"Inkarnationen" på modernt språk..."Whatever".

Häromdagen lärde sig min yngsta son att säga ordet "whatever" från en film. Det låter mer som "what-EV-öh". Jag fick besked om att jag inte kunde säga det ordet korrekt för "- You are not brown, pappa. No points for you!". Lite komiskt.

Att skriva om julens mysterium som pastor är som om en komiker skulle börja skriva skämt om flygplansmat. En utmaning...för vem skulle skratta åt gamla, uttjänta skämt? Vem skulle bry sig om att det föddes ett barn en gång, som vi råkar fira i december, och att detta barnet är Gud? Whatever.

Vi förstår inte riktigt hur ett litet barn och Guds plan hör ihop. Istället blir vi ofta poetiska eller lyriska (om det är någon skillnad) och blandar det fantastiska med ett nyfött barn med tända stearinljus med värme och ljus och med mörker och hopp och liv och blablabla. Jesusbarnet blir en symbol för hur livet och ljuset vinner och vinner våra hjärtan mitt i midvinterns mörka vrår. Att det goda vinner. Att våren kommer efter vintern. 

Och det är ju fint...men det kan man ju säga om vilket nyfött barn som helst. Det blir lite "whatever" över hela inkarnationen.

En annan anledning till att "inkarnation" har blivit "whatever" är att vi inte längre är i behov av en frälsare. När Billy Grahams dotter, eller barnbarn, fick frågan "Var fanns Gud?" efter orkanen Katrina så sa hon ungefär att "hur kan du nu plötsligt be om Guds närvaro när hela samhället strävar efter att få bort Gud från det s.k. offentliga rummet?". Det är kanske lite tveksam teologi, men det är Bibliskt att tänka sig att där Gud inte är välkommen eller efterlängtad eller efterfrågad är han inte heller intresserad av att finnas. Hesekiel fick ju se Guds härlighet lämna templet och vi kan läsa om Jesus som varnar församlingar att omvända sig eller så "tar han bort ljusstaken" från deras mitt.

Nietschze sa att Gud dör när de inte längre finns någon som tror på honom...och det är ju rätt korkat sagt, rent logiskt, men det finns ett uns av sanning i det. Julens budskap om att "en frälsare är oss född" är lite "whatever" för folk i allmänhet för hela samhället har ju (ofta med kyrkans goda minne) slutat bekymra sig över att det skulle finnas något att frälsas/räddas från. Ungefär som ett skämt om flygplansmaten som idag skulle landa helt fel då den faktiskt är helt ok (förutom på amerikanska flygbolag!).

För det tredje finns det en känd pastor i USA som heter Mark Driscoll. Han är en mycket framgångsrik pastor, men också väldigt polariserande. Han skulle få det svårt i Sverige med uttalanden som "Jag bryr mig inte om miljön för allt ska ju brinna upp till slut när Jesus kommer tillbaka. Jag kör en stor SUV.". Men han har ett stort hjärta för Gud och människor och når tiotusentals människor med budskapet om Guds kärlek till oss syndiga syndare, som han är duktig på att peka ut. 

Nu har han ertappats med att plagiera material till sin nya bok. Hans kommentar till det? Ingen alls. 

Samtidigt dyker det upp uppgifter att en ny "reality show" ska lanseras i USA, en serie om ett antal framgångsrika pastorer och deras liv i Kalifornien. Preachers in L.A. Ferrari bilar, lyxhus, m.m.. Hmmm. Inte så mycket inkarnation utan mer "same old stuff". Dessa inkarnationens talesmän liknar alla andra i världen som har makt och status. Whatever.

Trots att vi inom kyrkan vet att i Guds rike kan man inte räkna och kalkylera framgång som i världen så gör vi det ändå. Det är alltid de framgångsrika, t.ex. i storlek på församling eller ökning på församling, som syns och får synas, som hörs och som ska höras. Vi bjuder in kändispastorer eller så lägger vi ut flotta bilder på Facebook om hur fantastisk varje gudstjänst med JESUS är! (I'm looking at you, Hillsong Stockholm. Allvarligt?) 

Vi har en tendens att vilja göra två motsatta saker samtidigt, vi vill vara tillgängliga för de svaga och de små på samma gång som vi vill se framgång och succé och leende människor. Det är ju mycket enklare om vanliga medelklass människor kommer på gudstjänsten med tydliga och klara andliga problem att lösa, eller hur?

I grund och botten tror jag att det handlar om att vi är övertygade om att livet med Jesus blir i princip bättre och att en uppåtgående trend blir ett mått på hur vi har lyckats. Vi skakar våra huvuden över det tragikomiska i att några präster i USA predikar framgångsevangelium från sin nya Bentley eller Ferrari...men är vi så annorlunda i vårt sätt att tänka? Predikar inte vi att livet ska bli "bättre" med Jesus, också rent påtagligt?

Det är detta som jag tror gör det svårt för oss att ta in inkarnationens storlek i våra liv. Att det blir lite "whatever" även för oss som är mitt i det. Ett litet barn som också är Gud är helt enkelt totalt omöjligt att förstå. Gud är ju, om inte annat, STOR...och där ligger ett litet barn. Det hänger inte ihop...ungefär som att det skulle höra ihop att vara fattig i plånbok och ande och att få (tillhöra) Himmelriket, eller det där Jesus sa att det var bättre att han for upp till Himlen. "-Säkert", tänker vi. 

Vi, som lärjungarna, tror ju att det är de framgångsrika eller Mark Driscoll pastorerna som visar vägen, varför skulle vi annars köpa deras böcker eller lyssna på deras presentationer. Inkarnationen, att Gud blev människa, var väl för att just vi människor skulle bli "större", eller? 

Grundläggade för att slippa ordet "whatever" och dess fadda smak är att tänka lite annorlunda. Som man tänker tror man och som man tror gör man. Inkarnationen är inte först och främst en hyllning till människans "fantastiskhet" eller ett poetiskt mästerverk eller ens livets gåva och kraft i mörkrets tid. Den handlar om din och min absoluta obetydlighet och fantastiska betydlighet. 

Inkarnationen är en historisk händelse där två väldigt obetydliga människor plötsligt blir enormt betydliga. En tonårsjungfru och hennes "man" bestämmer sig för att säga "ja" till Gud vilket i sin tur är en garanti för samhällets förakt. Gud kommer inte i en Bentley till en guldbärande mr. Bling, han kom till några obetydliga herdar. Det var inget palats eller en bokturné, det var en källare där djuren sov.

Förvandlingen från "inkarnation" till "whatever" beror på att den har blivit som allt annat här i världen. "Whatever" är ordet för en likgiltig värld som kanske förstår orignalordets potential, inkarnation, men som ser så lite av den. 

Det som är receptet på att förvandla "whatever" till "wow!" är att låta den få tala för sig själv. Som Gud utlämnade sin son/sig själv till några obetydliga tonåringar ska vi överlämna oss åt honom. Bli obetydliga vi också. Vara nöjda med att Gud tycker vi är betydliga. Lika mycket som vi är obetydliga/okända/utanför/oTwittrade/misslyckade/i behov av i världen...lika mycket säger Gud att vi är betydliga. Att vi faktiskt kan komma ur världen "whatever" och få se något annorlunda och något rent. 

Han låter hela räddningsprojektet stanna till hos oss en stund, som för Maria och Josef, vi som vet att vi är obetydliga för denna världen. Vi som vägrar tro att vi inte behöver en räddare från synd och skam och obetydlighet och utanförskap...för vi vet bättre. Vi känner igen oss i Marias lovsång. Vi som ser alla Mark Driscoll:ar och känner frestelsen i oss själva att bli betydliga och ta plats och bli framgångsrika och tala på konferenser...men får plötsligt syn på inkarnationen och kommer på oss själva. Gud hos ett tonårspar. Dom sa med all säkerhet aldrig "whatever".

När allt om jul och advent och inkarnation kommer omkring så är det egentligen ett enda stort "whatever" jämfört med just detta...att vi är så betydliga i Guds ögon att han vill vara med oss och det är den enda betydligheten vi behöver och vill ha. Allt det andra? Att världen inte bryr sig? Att ingen skriver på vår Facebook? Att vi aldrig blir kända eller erkända? 

Whatever.

Hur ska vi som tror att homosexualitet är en synd visa Guds kärlek?

Det är en enkel sak att tala om för människor att de är syndare. Egentligen behövs det knappast för alla vet innerst inne att det är sant. Jag tror problemet istället är att stolthet, den individuella integritet en och konsekvensen av påståendet "att x är synd" är svårt för människor.

Vem är du att döma?
Vad säger att du har rätt?
Vem bryr sig om jag syndar eller inte (så länge det jag definierar som skada inte sker någon annan människa)?

Jag tror helt enkelt att när Gud tas ut ur bilden så saknar människor helt enkelt begrepp och förståelse för att detta med synd existerar. Fel och misstag och brister? Ja, självklart. Men synd som per definition är synd mot en Gud? Knappast.
Man lever dock fortfarande på gamla historiska värderingar, traditioner och synsätt. I Sverige och Norge är dom kristna värderingar. Men det nya sekulära samhället kan bara definiera vad som är rätt och fel utifrån vad som är pragmatiskt/lämpligt/modernt. Det finns ingen inbyggd konsekvens för ett visst beteende. Det är inte fel att begå äktenskapsbrott eller att ljuga. Det är i ett sekulärt samhälle bara pragmatiskt eller icke-önskvärt med äktenskapsbrott eller lögn eller x. Vad som är pragmatiskt eller icke-önskvärt är naturligtvis något som förändras med tiden. Idag är det långa svarta byxor, imorgon blåa korta.
Det påminner mig om en historia om ett äkta par i Florida som kom till en äktenskapsrådgivare med ett problem. De var gifta sedan några år men hade ett "öppet" äktenskap, dvs. de hade sex med andra människor samtidigt som de var gifta. Nu hade båda två börjat uppleva/känna vissa känslor om att detta inte var en så bra idé...det kändes fel, men de kunde inte förstå vad problemet var. Det var ju bara sex och helt enligt överenskommelsen. För dem fanns det inget inbyggt problem eller "fel" i att vara otrogen, det var ingen synd som gick emot skapelsen eller Gud, det var liksom bara kemi och biologi.

Det passar bra in på ett samhälle som tror att allt är enbart materia och energi som har "evolutionerat" sig fram. Moral och etik är bara lokala preferenser och kan skifta med tid och tycke. Det är detta som kallas subjektivism. Rätt för dig men fel för mig. Makten eller majoriteten avgör vilket som gäller för samhället i stort...vad som är den rätta åsikten och det rätta tyckandet.

Tillbaka så till den ursprungliga frågan. Hur kan vi som tror att homosexualitet är en synd emot Gud allsmäktig för det första över huvudtaget säga att något överhuvudtaget är en synd? För det andra, vem är vi att bestämma/döma det? För det tredje, spelar det någon roll "vem man älskar" om ingen kommer till synbar och/eller påtaglig skada?
För det fjärde, hur kan vi visa Guds kärlek till dom som är homosexuella...när det är helt absurdt ur mångas perspektiv att ens tänka tanken att synd och Gud och eviga konsekvenser hör till saken.

I ett sekulärt samhälle är det helt enkelt i bästa fall befängt att säga att homosexualitet är en synd eftersom synd inte finns. Det skulle kunna gå att säga att man personligen inte tycker att homosexualitet är bra eller att det är en synd, eftersom alla har rätt till sin åsikt (i alla fal principiellt), men inte offentligt eller auktoritärt. Det är här som vi märker att subjektivism och påföljande sekularisering har krupit in även innanför kyrkans "väggar", för vi möter samma argument inne i kyrkan som utanför. I Sverige röstade Metodistkyrkan för att vi inte skulle diskriminera på grund av sexuell läggning...vilket betyder att kyrkan blev subjektiv (nästan alla sexualiteter är ok i kyrkan ögon). Ingen synd/fel finns.
Detta är inte bara en fråga om homosexualitet. Metodistkyrkan har samma hållning i många frågor, som till exempel skilsmässa och abort, för att nämna några. Vi tycker inte att skilsmässa eller abort är bra men vi tycker inte heller att det är syndigt utan mest att det är  icke önskvärt eller olyckligt. Omständigheterna i livet avgör vad som är synd...fastän vi inte kallar det för synd. Homosexualitet t.ex. kallas inte synd heller...det kallas för "inkompatibelt med ett kristet liv".

Denna utläggning har på ett sätt lämnat sitt ursprung, om hur sådana som delar mina åsikter om homosexualitet ska visa Guds kärlek mot människor som är homosexuella, och istället handlat om problematiken i att detta med synd och Gud och liv och sexuell läggning är ett mycket svårt ämne i ett samhälle utan Gud eller i en kyrka där subjektivitet är "alive and well."
Det blir lite att frågan faller på sin egen orimlighet och till slut blir en fråga om ett rättvist samhälle, om jämställdhet och fair play. Jag tror det är därför debatten är så passionerad. Det är Rosa Parks i ett segregerat USA. Det är Nelson Mandela i ett apartheid Sydafrika. Det är en fråga om civil olydnad, fast i detta fallet mer en fråga om kyrklig olydnad...a lá pastor Schaffer i USA. Lika lite som vi idag skulle sätta invandrare bak i bussen kan vi vägra att viga två män eller kvinnor i en kyrka...så tror jag många tänker.

Därför tog inlägget en liten omväg. Det är i grunden inte ett problem om vilket samhälle vi ska ha eller rättvisa. Det är ett problem om hur vi ser på Bibelns roll och plats i kyrkan (och kanske även samhället). Är Bibeln såpass Guds ord att vi kan uttala oss med absolut säkerhet om vad Guds vilja är eller inte? Kan vi inte det är det en skymf och en skam att vi gör det, kanske extra mycket om det handlar om människor i minoritet eller i utanförskap eller i underläge...typ homosexuella. Om däremot Bibeln är Guds ord så är det av väsentligt vikt att vi lever och gör det som står där. "Woe to him who says peace, peace when there is no peace".
Jag kan inte se att man kan använda Bibeln som argument för utlevd/aktiv homosexualitet. I de fall man gör det handlar det nästan alltid om Guds kärlek och hur stor den är och att den överglänser allt annat....eller att Bibeln är svår att förstå eller måste tolkas på nytt i varje generation.
Men i mina ögon faller det på sin egen orimlighet för om varje generation ska tolka Bibeln på nytt och att det skulle leda till omtolkningar var 25:e år...ja, då blir det ingen kristendom utan just subjektivitet. Alla får, kan och ska tro vad dom vill. Då förlorar kristendomen sitt existensberättigande och blir som vilken annan intresseförening som helst.
Det är också orimligt att tänka sig att Gud är kärlek precis som vi på 2000-talet förstår kärlek eller att Gud inte skulle älska syndare. Är det inte mest rimligt att det som Bibeln berättar om Guds kärlek konsekvent under tusentals år innan vi kom till jorden så gör han det också idag? I frågan homosexualitet...Gud verkar ha varit väldigt konsekvent i sin kommunikation med människor på Mose tid och Jesus tid och Paulus tid och under kyrkans historia. Vad är det som får oss att tro att han nu har ändrat sig? Vi måste kunna hålla isär människors synd och Guds kärlek. Korset visar på Guds kärlek till alla...men också allvaret i synden som vi människor lever och gör. Förstår vi inte det förstår vi inte korset...då blir det bara en tom symbol för vad betyder korset om Guds kärlek om det inte finns något skäl för honom att dö? Varför dog Jesus?

Så, om Gud är densamme igår. idag och i evighet och att Bibeln och kyrkans historia är eniga så måste man anta att Gud faktiskt menar att homosexualitet är att missa målet, synd, i Guds ögon även idag. Det räcker inte att säga att "på Bibelns tid så menade man inte livslång, äkta homosexuella förhållanden baserade på ömsesidig kärlek, fast det gör vi idag och därför är det ok." Det är ingen modern företeelse att det finns människor av samma kön som vill leva i ett kärleksfullt förhållande med en av samma kön. Det har alltid funnits. Säger inte "vetenskapen" att cirka 5-10% av befolkningen är homosexuell? Har det bara varit på det viset i 100 år? Knappast.

Hur ska man då bemöta de människor som är aktivt homosexuella och således lever tvärt emot Guds plan, vilja och skapelseordning?
Som jag tror Jesus och Paulus och tusentals Jesusföljare har gjort genom tiderna...vi ska bemöta dessa människor som vem som helst. Som av Gud älskade medmänniskor. Om alla är syndare så kan ingen säga att de är bättre än homosexuella. Heterosexuella föds inte utan sexuell synd eller skuld (men kan bli det). Alla heterosexuella har syndat heterosexuellt, på olika sätt, och kan inte få ett fripass från den synden bara för att har en sexuell läggning/natur som Bibeln menar är Guds ordning. De behöver korset likaväl.
De borde bemöta sina medmänniskor som av nåd frälsta heterosexuella människor in till ett nytt liv där synden (den heterosexuella) inte längre håller dem fångna. Där heterosexuell pornografi och lust och frestelser måste vika för Guds Heliga Ande som heliggör dom. Nåden att inte bli som synden har gjort oss. Att som Paulus slippa slita med att göra det man vet man inte borde. Att få Guds hjälp och kärlek till ett liv i frihet från synd (a lá Romarbrevet 6). Om en heterosexuell kan bli befriad och frälst och heliggjord från sin fallna och syndiga heterosexuella natur...så tror jag att en homosexuell också kan det. Varför inte?

