Ajajaj, min “post” försvann. Jag skriver den igen.
Jag har tänkt på kyrka lite grann och tänkt så här.
Har vi glömt att vi är i krig? Läs en offentlig blogg som metodister skriver på så kan man undra om krig kanske är allt vi tänker på…
Jag upplever att kampen mellan de som kallas för konservativa och de som kallas liberala är förödande för vårt vittnesbörd och vår framtid. Visst, det finns gränser för vad som är kristet och vad som är egna påhitt eller politiska korrektheter, men det är ganska logiskt att vi som är Guds brevbärare, och har varit så i 2000 år, inte ändrar i Guds brev.
Men utöver detta, finns det hopp om vårt samfunds framtid och framförallt för de människor som är på väg in i fördärvet runtomkring oss…och kanske även mitt ibland oss?
Tre saker behöver vi veta. För det första, vi är i krig. Vi lever inte i fredstider. För det andra, vår fiende är inte Jonas Gardell eller påven eller Åke Green eller Elisabeth Olsson eller en distriktsföreståndare eller en biskop. Vi har två fiender, Djävulen och Synden. Alla andra är patienter på väg att bli friska, även om en del är väldigt sjuka och andra sprider smitta aktivt. För det tredje, vårt vapen är fullkomlig helgelse. Ett liv och en tro helt överlämnat i Guds hand. 100% Gud.
Om vi väljer Gud så till den grad att människor möter honom när dom möter oss…så finns det hopp. Jesus kan försona och förena och vi kommer aldrig att finna försoning innan vi är helgade i Jesus. Han kan det vi inte kan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar