt detta, hur det du egentligen ska hålla på med och det du egentligen tycker är viktigt, blir lidande beroende på hur du spenderar din "down time"?
Det har nog alla. Även jag, jag som är övertygad om att jag ska vara en aktiv del av Guds plan att rädda människor undan Helvetet (vilket per definition är det viktigaste som finns, om det är sant), kan liksom släntra bort till soffan ibland och trycka på "on" utan någon större reflektion. Path of least resistance.
Således vet jag också hur det kan kännas att vara på jobbet och uppleva att glöden och gnistan är minskad eller borta. Hur små distraktioner blir stora eller hur oviktiga ting tar orimligt mycket plats. Hur man kan nästan hamna i en position att man vill ge upp och bara flyta på.
Men det finns något i oss som säger att det inte är rätt, som säger att det är fel när vi slösar bort vår tid och kraft och cash. Det är som att sitta inne en solig dag. Här i Norden är det ett helgerån men ändå gör vi det ibland...men det är inte rätt. Är det soligt ska man vara ute.
Kanske är det min mammas röst jag hör som tvingar ut mig i solen. Kanske är det Guds röst som viskar inom mig att "Du är skapelsens krona. Du är oändligt värdefull. Jag behöver dig" när glöden slocknar.
|
| Ser du kvinnan som sover? |
Jag vet att jag inte blir lycklig när jag låter underhållning och distraktioner (hello Facebook!) ta över tid och tanke. När det är existens istället för liv. När det är stillastående...vilket kanske är ett idealiskt ord för att definiera underhållning.
Det ligger på något sätt i sakernas natur. Ingen ligger på sin dödsbädd och önskar sig ett bättre high-score men många önskar sig mer tid i bön eller i att hjälpa andra eller att ha engagerat sig mer för något man kände man borde och ville göra för andra.
Det handlar om "Regeln om 'först'". I korthet betyder det att om vi sätter det som är primärt på andra plats mister vi glädjen både från den och det som är på andra plats. Ett exempel: Om vi sätter Xbox på första plats i våra liv och vår familj på andra plats och Gud på tredje så förlorar vi både glädjen från Gud, vår familj och Xboxen. Om vi sätter Gud först, familjen tvåa och Xboxen trea så får vi glädjen från alla tre. Det gör mig gott att sova på soffan om jag har bekämpat en brand hela dagen men det gör mig inte gott att sova på soffan om jag just har varit på Xboxen i 3 timmar.
Det är ett trick.
På något sätt måste vi övertala oss själva om att det vi vet är bättre faktiskt är det på riktigt. Risken är annars att om vi inte gör det så ger vi upp. Jag vet inte om det är vanligt eller vanligare än vad det har varit men en sak är säker...det har aldrig funnits så många olika sätt att underhålla sig på som idag. Vi spenderar miljarder på filmer och spel och miljoner timmar på Facebook eller Instagram eller Finn. Det är så lätt. Det är så enkelt. Det är tillgängligt.
Idag säger prästen inte att allt sådant är synd och skam. Idag säger prästen att låt inte din underhållning göra dig stillastående. Du är skapad av Gud som kronan på universum. Du har underverk inom dig. Du behövs.
Ge inte upp! Lyft blicken mot Gud!
Säg i ditt hjärta att du vill vara livs levande och njuta både det lilla och det stora, det viktiga och det oväsentliga. Bestäm dig för att sätta rätt saker på rätt plats i ditt liv.
För den delen, sjung en lovsång. Det brukar hjälpa mig...även om det oftast är till fördel om jag sjunger den inom mig.
fredag 16 september 2016
Å andra sidan
Mitt förra inlägg kan förstås som överlag negativt och pessimistiskt. Som anti-Metodistkyrka. Som oandligt.
Det är möjligt men det var inte tanken. Jag är så mycket metodist man kan bli och har ägnat nästan hela mitt kristna liv innanför dess olika ramar. Antagligen har Metodistkyrkan format mig mer än vad jag vill erkänna för mig själv och det delar jag med miljoner andra.
Vilka psalmer! Vilka teologiska skatter (Christian Perfection! Vem talar om det idag?)! Vilka underbara sociala och evangeliska projekt runt om i världen! Vilken liturgi och vilken frihet! Vilken kyrko ordning! Vilka sociala principer! Vilken iver att täcka alla möjliga ämnen!
Det finns mycket att tycka om i Metodistkyrkan, denna "Via Media" kyrka som tog Anglikanska kyrkans arv ut i världen och in i lågkyrkliga hem.
Så tro mig, det är en smärtsam sak att se kyrkan som jag är född och uppvuxen i (men dock inte frälst i) splittras i slow-motion (inget händer fort i Metodistkyrkan). Det är inte många som vill det, enligt undersökningar, men de blir fler och fler och jag tror att gränsen nu är nådd. För många blev valet av en öppet homosexuell biskop strået som fick kamelens rygg att brista. Det blev så uppenbart en polariserande sak. Dessutom är det amerikanerna som kommer att bestämma kyrkans framtid för det är där pengarna finns.Vad vi i Norge tycker kommer vi att få berättat för oss av andra.
Det är möjligt men det var inte tanken. Jag är så mycket metodist man kan bli och har ägnat nästan hela mitt kristna liv innanför dess olika ramar. Antagligen har Metodistkyrkan format mig mer än vad jag vill erkänna för mig själv och det delar jag med miljoner andra.
Vilka psalmer! Vilka teologiska skatter (Christian Perfection! Vem talar om det idag?)! Vilka underbara sociala och evangeliska projekt runt om i världen! Vilken liturgi och vilken frihet! Vilken kyrko ordning! Vilka sociala principer! Vilken iver att täcka alla möjliga ämnen!
Det finns mycket att tycka om i Metodistkyrkan, denna "Via Media" kyrka som tog Anglikanska kyrkans arv ut i världen och in i lågkyrkliga hem.
Så tro mig, det är en smärtsam sak att se kyrkan som jag är född och uppvuxen i (men dock inte frälst i) splittras i slow-motion (inget händer fort i Metodistkyrkan). Det är inte många som vill det, enligt undersökningar, men de blir fler och fler och jag tror att gränsen nu är nådd. För många blev valet av en öppet homosexuell biskop strået som fick kamelens rygg att brista. Det blev så uppenbart en polariserande sak. Dessutom är det amerikanerna som kommer att bestämma kyrkans framtid för det är där pengarna finns.Vad vi i Norge tycker kommer vi att få berättat för oss av andra.
Det jag egentligen ville säga med min förra artikel är att det är detta som händer just nu och att det i detta fallet är lönlöst att spela "Heliga Ande kan göra mirakel" kortet...främst på grund av att kyrkan som helhet inte längre har förmåga att höra den Heliga Anden. Individer? Ja. Men kyrkan som UMC - world? Nej, jag tror inte det. Dragkampen är för uppenbar och för passionerad. Bibelord haglar som kulor och känslor sväller över. Det är en stor sak för många, ämnet "human sexuality", och för en allt större del av kyrkan spelar den en större roll än kyrkans integritet och enhet.
Jag skrev att Anden givetvis kan göra ett under och få oss att komma överens och bli eniga (för "oeniga men att fortsätta under samma tak" är en illusion/delusion.). Men kan Anden tvinga människor att göra något de inte vill? Mitt svar är "nej, det kan han inte". Gud kan aldrig tvinga någon till något. Om Jesus var övertygad om att till och med en död profet som återuppstod inte kunde övertyga folk om det som redan stod i Bibeln (GT), hur ska vi då påstå att det är rimligt att Anden kan tvinga folk till omvändelse?
Personligen är detta otroligt svårt, för som jag ser det finns det två sorters präster i världen. De som ser sig som Guds direkta representanter och de som ser sig som Guds representanter genom Kyrkan. Jag tillhör grupp 2. Jag är en kyrkans man och har alltid satt ett väldigt högt pris på att jag är en del av kyrka som har en tro och en kyrkoordning. Som står för något. Som har övertygelser om himmel och helvete, synd och tro. Som är gammal och står i en lång tradition. Som vill frälsa och hela människor. Metodister är inte fria att tro som dom vill om dom vill fortsätta vara metodister. Vi är enade i en kyrkoordning som vi menar är den bästa förståelsen av Guds vilja och väsen och den är rätt detaljerad.
Jag är införstådd med att många inte håller med mig i detta utan menar att Metodistkyrkans starkhet är att den är så bred och så flexibel, "a big tent church", där många olika tänk ryms. OK. Det är möjligt att vi är ett stort tält, men vi har också en stark ordning, teologi och organisation som tjänar att binda oss samman i tro och handling. Tältet är inte så stort att vi är subjektiva relativister. Vi tror på en sanning och en väg till Gud.
Så frågan är då om vi ska fortsätta att arbeta för Metodistkyrkans enhet och teologiska integritet eller inte. De som menar att vi ska det har min förbön och omtanke. Fortsätt med det. Personligen har jag kommit till insikt om att Metodistkyrkans framtid som samfund är oviktigt jämfört med hur vi/jag lever upp till mitt kall att hjälpa människor att finna sin Gud och frälsning.
Jag har kommit på att jag måste flytta från grupp 2 till grupp 1...eller kanske grupp 3 (en kyrkans man med fokus nästan utestlutande på den lokala församlingen). Jag måste sluta lägga så mycket tid och fokus och tanke på samfundets framtid och istället ha fokus på församlingen och enskilda människors framtid/frälsning. Jag kan inte göra bägge två för det dränerar mig på för mycket energi. Det är för svårt att hålla modet uppe när verkligheten ser ut som den gör och Metodistkyrkan dras i bitar.
Jag vet inte om jag kan byta grupp men jag ser att jag måste.
Jag hoppas jag har fel i min tankeanalys. Jag hoppas att jag har missat något viktigt och att verkligheten som jag förstår den inte stämmer. Jag hoppas att det finns en positiv verklighet där Metodistkyrkan återigen kan bli en en, apostolisk, helig, allmän kyrka för världen. Som jag ser det så haltar det lite nu och vi är på väg att falla.
onsdag 14 september 2016
Det alla vet men ingen vill säga
Det är inte många som är med om att lägga ner en kyrka/ett samfund. Förvisso, det finns dom som menar att man "byggde en ny kyrka" istället för att lägga ner Metodistkyrkan i Sverige...men det är just det som är grejen. Visst försvann Metodistkyrkan från kartan även om den Missionskyrkan 2.0/Equmeniakyrkan kommer att vara värd för World Methodist Council 2020 eller när det var. World Methodist Council är mer eller mindre mingel och vackra tal och PR. Men det har också en plats, antar jag.
Men jag var alltså med om att Metodistkyrkan i Sverige blev nerlagd 2010-2012. Det ger mig ett speciellt och annorlunda perspektiv när Metodistkyrkans ve och väl återigen är i fara, denna gång på världsvidd basis. The United Methodist Church (UMC) håller på att spricka i sömmarna och det är en smärtsam process för många. Lite förvånansvärt, men inte överraskande, är de flesta (skulle jag tro) metodister av sentimentala och/eller traditionella anledningar. För varje person som har valt Metodistkyrkan på teologiska eller historiska grunder är det 100 som har gjort det av praktiska, sentimentala eller traditionella skäl. Även de som har valt Metodistkyrkan på grund av hennes teologi har ofta en väldigt "truncated", dvs. smal och noga "utvald" favorit förståelse av hennes teologi (ofta fokuserad kring temat "nåd"). Så det är känslor med i spelet. Logik och goda resonemang saknas ofta.
Mitt perspektiv är att man ofta har en uppenbar "sanning" om hur det kommer att gå men att man bakar in den i osäkerhet och otydlighet, allt för att det inte ska göra ont eller synas. Än värre är det att man ofta använder teologiska dogmer och termer för att linda in sanningen i något mindre smärtsamt. I det aktuella fallet säger man följande:
"Vi ser ingen möjlig väg att fortsätta vara en kyrka som delar en tro om synd och sanning MEN vi ska be och tro att den Heliga Anden ska blåsa nya vindar in i våra torra vinsäckar" ...eller något liknande.
Det man alltså säger är att loppet är kört och att det är dags att hitta nya vägar för att fortsätta vara lärjungar till Jesus...men på samma gång drar man till med den Heliga Anden och en (långsökt?)förhoppning om att Han på något vis skulle kunna lösa problemet.
Och vissta kan Han/Hon det...och det är det som gör det hela så svårt. I kyrkans värld är det alltid så. En församling kan otevtydigt vara redo för nerläggning MEN så säger någon något om att "Anden kan blåsa nytt liv" eller att "Jesus inte släcker en tynande veke" och så står man där och har två sanningar att hantera. Uppenbara brister och behov av nedläggning och en Gud som gör mirakel. Oftast innebär detta att man väljer den "Heliga Ande" sidan och talar om behovet om förbön och andlig kamp, för vem vill sätta gränser för vad Gud kan göra? Det är därför jag avskyr alla liknelser mellan affärsvärlden och kyrkan. Det går inte att säga att en firma och en kyrka är ungefär lika, på många olika grunder.
För vad är det egentligen man ber om, i fallet UMC? När det uppenbara problemet är att grupper och delar av kyrkan har en övertygelse om att sak X (homosexualitet m.m.) inte bara ska inkluderas utan också hyllas MEDANS majoriteten menar att X är en synd som aldrig kan accepteras så menar man alltså att den Heliga Ande ska övertala/överbevisa/omvända hundratusentals människor så att enighet kan råda? Är det det man vill och vänar på?
Eller är invokationen av den Heliga Ande ett ärligt/naivt försök att få två direkta motsatser att samas under samma tak och att ingen ska lida av det omöjliga i detta, allt för att behålla en gemensam logotyp? Det är ju befängt, om vi menar allvar med våra övertygelser och vår tro.
Detta kan låta pessimistiskt och hopplöst. Är det inte bättre att låta den Heliga Ande få tid och utrymme att göra det Han vill, eller kanske det vi önskar vilket är en väckelse av gigantiska mått. Är det inte bättre att ge Anden tid att fixa vår kyrka?
Jag tror inte det.
Jag har under mina år som pastor i Norge tänkt mycket på det som hände i Sverige och hur illa det blev. Hur många personer som plötsligt befann sig utan en identitet...för även om alla gamla metodister rent teologiskt hade sin identitet i Jesus så är det ett misstag att tro att den identiteten inte har formats och speglats och fått uttryck inom den tradition som Metodistkyrkan innebar. Vi har vår identitet i Jesus genom våra traditioner och historia. No man or woman is a theological island.
Nu när Metodistkyrkans framtid är räknad måste vi se situationen i vitögat och ta hand om våra medlemmar, människorna, som kommer att undra och fundera och känna sig vilsna och vi måste börja med det arbetet redan nu. Attvitmåla verkligheten är inte att hjälpa.
Vidare har jag kommit till insikten om att jag tror det är viktigt att vi börjar med att sluta upp att fokusera på Metodistkyrkans framtid och vara eller icke vara. Den tiden är över.Vi vet hur det kommer att gå om vi är ärliga med oss själva. Frågan är om vi är redo att leva med det och i den nya sanningen. Den Heliga Anden är inte först och främst intresserad av att kyrka X eller Y överlever i alla tider, vilket är uppenbart (det finns 33,000 samfund idag). Han/Hon är upptagen av att människor kommer till tro och salighet, genom "conviction"/förvissningoch övertygelse.
Ironiskt nog var det just därför Metodistkyrkans grundare startade rörelsen "to raise up a people for Biblical holiness". Sambandet mellan Andens mål och en kyrkas mål är glasklart. När kyrkan lämnar Andens plan och mål är det kört, och här är vi idag.
Jag tror inte det är realistiskt eller teologiskt korrekt att fokusera på en kyrkas framtid, oavsett hur starka känslorna är. Jag tror det bästa är att dra slutsatsen att om kyrkan ser ut som UMC gör idag har den lämnat sitt ursprungliga uppdrag och Andens väg.
Intressant nog sammanfaller allt detta med hur allmänheten ser på oss. Jag skulle inte tro att det är särskilt många som undrar över Gud men som skulle bry sig så väldigt om vilken kyrkan man gick till. Jag tror att vi inom kyrkan bryr oss otroligt mycket mer om vilken kyrka vi är i än de som inte är det, och spelar det egentligen någon roll? Beror en människas frälsning på vilket samfund man tillhör? Knappast...
Och det är det enda som betyder något. Människors frälsning. Det är anledningen till att det finns en kyrka överhuvudtaget, att göra lärjungar räddade från synd och Helvete och på helighetens och himmelens väg. Gör vi det eller lägger vi ner fokus och tid och bön på annat, typ ett samfunds överlevnad?
Ingen skulle säga att vi lägger ner tid och fokus på kyrkans överlevnad på bekostnad av människors frälsning...men så ser det ut med mina ögon. Vi samlas och samtalar om homosexualitet men vi samlas inte och samtalar och ber om hur vi kan nå människor med evangelium, för att prata kyrkospråk.
Detta gäller även mig själv. Jag överväger starkt att sluta tänka och tycka om hur det ska gå eller borde gå för Metodistkyrkan och istället göra vad jag kan så att människor hittar Gud.
It is time.
Men jag var alltså med om att Metodistkyrkan i Sverige blev nerlagd 2010-2012. Det ger mig ett speciellt och annorlunda perspektiv när Metodistkyrkans ve och väl återigen är i fara, denna gång på världsvidd basis. The United Methodist Church (UMC) håller på att spricka i sömmarna och det är en smärtsam process för många. Lite förvånansvärt, men inte överraskande, är de flesta (skulle jag tro) metodister av sentimentala och/eller traditionella anledningar. För varje person som har valt Metodistkyrkan på teologiska eller historiska grunder är det 100 som har gjort det av praktiska, sentimentala eller traditionella skäl. Även de som har valt Metodistkyrkan på grund av hennes teologi har ofta en väldigt "truncated", dvs. smal och noga "utvald" favorit förståelse av hennes teologi (ofta fokuserad kring temat "nåd"). Så det är känslor med i spelet. Logik och goda resonemang saknas ofta.
Mitt perspektiv är att man ofta har en uppenbar "sanning" om hur det kommer att gå men att man bakar in den i osäkerhet och otydlighet, allt för att det inte ska göra ont eller synas. Än värre är det att man ofta använder teologiska dogmer och termer för att linda in sanningen i något mindre smärtsamt. I det aktuella fallet säger man följande:
"Vi ser ingen möjlig väg att fortsätta vara en kyrka som delar en tro om synd och sanning MEN vi ska be och tro att den Heliga Anden ska blåsa nya vindar in i våra torra vinsäckar" ...eller något liknande.
Det man alltså säger är att loppet är kört och att det är dags att hitta nya vägar för att fortsätta vara lärjungar till Jesus...men på samma gång drar man till med den Heliga Anden och en (långsökt?)förhoppning om att Han på något vis skulle kunna lösa problemet.
Och vissta kan Han/Hon det...och det är det som gör det hela så svårt. I kyrkans värld är det alltid så. En församling kan otevtydigt vara redo för nerläggning MEN så säger någon något om att "Anden kan blåsa nytt liv" eller att "Jesus inte släcker en tynande veke" och så står man där och har två sanningar att hantera. Uppenbara brister och behov av nedläggning och en Gud som gör mirakel. Oftast innebär detta att man väljer den "Heliga Ande" sidan och talar om behovet om förbön och andlig kamp, för vem vill sätta gränser för vad Gud kan göra? Det är därför jag avskyr alla liknelser mellan affärsvärlden och kyrkan. Det går inte att säga att en firma och en kyrka är ungefär lika, på många olika grunder.
För vad är det egentligen man ber om, i fallet UMC? När det uppenbara problemet är att grupper och delar av kyrkan har en övertygelse om att sak X (homosexualitet m.m.) inte bara ska inkluderas utan också hyllas MEDANS majoriteten menar att X är en synd som aldrig kan accepteras så menar man alltså att den Heliga Ande ska övertala/överbevisa/omvända hundratusentals människor så att enighet kan råda? Är det det man vill och vänar på?
Eller är invokationen av den Heliga Ande ett ärligt/naivt försök att få två direkta motsatser att samas under samma tak och att ingen ska lida av det omöjliga i detta, allt för att behålla en gemensam logotyp? Det är ju befängt, om vi menar allvar med våra övertygelser och vår tro.
Detta kan låta pessimistiskt och hopplöst. Är det inte bättre att låta den Heliga Ande få tid och utrymme att göra det Han vill, eller kanske det vi önskar vilket är en väckelse av gigantiska mått. Är det inte bättre att ge Anden tid att fixa vår kyrka?
Jag tror inte det.
Jag har under mina år som pastor i Norge tänkt mycket på det som hände i Sverige och hur illa det blev. Hur många personer som plötsligt befann sig utan en identitet...för även om alla gamla metodister rent teologiskt hade sin identitet i Jesus så är det ett misstag att tro att den identiteten inte har formats och speglats och fått uttryck inom den tradition som Metodistkyrkan innebar. Vi har vår identitet i Jesus genom våra traditioner och historia. No man or woman is a theological island.
Nu när Metodistkyrkans framtid är räknad måste vi se situationen i vitögat och ta hand om våra medlemmar, människorna, som kommer att undra och fundera och känna sig vilsna och vi måste börja med det arbetet redan nu. Attvitmåla verkligheten är inte att hjälpa.
Vidare har jag kommit till insikten om att jag tror det är viktigt att vi börjar med att sluta upp att fokusera på Metodistkyrkans framtid och vara eller icke vara. Den tiden är över.Vi vet hur det kommer att gå om vi är ärliga med oss själva. Frågan är om vi är redo att leva med det och i den nya sanningen. Den Heliga Anden är inte först och främst intresserad av att kyrka X eller Y överlever i alla tider, vilket är uppenbart (det finns 33,000 samfund idag). Han/Hon är upptagen av att människor kommer till tro och salighet, genom "conviction"/förvissningoch övertygelse.
Ironiskt nog var det just därför Metodistkyrkans grundare startade rörelsen "to raise up a people for Biblical holiness". Sambandet mellan Andens mål och en kyrkas mål är glasklart. När kyrkan lämnar Andens plan och mål är det kört, och här är vi idag.
Jag tror inte det är realistiskt eller teologiskt korrekt att fokusera på en kyrkas framtid, oavsett hur starka känslorna är. Jag tror det bästa är att dra slutsatsen att om kyrkan ser ut som UMC gör idag har den lämnat sitt ursprungliga uppdrag och Andens väg.
Intressant nog sammanfaller allt detta med hur allmänheten ser på oss. Jag skulle inte tro att det är särskilt många som undrar över Gud men som skulle bry sig så väldigt om vilken kyrkan man gick till. Jag tror att vi inom kyrkan bryr oss otroligt mycket mer om vilken kyrka vi är i än de som inte är det, och spelar det egentligen någon roll? Beror en människas frälsning på vilket samfund man tillhör? Knappast...
Och det är det enda som betyder något. Människors frälsning. Det är anledningen till att det finns en kyrka överhuvudtaget, att göra lärjungar räddade från synd och Helvete och på helighetens och himmelens väg. Gör vi det eller lägger vi ner fokus och tid och bön på annat, typ ett samfunds överlevnad?
Ingen skulle säga att vi lägger ner tid och fokus på kyrkans överlevnad på bekostnad av människors frälsning...men så ser det ut med mina ögon. Vi samlas och samtalar om homosexualitet men vi samlas inte och samtalar och ber om hur vi kan nå människor med evangelium, för att prata kyrkospråk.
Detta gäller även mig själv. Jag överväger starkt att sluta tänka och tycka om hur det ska gå eller borde gå för Metodistkyrkan och istället göra vad jag kan så att människor hittar Gud.
It is time.
tisdag 7 juni 2016
Why United?
Limbo - a place of neither Heaven nor Hell. A place of waiting. Grey.
As a lifelong UMC and a clergy for the last 8 years I join the chorus of voices that opine wisely and not so wisely concerning our denomination. Is it broken beyond repair? Can we be "United" without being "Uniform" or "Of one mind"? Can trust be rebuilt?
It feels liks limbo...waiting for this Commission from the Coucil of Bishops to bring something to the next General Conference that can heal us. It feels like a Hail Mary. What can a commission possible find during a few meetings and emails that the entire Church hasn't found or thought about and tried for the last 40 years? How can this possibly not be a "kick the can down the road" thing?
Or is it, like I predict, a plan to introduce (side-load?) legislation that shifts authority from the General Conference (the Church) to Annual conferences (a bunch of congregations) or Central Conferences away from the combative General Conference? How can it not be some "third way option"?
I realize that I am very skeptical and I try to hold my cynicism at bay. Unfortunately the Council of Bishops haven't impressed me in the past (quite the contrary, to be honest). But hope is not dead. There is still a chance for a miracle...a true movement by the Holy Spirit that surprises us all. I pray so.
Two things, however, have been on my mind lately and I wonder if I am alone.
First of all, what is this deal with staying united, as the UMC, at seemingly all costs? What is the deal? I think I read it for the first time on the website for the "Jurisdictional Option". It claimed as a "pro" that "We still get to call us United Methodists!". Since when did that become a goal in and of itself? As far as I can tell we are at least 3 schism into the fray. Are we so naive to think that the prayer of Jesus in John 17 applies to us staying in the denomination currently called "UMC"? Surely not! If we want denominational unity we need to go to Rome. However, we are Protestants. We value Truth over Unity or at least we used to. Once we give up our desire for Truth we lose our purpose. Surely the only reason there are Methodists is that people believe that it is the true church that speaks for God the best? Where people find God's truth and not a bunch of nonsense?
Two, what is this "United but not unity" stuff? Disregarding the obvious fact that a church can disagree about small issues such as dress or worship style I wonder when we started saying that we can stay united with people/churches/conferences who disagree with us about matter with eternal implications. How, exactly, can any covenant last when the partners disagree vehemently about its very foundations? Can a marriage last if one partner believes in multiple partners and the other one doesn't?
The logic is clear to me. If a church says that "according to us we believe that God is saying in His holy and loving Word and Wisdom that X is both sin and not a sin" it is time to take some serious action. If the Church is unable to take such action so that the matter is resolved it needs to realize that it has ceased to either hear God or have the strength to lead people into all truth. At that time, it needs to allow for some sort of split where those who are seeking God's truth are able to do so according to their own conscience.
I have spent considerable capital, of various currencies, to stay UMC. It is the only major/historical denomination in the area of the world where I live that has a well thought-out understanding and desire for holiness/entire sanctification/Second blessing/perfect love...the very reason God raised up Methodists in the first place.
I would hate to see it go but I would rather see it split than to compromise on its principles of being One church where people don't speak out of their own understanding of God but speaks proudly and boldly about "We are the Church of God and we believe x, y and z". Much will be lost if we replace our current "we believe" to the oh-so-prevelant "I believe".
As a lifelong UMC and a clergy for the last 8 years I join the chorus of voices that opine wisely and not so wisely concerning our denomination. Is it broken beyond repair? Can we be "United" without being "Uniform" or "Of one mind"? Can trust be rebuilt?
It feels liks limbo...waiting for this Commission from the Coucil of Bishops to bring something to the next General Conference that can heal us. It feels like a Hail Mary. What can a commission possible find during a few meetings and emails that the entire Church hasn't found or thought about and tried for the last 40 years? How can this possibly not be a "kick the can down the road" thing?
Or is it, like I predict, a plan to introduce (side-load?) legislation that shifts authority from the General Conference (the Church) to Annual conferences (a bunch of congregations) or Central Conferences away from the combative General Conference? How can it not be some "third way option"?
I realize that I am very skeptical and I try to hold my cynicism at bay. Unfortunately the Council of Bishops haven't impressed me in the past (quite the contrary, to be honest). But hope is not dead. There is still a chance for a miracle...a true movement by the Holy Spirit that surprises us all. I pray so.
Two things, however, have been on my mind lately and I wonder if I am alone.
First of all, what is this deal with staying united, as the UMC, at seemingly all costs? What is the deal? I think I read it for the first time on the website for the "Jurisdictional Option". It claimed as a "pro" that "We still get to call us United Methodists!". Since when did that become a goal in and of itself? As far as I can tell we are at least 3 schism into the fray. Are we so naive to think that the prayer of Jesus in John 17 applies to us staying in the denomination currently called "UMC"? Surely not! If we want denominational unity we need to go to Rome. However, we are Protestants. We value Truth over Unity or at least we used to. Once we give up our desire for Truth we lose our purpose. Surely the only reason there are Methodists is that people believe that it is the true church that speaks for God the best? Where people find God's truth and not a bunch of nonsense?
Two, what is this "United but not unity" stuff? Disregarding the obvious fact that a church can disagree about small issues such as dress or worship style I wonder when we started saying that we can stay united with people/churches/conferences who disagree with us about matter with eternal implications. How, exactly, can any covenant last when the partners disagree vehemently about its very foundations? Can a marriage last if one partner believes in multiple partners and the other one doesn't?
The logic is clear to me. If a church says that "according to us we believe that God is saying in His holy and loving Word and Wisdom that X is both sin and not a sin" it is time to take some serious action. If the Church is unable to take such action so that the matter is resolved it needs to realize that it has ceased to either hear God or have the strength to lead people into all truth. At that time, it needs to allow for some sort of split where those who are seeking God's truth are able to do so according to their own conscience.
I have spent considerable capital, of various currencies, to stay UMC. It is the only major/historical denomination in the area of the world where I live that has a well thought-out understanding and desire for holiness/entire sanctification/Second blessing/perfect love...the very reason God raised up Methodists in the first place.
I would hate to see it go but I would rather see it split than to compromise on its principles of being One church where people don't speak out of their own understanding of God but speaks proudly and boldly about "We are the Church of God and we believe x, y and z". Much will be lost if we replace our current "we believe" to the oh-so-prevelant "I believe".
onsdag 25 maj 2016
Efter Generalkonferensen - what a ride!
Generalkonferensen är slut och jag antar att det även gäller för delegaterna. Som en av tusentals som följde konferensen via sociala media och videostreaming är det nu med lite vemod och ett kämpande hopp jag ska försöka att skriva ner några tankar om vad jag tänker och tycker nu efter allt ståhej.
De så kallade konservativa vann i stort sett alla frågor, om man ska uttrycka det så. Kyrkan har blivit klart mer konservativ sedan förra konferensen och röstade för de konservativas förslag om abort, Israel, pornografi och sexualitet...om det hade gått så långt. Det var, enligt många röster jag har läst, en tydlig majoritet för de konservativa på alla väsentliga punkter.
Detta märktes också på den oro, eller frustration, jag tyckte mig kunna se hos de konservativa. Man var bergfast på att inte bara förneka de progressiva framgång men också köra stenhårt på sina saker. De finns en "mitt" i kyrkan, the Moderates, men det verkar inte som om de varken har ryggrad att stå på sig eller kompetens att finna lösningar som kan accepteras av olika läger...vilket i sin tur kan skyllas på att de på kanterna, progressiva och konservativa, är så hårda i sina positioner. Låst.
Så jag tyckte mig se en stenhård konservativ majoritet som fick med sig moderata i stor utsträckning vilket i sin tur visar mig att många moderata inte röstar med de progressiva (kanske för att de progressiva sköt sig i foten med sina påhopp och utspel?).
När kyrkan spenderar tre dagar på att diskutera hur man ska diskutera frågorna ELLER när kyrkan röster 428-403 om att lita på biskoparnas möjlighet att leda...då är det långt gånget. Det är ironiskt men det verkade finnas väldigt lite tro och tillit på vår kyrkas GK.
Man satte varken punkt eller utropstecken utan ett kolon(:) och jag tror man gjorde det eftersom man, och då menar jag biskoparna, insåg att det lutade mot en totalseger för de konservativa med påföljande uppror från de progressiva och allt vad det skulle innebära av konsekvenser.
Det som händer nu är att kyrkan(GK) mer eller mindre tar en paus, ett långt andetag, och sätter sin tillit till en kommission som biskoparna ska tillsätta för att se över alla paragrafer som handlar om "human sexuality" och komma fram med en plan för hur vi kan fortsätta vara en kyrka. Detta kan ske så tidigt som 2018 med en extra GK eller till GK 2020 i Minneapolis. Eftersom gruppen inte kommer att väljas förrän biskoparnas första möte 2017 är det inte troligt att kommissionen blir färdig 2018, möjligen 2019.
Den andra anledningen till min skepsism är att klimtatet och atmosfären i kyrkan(GK) är så toxic/giftigt. Det är helt uppenbart att många inte bara är oense utan direkt avskyr varandra. Det var uppenbart på GK att många inte ens tror gott om varandra.
Den tredje anledningen är att vi har hållt på sedan 1972 och att alla möjliga möjligheter för att fortsätta att vara en kyrka redan har utforskats...utan resultat.
Den fjärde anledningen är att kyrkan är så USA fokuserad. Det är, trots kyrkans stora växt och storlek i världen utanför USA, fortfarande USA som bestämmer hur det ska gå. Det är i USA som problemet är störst och det är som vanligt Amerikanerna som trissar upp nivån. Det finns ingen chans att kyrkan utanför USA kan diktera för kyrkan i USA vad dom ska göra och alla förslag till GK denna gången om möjliga alternativ för kyrkans framtid kom från USA.
Den femte anledningen är att jag ärligt talat inte ser en möjlighet att fortsätta, rent logiskt.
När en konnektional kyrka har en klar och tydlig ordning och struktur för att vara:
EN kyrka (tillsyn och processer och krav) med EN officiell tro OCH en tydlig hållning om f.eks. homosexualitet (som vi officiellt har idag),
MEN samtidigt har en högröstad minoritet som struntar i den officiella synen och gör som man vill,
PLUS att kyrkan inte klarar av att följa sina egna regler och strukturer om hur man ska hantera brott mot den officiella ordningen,
PLUS att till och med biskopar och hela årskonferenser i kyrkan väljer att gå emot ordningen och göra tvärtemot vad den säger,
I EN KYRKA som bygger på "covenants" eller pakter, som alltså åtsidosätts regelmässigt av en högröstad och radikalt spektakulär minoritet,
...finns det bara en väg att gå vidare som jag ser det. Den enda vägen jag ser för UMC att fortsätta är att antingen dela sig i två delar, en konservativ och en progressiv ELLER att tillåta lokala anpassningar och tillämpningar när det gäller vad man tycker om homosexualitet. Oavsett vilket ser jag ingen möjlighet att fortsätta vara en kyrka som vi är idag..rent officiellt. Vår förståelse av vad det innebär att vara kyrka kommer att behöva förändras eller i alla fall förtydligas.
Det är ingen idé att hoppas på något annat för något annat är inte möjligt. GK 2016 har visat det med råge, om inte annat. Vi är inte en kyrka, vi är minst två eller kanske tre. Kanske dags att låta verkligheten spegla den sanningen...?
1. Kaos och konservativa vinster
Det var ingen tvekan om att många var oroliga innan konferensen (GK). De så kallade progressiva undrade om de äntligen skulle kunna få majoritet i frågor om miljö, sexualitet, Israel, Judicial Council, och så vidare. Som väntat, även om jag har läst att det var mindre än väntat, blev det protester och manifestationer från de Progressiva delarna av kyrkan, något som gjorde att kontrasten blev väldigt tydlig till de konservativa eftersom de senare vann på alla punkter.De så kallade konservativa vann i stort sett alla frågor, om man ska uttrycka det så. Kyrkan har blivit klart mer konservativ sedan förra konferensen och röstade för de konservativas förslag om abort, Israel, pornografi och sexualitet...om det hade gått så långt. Det var, enligt många röster jag har läst, en tydlig majoritet för de konservativa på alla väsentliga punkter.
Detta märktes också på den oro, eller frustration, jag tyckte mig kunna se hos de konservativa. Man var bergfast på att inte bara förneka de progressiva framgång men också köra stenhårt på sina saker. De finns en "mitt" i kyrkan, the Moderates, men det verkar inte som om de varken har ryggrad att stå på sig eller kompetens att finna lösningar som kan accepteras av olika läger...vilket i sin tur kan skyllas på att de på kanterna, progressiva och konservativa, är så hårda i sina positioner. Låst.
Så jag tyckte mig se en stenhård konservativ majoritet som fick med sig moderata i stor utsträckning vilket i sin tur visar mig att många moderata inte röstar med de progressiva (kanske för att de progressiva sköt sig i foten med sina påhopp och utspel?).
När kyrkan spenderar tre dagar på att diskutera hur man ska diskutera frågorna ELLER när kyrkan röster 428-403 om att lita på biskoparnas möjlighet att leda...då är det långt gånget. Det är ironiskt men det verkade finnas väldigt lite tro och tillit på vår kyrkas GK.
2. Framtiden - en kyrka, en "kyrka" eller flera kyrkor
Som jag förstod det så bestämde sig denna GK för att inte bestämma sig om de stora frågorna, Kyrkans struktur/enhet och homosexualitet. Man tog inga beslut om kyrkans struktur (förutom fler biskopar till Afrika) men nu tänker jag på de olika förslag om att flytta auktoritet till lokala årskonferenser, skapa tre olika kyrkor inom en kyrka, och så vidare. Dom kallades The Third Way, The Jursidictional option och så vidare. Man tog inte heller några beslut om homosexualitet.Man satte varken punkt eller utropstecken utan ett kolon(:) och jag tror man gjorde det eftersom man, och då menar jag biskoparna, insåg att det lutade mot en totalseger för de konservativa med påföljande uppror från de progressiva och allt vad det skulle innebära av konsekvenser.
Det som händer nu är att kyrkan(GK) mer eller mindre tar en paus, ett långt andetag, och sätter sin tillit till en kommission som biskoparna ska tillsätta för att se över alla paragrafer som handlar om "human sexuality" och komma fram med en plan för hur vi kan fortsätta vara en kyrka. Detta kan ske så tidigt som 2018 med en extra GK eller till GK 2020 i Minneapolis. Eftersom gruppen inte kommer att väljas förrän biskoparnas första möte 2017 är det inte troligt att kommissionen blir färdig 2018, möjligen 2019.
3. Reflektion om kyrkans framtid
Ska jag vara ärlig är jag mycket spektisk till kyrkans möjligheter att fortsätta vara en kyrka. Det var tydligt att vi redan idag INTE är en kyrka och att de olika grupperingarna vägrar att ge med sig. Bägge sidorna menar sig stå på Guds sida och ingen kan se att en kompromiss är möjlig.Den andra anledningen till min skepsism är att klimtatet och atmosfären i kyrkan(GK) är så toxic/giftigt. Det är helt uppenbart att många inte bara är oense utan direkt avskyr varandra. Det var uppenbart på GK att många inte ens tror gott om varandra.
Den tredje anledningen är att vi har hållt på sedan 1972 och att alla möjliga möjligheter för att fortsätta att vara en kyrka redan har utforskats...utan resultat.
Den fjärde anledningen är att kyrkan är så USA fokuserad. Det är, trots kyrkans stora växt och storlek i världen utanför USA, fortfarande USA som bestämmer hur det ska gå. Det är i USA som problemet är störst och det är som vanligt Amerikanerna som trissar upp nivån. Det finns ingen chans att kyrkan utanför USA kan diktera för kyrkan i USA vad dom ska göra och alla förslag till GK denna gången om möjliga alternativ för kyrkans framtid kom från USA.
Den femte anledningen är att jag ärligt talat inte ser en möjlighet att fortsätta, rent logiskt.
När en konnektional kyrka har en klar och tydlig ordning och struktur för att vara:
EN kyrka (tillsyn och processer och krav) med EN officiell tro OCH en tydlig hållning om f.eks. homosexualitet (som vi officiellt har idag),
MEN samtidigt har en högröstad minoritet som struntar i den officiella synen och gör som man vill,
PLUS att kyrkan inte klarar av att följa sina egna regler och strukturer om hur man ska hantera brott mot den officiella ordningen,
PLUS att till och med biskopar och hela årskonferenser i kyrkan väljer att gå emot ordningen och göra tvärtemot vad den säger,
I EN KYRKA som bygger på "covenants" eller pakter, som alltså åtsidosätts regelmässigt av en högröstad och radikalt spektakulär minoritet,
...finns det bara en väg att gå vidare som jag ser det. Den enda vägen jag ser för UMC att fortsätta är att antingen dela sig i två delar, en konservativ och en progressiv ELLER att tillåta lokala anpassningar och tillämpningar när det gäller vad man tycker om homosexualitet. Oavsett vilket ser jag ingen möjlighet att fortsätta vara en kyrka som vi är idag..rent officiellt. Vår förståelse av vad det innebär att vara kyrka kommer att behöva förändras eller i alla fall förtydligas.
Det är ingen idé att hoppas på något annat för något annat är inte möjligt. GK 2016 har visat det med råge, om inte annat. Vi är inte en kyrka, vi är minst två eller kanske tre. Kanske dags att låta verkligheten spegla den sanningen...?
Avslutning
Som konservativ kan man tänka att jag skulle ha all anledning att jubla eftersom det konservativa vann! Många menar att oavsett vad kommissionen kommer fram till så måste en GK rösta och då blir det som de konservativa vill, oavsett vad kommissionen säger. Så återigen är det många konservativa som jublar. Det ser bra ut om man är konservativ.
Några hoppfulla progressiva säger att denna kommissionen är ett friskt inslag som ger dom hopp om möjligheterna att ändra på kyrkans syn på det dom tycker är viktigt...men som jag kan läsa mig till så är de flesta progressiva ganska klara på att slaget om UMC är förlorat och att det bästa man kan hoppas på nu är att få till en så bra delning som möjligt, antingen genom mer auktoritet till årskonferenser även i frågor om synd och frälsning ELLER en helt vanligt splitt.
Jag är konservativ men jublar inte. Visst, det är trevligt att de progressiva inte vann några viktiga val eller omröstningar. Jag är väldigt glad över att vi inte längre är med i den abort-vänliga RCRC i USA och det finns annat som gick "min" väg denna gången och det ser till och med ut som om "min" väg i fråga om homosexualitet också kommer att segra till slut
Men priset är för högt. De konservativa vann slaget men förlorade kriget.
Visst, jag är mycket besviken och upprörd och arg över hur de Progressiva har lyckats slita isär en kyrka som UMC. Jag förstår att de har önskat förändra kyrkan och leda kyrkan på rätt väg men menar att de har misslyckats monumentalt genom sina radikala metoder och brist på goda grunder/belägg och har i sin iver lämnat svårläkta sår och spår av ödeläggelse efter sig. Kort sagt, man har inte bara misslyckats med att övertyga den historiskt förankrade kyrkan men har också raserat den. Det är tragiskt.
Men i slutändan är det inte de progressiva som jag är mest upprörd över. De är inte mina fiender eller motståndare. De är mina bröder och systrar. Den enda som kan vara nöjd med hur det har gått är Djävulen. När världen ser oss säger de:
-Se hur splittrade de är!
-Se hur de inte älskar varandra!
Det är bara han som kan vara glad över en sådan reaktion. Han har lyckats splittra oss och så oro och strid i en kyrka som egentligen ska bringa fred och helighet och kärlek till världen. Det är jag upprörd över.
Så vad händer nu? Ärligt talat vet jag inte. Kanske överraskas jag monumentalt av biskoparnas kommission och dess mirakulösa lösning. Kanske kommer fejk-moderata A.Hamilton med en ny idé som lyckas denna gången. Kanske splittras kyrkan i 2 eller 3 bitar. Kanske, och mest troligt, behåller vi någon slags officiell "unity" men låter årskonferenser (och kanske församlingar) att bestämma mer själva. En sak är säker, vi har näppe råd med många fler GK som denna i Portland, bokstavligt och andligt.
onsdag 27 april 2016
Wrapping up mina tankar och inlägg inför Generalkonferensen 2016
Inledning
Det närmar sig konferens och både Facebook och Blogg-osfären fylls mer och mer av inlägg kring vad vi Metodister tycker och tänker. Det låter som om många har "insider information" om hur det kommer att gå men jag tror att de allra, allra flesta egentligen inte har en aning.Det finns självklart många fler förslag och förändringar inskickade till GK16 i Portland än de jag har skrivit om här. De flesta är som sagt väldigt amerikanska och har lite med oss här i Norden att göra. Därför är jag mer eller mindre färdig med att skriva om dom här på denna blogg.
Det blir liksom för litet att skriva om allt som kommer upp på konferensen...kanske med undantaget som handlar om hur röstar kommer att fördelas i framtiden. Ska det vara antal medlemmar = antal röster eller ska det vara fortsatt viktigt att små centralkonferensen och årskonferenser får fler röster "än de procentuellt borde ha". Den frågan är så komplicerad att läsa sig till att här har jag mest en generell tanke.
- alla förslag som försöker ta bort röster/inflytande från små central/årskonferenser är dåliga.
Så, då var det sagt.
En sak som jag tycker är intressant är hur metodistisk man egentligen är och hur det märks när man följer med i upptakten till en Generalkonferens. Man får reda på hur lite man vet och hur annorlunda andra människor tänker. Man får reda på vilken gigantisk byråkrati som måste till. Man får reda på hur gärna de amerikanska metodisterna vill vara en global kyrka SOM TROTS ALLT ÄR AMERIKANSK. Man märker fort om UMC är något man är stolt över att vara en del av eller inte.
För min del handlar det till slut om något så smalt som ekklesiologi, läran om kyrka och kyrkan. Vad är en kyrka?
Det är inte lika sexigt som frågan om "human sexuality" eller lika tydligt om konservativ vs. liberal. Men den är den största frågan för mig.
Jag har sagt det förut men jag ser mig själv som en man av Guds kyrka, inte som en man av Gud. Jag tjänar Gud genom hans kyrka. Jag kör inget solo-race med "Gud vid min sida". Det blir för egotistiskt, för arrogant, att just min tro och min tolkning är rätt. Större sannolikhet att 2000 av kyrklig reflektion och bön och studium har hittat rätt.
Konstigt nog är det många som tycker det är arrogant att stå på den historiska kyrkans grund och tro. Många tycker det är höjden av ödmjukhet att säga "att man inte vet vad som är rätt eller sann tro" eller "det är väl bättre att låta var och en tro bäst den kan". I själva verket är det både fegt och fel. Det antar att Gud med vilje är otydlig och det antar att goda intentioner och godtyckliga försök räcker. Det sa inte Jesus.
Hoppas det finns andra som ser vikten av att värna vår kyrka som just en kyrka och inte en samling av oliktänkande och liktänkande individer som råkar tycka likadant här och där. En kyrka talar för Gud och menar och tycker och visar och leder och stöttar och korrigerar och strävar mot ett mål.
There is one body and one Spirit—just as you were called to the one hope that belongs to your call—
one Lord, one faith, one baptism, one God and Father of all, who is over all and through all and in all. (emfas jag).
one Lord, one faith, one baptism, one God and Father of all, who is over all and through all and in all. (emfas jag).
En samling grupper eller församlingar är inte en kyrka och för min del är det stor skillnad.
Det blir till att försöka följa med så gott det går och kanske skriva lite konferensen allt eftersom den sker. Ska bli spännande att följa den och ber för att det sker ett mirakel och kyrkan enas och ser framåt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)