Det är däremot inte vårt jobb. Det är Guds jobb...att göra människor helig som sig själv. Att fylla människor med sin helighet och sin kärlek...att föda oss på nytt. Jag inser att jag inte riktigt förstår hur detta hörs från ett homoexuellt perspektiv...men jag antar att det hörs inte så positivt. Kanske till och med oförstående eller oförskämt. Det är inte min tanke eller mening. Jag menar bara att alla människor har en sexuell läggning som måste befrias/heliggöras av Gud, hetero som homosexuell. Jag försöker älska alla människor lika men känner mig bunden av Guds ord, som jag tror är ofelbart, att älska som Gud älskar och att inte älska det Gud inte älskar.

Så till slut...personligen önskar jag att alla homosexuella skulle behandlas med respekt och kärlek till sin nästa. Att de ska få möjlighet att möta Gud utan nedlåtande blickar eller förtal. Jag tror inte att det är värre att ha en homosexuell läggning eller utöva den än det är att ha en heterosexuell läggning och utöva den syndigt (internet pornografi, otrohet, falla för sexuella frestelser, m.m.). Att homo som heterosexuella ska bemötas som Jesus bemötte kvinnan som hade ertappats "in the act", som levde i heterosexuell synd. Med kärlek och förståelse men också med "Gå och synda inte mer".

Jag är medveten om att detta kanske låter naivt eller löjligt eller förolämpande...att Gud kan befria alla människor från sexuell synd, inklusive homosexualitet...särskilt om man tror att det är en genetisk eller skapad "sak". Om det är något man har kämpat med i hela sitt liv.
Jag menar inte att vara okänslig. Jag försöker bara följa argumentet dit det leder, nämnligen att alla människor sliter och kämpar med sin sexuella läggning och natur i denna post-Adam och Eva värld. Enligt Bibeln. Alla behöver korset.
Om Gud har en tydlig vilja i sitt Ord om vad han har skapat och vad han vill med människans (bl.a.) sexualitet så tror jag också att Korset räcker för att förlåta och befria oss från all sexuell synd, homo som hetero.

Repent and believe. Go and sin no more. Nothing is impossible with God.



PS. Jag erkänner att jag kan ha fel och är öppen för samtal och dialog kring hur du tänker, du som är oense med mig. Välkommen med dina tankar.

Nåd på fel plats

Efter ett långt inlägg om homosexualitet, vilket skulle kunna göras mycket längre, är det dags för ett inlägg om nåd. De två hör ihop men inte nödvändigtvis just som det blev här...kronologiskt.

Nåd på fel plats. De allra flesta pastorer är medvetna om begreppet "cheap grace", eller "billig nåd". Begreppet betyder att man hanterar nåden på ett billigt och ytligt sätt. Ett exempel är att säga att man förstår vad Bibeln säger i fråga X men gör Y istället "för Guds nåd är så stor och Gud är alltid större". Förr hette det Antinomianism, att nåden ger en licens att göra och leva som vi vill. De flesta pastorer, och lekfolk, skulle nog säga att billig nåd är fel. Det var ju inte billigt för Gud på korset, så hur kan det vara billigt för oss?

Metodister pratar mycket om nåd. För det första är nåden temporär. I Himlen finns ingen nåd för behovet för nåd är borta (man kanske skulle kunna säga att Himlen är 100% nåd, men det förvanskar ordets betydelse, tycker jag). Nåden är till för livet här på jorden.

För det andra är nåden extremt dyrbar. Vi kan inte ta den för givet, även om den är given. Att ta nåden för givet är att nonchalera Getsemane, Korset, Dödsriket och allt det Paulus och de andra skrev om i breven. Det är att anta att man är värd frälsning och ett nytt liv. Det är att anta att det man gör och tycker och tänker är rätt och sant. Cheap grace. Nåd på fel plats.

Nåd är till för syndare för endast syndare behöver nåd. Eftersom alla är syndare så är nåd för alla...men långt ifrån alla vill inse detta. Kan man få nåd utan att inse sitt behov? Ja, det tror jag...till exempel i ett barndop. Gud, som är han som ger nåd, kräver inte att vi förstår nåden eller att vi inser vårt behov. Guds nåd är som mobilnätet, den finns överallt och runt omkring oss och i oss men ibland har vi dålig täckning. Ibland går vi in i blyklädda rum eller springer ut i skogen (alltså syndar) och om vi inte kommer ut ur rummet når nåden oss inte. 

Det är en haltande bild men den fungerar såtillvida att vi förstår att nåden är något som Gud, genom sin Ande, hela tiden översköljer oss med men vi är inte tvungna att ta emot den. Vi kan ta på oss badmössor och regnkläder eller gå inomhus. Problemet är att det är så lätt hänt att vi sitter inomhus och ser att det regnar ute och då påstå att vi lever i nåden...att vi sitter vid havet och tittar ut genom fönstret och säga att vi badar i nåden fastän vi egentligen inte gör det. 

Nåden och vi måste mötas och vi möts först när vi inser och möter Guds helighet (oftast genom Bibelordet, märkligt nog)...för då märker vi att vi verkligen behöver den. Vi behöver benådas. Som Jesaja sa när han mötte Gud...."Woe is me! It is all over!". Innan man är där, på sitt eget sätt, är nåden mest kuriosa, mer eller mindre. Från Guds sida är den alltid aktiv och drar i oss men vi själva är helt ovetande. 

Där, i mötet med Gud där man upptäcker vem han egentligen är och vem man själv egentligen är, där är det vår stora upptäckt att vi inte bara dör utan möter en god Gud full av kärlek och helighet...nåd. Där är nådens rätta plats. Som att få en kram av Mount Everest eller en smekning av en tornado eller en varm klapp av en vulkan. 

Nåden är på fel plats är alltså när man antingen antar att man är god nog eller antar att man kan leva utan Guds gränser och gör som man vill. Förtjänar en våldtäktsman nåd som glatt vägrar att inse sitt brott och utlovar fler våldtäkter? Möter han nåden där? Nej, men i Guds ögon får alla nåd som omvänder sig/ångrar sig och ber om nåd och upprättelse, även han. Multiplicera det med antal människor som har levt på jorden och vi börjar förstå vad det kostade Jesus att dö på korset.

Men nåden är också på fel plats om vi börjar med det goda mötet med Gud där nåden råder men sedan tämjer orkanen eller försöker släcka vulkanen eller plockar ner Mt. Everest bit för bit. När vi gör livet eller omständigheterna eller våra prefenser till gud och liksom plockar ner Guds helighet till vad vi tycker är en mer rimlig nivå...och sedan säger att "Gud är så mycket större" så att Han och hans gränser kan omöjligt vara så höga och mäktiga och starka som det såg ut som. Att göra Guds nåd till en allmän ursäkt eller plåster för hur bräckliga vi är och hur svårt livet är och hur mycket vi tycker att Gud måste förstå att det är svårt att vara människa....fungerar inte i kristendomen för vår Gud blev faktiskt människa. 

Nåden på rätt plats är när vi ser det enorma avståndet mellan Guds absoluta helighet och allsmäktighet och kraft, där till och med hans absolut rena kärlek skrämmer oss, och avståndet tilloss själva...bräckliga och syndiga och fångar till våra begär och frestelser som vi är. Den drar inte ner Gud till vår nivå utan önskar och bjuder oss in till att stiga upp till Guds nivå...om vi använder ett enkelt bildspråk. 

Guds nåd på rätt plats är inte en licens att göra som vi vill och få en ursäkt, eller att dra ner Guds helighet till världens standard och nivå, eller att användas som ett instrument varpå Gud liksom förstår hur svårt det är att vara människa och säger "Ok då". 

Kristendomen, och speciellt Metodismen, har en mycket positiv syn på människan för den säger att Gud önskar och älskar människan så mycket att han, genom sin nåd, kan göra oss bräckliga och syndiga och trasiga och korkade människor, lik sig själv. Gud blev människa så att vi kan bli som Gud (1 Johannes 3). 

Smaka på den...

Vad jag tror i frågan om homosexualitet och varför

Jag tillhör och är pastor i en världsvid kyrka, the United Methodist church. Jag är f.n. pastor i den norska årskonferensen, i en liten stad och församling i östra Norge. Som pastor i Metodistkyrkan, UMC, är jag bunden av dess kyrkoordning och nu är frågan om homosexualitet uppe på högsta nivå. Det handlar om vad biskoparna ska göra när en pastor har brutit mot kyrkoordningen, som tydligt förbjuder pastorer i Metodistkyrkan att viga två män eller två kvinnor.

Så det verkar vara ett lämpligt och lägligt tillfälle att skriva om vad jag tycker i frågan. Vad är min åsikt och övertygelse...och inte minst varför tror och tycker jag som jag gör? Inte minst vore det högst märkligt att som pastor inte ha en tydlig syn eller åsikt i denna högst polariserande fråga eftersom den definierar vår tids teologi och ekklesiologi så som den gör.
Det är också i mina ögon lämpligt att jag skriver om detta på min personliga blogg eftersom kyrkan redan har en åsikt i frågan och p.g.a. att min församling inte har behov av att engagera sig i just denna fråga just nu. Predikostolen är inte en plats för mode-riktiga debatter.

Till en början...

Låt mig börja med att säga att jag är mycket medveten om att jag är en priviligerad människa. Som vit, man och medelklass har jag upplevt väldigt lite av diskriminering eller utanförskap (det närmaste diskriminering var nog när jag bodde i Mississippi och upplevde hot och utanförskap på grund av att jag var vit, eller kanske när jag var mobbad i skolan för att jag var kristen). Men sanningen är den att människor som jag inte kan påstå oss vara särskilt  diskriminerade och jag är medveten om att de påverkar min åsikt i frågan. Jag kan försöka tänka mig in i hur det skulle vara att min sexuella läggning inte accepterades av min kyrka men jag kan aldrig riktigt förstå det.

Det betyder dock inte att jag inte kan ha en förståelse över huvudtaget för hur homosexuella människor mår. Jag kan fortfarande ha sympati och empati för människor utan att exakt vara i deras skor. Situationen är inte så otroligt unik att den inte liknar andra situationer av utanförskap eller diskriminering. Inte heller är min bakgrund helt avgörande för min åsikt, inte minst då jag är medveten om den och kan kompensera.

Så, vad tycker jag? 
Enkelt uttryckt är det min övertygelse att homosexualitet strider mot Guds skapelseordning och ord (dvs. Bibeln). Det är en synd att praktisera homosexualitet. I praktiken innebär det att jag tror att homosexualitet går under samma banderoll som andra sexuella synder som Jesus och Bibeln talar om,  till exempel Jesus bud om skilsmässa (enbart tillåtet i fall av otrohet) eller lustfyllda tankar om människor av motsatta könet (tankar om att vilja utöva seuxella handlingar med en annan människa).
Jag tror att sexuella handlingar och tankar enbart är tillåtna inom ett heterosexuellt äktenskap.

Detta är inte hyperpopulärt i dagens nordiska kyrkor eller i det samhälle jag rör mig i. Många hävdar att jag har fel och är en homofob. Jag upplever att många anser att jag är kärlekslös eller lagisk eller fundamentalistisk eller okänslig eller dömande eller gammaldags eller direkt okristen.
Det är ingen direkt trevlig position att hålla.

Låt mig kort bemöta de som anser att jag är ovanstående eller ännu värre. Jag känner inte särskilt många homosexuella men de jag känner har jag aldrig behandlat annorlunda. Jag kramar om en manlig vän som är homosexuell när jag träffar honom och pratar med honom som vem som helst, precis som jag kramar om en som har haft en skilsmässa och pratar med människor som surfar på porrsidor. Homosexuella människor är inte mina fiender och jag tror inte att majoriteten av dem vill förstöra kyrkan eller Guds rike. Jag tror att de flesta är ganska vanliga människor med en statistiskt sett udda sexuell preferens och läggning(proclivity på engelska).
Jag är inte homofob. Jag är rädd (vilket ordet fobi betyder) för ormar och allt ormliknande. Jag är lite rädd för höjder och trånga uttrymmen och jag skulle nog uppleva det som lite kusligt att vara ute i skogen när det är mörkt. Men jag är inte rädd för homosexuella människor.
Jag tror att alla sexuella synder är allvarliga synder och behöver bekännas för att få frälsning (holistiskt menat)...och att det är svårt för de sitter långt inne i oss och påverkar oss djupt.

Alla de andra mindre smickrande etiketterna försöker jag så gott jag kan att visa på motsatsen genom att aldrig påstå att detta är min privata lilla åsikt som jag har bara för att jag är medelklass eller för att jag har en viss (annan) personlig läggning. Jag menar att det jag tror och är övertygad om inte är min egna åsikt utan Guds mycket tydliga och historiskt sett belagda sanning...och att jag är övertygad om att Gud inte är kärlekslös. Kort sagt, vad jag tycker i frågan är ointressant. Det är vad Gud tycker i frågan som är intressant och jag menar att Gud uttryckligen har en åsikt och önskan i denna fråga. Det är den jag försöker hålla mig till.

Kort sagt, jag tror och tycker det jag gör om homosexualitet för att jag är övertygad om att Bibeln tydligt tycker på ett visst sätt och att den kristna kyrkan har enhälligt tolkat de mycket tydliga texterna på ett enhetligt sätt i över 2000 år. Jag menar att det som står i Bibeln står som det gör för att Gud ville det och har inte särskilt mycket respekt för de som ser Bibeln som ett smörgåsbord där man väljer det man tycker om (oftast "Gud är kärlek") och väljer bort det man inte tycker om (t.ex. "även kvinnorna bytte ut det naturliga umgänget mot ett onaturligt likaså övergav männen det naturliga umgänget med kvinnorna och upptändes av begär till varandra så att män bedrev otukt med varandra. Därmed drog de själva på sig straffet för sin villfarelse").

Jag har noga studerat de relevanta Bibelställen och läst böcker av teologer som menar att frågan om homosexualitet Bibliskt sett står på ostadig grund och borde revideras, á la slaveriet och kvinnliga präster (Teologins bakgator, Svart).
Detta är vad jag har funnit ut:
a) Texterna är inte otydliga eller svåra att tolka. Tvärtom är de väldigt tydliga. Män med män, kvinnor med kvinnor är emot Guds skapelse och är således synd. (Det är som alltid olustigt att höra att man befinner sig i en kategori som Guds inte tycker om...och det känner jag personligen till.)
b) Det står i hela Bibeln, dvs. i bägge evangelium. Jag har förståelse för de som tycker att relationen mellan GT och NT är svår men i den här frågan finns det tydliga bud i båda.
c) Texterna menar inte något annat än vad vi idag menar med homosexualitet. Ja, det fanns en slags lärling/mentorskap i antikens värld framförallt i det grekiska synsättet och homosexualitet var inte en nödvändigtsvis en "synd" i det sammanhanget...men det är inte det den mycket judiska Bibeln talar om. Bibeln talar om "män med män som män är med kvinnor". Språket kan inte bli tydligare utan att bli pornografiskt.

Men oftast anävnder de som är av övertygelsen att homosexualitet är OK i Guds ögon, och således inte en synd, en annan Bibeltext. Man pekar på Gud som kärlek och att det är att bryta mot det viktigaste budet, att älska sin nästa, till att hävda eller tycka eller påverka världen att homosexualitet är fel. Man ser det som en fråga om rättvisa och "vad vi gör mot de minsta gör vi mot Jesus". Fallet i UMC handlar just om detta. Pastorn som är anklagad för att ha brutit mot kyrkoordningen hävdar "kärleksbudet" i sitt försvar...och saken blir inte lättare för att det var hans sons bröllop.

Detta är kanske den stora frågan för det upplevs av mig som att denna fråga om kärlek och kärlekens frihet rör upp mest känslor. Hur kan en människa döma över en annan människa kärlek?...är en vanlig kommentar. Hur kan en kyrka förneka att två människor älskar varandra? Vem är dom/vi att döma?
Jag upplever att denna fråga ofta överskuggar all seriös eftertanke för det blir lätt att de som använder den gör det till en "Det-står-i-Bibeln-att-Gud-är-kärlek-och-det-räcker-för-mig" fråga. Bibeln förminskas till en enda vers.
Men om vi tänker efter så är detta inte rimligt. Alla samhällen dömer vissa sexuella handlingar OK och vissa inte. Alla människor med ett normalt psyke fördömer t.ex. barnpornografi. Så principiellt kan ingen säga att "Gud är kärlek" ger oss en licens att göra vad som helst i kärlekens namn. Det är skillnad på Biblisk kärlek och världslig kärlek (á la Hollywood).

Så det där med kärlek...vad är egentligen kärlekslöst? Är det att vara utan kärlek att säga att "Det står i Bibeln att homosexualitet är fel och det tycker jag"? Var Jesus utan kärlek när han kallade människor för "huggormars avföda"? Var Gud kärlekslös när han skällde ut de som tjänade pengar i Templet eller Fariséerna som lade bördor på folk? Var det kärlekslöst att dränka en hel ond värld i en flod? Är Gud utan kärlek när han kommer tillbaka för att skilja getterna från fåren?

Jesus började och slutade sin tid som inkarnerad/förkroppsligad Gud med samma budskap, "omvänd er och tro". I början med just de orden och i slutet med ett kors och en tom grav. Det betyder i minimum att vi människor ska vända oss om och tro/lita på Jesus. Detta betyder i sin tur att vi i oss själva är på fel väg (ingen på rätt väg behöver ju vända om?). Detta kallas ofta för "synd"...att missa målet. Detta i sin tur leder till att vi med våra liv/handlingar/tankar behöver "vändas", de leder oss fel.  Om vi vänder oss till Jesus säger han att vi får ett nytt liv. Detta är inte en illusion utan ett faktum. Detta nya livet är inte som det gamla och styrs av Guds Ande istället för vår egen, eller den Ondes ande. Detta är "basic" Biblisk tro.

Detta ger att en drös beteenden och tankar och handlingar som vi gör och tänker är fel. Detta är ingen nyhet...det är bara att läsa dagens tidning. Hela oss var/är på fel väg och således behöver hela oss vända oss om. Detta i sin tur inkluderar såklart något av det viktigaste och största vi vet och har i livet, vår sexualitet/läggning. Detta gäller heterosexuella som heterosexuella. (In fact, Bibeln talar mycket mer om heterosexuella handlingar och tankar än homosexuella och det är tragiskt att många idag bara är emot homosexualitet men är öppna för heterosexuella synder.)

Så, det här med kärlek. Är inte kärlek att vilja sin nästas bästa...och om Gud säger att X är synd och fel och emot hans plan och vilja så vore det kärlekslöst att inte säga det...för jag antar här att Gud är god och vill oss väl/älskar oss?

Så, till sist. Jag ser ingenting som skulle göra att kyrkans historiska tolkning av de Bibelställen som rör homosexualitet behöver omtolkas eller sättas in i en helt ny paradigm, en ny verklighet som skulle kräva en förändring. Som heterosexuell har jag full förståelse för att det är svårt att leva som Gud önskar, utan synd. Överallt finns det frestelser som lockar och tilltalar vad som är kvar av min syndiga natur. Det är som jag har sagt inte bara homosexuella som kämpar mot frestelser och lockelser. Frågan är om Guds nåd är stor och stark nog att i bräckliga mig hjälpa mig, och dig, att stå fast i Hans härliga och kärleksfulla helighet, den helighet som han sa vi behöver för att vara med, och komma till, Honom.. och som han har berättat för oss i Bibeln och visat i Jesus mångfascetterade kärlek. En kärlek bortom denna värld där ett blodigt kors blev omvändelsens kärlekstecken och den graven blev en svängdörr.

Jag är övertygad om att den är det, för heterosexuella och homosexuella, som vill leva med Gud enligt hans kärleksfulla ord. Och tacksam.

Ps. Jag har inte inkluderat bibelverser i texten för de är välkända, men kan fås om så önskas. Detta är ingen avhandling.

Mitt i allt

Det kommer nästan dagligen nya artiklar om vad påven har sagt. Svenska kyrkan har fått en ny ärkebiskop. USA faller i bitar inför våra ögon. Metodistkyrkan åker på konferens i Köpenhamn för att utveckla sina församlingar. FN har rapporterat att klimatproblemet är vårt fel och att det snart (igen) är för sent. Vi tog upp båten i helgen och brände lite koppling på Toyotan. Jag letar en ny PC och beklagar mig över hur dyrt det är här i Norden och hur billigt det är i USA. Vi bokar resa till Nepal för min fru som ska åka dit och (åter)starta projektet om ett familjehem för barn.

Mitt i allt detta florerar en samling tankar och funderingar kring livet med Gud, livet som kristen. Som pastor kan man kanske aldrig stänga av det helt. Hela tiden får man intryck och idéer och senast i förrgår, eller när det var, kom jag att tänka på min återträff med mina vänner från gymnasietiden. Vi hade 20-års återträff i somras och Laurie och jag var där. En mycket märklig situation och det kändes ganska artificiellt på många sätt. Vilt främmande människor som man en gång kände och nu plötsligt skulle känna igen. Lite pinsamt blev det när jag glömde bort ett namn här och där.
Det som slog mig nyss var hur slående det var att deras liv inte hade något mål. Ja, det är kanske lite djupt att tänka så. Kanske är det lite religiöst också för vem tänker hela tiden på målet och meningen med livet?

Men ändå. Dessa människor som i stor utsträckning är väldigt framgångsrika människor lever livet full fart framåt men har ingen aning om vart de är på väg. Det är resor till värmen, det är böcker som publiceras eller projekt på jobbet som prövas. Alla, självklart, var lyckliga och hade bra liv. Jo, där fanns en skilsmässa på gång och en tomhet i blickarna och en ivrig slags kamp att hålla livet igång, men på det hela taget syntes inga katastrofer.
Men det var just det där sista om att hålla livet igång som jag kom på först nu, tre månader efteråt. Ungefär som sången som Bo Kaspers orkester spelar där texten handlar om en man som kör sin bil på måfå i en mörk vinterstad i Sverige. Att när äktenskapet går i stå och resorna till Thailand är gjorda och man har tröttnat på kändisar som dansar i TV så återstod inte mycket annat än att titta på väggen eller sätta sig i bilen och köra omkring. Vad är poängen med allt om det inte finns någon poäng? Då passar en mörk och råkall novemberdag med lite regn som lyser gult i väglampornas sken bra in.

Det är säkerligen mitt melankoliska höst humör som talar men jag undrar över hur människor lever sina liv utan att veta vart man är på väg eller varför man lever. Hur fungerar det att maximera nöje och minimera smärta när man inte kan kontrollera sina omgivningar eller andra människor eller börspriserna eller boräntorna eller ens sin egen hälsa eller höstinspirerade filosoferande? Hur går det när resor till sol och värme slutar hemma i vardagsrumssoffan framför Idol ändå?

Jag undrar om det handlar om vad C.S Lewis kallade "Rule of first". Sätter vi det viktigaste/första först så vinner vi också det andra och tredje och så vidare...men sätter vi det andra eller tredje först så mister vi inte bara det första utan också det andra, tredje och så vidare. Ett exempel var människor som gör sina husdjur "mänskliga" och sätter dem före mänsklig kontakt. De mister inte bara glädjen som ett husdjur kan ge utan också glädjen av ett intimt och personligt liv med en annan människa. Rätt sak på rätt plats...men det är svårt att veta vilka dessa "first" är om man inte samtidigt vet vad målet och riktningen på livet är. Det är svårt att ställa in sin GPS om man inte har en destination.

Gud är vår destination. Gud är vårt mål...och av någon (iofs relativt enkel och tragisk) anledning har just den nya ärkebiskopen i SvK bestämt sig för att vi inte behöver någon GPS för alla vägar är ungefär lika bra. Påven däremot har skrivet om Djävulen som önskar slita oss i stycken och hur Jesus är vårt beskydd och vapen, något som man samtidigt i Köpenhamn på Metodistkyrkans konferens försökte få berättat och visat i sina församlingar för en sekulär tid, vilket var något som stillheten vid sjön där min roddbåt låg förträffligt hjälpte till att få perspektiv på för en liten stund men som sedan fick vika för livets vardagsproblem när min Toyota började ryka och min PC måste ersättas då tjuvar hade tagit den...men så kom fokus tillbaka när vi bokade en resa till Nepal där tusentals barn lever med hoppet att slippa bordeller eller att sniffa lim i skrikande hungersnöd på någon bakgata i Kathmandu.

Målet är Gud och Djävulen är verklig och aktiv och det är bäst att vi ställer in GPS:n så vi kan hitta rätt. Jesus är vägen, sanningen och livet. Jesus är vägen och destinationen. Allt annat är nihilism.

En ärlig observation

Alla som befinner sig i Guds rike befinner sig i ett till synes underläge, i alla fall i Europa och snart även USA. Det som en gång var kristendomens starka fästen är idag mer eller mindre borta. Vi hör mycket och kan läsa mycket om hur den en gång så starka kyrkan fortfarande klänger sig fast i rampljuset eller maktens korridorer..att det fortfarande firas gudstjänst i Sverige när riksdagen öppnas t.ex.. Men ska sanningen fram så är det inte särskilt många ord och ännu mindre verkstad. Att vara kristen är helt enkelt irrelevant, förlegat och helt onödigt.

Jag är f.n. metodistpastor i Norge och har vuxit upp i metodistkyrkan i Sverige. Detta betyder att jag i hela mitt liv har levt i en minoritet, ibland en utskrattad minoritet. Jag kan inte minnas alla försök inom kyrkan till att nå ut och nå andra människor som inte gav några särskilda resultat, dvs. nya människor. Det är på ett sätt i kyrkan som det var i skolan. Jag var den enda som var kristen och fick aldrig komma på coola fester eller resor. Jag var inte populär eller efterfrågad. Det tog lång tid innan jag träffade andra med en tro på Gud och ska sanningen fram var den säkert lika svag och skör som min...och även då befann vi oss i en minoritet.

Som pastor är det samma sak. Jag lever fortfarande i en minoritet. Ingen är särskilt intresserad av vad jag har att säga i samhället. De som fortfarande kommer till kyrkan på en söndag kommer av och till men de är också i minoritet...och det är inte självklart att man kommer för att bli förvandlad till ett helgon.
Som pastor är detta självklart något som upptar de dagliga mentala övningarna om hur livet ser ut och går. Det är en daglig prövning att se tomma kyrkbänkar. Men även för en "vanlig" kristen är det en psykologisk prövning att alltid befinna sig i minoritet, i underläge. Varför håller man egentligen på? Är det så bra med Gud egentligen? Varför är det ingen annan som bryr sig? Hur ska missionsbefallningen bli verklighet i mitt liv?

Jag tror att det finns en (djupt) dold psykologisk ångest i kyrkan över att ingen egentligen bryr sig om det vi håller på med och att livet tycks fungera ändå. Vi nästan hoppas att människor ska hamna i en kris, för det kan vi hantera. Det är lätt att vara kristen eller pastor när katastrofen har hänt...men ingen vill tala om hur illa ställt det är med oss till vardags. Alla vill lyfta fram framgångssagorna, gärna på konferenser.
Det som räknas är resultatet i antal frälsta människor. Jag har aldrig hört en talare på en konferens som inte hade en fantastisk församling eller ett otroligt vittnesbörd...men jag tror nog att många trogna pastorer och lekmän skulle ha mycket att tillföra samtalet om kyrkans/kristendomens ve och väl. Lever inte de flesta kyrkor/församlingar och pastorer närmre misslyckandets område än framgångens? Är vi inte mer förtrogna med sorg, besvikelse och uppgivenhetens ständiga och stadiga knackningar på axeln?

Det finns ingen debatt i kyrkan kring att lyckas eller misslyckas som pastor, eller lekman heller för den delen. Vad är en god pastor? Vad är en god kristen lärjunge? Vad är en bra församling? Ingen vet...
Det som har hänt istället är att man ofta använder omvärldens metoder och måttstockar. Den som har många medlemmar vinner. Den som är trevligast vinner. Den som har störst kyrka vinner?
Ironiskt nog är det just då som pastorer i små församlingar brukar säga att det "är djupet, inte bredden, som räknas". Att antal inte är lika viktigt som allvar. Är man självkritisk kan man kanske tänka sig att man klagar bara för att man aldrig blir tillfrågad eller eftersökt.

Men jag undrar om det inte ligger något speciellt i att vi faktiskt är kvar. Kvar i vår tro. Kvar i vår kyrka. Antingen är vi extremt tröga eller för rädda och för fega för att göra något annat. Men det finns också en möjlighet att vi kanske bär på något så enkelt som att vi vill hålla ett löfte...och att det kan vara grunden till en ny början ut ur ångesten och in i befrielsen som bara Gud kan ge. Sa inte Jesus något om att älska honom är att följa/hålla hans bud?

Det är svårt att tro på Gud

Det är inte konstigt att det är svårt att tro på Gud och således inte konstigt att det inte är så många som gör det. Vi lever ju trots allt i en tid då de flesta inte tror på Gud i någon meningsfull betydelse.

Att tro på Gud och besvikelse hör ofta ihop för många. Jesus presenteras som fantastisk och underbar och livet med honom kommer att bli så mycket bättre än det var...men så är det inte. Jesus säger själv att livet som hans lärjunge, mer om det om en stund, sannolikt kommer att bli svårare. Många skulle säga att ett liv med Jesus som bara rullar på utan motstånd inte är ett liv med Jesus utan bara ett liv som alla andra, fast med lite andlighet på sidan. Som en extra sås till dina McDonalds nuggets. Trevligt men inte särskilt meningsfullt eller betydelsefullt.

Att vara en lärjunge till Jesus är för de allra flesta något obegripligt, inte minst på grund av att ordet "lärjunge" mer eller mindre har upphört att existera i det svenska språket utanför kyrkliga sammanhang (ungefär som ordet "frälst"). Men även om man skulle förklara vad orden betyder blir det inte mycket bättre, då lärjunge betyder någon som följer en annan. Det är liksom anti hela vår förståelse av hur världen fungerar. Man följer ingen annan än sig själv.

Detta är en del av varför det är svårt att tro på Gud. Att han inte syns eller hörs, att man inte kan verifiera honom i ett laboratorium eller att livet verkar fungera bra utan Gud är alla skäl nog för många att inte tro på Gud...men jag undrar om det inte ligger djupare än så. Jag tror att många inte tror på Gud, eller är besvikna på Gud, därför att det handlar om att man måste välja en helt annan värld och verklighetsuppfattning än vad man är van vid. Det var inte för inte som Gud själv i Jesus hade så otroligt svårt att kommunicera med oss människor. Vi är så annorlunda än vad vi var och är skapta till att vi inte ens känner igen vår skapare.

Om vi inte kunde tro på Gud när vi kunde se och höra honom och se honom göra mirakel och sprida radikal godhet...hur kan vi då tro på honom idag? Det är svårt...men det går om man vill.

När katastrofen kommer...(är Kyrkan och kyrkan bara till för katastrofer?)

...är kyrkan alltid redo. Eller hur?

Hon är katastrofernas bästa vän. Hon har lugn och ro i vårt DNA. Hon är fantastiska byggnader som i sig själva dämpar vår ångest och panik. Att sitta i en katedral är i sig självt en terapeutisk upplevelse. Att känna sig liten men samtidigt omsluten av något större skänker oss ro. Att se, eller sitta i, en gigantisk stenbyggnad som stadigt håller ut år in och år ut, oavsett vad som händer, är en gåva när livet rasar.
Varje gång vi kör förbi en kyrka, även om vi inte tror på något av vad kyrkan står för, ger det oss en undermedveten bild och upplevelse av något som aldrig brister, aldrig går sönder, aldrig lämnar oss och det är precis vad vi behöver.

Katastrofernas kyrka. Krisens kyrka.

Hon finns där när Estonia sjunker eller Breivik mördar eller en tsunami dränker eller ett gäng idioter misshandlar. Hon tar emot tända ljus eller blommor eller mjukisdjur eller tysta tankar och förhoppningar, hon hör alla tysta rop. Hon har en bänk att sitta på, ett kors att titta på, en Bibeltext att undra över. Ibland finns det en bild eller ikon att fundera över. Ibland ett vackert blyinfattat fönster.
Hon är som Gud själv, öppen och inbjudande men även allvarlig och avgörande. Man kan gå förbi henne men går man väl in kan man inte undgå att påverkas. Det är nästan irriterande hur hon avkräver ett svar eller gensvar utan att man egentligen har ställt en fråga. Man vill sitta i frid och ro utan att störas men kan ändå inte komma ifrån att ställas inför den största frågan av alla...finns det någon där?

Har kyrkan något att säga en människa som har allt? Vad ger man, som kyrka, en människa som har allt? När Europa, och framförallt Norden, har kommit så långt att man relativt sett har det bra så verkar kyrkan och Kyrkan minska i både inflytande och storlek. Finns det plats för en kyrka i välmående, rika länder? Kan Kyrkan tala in i människors liv som har allt de behöver...eller är kyrkan bara till för katastrofer och problem?

Vi står inför samma problem som den som ska köpa en julklapp åt mormor eller farfar. Vad ger man någon som har allt? En flashig men relativt ytlig och dyr present eller en meningsfull present, á la några träd planterade i Afrika?
För kyrkan, dvs. människor som tillsammans med Gud utgör Kyrkan, verkar det som om kyrkan antingen måste locka med moderna, fräscha och dyra produktioner för att människor ska över huvudtaget komma eller plantera träd i Afrika. Fråga vilken pastor som helst vilket som drar mest folk, en konsert eller en gudstjänst. Vad ger mest gåvor, kyrkans dagliga verksamhet eller en brunn i Nicaragua?

Det verkar tydligt att kyrkan har störst plats och möter mest människor i kriser och katastrofer. En vanlig söndag står de flesta kyrkor ganska tomma. Människor vill inte ha kyrkan och oavsett vilket skäl de gömmer sig bakom eller råkar finna bekvämt idag så återstår fakta att den absoluta majoriteten väljer att göra något annat än att spendera tid och energi i Kyrkan med kyrkan. Kvar finns vi in kyrkan som ensamma undrar om det är någon idé. Är det detta Gud tänkte med våra liv? Vad ska vi göra när Missionsbefallningen ekar i det ena örat och den allmäna Gud-apatin ekar från de tomma bänkar i det andra?

Hur känns det för Gud att de som njuter det bästa av skapelsen och jordelivet väljer att strunta i honom? Är han van? Är han arg? Ledsen? Vad tänker han om oss som står i Kyrkan och är kyrkan? Vad vill han med oss?

Vad finns det för likhet mellan Kyrkan och Nokia?

Båda två var "Herre på täppan" för några år sedan men nu befinner sig i marginalen och minoritet. 

Jag tycker om mobiltelefoner och måste erkänna att jag håller mig mer á jour med den mobila utvecklingen än vad som är normalt. Jag har en Nokia Lumia 920 och tycker den är otroligt bra. Den tar bland annat så här bra bilder...och det finns många likheter mellan Nokia och Kyrkan.

Ibland dyker det upp artiklar som refererar till detta och påstår att det finns slående likheter mellan de som tror på Apple (t.ex.) och de som tror på Gud. Det talas till och med om "the cult of Mac/Apple". Det är dock inte det enda fenomenet som vi kan se när det gäller hur vår tids religiösa reträtt från "marknaden" ökar lavinartat. I England har det också börjat dyka upp Ateistkyrkor där man samlas och träffas för att lyssna på föredrag om förnuft och vetenskap med sedvanligt kyrkkaffe efteråt...allt medan "vanliga" kyrkor står tomma.

Detta fenomen, att kyrkor står tomma, är ett väldigt uttjatat fenomen i våra nordiska länder. Alla inom kyrkans värld, men alltmer även utanför, vet om problemet. Vi har dragits med det i årtionden och fortfarande är det ingen som vet varför ingen kommer till kyrkan längre, eller varför allt färre tror på Jesus (enligt en färsk undersökning av Svenska kyrkan är det ca. 15% av deras medlemmar). Vi är samhällets Nokia. 

Nokia var en gång för inte så länge sedan den absoluta giganten på mobiltelefoner, ohotad och framgångsrik. Alla hade en Nokia och ser du på listan över de mest sålda mobilerna genom tiderna på är det 7 av 10 som kommer från Nokia. Idag är Nokia en spillra av vad det var och såldes nyss till Microsoft för en spottstyver. 

Kyrkan befinner sig i samma sits. För några år sedan var kyrkan i en unik position. Alla gick i kyrkan och det var kyrkan som var standard i samhället. Det var konstigt om man inte kyrkan. Alla var där och alla skulle med, med eller mot sin vilja. Kyrkan var norm. Idag är kyrkan också en spillra av sitt forna jag. Det som finns kvar, vackra byggnader som är värdiga bröllop och begravningar och dop, några uttalande om rättvisa och fred på jorden och några härbärgen och soppkök är jämförbart med Nokias 3,6% av marknadsandel. Vem skulle lyssna på kyrkan och komma på besök eller bli medlem på grund av en predikan eller en "aha" upplevelse från Bibeln idag när tillvaron bjuder på så många "iPhones", dvs. teknologiska upplevelser och stilrent, borstat aluminium? Vem skulle köpa en Nokia telefon utan pekskärm idag?

Samtidigt är Nokia inne i en gigantisk omstrukturering där just min telefon finns med. Man försöker hänga med på "smartphone" tåget och gör så gott man kan. Man har en vision och ett mål, man skaffar sig starka samarbetspartner och man hoppas att människor i allmänhet blir intresserade och köper Nokia telefoner igen...man är på gång.

Kyrkan är också i fart med att försöka hänga med och komma tillbaka...och det går ungefär som för Nokia. Inte särskilt bra, men man kan inte beskylla Kyrkan, vilket här är att läsa som den samlade kristenheten, för att ha legat på latsidan. Hon har prövat på i princip allt, ifrån att ändra på innehåll, tillvägagångssätt, metod, PR, struktur och modell. Om man är svensk eller norsk idag och är intresserad av Gud eller vill bli frälst eller vill bli född på nytt eller vill komma till himlen eller vill bygga en bättre värld eller vill få gemenskap eller lägga till en andlig dimension till livet så finns det egentligen ingen anledning att man sitter hemma...man kan hitta en kyrka som passar precis. Och ändå sitter folk hemma.

Det är nog detta som är så frustrerande för många i kyrkans värld...att vad man än gör så blir resultatet detsamma. Det finns alltid ljusglimtar och så även inom kyrkans värld. En och annan församling växer och människor väljer att välja Gud...men på det det stora hela ser det ut som om man fortsätter glida ut i marginalen. Om man bortser från alla invandrare som kommer till våra länder med sin kristna tro i bagaget och tillför både medlemmar och liv i våra kyrkor (för att se hur många icke-troende man når) så blir fakta ännu mörkare. Vad är då vår vision och strategi för att slippa irrelevansens sopptipp?

När allt vi har prövat så många olika sätt, i så många år och hört på så många inspiratörer och pastorer från USA som talar om för oss att "It was me, my wife, some friends and a dog. We walked around town, heard from God to go to a place and when we found it we prayed. After two weeks we had 200 people in an abandoned warehouse. Now we serve 4000 people every weekend", så kan man undra...finns det något vi inte har prövat? Måste alla församlingar bli "Hillsong" och döpa om sina barnaktiviteter till "Kids". 

Jag tror det är dags för nästa steg i Kyrkans evolution och strävan att finna sin röst, plats och identitet igen. Sluta försök. Lägg all vår energi och kraft, inte på att locka människor till kyrkan eller att övertyga dom om hur bra vi är och hur viktigt det vi tror är, utan på hur fantastisk vår Gud är, vilken sannhet och kraft det finns i ett nytt liv. Inte en "bunker" mentalitet, för vi ska leva som vanliga människor i den vanliga världen utan fördömande eller apati utan som Jesus...på väg till ett mål.

Om människor inte vill ha Gud så slipper dom, vilket är skräckinjagande kärleksfullt av Gud. Jesus sprang inte efter alla och berättade hur viktigt det var att dom gick i synagogan eller hur synagogan måste anpassa sig efter folket eller whatever. Han var på väg och människor kom till Honom. Kanske borde vi göra så?

Jag börjar bli mer och mer övertygad om att vi/jag måste sluta försöka övertala människor som inte vill bli övertalade, sluta locka människor som lockas av tusen saker och sluta vara bundna av hur en kyrka måste eller "alltid har" fungerat. Vi lever i en ny tid. Vi är Nokia och precis som Nokia måste vi stanna upp och se verkligheten. 

Den enda anledningen till att vi finns är att vi har mött någon som givetvis var levande. Denna person och detta möte kan ske på olika sätt och på många olika ställen och vid många olika tidpunkter, men det kan inte ske om vi hela tiden håller på att marknadsanpassa oss eller försöka hitta silverkulan som tar död på våra problem. Där är vi inte som ett företag. Vi är inte människors kyrka. Vi tillhör Gud.   

.

Resurrection!

Bloggen har återuppstått!

Viljan att skriva är tillbaka av outgrundliga anledningar...kanske beror det på en narcissistisk önskan om att nå en större publik, kanske beror det på att det är viktigt att ha ett utlopp för det som kommer in. Är det inte i diskussion och samtal som vi kommer vidare i vårt sökande efter information, svar och liv?

Den här bloggen heter "Tänk till och tro". Tanken bakom det är att vi måste tänka till innan vi kommer till tro (eller tänka för att kunna fortsätta tro). Det fungerar även åt andra hållet...att vi måste tro för att kunna tänka och förstå. Även den mest inbitne ateist tror på många olika saker och kräver inte en grundlig kalkyl över solens upp och nedgång varje morgon och kväll. Att sluta tänka bara för att man har kommit till tro är som att försöka komma till himlen och sedan sätta sig på en parkbänk när man väl är där.

För många är tro lite motsats till att tänka. Man "tror" liksom utan att reflektera över vad man tror och varför man tror det. Att tro är en slags övertygelse som man varken kan eller ska reflektera över. Tro är i det läget detsamma som en övertygelse, kanske med den skillnaden att man inte har kommit till tro genom noga övervägande utan mer genom en personlig och inre beslutsrunda. Trons grund är ett beslut som inte nödvändigtvis grundar sig på empiriska eller andra slags formler. Man tror, punkt slut.

Det är varken bra eller sunt. Hur kan man tro på något man inte vet eller förstår? Hur kan man fortsätta att leva som troende om man inte förstår vad det är man tror på, eller vem det är man tror på?
Kristna människor har ägnat mer tid än någon annan grupp människor i historien på att tänka och finna svar på livets svåra eller intressanta eller spännande frågor...men inte bara frågor och svar. Vi säger oss tillhöra en Gud som är en personlig Gud. Att lära känna denna Gud är en högst rationell och tänkvärd verksamhet, samtidigt som det är rätt logiskt att det inte är rationellt och tänkvärt som vi tänker oss. Vi och våra hjärnor är inte Gud, vilket är vår tids mest absurda missbedömning.
Men människor som har kommit till tro på Gud borde minst av alla sluta tänka. Bibeln lär oss att vi ska använda vårt sinne och förstånd till att lära känna Gud, skapelsen och våra medmänniskor. Vi är skapta för kunskap, både intellektuel och personlig.

Att tänka och tro hör således ihop, ibland i den ordningen men ibland omvänt. Vi inte bara bör utan ska, som kristna (eller troende), engagera oss i världen och svara på människors frågor, problem och glädje. Vi ska gråta med de gråtande, skratta med de glada. Vi ska vara i världen men samtidigt inte som världen...men vi måste tänka och tro. Vi har både lösning och svar, frågor och tvivel...men vi vet vad vi tror och varför vi tror det.
Att tro utan att tänka är inte en tro. Det är en lat eller feg eller ljum inre övertygelse i stil med en politisk partiövertygelse. Den är en åsikt man håller för sann...men det är inte vad kristen tro är.

Låt oss tänka tillsammans om kristen tro, vad det innebär att vara en kristen, och hur vi förstår vår värld och främst av allt, hur vi kan komma till en tro som är levande och sann, hur vi kan lära känna Gud som är både tro och vetande.

Efter en lång frånvaro...

Känns det intressant att börja skriva lite på bloggen igen. Kanske krävs det lite distans ibland för att få något att skriva om. Vi får se. Tanken är att det ska bli en hjälp till bättre disciplin. (Edit: ironiskt nog är detta försök två).

Det som drev mig till att börja skriva igen är att det inte finns så många utlopp för de tankar och funderingar man har som präst och människa som man kanske kunde tro. Vem vill prata teologi eller tro med en präst? Det skulle vara som att prata kvantfysik med en professor, obegripligt och ointressant för de allra flesta.
Därför är en blogg ett bra alternativ eftersom man/du kan läsa den i egen takt utan att behöva känna att de åsikter eller tankar man har är idiotiska.

Visst är det lite tråkigt att det är så. Skulle inte en präst vara den första man skulle vilja prata med om man hade funderingar eller tankar kring tro och teologi, filosofi eller etik? Som man så glatt säger i andra sammanhang, om livet? Visst beror det på vilken präst man talar om och självklart kan det vara så att många andra präster möter dessa frågor och funderingar från vanliga människor på löpande band. Det kanske beror på mig, vem vet? Saken är den att enligt min erfarenhet är det sällan pastorer och präster får teologiska eller filsofiska frågor från andra människor i vardagslivet, även om det självklart händer.

Samtidigt har jag märkt att det i våra tider har uppstått någon slags mental allergisk reaktion på svar. Den som ställer öppna frågor utan att ha några svar är klok och vis. Den som har svar ses som dogmatisk eller snäv. Att kunna svara på frågor som människor har utan att ge ett säkert svar har blivit en dygd. Att stå på scen och få folk att skratta och gå därifrån med en god känsla i magen är bättre än att man får ett svar på sina frågor eller en riktning utifrån sin förvirring. Det ska helst vara diffust utan att vara meningslöst. Man ska må bra och känna sig uppmuntrad av en präst. Man ska bli lite lätt utmanad att tänka lite längre, lite bättre.

Den fråga som jag funderar mycket kring just nu är varför ingen i våra nordiska länder verkar veta varför kyrkan inte växer (med några få, härliga undantag). Varför är det ingen som vet? Varför är vi inte experter på hur man kan få ihop vanlig kristen tro och en sekulär värld?

Det tål att tänkas på.

Vad vill du - forts. på tankar om kyrka och livet

Är det möjligt att tala om det kristna livets ideal och mål i ett Lutherskt/Nordiskt sammanhang (som innebär att genom dopet är det mesta redan gjort och det som återstår är att gå på gudstjänst och leva så bra det går). Är det möjligt att det kristna livet kan bli något annat än det vanliga livet plus lite andlighet, lite kyrka?

Jag är inte säker. Hela strukturen kring det kristna livet, syndare-möta Jesus-bli frälst-bli förlåten-uppleva Jesus närhet-det nya livet- helighet-tjänst och engagemang i Guds rike försvinner om det inte byggs på grunden av att man vill få ett nytt liv, att man vill bli frälst och leva med Jesus. Vill man så får man, sa Jesus.

Det är just detta. Hur skapar man en kyrka som gör att människor vill vara där och vill engagera sig? Kan den skapas om den redan finns eller måste det bli en församlingsplantering? Grejen med Jesus var att människor ville komma till honom. Visst, det var show och det var mirakel men det var inte bara det. Det var vanliga Jesus också. Lärjungarna fick ingen show innan dom hoppade på tåget.

Kanske är det för att jag är pastor i en liten församling där alla härliga människor har fulla liv. Kanske beror det på att människor, som inte är pastorer, är ganska nöjda med att ha Jesus som en del av "kostcirkeln". Bibelns språk om det ljumma kristna livet (och dess problematik) blir som bäst en uppmaning att göra och tro lite mer och bättre...att låta den religiösa delen av kostcirkeln bli lite större. Innerst inne är det helt ok att leva som vanligt, göra så gott man kan och gå till kyrkan på söndag.

Är det möjligt att ha träffat Jesus och sedan låta han bli en del av den vardagliga "kostcirkeln"?

En tanke som ledde till en annan

Alla pastorer värda namnet funderar mycket över hur deras församlingar mår. Dessutom funderar dom också på hur andra människor kan bli efterföljare till Jesus, eller åtminstone komma till kyrkan och kanske bli medlemmar. Lever man i norra Europa får man inte vara kräsen. (Ibland funderar dom på om dom själva följer Jesus eller bara "go through the motions", men ändå..). Åhörare, medlem, efterföljare. Vad är egentligen målet med vad kyrkan gör?

Att åka buss i Sverige är ett intressant fenomen. Det är tyst och alla tittar på allt utom varandra. En gång åkte jag buss och fick följande tanke: "Alla dessa människor ska alltså bli lärjungar till Jesus (på vanlig svenska alltså att leva för Jesus) men dom ska inte bli lärjungar som jag, inga exakta kopior. Hur ska det gå till?".
Detta är kyrkans uppdrag, eller alla samfund och lokala församlingars uppdrag. Alla svenskar (eller norrmän) ska bli lärjungar till Jesus. No biggie.

Alltså, det finns en organisation som har anställda människor för att uppnå ett visst mål. Plötsligt fick jag en tanke. Det var måndag kväll och som så ofta händer funderade jag på allt detta. Det som hände var dock att jag funderade på vad målet egentligen är för en människa. Vad är liksom max för ett liv med Gud? Vad har Gud för plan för ett liv? Hur ser Guds mål för en människa ut? När har Jesus plan och mål för mitt liv liksom inträffat?

Efter den tanken kom tanken om kyrkan och alla ingredienser i den (gudstjänsten framförallt). Är kyrkan, och kanske främst gudstjänsten, anpassad på ett sådant sätt att den leder människor fram till det som är Guds plan och mening med ett liv?

Den tredje tanken var att gudstjänsten är oftast formad kring tre saker eller kriterier. En bra gudstjänst är en gudstjänst  där pastorn gjorde bra ifrån sig, dit många kom och där musiken/sångerna var bra, i den ordningen. En dålig gudstjänst är motsatsen. Av dessa tre var det, naturligt nog, pastorns roll som jag fastnade lite för, framförallt genom predikan, pastorns (av många ansedda) centrala uppgift.

Den fjärde tanken var att "faith comes by hearing the Word", alltså att tro kommer/får man genom att höra ordet/Bibelordet. Detta har sedan Luther styrt hela tanken på gudstjänst, kyrka och det kristna livet. Visst, sakramenten lever kvar och har på papperet en central position men ska jag vara ärlig tror jag att för varje människa som upplever nattvarden som central i våra frikyrkor hittar jag 100 som tycker predikan är central.  Det verkar som om tro är det mål eller liv som kyrkan har bestämt är det liv och mål som Gud har för varje människa. Alla ska komma till tro. Alla ska tro på Gud.

Jag är inte så säker på att detta är en optimal lösning. Jag är inte så säker på att tro är slutstation, mål eller det som Jesus ville uppnå med sin inkarnation (alltså att han blev människa fastän han fortsatt också var Gud). Don't get me wrong, jag gillar verkligen att predika och tror att jag är rätt ok på det. Men kanske är det dags att hitta andra lösningar...för jag är inte säker på att "tro" är målet för det liv som Gud har för oss.

Fortsättning följer...men en aptitretare är tanken att om tro är målet så blir vår tro väldigt lätt rationell, intellektuell och andlig, mycket söndag men lite måndag, mycket kyrka men lite liv.