Advent 2018 - to love a Trump loving fundamentalist, a Nancy Pelosi die-hard that supports Planned Parenthood for life, a wishy-washy lameduck who never takes a stand, that super annoying church member who annoys everybody, the pagans and the heretics, heretics who think they are awesome and true...and many others.

All of us have some morons in our life (and consequently are morons in somebody else's life. A sobering thought). I am thinking of one right now. I am genuinely struggling to like, not to mention love, that person every time she comes to mind. This person is disturbingly sure that she is right and that she makes a lot of sense every time she opens her mouth. However, the very opposite is true. She is living in an alternate universe where nonsense makes sense and good sense is bad sense. It is a truly amazing thing to behold...that it is possible to be that frustrating and wrong all the time and not know it.

We all have people like that. They just rub us the wrong way. Big time.

If you go to church you will also find people like that. As I've said before, some people in the church just need to be kicked out since all they do is ruin it with their bluster and fluster and heretical teachings, leading people down to Hell. Or some other horrible thing. There are plenty of people in the church who rub you the wrong way, although many work hard at putting on a pleasant facade so it looks better. Don't we all?

So how do we love annoying people? How do we love those with whom we must vehemently disagree? How do we love those who lead people to Hell, as Jesus talked about? How do we love those who not only disagree with us but trample holy things and people under their feet? How do we love Trump or Pelosi? How do we love Catholic child abusers? How do we love heretics who preach "peace, peace" where and when there is no peace? How do we love those who demean female pastors or are the perpetrators in the #metoo movement?

In short, how do we love people we'd rather hate or hit or hide or harm?

I wonder how Jesus did it.

No, Jesus didn't run around with a big grin on his face and share pithy Hallmark sayings or Twitter-worthy quotes. He wasn't only stern with the strict and legalistic Pharisees/Conservatives. Jesus got angry and annoyed with "salt of the earth" people. He called people "idiots", "fools" and , my favorite, "children of snakes/Satan". Doesn't sound pleasant and cheery, does it?
But since he was God he also loved everybody all the time. Did he want to? Probably not, but He was faithful in doing His Father's will and that included loving people of all kinds, even annoying idiots.
So he loved them in spite or their stupidity. Lucky me.

I think it has to do with the kind of love he was/is/had. The Greek had four words for love back in those days. Eros. Philo. Storge. Agape.

The writers of the Bible used the word "agape" for the love Jesus had/was/is. It is a very special kind of love. In fact, you can't love like that by yourself. Humans don't possess that kind of love. We know how to love erotically, friendship love and philanthropy love. We don't know how to love agape-y. We simply can't...and that is the only love that can love morons.

So we are out of luck, stuck with a love that is just like everybody else's. We love those who love us or who are lovable, even though we know that Jesus said that we should do more. Even "sinners" love those who love them back. Who are lovable. What's the big deal about that, He wondered?
Christians are supposed to love the morons. The idiots. The Trumps and Pelosis. The Frp and the SD. The heretics and the heathens. The annoying and the know-it-alls. The bland and the door mats. The liars and the cheaters.

How?

I think it has something to do with the fact the Scripture tells us that we can get some of God's love if we ask for it. If we repent from our own silly ways. If we seek after it. If we dare to accept and receive it. If we want its fire burning us clean.

I know what that is like because I've lived it. But I also know what it is like not to have it (and try to produce it on my own). The latter works poorly.

This "third way" thing my recent blog posts have mentioned is about this. Seeking the Holiness and the Love of God to find a third way out of the current theological and Biblical trench war.
Jesus managed to show us that even morons and traitors and quitters and heretics can be loved...by His love. A love that unlike all other loves creates worth in the other.

I'd like to get it on that again.

Advent 2018 - att älska en kyrka

Det är advent och ett nytt kyrkoår. Tänk vad tiden går.

Jag har under en tid skrivit en hel del om Metodistkyrkan väl och ve, ja, kanske mest hennes ve. Det undgår ingen (i den smala krets som finns) att Metodistkyrkan är inne i en svår tid. Lösningarna som läggs fram är inte mycket bättre än själva krisen och få om någon känner glädje och framtidshopp just nu. De flesta jag känner och läser känner tvärtom olust och lätt ångest. 

Men mitt i allt detta mörka är det viktigt att tända ett litet ljus och låta det skina på det vackra istället för det fula. Metodistkyrkan är, trots allt, den vackraste och bästa protestantiska kyrkan som finns. Det är ju därför jag valde att tjäna Gud i den och därför jag är kvar i den idag. 

Att älska en kyrka handlar först och främst om att älska Gud eftersom det är Gud som har skapat kyrkan och upprätthåller henne vid liv. En kyrka är radikalt annorlunda från ett företag, en förening eller ett parti. Hon är en skapelse som lever och rör sig och är till.

Ett företag säljer eller producerar eller löper saker.

En förening har ett gemensamt intresse eller syfte.
Ett parti tycker saker och vill förändra och förbättra världen.

En kyrka har vissa liknelser med alla tre men är ändå helt unik. Till exempel är det otroligt svårt, eller kanske omöjligt, att mäta en kyrkas framgång eller succé genom att mäta hur många som "köper" hennes produkt eller om produkten måste förändras eller uppdateras. Hon har intressen och ett syfte som föreningar också har men det är inte hennes medlemmar som bestämmer vad syftet eller intresset är. Hon vill förändra världen och förbättra världen men den bestämmer inte själv hur hon vill det eller på vilket sätt som man ska möta tidsandan på.

Kyrkan är inte summan av ett antal människor på en plats. Hon är Gud mitt ibland människor för deras frälsning och helig görande.

Precis som i mänskliga relationer handlar det inte heller om att älska en kyrka för vad Hon kan bli eller vad hon borde vara utan att älska henne för det hon är. Alla pastorer i Metodistkyrkan har lovat Gud att inte ändra, bryta eller försöka fixa hennes ordning. Inte för att Guds vredes skull skall blidkas utan för kärlek till kyrkan.

Detta går lite stick i stäv med vår västerländska fixering vid demokrati som det högsta goda men vi förstår precis hur det är tänkt om vi jämför det med att bli förälskad och gifta sig med en person. Det blir halv-dåliga tonårsfilmer av det men alla vuxna vet att det går inte att älska någon bara man fixar till personen lite här och lite där. I USA heter det "missionary dating", att man ska liksom få en person att bli en bättre och annorlunda och mer älskvärd person genom att (sådär ödmjukt) erbjuda sig själv som ett lysande exempel och villigt "offer" att fixa till det.

Det är lätt hänt att man ändra på kyrkan så att hon blir mer relevant. Mer intressant. Mer tidsenlig. Mer lättförståelig. Mer attraktiv. Detta går både på form och funktion, Powerpoint projektorer och en bedövande tystnad kring tema som synd och Domedag, för att nämna några exempel. 

Jag tror man vill väl genom att försöka med olika "tiltak" men jag ställer en enkel fråga: Har kyrkan blivit mindre tom? Har bänkar fyllts? Söker människor Gud mer? Hittar dom Gud oftare? Enklare?

Ok, det är såklart fint att vi inte pratar latin varje söndag eller nekar medlemmar och folk vin/juice i nattvarden idag, för att nämna några exempel. Men jag undrar om inte alla förändringar och alla "förbättringar" ibland har gjort att vi älskar den kyrkan vi vill få till istället för den kyrkan vi har och har fått. Trots allt har tusentals kristna genom århundraden slitit, dött, funderat, bett och verkat för att vi idag ska ha en kyrka att se på, gå till, tjäna Gud i, dö i. 

Kyrkan har blivit som ett sådant där renoveringsprojekt vi ser på TV där ingenting egentligen någonsin blir färdigt. Det finns alltid en list att spika fast...

Samma sak gäller för önskan att göra kyrkan mer lättillgänglig och livsnär i språk och uttryck. Är det möjligt att om pastorer och kristna rent generellt lever bland människor och i samhället istället för egna bubblor att både språk och uttryck och förhållningssätt löser sig själva? Om en pastor önskar att människor ska finna frälsning och helighet och Guds nåd och kärlek...är det inte rimligt att anta att det sker bäst om pastorn känner människorna i fråga och förstår hur dom har det, tänker, tvivlar och tror? Att han/hon själv lever ett liv som lärjunge? Behöver han/hon en Powerpoint skärm?

I en tid av kris och katastrof där Metodistkyrkans hela framtid står på spel tror jag vi mår bra av att komma ihåg att Hon är inte vår att fixa. Det spelar självklart roll hur konferenser röstar och hur kyrkan väljer att tro om synd och sex och Bibel. 

Frågan är, för mig som för dig som är Metodist eller är intresserad av kyrka, tror vi att vår kyrka är av Gud och att Gud har den i sin hand? Att även om hon väljer fel/röstar fel så har Gud kontrollen? Metodister har sedan sin start alltid haft svårt rent teologiskt med Guds allmäktighet. Vi har satt fokus på den fria viljan och våra val som fria individer. Det är därför vi har sådant fokus på nåd, till exempel den nåd som hjälper vår "fria" vilja att välja Gud. Andra kyrkor har mer fokus på Guds allmäktighet och "sovereignty". Då blir det enklare att tänka att kyrkan är av Gud och genom Gud och tillhör Gud och tjänar Gud. Kanske kan vi lära av dom?

Jag har skrivit en andakt i kyrkans nyhetsblad som handlar om att finna den tredje vägen ut ur skyttegravskriget som är i full sving och sliter isär en kyrka som två kivade personer i ett äktenskap på väg mot skilsmässa. Motsättningarna är reella och att kompromissa för sakens skull skapar ingen förutsättning för framtiden eller ett lyckligt "äktenskap". Vad ska man göra? Hur kan man komma ur problematiken och krisen och inte kompromissa "bara för sakens skull"?

Jag ska försöka älska kyrkan som Hon är idag.

Jag ska försöka komma ihåg att kyrkan är Guds och inte vår, framförallt inte min. Min kyrka är inte en samling menigheter. Hon är en enhet i tro och liv. En kyrka ska spegla treenighetens enhet i tro och liv och det gör Metodistkyrkan idag.

Jag ska försöka att fokusera på att söka och leva ett heligt liv. Det var så jag blev kristen en gång. 

Jag ska försöka strunta i skyttegravskriget. Jag är ganska säker på hur det kommer att gå men vad spelar det för roll för mitt uppdrag att göra lärjungar? Kanske kommer det att göra det men det är en annan dag. Var dag har nog med sitt, sa Jesus. Det håller.

Jag ska försöka fokusera på de människor som Gud har satt i min omgivning att leda på frälsningens väg. Att älska kyrkan är att älska Gud och det är bland annat att älska de människor runt omkring mig. 

Kanske kan någon tycka att det är ett svek att inte kämpa för kyrkans renhet längre. Att inte kämpa emot de progressivas och liberalas Bibelsyn eller Synd-syn eller whatever. Ok. Det är möjligt. Men faktum är att vår kyrka redan lever i en schism/splittring, i minst tredje led. Att hela tiden söka bygga eller förändra kyrkor så att dom passar med just min/din syn på tro och liv i allt är ett fåfängt evighetsprojekt. 

Man måste se till att man har rätt fel och inte tvärtom...och sedan tjäna Gud så gott man kan.

Bered en väg för Herran. Det är advent och Gud är i sitt Heliga Tempel, sin kyrka. Låt oss tjäna honom så gott vi kan medans det ännu är tid. Låt oss älska hans kyrka.

Spelar det någon roll vad man tror?

Jag har länge undrat över denna fråga. På ytan verkar det självklart att det spelar någon roll...så jag kanske får nyansera frågan lite: "-Vem bestämmer vad du tror?". Alla är överens om att det är viktigt vad vi tror, oavsett om det handlar om Gud eller inte men kanske är det mer kontroversiellt att fråga vem som bestämmer vad vi tror.

Jo, visst är det så att det är vi som väljer att bestämma att vi tror X eller Y men är vår tro på Gud resultatet av oss själva eller är det resultatet av andra auktoriteters vilja och regler? Är det kyrkan som bestämmer vad du ska tro eller är det du? Säger vi "ja" till en tro som finns eller skapar vi vår egen?

Skulle jag gissa skulle jag säga att de allra flesta skulle svara att det är dom själva som bestämmer vad som är rätt och fel, sant eller falskt, Bibliskt eller inte. Några skulle säkert svara att hela frågan är ett missförstånd. Det finns inget rätt eller fel, sann eller falsk tro. Allt är relativt. Några skulle säga att "bara man tror på Jesus" så är det ok med allt det andra. 

När Equmeniakyrkan skulle bildas i Sverige kom det fram ett dokument som handlade om kyrkans olika utmaningar i samhället. Där kunde man läsa om 9 olika -ismer, bl.a. individualism och relativism. Detta skulle man hitta botemedel mot.

Ironiskt nog var och är kyrkan precis på samma sätt. Equmeniakyrkan har ingen "Book of Discipline" som berättar vad kyrkan menar. Man har några få uppenbara grundstenar att bygga på och sedan är varje församling fri att tro och göra som den vill, och som dom gör. Individualism. Relativism. Det är ganska många protestantiska kyrkor som fungerar så, typ alla Baptistkyrkor, så så är det med det. 

Men jag har alltid tänkt att jag som en ordinerad pastor i en kyrka är en kyrkans tjänare. När jag får frågor om etik och moral så är det inte upp till mig att ge min åsikt eller min tro. Det är upp till mig att ge kyrkans svar, oavsett vad jag själv tycker. Inte heller kan jag predika som jag vill eller hur som helst. Jag ska predika min kyrkas tro och lära. Det är något av det mest fundamentala med att jag är Metodist och inte något annat. Jag förstår inte hur man kan vara pastor i en kyrka där det är upp till mig privat med mina tankar och åsikter och tro att leda människor genom liv och död, synd och dygd. Vem i hela världen är jag att få allt rätt? Det skulle vara väldigt arrogant att tro att jag har alla svar och alla rätt. Jag måste vara lojal mot min kyrka och hennes förståelse av Bibeln och den Kristna traditionen. Annars kommer jag kanske fel för jag är bara en person. Kyrkan är många. 

Och det är där skon klämmer. Spelar det någon roll att få alla rätt? Vad händer om man tror "fel" eller fel? Kommer "detta" på provet vid Pärleporten, vad nu "detta" är? 

Saken är den att det spelar väldigt stor roll vad vi tror och vem som bestämmer vad som är rätt och riktigt och sant. Det är inte upp till oss var och en, inte minst eftersom det är så lätt att komma fel om vi bara är oss själva och bestämmer allt på egen överbevisning och tanke. Vi tar ju fel så ofta att det borde vara uppenbart, vi som håller på att tappa bort den absolut mest fundamentala och uppenbara sanningen som finns (att det finns två olika sorters människor och att både två är lika viktiga). Skulle du lite på att en pastor skulle ha det som krävs för att leda dig till rätt evighet om han/hon hade röstat på Trump eller Frp?

Varför spelar det då så stor roll vad som är rätt, sant och riktigt? Jo, därför att hela poängen med den kristna tron är att vi sitter alla i en sjunkande båt och det enda vi håller på med och klarar på egen hand är att borra fler hål så vattnet kan rinna i fortare än vad vi öser ut. Ingen kristen kyrka har någonsin sagt eller trott att mänskligheten inte behöver räddning och alla kristna kyrkor har alltid trott och sagt att räddningen finns i Jesus för dom som tar emot honom. Han sa själv att räddningen är för alla som tar emot honom och tror. Han sa "-Not everyone who says to me, ‘Lord, Lord,’ will enter the kingdom of heaven".

Det spelar således en väldigt stor roll vad du tror för oavsett hur innerligt du tror att Oslo ligger söder om Göteborg så kommer du aldrig dit om du kör söderut på E6:an från Göteborg. Oavsett hur innerligt du håller något för sant eller riktigt eller rätt så kommer du inte in i Himmelriket bara för att du tror det. Dom Jesus talade till hade kastat ut demoner i Hans namn och profeterat. Dom var säkra på sin evighet...men icke. Det måste vara rätt tro på rätt person på rätt sätt. Varför annars tror du att Paulus och andra skrev så många brev till kristna församlingar? 

Han och de andra skrev för att berätta om den rätta vägen, sanningen och livet som Jesus i sin tur hade berättat för dom. Något av allt detta handlar om att vi måste lita på andra och inte oss själva. Vi vet inte bäst. Vi har inte alla svar. Vi kan omöjligen vara vår egen auktoritet på tro och liv, himmel och helvete. Vi är få små.

Här går en av vår tids stors skiljelinjer, mellan dom som säger att du kan tro vad du vill (inom vissa mer eller mindre uppenbara gränser, beroende på vilken gruppering du frågar) och dom som säger att vi måste tro på det som så många kristna, så länge som möjligt och på så många olika platser som möjligt har trott. Annars går det åt Helvete, bokstavligen talat.

Jag ser allvaret i vår tids stora frågor men det spelar absolut ingen roll vad du tror om homosexualitet eller klimatförändringarna eller Patriarket om du missar detta...att bli och leva som kristen är att välja, ja bestämma, att du vill tro och leva det som din Kyrka säger är rätt, sant och riktigt. Så länge kyrkan är enig med sig själv och erbjuder människor som söker sanningen, denna fundamentala mänsklighet, samma svar oavsett vem eller var eller när så har Hon (kyrkan) en chans att vara Guds redskap för människors räddning. Om Hon väljer att låta sanning, rätt och sannhet vara upp till var och en...då är det fara å färde.

Kan man ha ett samtal om när samtal dör?

Det har varit val i Sverige. Det kan man säga mycket om men jag är inte särskilt intresserad av politik. Vi vet ännu inte vem som vann och det är många som har gjort dåliga val men ändå utropar sig till vinnare. Nåja...

Till skillnad från USAs polariserade politik är det utmärkande att det i Sverige alltid har gått att ha ett samtal eller en dialog mellan parterna/över gränserna. Arbetsgivare och arbetstagare har under många år ganska sansat haft dialog om lön och villkor, vilket har gynnat Sverige. Många gånger har partier kommit överens om kompromisser över höger/vänster sprickan...och det har gynnat landet många gånger.

I skrivandets stund verkar det som om politikerna i Sverige fortsätter i denna goda tradition...med några få undantag. Ingen vill föra ett samtal eller vara i dialog med Sverigedemokraterna (ja, inte heller Vänsterpartiet eller Miljöpartiet)...och det verkar vara något alla är överens om. Sverigedemokraterna är bortom all räddning och kan inte släppas in. Eller som Stefan Löfven sa idag: "– För mig är alla partier anständiga förutom Sverigedemokraterna."

För all del, jag har ingen lust att mitt parti (C) ska släppa in SD i en dialog eller i ett samarbete. Jag tycker att SD har rätt i vissa sakfrågor men jag kan inte på allvar tänka mig att rösta på dom, av många olika anledningar. Det är ok för mig att dom hålls ute, bara man inte sticker huvudet i sanden när det gäller de reella problem som SD pratar om (och vinner röster på).

Det som är intressant för mig i detta läge är att denna så stolta och långa tradition i Sverige (och säkert Norge) av att prioritera dialog, samtal och samarbete har en gräns. Toleransen och kompromissviljan sträcker sig inte hur långt som helst. Man drar en gräns därför att man inte kan tänka sig att kompromissa med vissa värderingar eller principer. Ibland är vissa saker/ämnen inte upp till diskussion utan är bara rätt eller fel, svart eller vitt.

Svenskar trivs bäst i grå mittzonen, antagligen för att det är grått i 50 olika nyanser 6 månader om året. Man gillar inte att kalla något för "fel" eller "rätt". Landet Lagom är inte bara en klyscha, det är också ganska träffande. Det enda man är säkert på är att man inte är säker på något. Det enda som är rätt eller fel är att påstå att man har just rätt eller fel. Ja, det är lite ironiskt.

Men man är rörande överens, inom över 80% av landets politiska partier, att SD är ett steg för långt ut på kanten.

Jag är inte intresserad, som jag sa, av den politiska vinkeln här. Jag tycker däremot att det är mycket intressant att diskussion, dialog och debatt kan dö i landet där de hyllas som det högsta och bästa.

Jag tror det fungerar även så inom andra områden, till exempel inom kyrkan. Diskussion, dialog och debatt har inget egenvärde utan tjänar bara andra och högre syften, till exempel ökad förståelse och bättre samarbete. Till exempel är ekumenik mellan olika kyrkor ett bra tecken på detta, något jag alltid har stöttat.

Men ibland går det inte att öka någon förståelse eller förbättra ett samarbetet hur mycket man än vill. Ibland kostar det för mycket att göra våld på sina egna värderingar och principer. Integriteten kräver att man ibland står upp och säger "-Nej!" eller "-Stopp!".

Jesus var också tydlig med att dialog, diskussion och debatt var bra men också hade en bortre gräns, en gräns bortom gråzoner där "rätt och fel" levde, svart eller vitt.

Jesus sa "-De som inte är med mig är emot mig."

Jesus sa "-Det vore bättre om han fick en kvarnsten runt halsen och slängdes i havet".

Jesus sa "-Men den som hädar den helige Ande får aldrig någonsin förlåtelse utan är skyldig till evig synd."

Jag tycker det är ganska farligt när man gör Jesus till en "go´å gla´" gubbe som bara hade trevliga och snälla saker att säga, saker som gjorde alla glada och på gott humör. Lite som Dalai Lama eller Jim Carey. Jag läser inte en sådan Jesus i Bibeln och tror inte han finns.

En Jesus utan Korset och dess onda, bråda död är ingen Jesus alls. 

En Jesus som inte nedersteg till Helvetet kan inte heller leda oss till härlighet.

Ibland, kanske ofta, leder diskussion, dialog och debatt inom kyrkan fram till något gott, rätt och riktigt, precis som i andra sammanhang. Att vi tror på Jesus som Gud är ett av många resultat av en gedigen och ibland hetsig debatt och diskussion. 

MEN, när Arius läste upp sitt dokument i Nicea år 325 om att Jesus var en skapad varelse och inte ett med Fadern skrek och klagade motståndarna högt och till slut sprang en ner till honom och slet hans manuskript ur handen på honom och trampade på det. 

Ibland fungerar inte debatt, dialog och diskussion för ibland har någon (eller några) bara fel och vägrar lyssna till reson, argument eller logik. Att i ett sådant läge kompromissa med sina principer leder inte till ett bra ställe. Tänk om dom i Nicea hade kompromissat och godtagit att Jesus inte var/är Gud...hur hade det varit?

Det som är viktigt att komma ihåg, särskilt i dessa polariserade tider, är att det inte alltid är möjligt, smart eller riktigt att hävda att "den här saken är svart och vit och du har fel." Det går inte att hävda att dialog eller debatt eller diskussion inte har någon plats eller har spelat ut sin roll innan man verkligen har gjort vad man kan och prövat att få till en lösning.

Det är också viktigt att komma ihåg vad filosofen Peter Kreeft säger om att ha rätt och övertyga andra om det: "-Det spelar ingen roll om du vinner debatten/diskussionen/dialogen om motparten och åhörarna tycker att du är en otrevlig och arrogant person." Att ha rätt eller stå på sannhetens sida är inte en utopi eller något man (oftast) kan påstå man har klarat på egen hand, men det är inte heller ett tillfälle att vara en snobb eller arrogant, något man måste se upp med.

Men det är också viktigt att våga ta ställning för vad man tror på och inte ge upp sina principer och dogmer bara för att man vill "keep the peace". Det är en ohållbar position i längden...lite som att Miljöpartiet gick med på att sälja brunkolskraftverk för att kunna vara med i regeringen fastän man hade lovat att inte göra det. Sådant förlorar man på, lugnt sagt.

För min del handlar det i kyrkans värld om hur en klassisk, traditionell och historisk kristen tro kan och ska bemöta det som oftast kallas för en progressiv teologi och tro. Som alltid är det svårt med etiketter eftersom dom ofta delar in personer i små lådor som ofta är alltför trånga. (Jag har blivit offentligt utskälld på en årskonferens i Metodistkyrkan av en man som trodde att jag var "en sådan där George Bush-cowboy-kristen." Vi hade aldrig träffats tidigare men han trodde något om mig eftersom jag hade utbildat mig i USA. Lite konstigt.)

En grundförutsättning är att definiera begreppen. 

Vad menar jag med progressiv teologi OCH varför menar jag sedan att samtal, diskussion och dialog inte är möjligt med en sådan teologi? Progressiv teologi är lite svår att definiera, mycket på grund av att den inte har försökt att definiera sig själv så väldigt länge. Den är ganska ny och allt är inte dåligt eller nytt. Man blandar lite här och lite där. Man har en teologi som menar eller ofta påpekar att man ska ha fokus på klimat och de utslagna och fattiga. Att man ska vara ödmjuk. Något som alltid dyker upp är en radikalt ny syn på sexualitet och en stor acceptans för i stort sett allt och alla handlingar (alla kyrkor accepterar alla människor, det är inte nytt. Det nya är att progressiv teologi accepterar många handlingar som man inte gjorde innan).

MEN jag kan också definiera progressiv teologi i fyra ord. 

Biskop. John. Shelby. Spong.

Före detta biskop i den Episkopala kyrkan i USA. Om du slår upp "Progressive theology" i Google så hittar du hans namn överallt. Han skriver följande om kristen tro:

1. Theism, as a way of defining God, is dead. So most theological God-talk is today meaningless. A new way to speak of God must be found.

1. Since God can no longer be conceived in theistic terms, it becomes nonsensical to seek to understand Jesus as the incarnation of the theistic deity. So the Christology of the ages is bankrupt.

1. The Biblical story of the perfect and finished creation from which human beings fell into sin is pre-Darwinian mythology and post-Darwinian nonsense.

1. The virgin birth, understood as literal biology, makes Christ's divinity, as traditionally understood, impossible.

1. The miracle stories of the New Testament can no longer be interpreted in a post-Newtonian world as supernatural events performed by an incarnate deity.

1. The view of the cross as the sacrifice for the sins of the world is a barbarian idea based on primitive concepts of God and must be dismissed.

1. Resurrection is an action of God. Jesus was raised into the meaning of God. It therefore cannot be a physical resuscitation occurring inside human history.

1. The story of the Ascension assumed a three-tiered universe and is therefore not capable of being translated into the concepts of a post-Copernican space age.

1. There is no external, objective, revealed standard written in scripture or on tablets of stone that will govern our ethical behavior for all time.

1. Prayer cannot be a request made to a theistic deity to act in human history in a particular way.

1. The hope for life after death must be separated forever from the behavior control mentality of reward and punishment. The Church must abandon, therefore, its reliance on guilt as a motivator of behavior.

1. All human beings bear God's image and must be respected for what each person is. Therefore, no external description of one's being, whether based on race, ethnicity, gender or sexual orientation, can properly be used as the basis for either rejection or discrimination.

Det finns inte mycket kvar av den kristna tro som vi har tagit emot den från de som har gått före oss om vi ska följa herr Spong...och det är förödande för människor.

Kanske är det här skon klämmer. Lika lite som svenska politiker kan tänka sig att liera sig med/samarbeta/ha dialog med SD så kan de allra flesta kristna inte liera sig med/samarbeta/ha en dialog med progressiv teologi/Spong. För mina politiker handlar det om människosyn och absoluta grundläggande värderingar. För mina teologiska kamrater handlar det om nästan allt vi håller för sant, om det så handlar om vem Gud är, vad bön är, frälsningen, synd, vem Jesus är men också mest pressande vad som händer med människor som väljer att inte ta emot Guds frälsning. 

För politikerna finns det alltid en chans om 4 år att ändra sig. Det är inte katastrof om det blir (S) eller (M) i fyra år, även om man säger det. Man kan anpassa sig och vänja sig.

För teologer finns det inte alltid en chans. En dag tar livet slut för varje människa och då är det för sent att ändra sig eller ta emot Guds frälsning. Därför har det så stor betydelse vilken teologi man följer.

Spong och hans många anhängare skriver och säger att diskussion och debatt och dialog och samtal inte längre fungerar. Man hävdar att man har vunnit kampen och nu gäller det bara för oss andra som inte håller med (och således påstås inte älskar människor eller Gud) att "join the ranks"...som han skriver i sitt manifesto 2009. 

Hur ska man ha ett samtal eller dialog med någon som vägrar lyssna, vägrar argumentera och bara försöker använda makt och politiskt spel för att driva igenom sin vilja? Samtalet dör när någon lägger på luren.

Om det är så att det spelar någon praktisk roll vad vi tror, i detta livet och för nästa, så spelar det en roll vilken teologi man har. Jag kan vara tacksam för att en progressiv teologi påminner om nödvändigheten av att ta hand om skapelsen eller de svaga (något många andra teologier har gjort i århundraden, men ändå) men på det stora hela har jag inte lust eller tid att försöka argumentera eller samtala eller diskutera med en kopplingston som kräver assimilering eller överhopar mig med fördomar i andra änden. 

Ibland måste man stå för något så man inte faller för allt. 

Hur var det på gudstjänsten idag?

Jag har varit präst i snart 11 år. Den absolut vanligaste frågan jag får om gudstjänster är "-Hur många var ni idag?". Jag är ganska säker på att de flesta som går på gudstjänst mer eller mindre använder sig av antal gudstjänstbesökare för att definiera hur gudstjänsten var. Hur det gick eller hur det var är mycket starkt kopplat till hur många som var där.

Jag undrar varför det är så. Antagligen finns det många anledningar till det. En är nog Missionsbefallningen som liksom ligger som en övernitisk bokföringsparagraf som undrar om vi har gjort alla människor till lärjungar än. En annan är våra egna missionstatements och visionstatements där vi vill och uttryckligen har skrivit ner vår plan för att göra människor till lärjungar, sprida Jesu kärlek vidare och så vidare. En annan är säkert våra egna förhoppningar och förväntningar om hur vi kan, borde, vill, önskade att så många som möjligt skulle komma. Fler är alltid bättre för där fler är där är det bra, rätt och riktigt...(kan man lätt tro även om det inte stämmer alls).

Kanske den största anledningen till att vi är så fokuserade på "antal" tror jag handlar om 1) ren överlevnad och 2) känslan av misslyckande. Jag tror, om jag ska vara helt ärlig, att dessa två ligger som en våt filt över vår entusiasm och som en förlamning över vår iver att verka för Gud. Jag tror inte att de församlingar som jag har betjänat är så annorlunda än många andra som jag inte har betjänat (men hört talas om).

Två generationer är inte där och den äldre generationen som är där håller på att ta steget in i evigheten. Sviktande eller helt frånvarande barn och ungdomsarbete. Högst få som likt en "kärna" gör det mesta av kaffekokning, städning och allt det andra. Inga eller få levande smågrupper. Få om några nya kommer. Medelålder runt 65 eller 70. Undantag finns givetvis men för många församlingar handlar "antal på gudstjänst" om att överleva som församling, ekonomiskt och känslomässigt. Om ingen kommer och dom som är där tar steget in i evigheten dikterar verkligheten att man till slut försvinner.

Detta spelar direkt in på känslan av misslyckande som jag tror är väldigt, väldigt stark hos många. Varför kommer ingen? Vad har man gjort, eller vad gör man, för fel? Varför går alla till X kyrka istället? Varför kommer bara folk på konserter och högtider?

Det är förlamande och förkrossande för många och att fråga "-Hur många kom idag?" är ett försök att finna en ljusglimt och få lite bekräftelse på att man är relevant, intressant och värd "uppoffringen" att gå till kyrkan en söndag. Man hoppas att någon ny eller någon som inte har varit på länge kommer för då känns det lite bättre. Om det inte var så säger man att det berodde på för bra väder, eller för dåligt väder: på någon fotbollsmatch eller någon resa. Eller vad.

Jag tror att allt detta (nästan) är helt fel tänk. Om det är något jag vill så är det att fler kommer till tro och helighet, det har jag skrivit lite enspårigt om det sista.

Men.

Jag vill slänga ut allt av vad jag kallar för "affärsvärlden" från kyrkan för jag tror det är den som är boven i dramat. Antal. Produktivitet. Framgång. Resultat.

Jag vill värna de människor som hör små församlingar till och ge dom tillbaka friheten i Jesus istället för "krampen i statistiken".

Jag vill sjunga den lilla församlingens lov.

När jag gick på Wesley Biblical Seminary i Mississippi hände det sig en gång att skolans rektor blev rasande på mig. Jag fick "kvarsittning" och en ordentlig åthutning. Mitt brott? Att jag hade hävdat att man inte på några villkor skulle använda modeller från the business world för att mäta kyrkors och församlingars effektivitet och framgång. Frågan "hur många" var liksom måttstocken och det skall mätas och vägas. Sälje..ursäkta, presenterar vi vår produkt på bästa sätt? Kan vi uppnå bättre resultat om vi ändrar lite här och där? Investerar vi rätt och riktigt av tid och pengar? Vilka program ska vi behålla/avsluta?

Jag hävdar fortfarande att det är vansinnigt att göra det, utskällning av rektor till trots. Hur i hela världen är det tänkt att vi ska mäta framgång genom att mäta antal när Jesus väljer begrepp som "trofasthet", "lydighet", "uppoffring", "broderlig kärlek" och "efterföljelse" som framgångsbegrepp. För Jesus var t.ex. Johannes, ensam med Maria vid korset där vid slutet, framgångsrik. Hur kunde det bli så att vi som följer Jesus, som hade extremt få efterföljare när han dog (och uppstod) har börjat tänka att det är antal som räknas? Statsbidrag?

Jotack, jag är medveten om att det finns mycket i små församlingar som inte är bra eller Bibliskt eller bägge delar. Det finns mycket man skulle kunna ändra på och jag är säker på att misstag har begåtts/begås...men låt mig tala utifrån min erfarenhet.

Där finns också väldigt mycket bra och Bibliskt och bägge delar. Där finns trofasthet, lydighet, uppoffring, efterföljelse och broderlig kärlek, den saken är klar. Människor som följer Anden och lever i Henne. Lärjungar som önskar mer av Gud och vill hjälpa andra till tro.

Men många gånger orkar man knappt hålla huvudet ovan vattenytan för det där med "antal" ligger som en hungrig boa-konstriktor runt en kanin. Vägrar släppa taget. Förlamar. Friheten i Jesus känns ganska långt borta när man är fånge till siffror och antal och inget verkar hjälpa.

Ok, tänker du. Det är så här. Det är bara fula människor som pratar om att "skönheten sitter på insidan" och det bara är "losers" som talar om det inre livet istället för antal. Hade jag haft 300 medlemmar och stadigt nya som strömmade till hade jag aldrig skrivit så här.

Nej, där har du fel. Min övertygelse började uppenbarligen innan jag hade börjat som församlingspräst och jag håller fast vid den fortfarande. Ut med allt av affärsvärlden från kyrkan! Resultaträkning och produkt. Det förlamar och förvirrar.

Kyrkan är inte vår att göra med som vi vill. Du kan tro att vi skulle få massor av medlemmar om vi ändrade lite här och där, lade till och drog ifrån impopulära saker, program och dogmer. Men det är en absurd tanke. Kyrkan tillhör Gud och den Heliga Ande leder Henne dit Anden vill. Det är högst troligt att den extremt dynamiska Heliga Anden blåser dit Hon vill och det är inte vår uppgift att vända vinden (eller kappan) men sätta segel.

Vi i små församlingar är väldigt medvetna om att vi inte är många och att "många" anses som "bra" och framgångsrikt. Det ser vi överallt. Vi behöver inga påminnelser om att vi borde vara fler...men det betyder inte att allt är kört.

Att man är många kan knappast betyda att man följer Missionsbefallningen, hur förklarar vi isåfall att det ibland sitter 10,000 på gudstjänster där Jesus aldrig predikas och Korset aldrig nämns? Är det bra? Är det framgång?

Nej, just det. 

Små församlingar är inte bättre än stora per automatik men heller inte tvärtom. Målet är lärjungar, inte medlemmar, och det kan man göra i stora och små kyrkor, var så säker. Anden önskar allas frälsning men att alla inte är frälsta är inte nödvändigtvis en församlings fel. Vår uppgift är att göra alla folkslag till lärjungar genom att vara lydiga, trogna och följa den Heliga Anden. Det är en allmänt vedertagen sanning att Anden är omöjlig att styra, so there's that.

"-Hur var det på gudstjänsten idag?"

Tackar som frågar. Idag var det en bra gudstjänst. Guds ord blev levande. Lovsånger till den Allsmäktige sjöngs. Offer bars fram. Böner steg upp från folket till Gud. Gemenskap och omsorg fanns. Efterföljelse, Andens gemenskap, frukt och till sist Korsets anstöt förkunnades. Människor sågs och såg. Guds välsignelse om kraft och frukt blev sagd. Vi var 8 stycken och Anden var där och Anden leder oss vidare.

Vilket parti ska man rösta på om man vill vara en god kristen?

Snart är det val i Sverige. Jag har poströstat för första gången och det var förvånansvärt enkelt. Ungefär lika lätt som att välja parti, vilket inte var så svårt denna gången. Jag måste också säga att det är väldigt mycket bra information tillgänglig nu förtiden om vad de olika partierna vill. Alla dessa kompasser och barometrar där även partiledare hade svarat...väldigt bra.

Jaja, till saken.

Vilket parti ska goda kristna människor rösta på?

a) Ingen aning. Det beror väl på vem man är och vilket parti man tycker har bäst politik.
b) Jag är principiellt emot att ett parti kallar sig för ett kristet parti, eller innehåller något i sitt namn som ska hänvisa till att man är ett kristet parti. Det känns inte rätt eller rättvist och blir liksom typ "om man måste säga det så är man det inte" syndromet.

Det finns fantastiska människor i alla riksdagspartierna i Sverige, kristna, icke-troende, muslimer och whatever, som gör otroligt mycket bra. Sverige är ett bra land där mycket bra händer.
Därför kan kristna människor som undrar vilket parti man ska rösta på göra det utan att känna någon press...för inget parti är kristet...eftersom ett politiskt parti inte kan vara det, lika lite som ett land kan vara det. Människor kan vara kristna men det är en annan sak.

Så, rösta på något parti som du tycker känns bra. Vill du rösta på något som du tycker står för Bibliska värderingar mer än något annat parti, vilket alltid är en god kristen anledning att agera, så rösta på det partiet då.

Svårare än så är det inte.

PS. Lite reklam för en sakfråga. Strandskyddet! Värna/Bevara strandskyddet! Jag vet inte hur många gånger jag har försökt åka och bada här i Norge (i havet eller i en sjö) nu i vår och i sommar...men allt är "Privat" och bommar för vägen. Det tycker jag inte om. Slut på reklam.

Att älska en kyrka

Gud hade ett problem. 

Världen han hade skapat behövde räddas från sig själv. Synd och död hade blivit inbjudna att delta i skapelsen och ödeläggelsen var förödande stor. Jag tror inte det var den framtiden Gud hade önskat sig, även om han visste att den var en möjlig verklighet.

När tiden var fulländad sände Han sin son Jesus för att leva, dö och uppstå för att besegra Djävulen och bekämpa synden som förstör. 

Men sen då? 

Efter detta gigantiskt ingrepp i tid och rum var det alltså den allsmäktige och all-vetande Gudens stora plan att få denna medicin att sprida sig till alla sjuka "celler"/personer i hela skapelsen. Det blev den Heliga Andens uppgift att vaccinera så många som möjligt med gudomligt liv så att Jesus gigantiska uppoffring blev till räddning för så många som möjligt.

I sin eviga och fullkomliga visdom skapade Gud i detta läge Kyrkan. Kyrkan är Guds stora plan och Guds stora redskap att sprida, vaccinera och leva ut Guds räddning till alla människor. Det är en svindlande tanke om man tänker efter: Det enda som skiljer dig och mig från en evighet i Helvetet är/hittar du i din närmaste kyrka och församling. 

Kyrkan är alltså Guds bästa plan för mänsklighetens frälsning. 

(För dom som tycker att en bloggartikel skall innehålla så många vinklar som möjligt ska det också sägas att Gud givetvis inte är begränsad till att bara gå genom kyrkan, men att kyrkan är Guds första och största och vanligaste metod. Gud begränsas inte av någonting.)

Det betyder också att om kyrkan (som består av fria själar/människor men som också är mer än summan av alla människor) bestämmer sig för att på olika sätt och att mer eller mindre aktivt sluta vaccinera människor mot synd och död så är det otrolig allvarligt. Hur ska människor bli frälsta om kyrkan håller på med annat? Vem ska berätta för människor om "-Omvänd er och tro!", som Jesus sa, om inte kyrkan gör det?

Det är därför jag skriver så hårt om det som ofta kallas för en progressiv teologi. När jag läser vad många som kallar sig "progressiva" skriver finns där mycket knäppt och mycket bra men jag läser sällan/aldrig om nödvändigheten till personlig omvändelse och tro. Jag läser sällan/aldrig om behovet av att försaka sitt gamla jag. Jag läser sällan om återhållsamhet eller att man måste bli helig för utan helighet ser man inte Herren. Jag läser sällan om efterföljelse. Jag läser sällan om Bibeln.

Jag läser om olika käpphästar/causes. Jag kommer t.ex. ihåg en diskussion där en man var så besviken på kyrkan eftersom han menade att Hon inte hade gjort tillräckligt för vad den där personen tyckte var viktigt, som kvinnors och arbetares rättigheter. 

Det kan nog stämma lite här och där...men det är missförståelse av vad kyrkan egentligen är till för. Det är en gammal och vanlig missförståelse att Kyrkan huvuduppgift är att göra denna världen bättre. 

Så är det inte. 

Kyrkans huvuduppgift är att göra alla människor till lärjungar...att göra allt hon kan så att så många som möjligt omvänder sig, tror och följer efter Jesus till att bli återskapade i Hans likhet.

Dessa människor som har mött Jesus på detta omvälvande och personliga sätt gör sedan i sin tur världen till en bättre plats. Inte genom att driva igenom den eller den agendan och den eller den politiken. Nej, dom gör världen till en bättre plats genom att följa Han som leder dom till att göra det Han vill. Låta Guds vilja ske på jorden, såsom i Himmelen. 

Tillbaka till kyrkan och hennes nuvarande situation.

Hon är full av massor av olika människor av olika sorter och tro. Den Svenska Kyrkan har tydligen 85% av sina medlemmar som inte tror på Jesus. Det är en slags kyrka. Den Episkopala kyrkan i USA  har splittrat sig i bittra strider och domstolsbeslut på grund av ideologi och teologi. Det är en annan slags kyrka. En annan kyrka skakas av katastrofala hemligheter som kommit upp i dagen. 

Om vi ska vara ärliga måste vi nog erkänna att jakten på den perfekta kyrkan är ett långskott, oavsett smak. Vilken kyrka passar in på den klassiska beskrivelsen:

En

Helig

Allmän

Apostolisk?

Nej, just det...inte helt lätt, men vad gör vi då? Blir missmodiga eller aggressiva? Sura? Konspiratoriska?

Nej, vi måste älska kyrkan.

Hur kan man älska en kyrka som håller på att underminera sin egen existens med hjälp av "strange fire" på sitt altare? 

Vi gör som författaren och teologen R.R. Reno skriver om i sin bok "In the ruins of the Church". Han menar att det i tider av progressiv teologi och dess ökande inflytande är två saker som inträffar:

1. Frälsningen och andra centrala klassiska dogmer/begrepp försvinner allt mer och mer, till kyrkans förfall/ruinering. Det blir bara ruiner kvar, mer eller mindre bokstavligt.

2. Man måste älska kyrkan även när den är under attack och fortsätta vara henne trogen. Man måste hålla ut och ha tro på henne. Hur annars kan människor få höra om frälsning och syndernas förlåtelse?

(Det hör till saken att J.J. Reno inte kunde hålla ut i sin kyrka (Episcopala kyrkan i USA) utan konverterade till Katolicismen...men det är inte säkert att det är rätt väg för alla att gå.) 

Kom ihåg, kyrkan tillhör Gud även när den inte tror som du, när Hon lämnar klassiskt vedertagna dogmer (eller behåller dom levande) eller när Hon vänder kappan efter vinden. Hon är inte en mänskligt institution. Det var inte lärjungarna som grundade Henne. Hon har stått genom kriser och katastrofer och kommer att stå även genom det som många upplever som tragiskt och våldsamt i våra dagar. 

Så jag säger, låt oss kämpa för en kyrka som erbjuder frälsning och efterföljelse, omvändelse och tro, klassiska dogmer som likt en karta leder till ett liv som är ett sunt och pleasing to the Lord.
Låt oss göra allt vi kan så att kyrkan blir en auktoritet på det goda och sunda men låt oss aldrig glömma att vårt uppdrag är först och främst inte att skapa en tidsenlig utopi utan att låta Guds rike komma och Hans vilja ske, på jorden som i Himmelen.
Låt oss inte glömma vår egen frälsning.
Låt oss vara tacksamma människor glada i Gud, i allt Han är och ger, och i hans godhet.

Frälsning till alla!

En progressiv kyrka är en tom kyrka - och en tanke om gnälliga och missmodiga Evangelikala

Det har alltid förvånat mig hur lösningen på ett problem ofta innebär att göra mer av samma. Ta till exempel kyrkan i Skandinavien. Aldrig har den varit så liberal i sin teologi som nu och aldrig har den varit så tom på människor. Storhetstiden för kyrkan var samtida med en mycket konservativ teologi. Kopplingen verkar solklar...men ändå tycks de flesta mena att kyrkan måste bli ännu mer liberal i sin teologi. Det hörs förvisso på namnet progressiv att man är på väg någonstans, men frågan blir ju då givetvis vart man är på väg. Fullständigt tomma kyrkor?

.

Nu är det inte helt rättvist att påstå att en liberal teologi är den enda anledningen till att våra kyrkor står tomma. I min erfarenhet är det också så att människor som har (eller har haft) en konservativ teologi har påskyndat utvandringen från kyrkan genom att vara alltför pådrivande med sina familjemedlemmar och vänner samt att man har varit för hårddrivande när det gäller hur en evangelikal teologi ska praktiseras (t.ex. att man fick hårda blickar om man gick i kyrkan på söndag men hade varit och dansat på lördagen).

Men, tillbaka till teologin. Teologi är egentligen som en karta. En god teologi/karta är sann mot verkligheten och leder till rätt destination/mål. En dålig teologi stämmer dåligt mot verkligheten och leder inte till rätt destination. Svårare än så är det inte. (Därför är alla teologier, och teologer, progressiva i ordets rätta bemärkelse, men det är en annan sak) Alla är dessutom teologer för att tro på Gud är att tänka om och på Gud...och vipps så är man teolog. Men det är också en annan sak

Det som till vardags kallas för en progressiv teologi idag är en dålig teologi som stämmer dåligt överens med verkligheten och som inte leder till rätt destination. En progressiv teologi är egentligen antropologi (läran om människan) med lite Gud påklistrat för effekt. Man har vänt på vem som är  vem och har gjort människan och hennes intressen till det högsta. Gud får hänga med, än så länge, men det handlar om det mänskliga livet här nere på jorden.
Bättre villkor för invandrare.
Jämlikhet mellan könen.
Smartare klimatval.

Köp närodlad mat.
Kvinnors rättigheter med mera.
Ursprungsbefolkningens rätt.

Som ni ser så är det mycket bra här...men det är inte teologi och det är således inte kyrkans huvuduppgift. Ergo, kyrkor står tomma, för vem behöver en kyrka som proklamerar och förkunnar det som alla andra redan gör? Den progressiva teologin har alltid en "cause" som den kämpar för, och inte så sällan på vänsterkanten av spektrat.
Har ni tänkt på att samhällsaktörerna alltid tacksamt tar emot kyrkans stöd för sina hjärtefrågor om och när det kommer. Det är inte tvärtom. Den progressiva teologin som ligger till grund för dagens progressiva/liberala kyrka är alltid långsammare än samhället är (och oftast sämre på att göra skillnad). Det fyller inga kyrkor, vilket är lite konstigt eftersom man är helt "in line" med vad samhället tycker om.
En progressiv teologi har glömt Gud och därför kommer ingen till kyrkan. Det säger ju sig självt. Skulle du gå till en kyrka om inte Gud fanns där? Nej, just det. Gud är liksom hela grejen med en kyrka. Vi har Röda Korset och Greenpeace och mycket annat för allt det andra.

Varför tänker då så många att lösningen på denna ekvationen som inte går ihop (en super-duper teologi borde innebära fulla kyrkor men dom står tomma) är att bli ännu mer progressiv?

Kanske är det så att dom progressiva tror att de är den gamla kvarlevan av evangelikala i kyrkan som hindrar deras succé? Att om man lyckas få bort alla gamla tankar och dogmer och kör 100% progressiv teologi så kommer framgångarna? Det verkar så för 40 år av liberal/progressiv teologi visar inga tecken på att avta. Tvärtom ökar den så till den grad att mycket av det mest fundamentala i kyrkan, som t.ex. Jesu död på korset eller bönen "Fader Vår", ändras eller försvinner. 15% av medlemmarna i Svenska kyrkan tror inte på Jesus, enligt deras egna undersökning...

Jag vet inte.
Det verkar solklart för mig att en kursändring i våra kyrkors teologi är nödvändig om inte annat för vår överlevnad. Men, häri ligger problemet. Hur får man till en kursändring?

Jag tror det finns olika möjligheter men jag är ganska säker på att den politiska vägen med val och nominationer inte fungerar särskilt bra. Jag är också ganska säker på att som det ser ut nu, med ett teologiskt skyttegravskrig som skapar oro, missmodig och misstro, inte heller funkar.

Så en tanke om missmodiga och gnälliga evangelikala/konservativa. Jag tror att en liten del av lösningen kanske finns här.
Jag tror att många evangelikala har hamnat i den progressiva fällan och gjort en "cause" till sin huvudsak. Man vill bevara tron och kyrkan från förfall och avfall och frånfall och gör allt man kan för att den progressiva trenden ska vända. När man så märker att man är i minoritet och att den progressiva gruppen är väldigt outspoken, ivrig och organiserad så är det lätt hänt att man blir missmodig. Gnällig. Konspiratorisk. Man sluter leden och försöker hitta en lösning. En väg. En strategi.

Jag tror att strategin måste vara det som den alltid har varit. En Bibeltrogen evangelikal har i alla tider varit i minoritet. Majoriteten av jordens människor har alltid varit progressiva/antropologer som sätter människan/sig själva först. Självfallet är det också så att en gnällig och missmodig kristen är en dålig missionär även om hon har rätt teologi.

Och ändå sitter vi här idag och har denna monologen. Det blev en religion av allt det här med Jesus och Gud...så på något sätt fann de första evangelikala en strategi som gjorde dom attraktiva istället för missmodiga och gnälliga...och jag tror jag vet vad det var. Jag låter två låtar illustrera mina tankar:

Hur känns det nu?