Idag känns det som om den smala vägen är väldigt smal och den breda vägen väldigt bred. Man blir lite trött.
Som när man läser när nåt företag i Metro har en helsidesannons där man basunerar ut att "förr vad människan skapt av Gud till unika personer men idag är vi 90% (eller vad det 80%) gris-DNA och 18% pappers-DNA"...då blir man trött. Vilket fruktansvärt "budskap".
eller i samband med ett årsmöte som visade på mycket men inte på det jag hade önskat.
eller i samband med mötet med klyschan (med en arbetskollega) att den som säger sig veta vad sanningen är eller känner sanningen är arrogant och att det låter så mycket bättre och sundare att alla får ha sin egen sanning att tro på. "Sant för mig" men inte nödvändigtvis "sant för dig" alltså. Att inte veta är populärt. Att inte ha sanningen är också populärt. Att tillåta alla sanningar är populärt...förutom då självklart de som person A eller B tycker är fel eller dumma.
Detta är såååå tröttsamt för inte nog med att det är en meninglös paradox (Är det sant, på riktigt och för alla, att "Sant för mig är inte sant för dig"?). Dessutom använder sig ingen av sådana argument i vardagen utan bara när det handlar om att få vara sig egen påve. Vem skulle säga så till en bilmekaniker eller en tandläkare eller en socialsekreterare eller en polis eller vem som helst? Om det vore ett godkänt argument borde föräldraskap vara en omöjligt, för att inte tala om lag och ordning. Varför är det så fruktansvärt svårt för oss att acceptera att en del har fel och andra har rätt? En del har sanningen och andra inte? En del har kommit långt i sin tro och andra inte? Låt människor få hävda att dom har rätt och vet vad sanningen är och sedan argumentera utifrån relevanta resonemang och påståenden för att övertyga varandra. Det händer ju hela tiden ändå så varför inte göra det ok?
(Den som läser detta och tror att jag hävdar att jag har alla rätt borde boka tid på nästa flight till verkligheten).
Man blir lite trött när det blir lite mycket och jag undrar om det finns det nåt hopp för Sverige eller är det bara att "hoppas på det bästa" och att "det blir nog bra?".
Det är klart, jag vet att Guds lag vinner i slutändan men ibland hade det varit skönt om det syntes lite tydligare. Visst, det är att dra på lite stora växlar att undra om det finns nåt hopp för Sverige bara för att det är lite motigt, men det kan inte hjälpas att ibland så undrar man, och trötta klyschor funkar dåligt i sådana lägen.
Men det är så verkligheten är ibland och det är därför lämpligt att komma ihåg att vi är i fastan nu. På väg mot Gethsemane och Korset. Det är just den karga verkligheten om livet på denna av synd förstörda jord som fastan handlar om. Att förbereda sig och rannsaka sig själv inför Gud. Verkligheten är den att denna världens representanter tog död på Jesus...för vi ska inte tro att vi helt självklart hade stått och gråtit vid korset. Där stod till slut två personer, Maria och Johannes, av alla de tusentals som hade följt Jesus. Månne är det en bild av hur det är med oss människor och Jesus. Många säger sig hörsamma Jesus ord "Följ mig!" men går egna vägar och endast några få finns kvar tills slutet. Kanske är det så.
Jag vill med Andens och kyrkans hjälp gå med Jesus hela vägen, från ljuvliga (innan korset) till hemska (korset) till ljuvliga del (uppståndelse) och hjälpa så många som möjligt med samma resa. Vet jag alltid vägen? nej. Vet jag alltid sanningen om allt? nej. Vet jag alla svar? nej. Men ett vet jag...
...Gud vet och Hans Ande och Kropp/Kyrka kan hjälpa mig att hitta rätt. Tack Gode Gud för din Ande och för Kyrkan!
måndag 28 mars 2011
onsdag 23 mars 2011
Skäl nummer 1
till att jag med all sannolikhet väljer att inte gå med i GF-kyrkan (eller vad den kommer att heta) handlar om det viktigaste för mig när det gäller att välja kyrka eller samfund...är detta ett samfund för mig?
I den frågan ryms mycket och det är här jag känner att GF är ett samfund, som även kommer att bli ett samfund, som inte passar mig. Jag tror helt enkelt inte på allt som sägs om "en ny kyrka" eller att vi metodister kan påverka den nya kyrkan eller att "inåt, utåt, framåt" motiverar mig. Jag tror att detta nya samfund, trots allt, blir Missionskyrkan 2.0. Detta är inte detsamma som att jag tycker att Missionskyrkan är helt kass. Det betyder bara att den inte är en kyrka för mig.
Jag hoppas på ett sätt att jag har fel och att detta nya samfund blir något nytt och radikalt för jag känner många som arbetar för det...men jag tror det inte. Allt material som jag har läst i denna process och framförallt i dess senaste skede är för min del gammal skåpmat. Det är mycket organisation. Det är lite tunn teologi. Det är hastigt. Det är (ibland) propaganda. Det är politik. Det är klyschor. Det är som om man inte orkar lyfta sig över det som finns idag, lite som att inte orka skrapa bort gammal målarfärg innan man målar nytt.
För min del är det inte bara att jag inte känner att det "nya" blir något för mig. Jag är också besviken på att det nya inte är nytt utan att det är så gammalt/samma...och att det är samma människor som formar det nya som har format det gamla. Vi pratar fortfarande om kyrka och tro som om det vore 80-talet. Vi talar organisation och struktur när ingen bryr sig och t.ex. Facebook gör sånt irrelevant. Vi talar tunt och glättigt men världen ropar efter attraktiva djup.
När ska vi förstå att kyrkan är i marginalen i Sverige idag?
När ska vi förstå att vi inte förstår vårt samhälle?
När ska vi ta oss tid att analysera vad det är som har gått fel?
När ska vi ta oss tid att djupdyka i vår tro för att förstå vår egen teologi/tro?
När ska vi ta oss tid att hitta effektiva sätt att leva och förmedla denna teologi/tro?
För min del...inte i den nya kyrkan. Troligtvis.
I den frågan ryms mycket och det är här jag känner att GF är ett samfund, som även kommer att bli ett samfund, som inte passar mig. Jag tror helt enkelt inte på allt som sägs om "en ny kyrka" eller att vi metodister kan påverka den nya kyrkan eller att "inåt, utåt, framåt" motiverar mig. Jag tror att detta nya samfund, trots allt, blir Missionskyrkan 2.0. Detta är inte detsamma som att jag tycker att Missionskyrkan är helt kass. Det betyder bara att den inte är en kyrka för mig.
Jag hoppas på ett sätt att jag har fel och att detta nya samfund blir något nytt och radikalt för jag känner många som arbetar för det...men jag tror det inte. Allt material som jag har läst i denna process och framförallt i dess senaste skede är för min del gammal skåpmat. Det är mycket organisation. Det är lite tunn teologi. Det är hastigt. Det är (ibland) propaganda. Det är politik. Det är klyschor. Det är som om man inte orkar lyfta sig över det som finns idag, lite som att inte orka skrapa bort gammal målarfärg innan man målar nytt.
För min del är det inte bara att jag inte känner att det "nya" blir något för mig. Jag är också besviken på att det nya inte är nytt utan att det är så gammalt/samma...och att det är samma människor som formar det nya som har format det gamla. Vi pratar fortfarande om kyrka och tro som om det vore 80-talet. Vi talar organisation och struktur när ingen bryr sig och t.ex. Facebook gör sånt irrelevant. Vi talar tunt och glättigt men världen ropar efter attraktiva djup.
När ska vi förstå att kyrkan är i marginalen i Sverige idag?
När ska vi förstå att vi inte förstår vårt samhälle?
När ska vi ta oss tid att analysera vad det är som har gått fel?
När ska vi ta oss tid att djupdyka i vår tro för att förstå vår egen teologi/tro?
När ska vi ta oss tid att hitta effektiva sätt att leva och förmedla denna teologi/tro?
För min del...inte i den nya kyrkan. Troligtvis.
torsdag 17 mars 2011
Equmeniakyrkan...
Jag tror att vårt samhälle idag är alltför beroende och påverkat av one-liners, jinglar, logotyper, reklambyråer...massmedial hype. Se bara alla amerikaner som hamstrar jodtabletter eftersom herr Parker blev ju biten av en radioaktiv spindel och blev Spindelmannen...då är alltså all radioaktivitet farligt.
Om det är så här i verkligheten så tror jag att namnförslaget "Equmeniakyrkan" är en flopp. Allvarligt talat, att säga att "Vi hade velat ha ett namn som säger vad kyrkan står för men det har vi inte hittat" är i mina ögon en massmedial blunder. Hur kan en kyrka heta en förvriden (grammatiskt) önskan om mer ekumenik? Är den nya kyrkan så fokuserad på inomkyrkliga frågor att ekumenik är det avgörande motivet och motivationen? Det är inte bristen på namn som är problemet, problemet är att det nya samfundet (som i mina ögon är ett samfund och inte en kyrka) inte står för något.
Det låter kanske hårt men jag tror det är en ofrånkomlig slutsats när kyrkan blir så individualiserad/"församlingifierad". Hur kan Equmeniakyrkan stå för någonting över huvudtaget när varje församling är fri att stå för vad den vill i (nästan) alla väsentliga och icke-väsentliga frågor? Equmeniakyrkans årskonferens/kyrkokonferens kan ju inte ta ställning som sedan är bindande för församlingarna och således är alla beslut på central nivå möjligtvis vägledande...men då står man ju inte för något utan säger att man har ett förslag som man får tycka som man vill om.
Jag hoppas att det nya samfundet, som kanske ska heta Equmeniakyrkan, blir en framgång och en trogen del av Kristi kyrka på jorden...namnet till trots (för inte är Metodistkyrkan ett kanonnamn när allt kommer kring).
söndag 13 mars 2011
Roligt
Det är mycket allvar inom kyrkan men det finns också mycket som är roligt. Det är lätt att glömma bort det mitt i allt och jag tror det är viktigt att vi inte gör det. För min del handlar det om att ta Jesus på orden när han säger t.ex. att vi inte ska oroa oss eller att allt vad vi behöver ska Gud ge oss om vi söker Hans rike först.
Det borde göra oss (mig) lättsammare och friare än vad som ibland kan vara fallet. Om det nu verkligen är så så borde vi kristna vara de mest lättsamma och friaste människorna av alla. Vi förstår korset men lever i uppståndelsen.
Ett bra sätt för mig att träna på detta är självdistans och ironi. Lite skämt och skoj. Ibland har jag till och med funderat på att börja en gudstjänst eller en predikan med ett (passande) skämt. Har inte vågat än.
You would never hear this in Church:
-Hey! It's MY turn to sit on the front pew!
-I was so excited, I never noticed your sermon went over time 25 minutes.
-Personally, I find witnessing much more enjoyable than golf.
-I've decided to give our church the $500.00 a month I used to send to TV evangelists.
-I volunteer to be the permanent teacher for the Junior High Sunday School class.
-Forget the denominational minimum salary: let's pay our pastor so she/he can live like we do.
-I love it when we sing hymns I've never heard before!
-Since we're all here, let's start the worship service early!
-Pastor, we'd like to send you to this Bible seminar in the Bahamas.
Det borde göra oss (mig) lättsammare och friare än vad som ibland kan vara fallet. Om det nu verkligen är så så borde vi kristna vara de mest lättsamma och friaste människorna av alla. Vi förstår korset men lever i uppståndelsen.
Ett bra sätt för mig att träna på detta är självdistans och ironi. Lite skämt och skoj. Ibland har jag till och med funderat på att börja en gudstjänst eller en predikan med ett (passande) skämt. Har inte vågat än.
You would never hear this in Church:
-Hey! It's MY turn to sit on the front pew!
-I was so excited, I never noticed your sermon went over time 25 minutes.
-Personally, I find witnessing much more enjoyable than golf.
-I've decided to give our church the $500.00 a month I used to send to TV evangelists.
-I volunteer to be the permanent teacher for the Junior High Sunday School class.
-Forget the denominational minimum salary: let's pay our pastor so she/he can live like we do.
-I love it when we sing hymns I've never heard before!
-Since we're all here, let's start the worship service early!
-Pastor, we'd like to send you to this Bible seminar in the Bahamas.
onsdag 9 mars 2011
Tillbaka på bloggen!
Efter ett kortare uppehåll tror jag det är dags att börja skriva igen. Det finns en hel del att fundera över, men också att glädjas över eller njuta av. Till exempel fingrade jag idag på en Samsung Galaxy Tab, en 7-tums surfplatta med Android. För de flesta är detta helt ointressant, men det är både coolt och häftigt (och kanske till och med nödvändigt???) att det finns sådana grejer idag. T.ex. tog det ca. 3 minuter att ladda ner Skype, logga in och ringa min frus mobil samtidigt som jag kikade på New York Times hemsida samtidigt som den laddade ner mina mejl...eller varför inte det coola med att kunna läsa hela världens tidningar och bloggar och annat med automatiska prenumerationer via 3G nätet och dessutom kunna ringa vanliga samtal!Nåja, jag har funderat lite över annat också på senare tid. Det blir en del att fundera över när man ser ut över Sverige och kyrkligheten i landet, för att inte tala om min alldeles egna kyrklighet. Hur kunde det egentligen bli så här?
Jag tänkte publicera mina topp 5 skäl varför jag inte tror på GF kyrkan och således väljer att inte flytta över min ordination dit, men först några tankar kring vår kyrklighet i Sverige. Varför går så få i kyrkan och varför är det så få av dom som går i kyrkan som växer på djupet och blir lärjungar istället för bänkvärmare?
Jag läser en bok som heter "The monkey and the fish" som trots sin titel är en suverän bok om ledarskap, pastorsskap och kyrka i den nya värld vi lever i. Poängen är i korthet att världen har förändrats radikalt och kyrkan har inte gjort det. Se bara på mina två kyrkor i staden där jag bor. Jättestora. Stabila. Rika. Fullt av verksamheter.
Men allt rullar på som det har gjort i decennier. Kyrkan är fortfarande en byggnad dit man går på gudstjänst och håller på med verksamhet. Jag undrar, mycket tveksamt, om det är möjligt att hålla på så i Sverige idag någon längre tid. Personligen tror jag inte det utan skälet till att det funkar är att kyrkan har varit så stor och så inflytelserik att det helt enkelt tar tid för den att inse att tiden och samhället har sprungit ifrån den. Från Statskyrka till hedendom är det ganska långt. Det tar tid även om Sturmark och andra försöker så gott dom kan att skynda på det hela.
För att vända trenden gör ofta kyrkor i vårt land lite Willow Creek eller lite Emergent Church eller lite Missional Church eller lite Organic Church eller vad det nu är för månadens smak som amerikanarna har hittat på. Man stretar emot fast på sina villkor och jag har undrat över om det inte är riktigt Bibliskt och Inkarnaistiskt (nytt ord!) att gå in i samhället och redeem (återköpa) det. Skalan blir mindre och personligare, men det behövs att våga lita på sin tro (och först se till att man har en tro som håller) att man kan engagera människor i deras liv och på deras planhalva.
Detta är förstås jättesvårt. Det tar tid. Det tar kraft och målmedvetenhet. Det tar visionärt tänkande. Det tar helgelse. Det är mer än ett nytt språk, det är samma gamla tro fast i en ny tid. Att bli en sekt och beklaga sig över samhället och människors synd kanske funkar för några, men för andra tror jag att det är läge att efter moget övervägande och djupdykningar inom teologi, filosofi och modern samhällsanalys gå ut i världen. I liten skala men med en övertygelse och kärlek som inte finns någon annanstans.
Det är jobbigt för många, det här, för det involverar en s.k. konservativ teologi. Annars funkar det inte. Att ha en "liberal" teologi och samtidigt vara en evangelisk motkraft i samhällets hjärta fungerar inte för skillnaden är så obskyr. Samtidigt så blir en "konservativ" teologi ofta ett svärd som slår och fördriver istället för en inbjudan. Det är nya tider nu. Det funkar inte med att hänvisa till auktoritet (typ Bibeln) eller erfarenheter (typ vittnesbörd) eller förnuft (resonera). Det funkar med att leva och visa ett nytt liv i Guds kraft, för att tala gammaldagska.
Mer kommer, men här finns en ledtråd till ett skäl varför jag väljer att inte gå med i GF-kyrkan.
torsdag 24 februari 2011
För mycket
En kollega sa häromdagen att han är tacksam för sociala media som har hjälpt honom att lära känna andra människor. Till viss del höll jag med (eftersom jag håller på med det) men påpekade ändå att jag knappast skulle vilja hävda att man känner en människa bara för att man har läst vad dom har bloggat, twittrat (ja, jag twittrar lite) eller Facebookat.
Dels för att det vi säger är endast en liten del av vad vi menar
Dels för att vi mycket selektivt väljer vad och hur vi skriver det vi skriver.
Dels för att det mesta av att känna en person inte handlar om information eller åsikter.
Dels för att jag till exempel just nu är djupt berörd, bestört och bedrövad och inte alls kommer att skriva om hur det känns eller vad jag tycker och tänker eller varför...därför att det har jag ingen lust med att basunera ut så här anonymt och "socialt". Att vistas på sociala media är för min del inte att vara i en relation med någon utan mer som att prata ut till tomma intet där (ibland) en del människor råkade höra vad man sa fastän man inte visste att dom fanns.
Det är helt enkelt alldeles för mycket nu som ligger i vägen för att kunna skriva reflektioner värda namnet på den här bloggen. Därför tar jag en liten paus för att samla mina tankar innan jag skriver på nytt igen. Så välkommen att kika in då och då men som sagt, jag tar en liten paus nu för att kunna fundera kring större frågor än vad Internet kan hantera.
Dels för att det vi säger är endast en liten del av vad vi menar
Dels för att vi mycket selektivt väljer vad och hur vi skriver det vi skriver.
Dels för att det mesta av att känna en person inte handlar om information eller åsikter.
Dels för att jag till exempel just nu är djupt berörd, bestört och bedrövad och inte alls kommer att skriva om hur det känns eller vad jag tycker och tänker eller varför...därför att det har jag ingen lust med att basunera ut så här anonymt och "socialt". Att vistas på sociala media är för min del inte att vara i en relation med någon utan mer som att prata ut till tomma intet där (ibland) en del människor råkade höra vad man sa fastän man inte visste att dom fanns.
Det är helt enkelt alldeles för mycket nu som ligger i vägen för att kunna skriva reflektioner värda namnet på den här bloggen. Därför tar jag en liten paus för att samla mina tankar innan jag skriver på nytt igen. Så välkommen att kika in då och då men som sagt, jag tar en liten paus nu för att kunna fundera kring större frågor än vad Internet kan hantera.
lördag 12 februari 2011
Att tänka till
Som bloggen heter så är det viktigt att vi tänker till för att bättre förstå (och således leva) vår tro. Problemet är ofta att det är svårt att veta var man ska börja och ännu svårare att hålla någon slags röd tråd i tankarna. Hela tiden bombarderas vi av information som är både viktig och oroande...som samtidigt kapar alla tankar vi hade på gång för närvarande.
För en del är detta säkert inget problem, Twitterfieringen av våra liv, men för min del är det mycket irriterande. För min del behövs det mycket tid och framförallt sammanhängande tid för att fundera och tänka kring det mesta som är av värde att tänka på. Till exempel:
- Varför är Sverige så sekulärt?
- Varför accepterar vi så mycket som vi inte accepterade förr? På vilka grunder?
- Varför är metodistkyrkan (och säkerligen flera kyrkor) så otroligt splittrade?
- Var finns den intelligenta debatten och diskussionen om vad som är kristna värderingar i frågor som spänner över allt mellan barns rätt att födas till äktenskapet till vapenexport till x,y,z?
- Varför är tolerans numera detsamma som likgiltighet?
- Varför är folk inte längre intresserade av att tjäna Gud eller ens tro på honom?
- Varför är det fult att säga "jag vet" men inte "jag tror" om man är kristen?
Allt som oftast får dom som pratar högst höras, eller den som pratar vackrast. Debatten blir omedelbart polariserad. Alla får osynliga etiketter. Samma argument används om och om igen. Ingen blir omvänd. Till och med själva tanken att kunna bli övertygad och omvänd p.g.a. goda och sanna argument är suspekt. Sanning finns men ingen vet vad den är. Gud finns men ingen vågar säga vem han är eller hur han är. Alla håller med att "vi ska följa Jesus" men alla går åt olika håll.
Jag frågar mig själv allt som oftast, hur kan man hitta en väg mellan de två polerna? Hur kan dödläget lösas så att vi undviker maktkamper och politiska aktioner eller lobbyister där vi förgör varandra och slutar som döende samfund? Hur kan vi bli fria och verkligt tända av Gud att enade gå ut i världen i passion och glädje och kärlek, med "hårda" huvuden och "mjuka" hjärtan?
Som sagt, det tar tid att fundera kring vissa saker men det är nog nödvändigt. I alla fall för mig.
För en del är detta säkert inget problem, Twitterfieringen av våra liv, men för min del är det mycket irriterande. För min del behövs det mycket tid och framförallt sammanhängande tid för att fundera och tänka kring det mesta som är av värde att tänka på. Till exempel:
- Varför är Sverige så sekulärt?
- Varför accepterar vi så mycket som vi inte accepterade förr? På vilka grunder?
- Varför är metodistkyrkan (och säkerligen flera kyrkor) så otroligt splittrade?
- Var finns den intelligenta debatten och diskussionen om vad som är kristna värderingar i frågor som spänner över allt mellan barns rätt att födas till äktenskapet till vapenexport till x,y,z?
- Varför är tolerans numera detsamma som likgiltighet?
- Varför är folk inte längre intresserade av att tjäna Gud eller ens tro på honom?
- Varför är det fult att säga "jag vet" men inte "jag tror" om man är kristen?
Allt som oftast får dom som pratar högst höras, eller den som pratar vackrast. Debatten blir omedelbart polariserad. Alla får osynliga etiketter. Samma argument används om och om igen. Ingen blir omvänd. Till och med själva tanken att kunna bli övertygad och omvänd p.g.a. goda och sanna argument är suspekt. Sanning finns men ingen vet vad den är. Gud finns men ingen vågar säga vem han är eller hur han är. Alla håller med att "vi ska följa Jesus" men alla går åt olika håll.
Jag frågar mig själv allt som oftast, hur kan man hitta en väg mellan de två polerna? Hur kan dödläget lösas så att vi undviker maktkamper och politiska aktioner eller lobbyister där vi förgör varandra och slutar som döende samfund? Hur kan vi bli fria och verkligt tända av Gud att enade gå ut i världen i passion och glädje och kärlek, med "hårda" huvuden och "mjuka" hjärtan?
Som sagt, det tar tid att fundera kring vissa saker men det är nog nödvändigt. I alla fall för mig.
onsdag 2 februari 2011
Vikten av ord
Det händer mycket nu och som pastor i Metodistkyrkan är det mycket nytt. Framtiden är oviss, vilket den i och för sig alltid är.
Jag skulle vilja skriva något om vikten av ord. Min fru och jag var i Edinburgh över helgen på en liten weekend semester. Kan varmt rekommenderas. Vi hade bokat en dagsutflykt på söndagen men hade spanat in en nattvardsandakt i den stora katedralen på kvällen. Vi såg fram emot att få fira nattvard tillsammans med helt okända människor och också i den historiska linje som det innebär när man firar nattvard tillsammans med de tusentals genom historien som har gjort likadant på samma plats.
Prästinnan började med att läsa ur Bibeln på en härlig skotsk dialekt. Det riktigt sjöng om orden. "Guds dårskap är visare än människan vishet". Sedan en sång ingen kunde. Sedan en apell om "Candlemass", dvs. högtiden när Jesus bars fram i templet. Det var där det spårade ut. Det var där som vikten av en personlig övertygelse och klarhet i vad evangeliet egentligen säger blev väldigt tydlig. Det var där som avsaknaden av en förståelse och/eller kunskap av Gamla Testamentet (GT) blev tydlig.
Plötsligt var Gud bortom all kännedom. Plötsligt blev Gud densamme som Jehovah eller Allah eller Brahma eller Tao eller X. Det som är bortom allt som kan sägas eller förstås...det blev "Gud".
Visst, jag förstår och känner igen tankegångarna som finns i många mystiker och kanske framförallt inom den Ortodoxa tron, där man egentligen bara kan säga vad Gud inte är. Men ändå.
Är det inte så att Gud har talat om för oss vem han är?
Är det inte så att Gud har visat sig för oss?
Är det inte så att vi inte behöver försöka hitta Gud (ofta kallat religion) därför att Gud har hittat oss?
Tappar man bort GT tappar man också bort vem Gud är. Då blir Gud som Kraften i Stjärnornas krig.
Tappar man bort GT blir det ohyggligt svårt att förstå vem Jesus var och är för Han förstod sig själv i ljuset av GT. Dessutom var det ju han som skrev GT...eller tror vi att treenigheten började i Betlehem eller Nicea?
Tappar man bort orden som beskriver vem Gud är i s.k. kritiska begrepp där man tror att de som skrev ner Bibeln var så färgade av sin samtid och subjektivitet att de inte egentligen skrev ner vad Gud ville utan vad de trodde.
Tappar man bort orden som Gud gav dom blir det alldeles självklart att vi tappar bort allt av värde i vår tro. Vi är inte så fantastiska att vi vet vägen till Gud eller vem Gud är eller vad han vill om vi inte lyssnar på vad han har sagt och gjort.
Kort sagt, det blir inget. Bara en massa ord. Ingen kraft. Inget liv. Ingen Gud.
Det är av yttersta vikt att vi vårdar våra ord om Gud. Det är så lätt att göra Gud till vår egna tolkning av "de mystiska" och "det som är större". Det kan ofta låta väldigt fint eller poetiskt eller till och med heligt när vi talar om Gud. Duktiga talare och tänkare får framgång...men är det Guds ord, bokstavligt lästa och dess betydelse förstådda?
Jag skulle vilja skriva något om vikten av ord. Min fru och jag var i Edinburgh över helgen på en liten weekend semester. Kan varmt rekommenderas. Vi hade bokat en dagsutflykt på söndagen men hade spanat in en nattvardsandakt i den stora katedralen på kvällen. Vi såg fram emot att få fira nattvard tillsammans med helt okända människor och också i den historiska linje som det innebär när man firar nattvard tillsammans med de tusentals genom historien som har gjort likadant på samma plats.
Prästinnan började med att läsa ur Bibeln på en härlig skotsk dialekt. Det riktigt sjöng om orden. "Guds dårskap är visare än människan vishet". Sedan en sång ingen kunde. Sedan en apell om "Candlemass", dvs. högtiden när Jesus bars fram i templet. Det var där det spårade ut. Det var där som vikten av en personlig övertygelse och klarhet i vad evangeliet egentligen säger blev väldigt tydlig. Det var där som avsaknaden av en förståelse och/eller kunskap av Gamla Testamentet (GT) blev tydlig.
Plötsligt var Gud bortom all kännedom. Plötsligt blev Gud densamme som Jehovah eller Allah eller Brahma eller Tao eller X. Det som är bortom allt som kan sägas eller förstås...det blev "Gud".
Visst, jag förstår och känner igen tankegångarna som finns i många mystiker och kanske framförallt inom den Ortodoxa tron, där man egentligen bara kan säga vad Gud inte är. Men ändå.
Är det inte så att Gud har talat om för oss vem han är?
Är det inte så att Gud har visat sig för oss?
Är det inte så att vi inte behöver försöka hitta Gud (ofta kallat religion) därför att Gud har hittat oss?
Tappar man bort GT tappar man också bort vem Gud är. Då blir Gud som Kraften i Stjärnornas krig.
Tappar man bort GT blir det ohyggligt svårt att förstå vem Jesus var och är för Han förstod sig själv i ljuset av GT. Dessutom var det ju han som skrev GT...eller tror vi att treenigheten började i Betlehem eller Nicea?
Tappar man bort orden som beskriver vem Gud är i s.k. kritiska begrepp där man tror att de som skrev ner Bibeln var så färgade av sin samtid och subjektivitet att de inte egentligen skrev ner vad Gud ville utan vad de trodde.
Tappar man bort orden som Gud gav dom blir det alldeles självklart att vi tappar bort allt av värde i vår tro. Vi är inte så fantastiska att vi vet vägen till Gud eller vem Gud är eller vad han vill om vi inte lyssnar på vad han har sagt och gjort.
Kort sagt, det blir inget. Bara en massa ord. Ingen kraft. Inget liv. Ingen Gud.
Det är av yttersta vikt att vi vårdar våra ord om Gud. Det är så lätt att göra Gud till vår egna tolkning av "de mystiska" och "det som är större". Det kan ofta låta väldigt fint eller poetiskt eller till och med heligt när vi talar om Gud. Duktiga talare och tänkare får framgång...men är det Guds ord, bokstavligt lästa och dess betydelse förstådda?
onsdag 19 januari 2011
Vinterkonferens och Tomas Boström har fel
Ja, jag är medveten om att det i det här landet brukar uppfattas som högst olämpligt att säga att någon har fel. Jantelagen kräver att man mildrar uttryck till typ "jag tror att T.B. har fel" eller "T.B. har rätt på sitt sätt".
Att säga att man har rätt är fel, ironiskt nog. Man lurar sig själv och hela samhället till att tro att detta är ödmjukt, det här med att aldrig säga att någon har fel. Det är väl klart som korvspad att människor har fel då och då. Själv har jag lång erfarenhet av att ha fel.
Jag minns fortfarande när jag satt i skolbänken på seminariet i USA och kallades för "uppvärmd hedning" tillsammans med mina kurskamrater. Läraren undrade varför vi ber fler att be ju svårare kris det är (och helst i olika länder eller kontinenter och gärna kända personer). Trodde vi att Gud hör bön bättre om det är fler som ber?...och där satt vi och gjorde som han beskrev fastän vi förstod att det inte var särskilt genomtänkt. Klart att Gud inte hör bön bättre om fler ber. Det tror hedningarna men inte Bibelns folk.
Så jodå, jag har ofta fel. Det är därför jag alltid säger att en kristen inte kan säga "jag tror" utan att säga "jag tror också". En kristen tror aldrig på sin egna ihopskruvade tro som om den kom från IKEA. En kristen tror på det som han eller hon har fått nedtecknat, nedskrivet och "nedlevt" från Jesu tid tills idag. Det finns faktiskt något som är fel tro och rätt tro, tro det eller ej. Man blir inte salig var och en på sitt sätt och kommer aldrig att bli.
På Vinterkonferensen satt jag med i ett intressant seminarie. Vi pratade om "Teologi för 2000-talet" och frågan kom upp hur vi förstår våra teologiska begrepp och hur vi pratar om dom med varandra men också med vår värld. Förstår vi vad vi pratar om och förstår dom vad vi säger. En tradition som inte är min uttryckte det så att alla måste vara fria att tolka (och tro) som man vill. Jag påpekade att det inte går eftersom vi inte är fullkomliga att veta sanningen i oss själva. Har man glömt bort arvssynden och själva grunden i att Jesus kom. Vi kan inte frälsa oss själva eller ens förstå att vi behöver frälsning! Vi är inte Gud att skapa vår egen tro som är sann och riktigt. Är vi så arroganta att vi tror att vi var och en kan skapa den sanna tron??
En annan man sa då att "man måste sluta leta efter facit och att...jag har min tro och den funkar för mig!". Åh, det låter så fint. Så ödmjukt. Så uppriktigt. Men jag tror att det är helt fel och farligt nära arrogans. Hur vet en sådan människa att tron man har är sann! Hur kan man med gott samvete dela med sig av en sådan tro till andra utan att vara säker på att den är sann? Vaddå "funkar"?
Ja, då undrar du säkert vem som ska tala om för oss vad den sanna tron är. Kanske tror du att jag tycker att "min" tro är den som alla måste ha, men då har du missat hela min poäng. Det är precis det jag inte säger. Jag säger att man måste ha den tro som traditionens flodbankar tillåter att kallas kristen tro. Bibeln kan tolkas hur som helst om man är oförsiktig men om tron ses som en flod så måste den ha flodbankar annars blir den ett träsk. Där är vi kanske redan i våra splittrade kyrkor.
I detta sammanhang reagerar jag på Tomas Boströms senaste inlägg under rubrik "analys och appell" i Sändaren gällande det metodistiska arvet (inför GF kyrkans bildande). Som metodist är jag satt i ett sammanhang, en historia, och för att berätta om vad det sammanhanget/arvet är måste jag vara det trogen. Det anser jag inte att Tomas Boström är i sin krönika. Han tolkar så fritt att hans tolkning hamnar utanför flodbankarna.
För det första skriver han att "Gud kommer till oss, till vår mänsklighet utsatthet och våra tillkortakommanden. Detta kallar den metodistiska traditionen för ”Rättfärdiggörelsens väg”. Gud går den åt oss." - Detta kan man förstå som om att människan inte har en plats eller en uppgift att gå Gud till mötes. Det är en radikal omskrivning av liknelsen om den förlorade sonen. Vi har en väg att gå och Gud går oss till mötes.
Denna omskrivning kan lättast förklaras med hans radikalt annorlunda syn på den förekommande nåden som Tomas menar är en förlåtande nåd. Så vitt jag kan se eller känner igen är den förekommande nåden något som metodister förstår vara Guds ande som möjliggör ett vändande (eller omvändade) av oss till Gud. I oss själva är vi förlorade och bortåtvända utan möjlighet att vända oss rätt. Guds nåd är så stor att han även är den som gör det möjligt för oss att vända oss, inte redan där förlåta oss. Vi måste välja att ta emot Guds förlåtelse annars är den ett tvång och inte en gåva...och Gud som är kärlek kan inte tvinga.
Vidare uttrycker Tomas sitt tvivel att Wesley bröderna trodde att poängen med allt Jesus gjorde och var är att vi ska bli som Jesus och skriver att poängen var att vi skulle återskapas till det Gud skapade oss till. Är månne ingen skillnad.
Den helgelselära som Tomas skriver om är inte vad Wesley skrev eller tänkte. Helgelse för metodism skrivs bäst "Kristen fullkomlighet". Som pastor har både han och jag svarat "ja" på frågorna "Are you going on to perfection" och "Do you expect to be made perfect in love in this life" och "Do you earnestly strive for it" (Fast på svenska så klart). Likväl som frälsningen är en punkt i tillvaron som ofta föregås av en tid både efter och innan där man inte är frälst så är helgelsen i metodistisk mening en punkt i tid och rum där man blir fullkomligt helgad/renad/räddad och där den inre människan blir fri från sin splittring och är endast Guds kärlek.
Alla tror på växt i det kristna livet, metodismen tror på ett fullkomnande av kärleken och heligheten i det kristna livet på denna sidan himlen. Detta tar sig uttryck i att man följer de två bud Jesus gav oss utan reserveringar.
Till sist vill jag bara säga att som vanligt så skriver Tomas också mycket som är både bra, sant, rätt och vackert. Men ibland blir det fel ändå.
Att säga att man har rätt är fel, ironiskt nog. Man lurar sig själv och hela samhället till att tro att detta är ödmjukt, det här med att aldrig säga att någon har fel. Det är väl klart som korvspad att människor har fel då och då. Själv har jag lång erfarenhet av att ha fel.
Jag minns fortfarande när jag satt i skolbänken på seminariet i USA och kallades för "uppvärmd hedning" tillsammans med mina kurskamrater. Läraren undrade varför vi ber fler att be ju svårare kris det är (och helst i olika länder eller kontinenter och gärna kända personer). Trodde vi att Gud hör bön bättre om det är fler som ber?...och där satt vi och gjorde som han beskrev fastän vi förstod att det inte var särskilt genomtänkt. Klart att Gud inte hör bön bättre om fler ber. Det tror hedningarna men inte Bibelns folk.
Så jodå, jag har ofta fel. Det är därför jag alltid säger att en kristen inte kan säga "jag tror" utan att säga "jag tror också". En kristen tror aldrig på sin egna ihopskruvade tro som om den kom från IKEA. En kristen tror på det som han eller hon har fått nedtecknat, nedskrivet och "nedlevt" från Jesu tid tills idag. Det finns faktiskt något som är fel tro och rätt tro, tro det eller ej. Man blir inte salig var och en på sitt sätt och kommer aldrig att bli.
På Vinterkonferensen satt jag med i ett intressant seminarie. Vi pratade om "Teologi för 2000-talet" och frågan kom upp hur vi förstår våra teologiska begrepp och hur vi pratar om dom med varandra men också med vår värld. Förstår vi vad vi pratar om och förstår dom vad vi säger. En tradition som inte är min uttryckte det så att alla måste vara fria att tolka (och tro) som man vill. Jag påpekade att det inte går eftersom vi inte är fullkomliga att veta sanningen i oss själva. Har man glömt bort arvssynden och själva grunden i att Jesus kom. Vi kan inte frälsa oss själva eller ens förstå att vi behöver frälsning! Vi är inte Gud att skapa vår egen tro som är sann och riktigt. Är vi så arroganta att vi tror att vi var och en kan skapa den sanna tron??
En annan man sa då att "man måste sluta leta efter facit och att...jag har min tro och den funkar för mig!". Åh, det låter så fint. Så ödmjukt. Så uppriktigt. Men jag tror att det är helt fel och farligt nära arrogans. Hur vet en sådan människa att tron man har är sann! Hur kan man med gott samvete dela med sig av en sådan tro till andra utan att vara säker på att den är sann? Vaddå "funkar"?
Ja, då undrar du säkert vem som ska tala om för oss vad den sanna tron är. Kanske tror du att jag tycker att "min" tro är den som alla måste ha, men då har du missat hela min poäng. Det är precis det jag inte säger. Jag säger att man måste ha den tro som traditionens flodbankar tillåter att kallas kristen tro. Bibeln kan tolkas hur som helst om man är oförsiktig men om tron ses som en flod så måste den ha flodbankar annars blir den ett träsk. Där är vi kanske redan i våra splittrade kyrkor.
I detta sammanhang reagerar jag på Tomas Boströms senaste inlägg under rubrik "analys och appell" i Sändaren gällande det metodistiska arvet (inför GF kyrkans bildande). Som metodist är jag satt i ett sammanhang, en historia, och för att berätta om vad det sammanhanget/arvet är måste jag vara det trogen. Det anser jag inte att Tomas Boström är i sin krönika. Han tolkar så fritt att hans tolkning hamnar utanför flodbankarna.
För det första skriver han att "Gud kommer till oss, till vår mänsklighet utsatthet och våra tillkortakommanden. Detta kallar den metodistiska traditionen för ”Rättfärdiggörelsens väg”. Gud går den åt oss." - Detta kan man förstå som om att människan inte har en plats eller en uppgift att gå Gud till mötes. Det är en radikal omskrivning av liknelsen om den förlorade sonen. Vi har en väg att gå och Gud går oss till mötes.
Denna omskrivning kan lättast förklaras med hans radikalt annorlunda syn på den förekommande nåden som Tomas menar är en förlåtande nåd. Så vitt jag kan se eller känner igen är den förekommande nåden något som metodister förstår vara Guds ande som möjliggör ett vändande (eller omvändade) av oss till Gud. I oss själva är vi förlorade och bortåtvända utan möjlighet att vända oss rätt. Guds nåd är så stor att han även är den som gör det möjligt för oss att vända oss, inte redan där förlåta oss. Vi måste välja att ta emot Guds förlåtelse annars är den ett tvång och inte en gåva...och Gud som är kärlek kan inte tvinga.
Vidare uttrycker Tomas sitt tvivel att Wesley bröderna trodde att poängen med allt Jesus gjorde och var är att vi ska bli som Jesus och skriver att poängen var att vi skulle återskapas till det Gud skapade oss till. Är månne ingen skillnad.
Den helgelselära som Tomas skriver om är inte vad Wesley skrev eller tänkte. Helgelse för metodism skrivs bäst "Kristen fullkomlighet". Som pastor har både han och jag svarat "ja" på frågorna "Are you going on to perfection" och "Do you expect to be made perfect in love in this life" och "Do you earnestly strive for it" (Fast på svenska så klart). Likväl som frälsningen är en punkt i tillvaron som ofta föregås av en tid både efter och innan där man inte är frälst så är helgelsen i metodistisk mening en punkt i tid och rum där man blir fullkomligt helgad/renad/räddad och där den inre människan blir fri från sin splittring och är endast Guds kärlek.
Alla tror på växt i det kristna livet, metodismen tror på ett fullkomnande av kärleken och heligheten i det kristna livet på denna sidan himlen. Detta tar sig uttryck i att man följer de två bud Jesus gav oss utan reserveringar.
Till sist vill jag bara säga att som vanligt så skriver Tomas också mycket som är både bra, sant, rätt och vackert. Men ibland blir det fel ändå.
tisdag 11 januari 2011
Ironi och identitet
Vart hör man hemma?
I en värld som fragmenteras är gemenskap ett nyckelord för kyrkan, och då tänker jag främst på GF kyrkan. Ofta sägs det vara en av det viktigaste den kan erbjuda samhället. Då är det ironiskt att jag som metodistpastor nu upplever att min gemenskap kommer att försvinna och bytas ut mot en helt främmande och okänd samling människor där gamla nätverk, gemenskaper och välkända strukturer försvinner in i en massivt främlingsland.
Det är ironiskt att en värld som präglas mycket av oro och ovisshet tvingar fram en kyrka som skapar oro och ovisshet hos så många, inklusive mig.
Det är ironiskt att identitet blir så svårt nu när det ska bli en ny identitet, vilket borde vara trevligt när den gamla identiteten inte fungerar så bra.
Det är ironiskt att det talas om nytänk och förnyelse och "det bästa" när jag tycker att det som vi har egentligen är riktigt bra. Ja, alltså inte hur kyrkolandskapet ser ut där tron blir individualiserad-subjektiviserad-relativiserad och där den dessutom tappar mer eller mindre allt reellt inflytande i "det offentliga rummet". Men att den tro och kyrka vi har egentligen inte är problemet.
Det är fel på att vi måste växa. Det är fel på att kyrkor som växer antas göra allt rätt. Det är fel på att framgångsrika pastorer blir förebilder för "hur det går till". Det är fel på att se framgång som detsamma som rätt.
Missförstå mig inte nu. Självklart tycker jag att det är viktigt att kyrkan växer. Utan omvändelse och tro (hur den klassiska förståelsen av dessa begrepp ser ut rent praktiskt idag är en annan mycket intressant fråga) är det rent ut sagt kört. Gud vill att alla ska komma till tro och det verkar som hans Kyrka är hans huvudinstrument för detta.
Men att växa kan aldrig bli vårt mål!
Jag förstår GF ledarnas tanke om att göra något nytt för att nå nya människor som huvudmål. Det nya ska göra det som det gamla var/är för trött eller för tungrott eller för irrelevant för att klara av. Människors frälsning ligger dom varmt om hjärtat och en nystart kan vara ett bra sätt att få igång det gamla.
Det som är värt att tänka på är om en församling kan göra allting rätt och inte växa.
Det som är värt att tänkt på är om vi kan göra någon skillnad alls utan att vara fullständigt uppslukade av Gud.
Det som är värt att tänka på är om vi kan ha samma teologi och samma kyrka som vi har nu men ha nya människor...som helhjärtat siktar på innerlig perfektion av det inre livet och låter det yttre livet spegla denna verklighet. (Ett skäl till att detta är smart är att "all" energi som läggs på ny teologi och kyrka kan bytas ut mot jakten på ett helt hjärta och villiga händer). Kanske är det dags att sluta leta syndabockar eller strukturer eller teologier.
Om identiteten först och främst är Jesus så slutar ironin. Det som har börjat med ruiner. Det fortsätter med Innerlig och Fullkomlig Helgelse. Det slutar vart som helst.
I en värld som fragmenteras är gemenskap ett nyckelord för kyrkan, och då tänker jag främst på GF kyrkan. Ofta sägs det vara en av det viktigaste den kan erbjuda samhället. Då är det ironiskt att jag som metodistpastor nu upplever att min gemenskap kommer att försvinna och bytas ut mot en helt främmande och okänd samling människor där gamla nätverk, gemenskaper och välkända strukturer försvinner in i en massivt främlingsland.
Det är ironiskt att en värld som präglas mycket av oro och ovisshet tvingar fram en kyrka som skapar oro och ovisshet hos så många, inklusive mig.
Det är ironiskt att identitet blir så svårt nu när det ska bli en ny identitet, vilket borde vara trevligt när den gamla identiteten inte fungerar så bra.
Det är ironiskt att det talas om nytänk och förnyelse och "det bästa" när jag tycker att det som vi har egentligen är riktigt bra. Ja, alltså inte hur kyrkolandskapet ser ut där tron blir individualiserad-subjektiviserad-relativiserad och där den dessutom tappar mer eller mindre allt reellt inflytande i "det offentliga rummet". Men att den tro och kyrka vi har egentligen inte är problemet.
Det är fel på att vi måste växa. Det är fel på att kyrkor som växer antas göra allt rätt. Det är fel på att framgångsrika pastorer blir förebilder för "hur det går till". Det är fel på att se framgång som detsamma som rätt.
Missförstå mig inte nu. Självklart tycker jag att det är viktigt att kyrkan växer. Utan omvändelse och tro (hur den klassiska förståelsen av dessa begrepp ser ut rent praktiskt idag är en annan mycket intressant fråga) är det rent ut sagt kört. Gud vill att alla ska komma till tro och det verkar som hans Kyrka är hans huvudinstrument för detta.
Men att växa kan aldrig bli vårt mål!
Jag förstår GF ledarnas tanke om att göra något nytt för att nå nya människor som huvudmål. Det nya ska göra det som det gamla var/är för trött eller för tungrott eller för irrelevant för att klara av. Människors frälsning ligger dom varmt om hjärtat och en nystart kan vara ett bra sätt att få igång det gamla.
Det som är värt att tänka på är om en församling kan göra allting rätt och inte växa.
Det som är värt att tänkt på är om vi kan göra någon skillnad alls utan att vara fullständigt uppslukade av Gud.
Det som är värt att tänka på är om vi kan ha samma teologi och samma kyrka som vi har nu men ha nya människor...som helhjärtat siktar på innerlig perfektion av det inre livet och låter det yttre livet spegla denna verklighet. (Ett skäl till att detta är smart är att "all" energi som läggs på ny teologi och kyrka kan bytas ut mot jakten på ett helt hjärta och villiga händer). Kanske är det dags att sluta leta syndabockar eller strukturer eller teologier.
Om identiteten först och främst är Jesus så slutar ironin. Det som har börjat med ruiner. Det fortsätter med Innerlig och Fullkomlig Helgelse. Det slutar vart som helst.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)