Jag har tänkt lite på varför Jesus inte hade mer panik än vad han hade. Tänk bara på alla människor som bodde nära Israel men som aldrig fick ett besök av Jesus, på alla dom som kom i "skarven" mellan Jesus på jorden och kyrkans missionärer. Hur gick det med dom?
Detta kan vara till eftertanke när man tänker på vikten av att evangelisera. En sak är säker, det ordnar sig inte av sig självt. Man blir inte frälst bara för att man finns. Väljer man inte Jesus så väljer man helvetet. Bibeln är så klar att ett barn kan förstå det.
Men varför sprang inte Jesus då runt till alla byar och städer i Syrien, Irak, Egypten, osv. isåfall?
Fick en annan tanke till igår på ett ekumeniskt möte om "Är Jesus enda vägen?". En präst sa, och överraskade mig, att Jesus var enda vägen. Mina fördomar fick sig en nyttig smäll:). Bra! Han sa vidare att I fallet med den unga rike mannen som lämnade Jesus skulle han själv nog ha sagt "men vi säger hälften,då?!?". Men det gjorde inte Jesus. Jesus tillät att en man lämnade honom och gick till sitt fördärv. Han tummade inte på kravet för lärjungaskap. Varför gör vi det då?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar