Att läsa 1 Korintierbrevets inledning är spännande. Av brevets helhet vet vi att församlingen i Korint inte var en särskilt lyckad församling. Dom gjorde och trodde mycket som var galet, till och med saker som vi inte ens gör idag.
Paulus vet uppenbarligen detta när han sätter sig för att skriva sitt brev men ändå så väljer han att börja på följande sätt: "I always thank God...", "...therefore you do not lack any spiritual gift...", "he will keep you strong to the end so that you can be blameless on the day of our Lord Jesus Christ." (verserna 4-9).
Följande verser inleder så Paulus problemlösningar, men han börjar på ett intressant sätt. I hans kommande anförande kommer han att vara oerhört tydlig och skilja på får och getter som vi idag har mycket svårt för. Vi lever i ett "allt är ok" samhälle där allt "nog ordnar sig" till slut. Det gjorde nog Paulus också för är det inte så att människor i alla tider har haft svårt för att inse att just deras liv eller tro eller beteende inte är ok och behöver ändras?
Jag skrev ett inlägg på en annan blogg nyligen som inte upplevdes särskilt finkänsligt. Jag skulle hävda att det var i Paulus anda teologiskt men frågan är om det var i Paulus anda när det gäller framförandet (inte för att jag är Paulus). Bloggen var anonym så frågan är hur man bemöter en människa och hennes åsikter och påståenden personligt när dom är anonyma? Kan man möta en människa personligen fast anonymt?
Jag tror att om jag ska likna Paulus, som sa att vi ska imitera honom för han imiterar Jesus, så borde nog mitt inlägg ha börjat med tacksamhet för den anonyma personens tro och villighet att offentligt skriva om tro och liv, men som Paulus i vers 10 skriva "I appeal to you, brother/sister, in the name of the Lord that...". Skillnaden är ju att Paulus kände dessa människor i Korint och i dagens blogg/Facebook/Twitter samhälle så känner vi ju inte alltid dom vi skriver till.
Hade Paulus skrivit till en anonym mottagare? Borde vi bara skriva till människor vi känner?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar