Vilken väg är Jesus?

Idag var det årsmöte i församlingen. Lasse Svensson var där och predikade om onödiga risker och vilken Jesus bild vi har...och följer. Bra. På årsmötet avtackade vi vår ordförande som hade suttit som ordförande i 28 år. Det är strongt.

Känner mig lite "tärd" för att använda ett konstigt adjektiv. 

Vår adoption och den långa och osäkra process som vi är inne i tär på mig.

Ordinationsprocessen som kulminerar på årskonferensen tär på mig.

Ekumenikprocessen tär på mig.

Var fyller man på en pastor? Var finns pastorsmacken? 

När det gäller processen om ett nytt samfund har jag börjat ställa min själv frågan "var hör jag hemma?". Det är klart att jag hemma hos Jesus men jag försöker numera alltid konkretisera Jesus istället för att göra honom till teologi och intellekt. Detta kallas för inkarnationsteologi, att göra Ordet kött i mig och mitt liv. Då räcker det inte med att säga "följ Jesus!" eller liknande. Tomas fråga från nästa söndags text är klockren...vilken väg menar du, Jesus? Jesus svarar väldigt andligt om att själv vara vägen, men hur kan Jesus vara vägen? Ska vi gå på Jesus? 

Rent konkret handlar det för mig att följa Jesus i ett sammanhang och i en tid där jag finns i nutida Sverige. Hur gör jag det? Vilken väg går Jesus? Vilken väg går min Jesus? För det är där skon klämmer...alla säger att dom följer Jesus men alla går åt olika håll. Så kan det ju inte vara. Det finns en känd bok i USA som heter "Will the real Jesus please stand up?" och är ett sammandrag av en debatt mellan William Lane Craig och John Dominic Crossan, en konservativ och en liberal. 

Frågan är densamma som möter oss här i Sverige...kan vi sluta upp med att hålla monologer för döva öron och börja lyssna på varandra istället för att slänga ur oss klyschor, så kanske vi kan komma till klarhet om vilken väg vi tror att Jesus går, vem han var och är och vad han vill med oss. Som det är nu har vi alla vår egen bild av vem Jesus är och vart han går...som vi sedan uppmanar andra att följa. 

Först när vi vet vilken väg/bild vi alla har kan vi samtala om att slå följe för en sak är säker...Jesus går en enda väg och inte tusen vägar. Han går till Fadern och det finns bara en väg till Fadern, Jesus, så vårt uppdrag och vårt mål bör vara att ta reda på den vägen och den Jesus. 

Som vanligt handlar det om frälsningen, denna huvudfråga som har varit mänsklighetens längtan och mål ända sedan det flammande svärdet vid Paradisets port försvann bakom bergen. Hur kan vi komma tillbaka till Fadern, speciellt när det finns så ohyggligt många vägvisare och röster som pekar åt alla möjliga håll?

Ledig helg = trädkoja

Har precis byggt färdigt, mer eller mindre, en träkoja till min son. Känner att jag väntar på något men vet inte på vad. Förutom vår dotter förstås. Adoptionen är inne, och har varit inne i en kritisk fas länge nu och det börjar att tära lite. Det märks.

Att vara ledig ger en tid att känna efter. Tänka lite. Men också tid att bara bygga en trädkoja. Såga lite virke. Använda en hammare.

Ibland kan det vara skönt att arbeta med "material" som bara är.

Bra förslag och "Vad är rätt tro?"

Klas Johansson från SMK kommer med två förslag angående det nya samfundet. Ganska bra förslag tycker jag, just det där med att skapa en projektroll i övergångsläget är smart. Men kyrkan är inte ett projekt...men vi kanske får sluta att tala om samfundet som om det vore kyrkan med stort K. Det blir ett samfund, en del av Kyrkan.

Angående namnet tycker jag också att det är bra. Fräscht. Behöver förklaras, vilket inte gör nåt...eller har alla Pingstvännerna eller EFSvännerna eller Missionsvännerna eller Baptistvännerna svårt med detta idag?

Står fortfarande och stampar kring frågan om jag verkligen vill ett nytt samfund eller inte, avsiktsförklaring till trots. Känner motstånd och oro för det finns så många vars tro jag inte känner igen på många viktiga punkter som drar i spetsen. Känner inspiration när jag hör människor vars tro jag kan identifiera mig med komma med förslag eller tankar. Antar att alla tänker så här. Frågan är, var drar vi personligen gränsen för vad vi kan klara av? Wesley sa en gång "unity in essentials, charity in non-essentials, love in everything". Vad är då gränsen för vad det väsentliga är? Var drar jag den och varför?

Det är inte populärt att dra gränser men alla gör det så det är lika bra att vara ärlig och säga det rakt ut. Till och med Jesus drog (tydliga) gränser..."dom som inte är för mig är emot mig". Så alla drar gränser. Alla är vi "grindvakter" för att använda en väns uttryck. Jag vill inte dra gränser mer än nödvändigt. Jag vill inte snäva in tron. Jag vill inte försäkra mig om att de jag personligen har svårt för inte får vara med. Det är inte det jag är ute efter.
Jag vill veta vad vägen till himlen är. Jag vill veta hur jag ska leva mitt liv. Jag vill veta vem Jesus var och är. Jag vill veta mer om helgelsen och jag tycker det är arrogant att säga att min lilla hjärna ska avgöra vad som är rätt och fel tro. Vem är jag?
I grund och botten handlar det om auktoritet. Vem bestämmer egentligen vad som är rätt tro? Finns det något som heter rätt tro? (Hur många läser ändå "Rätt Kurs"?) Jag tror det är vår rädsla som gör att ingen vågar peka på vad som är rätt tro. Kan det vara så att ingen vet eller tror alla att alla vägar är rätt?
Det handlar återigen inte om att snäva in och stänga ute. För mig. Alla människor är teoretiskt sett ändå "ute" från början. Det handlar om vad som är "inne". Vad är det att vara kristen och att leva ett kristet liv?

Jag tror att vi måste göra som jag läser att Jesus gjorde. Hans inbjudan var till alla, men de flesta kom inte med. De tyckte han var för hård. För svår. För radikal. För andlig. För mänsklig. För annorlunda. För tydlig. För svavelosande. För vek. Varför tror vi att vi ska lyckas bättre än Han och fånga "alla" till lärjungar? Bättre att bjuda in alla men vara tydliga med vad det handlar om, än att bjuda in alla utan att vara tydliga med vad det handlar om. Varför ska folk gå med om det inte är någon skillnad och allt är mer eller mindre ok? Hör jag Bonhoeffer viska "cheap grace"?


http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=208429

Bön med Katoliker

Har lagt ett förslag till vår lokala Katolska församling om att hålla en gemensam bönandakt för att visa stöd och samhörighet i denna svåra tid av skandaler och angrepp.

Tycker det är viktigt att visa stöd för varandra i svåra stunder och allas vårt beroende av Gud. Märker att jag är väldigt positiv till Katolska kyrkan i stort. Tycker om den. Tror den har mycket att lära oss. Står för en historisk tro som håller måttet. Är en kyrka som är växande.

Läser också en bok om hur vår roll som teologer och präster inte är att vara papegoja och bara repetera utan också att bygga vidare...gå djupare i Bibeltexten. Ta bara frågan om vem Jesus egentligen är. Det tog över 300 år. Detta anges ofta, typ, som skäl för att förändra kyrkans syn sexualitet i våra dagar. Finns det ett samband och vad är det.

Funderar fortfarande på vad "felet" är med vårt samfund eftersom det inte har växt utan håller på att dö. Har inget svar.

Lösryckta tankar en grå och regnig dag. Så kan det bli.

Föredrar Passionsveckan

Alla namn jag har hört på denna vår allra heligaste vecka är fina. För min del föredrar jag "Passionveckan"...kärlek så stor och lidande så djup...och kärleken vann. Det är äkta passion i min bok.

Döden

Döden är ridån. Livet är övningen och repetitionen. Evigheten är själva pjäsen.

Långfredagen…dagen då liberala “kristna” blundar

Jag vet inte vilka som är liberala kristna. Jag är inte ens säker på vad det innebär att vara liberal. Men ofta förstår jag på inlägg och formuleringar att man, dvs. vissa människor, gärna kallar sig för liberal och att det har vissa vanliga påföljder.

En är att man har väldigt svårt för Långfredagen. Långfredagen är egentligen tre dagar lång (vilket kanske är skälet till namnet) eftersom den hänger ihop med Påskdagen. Dessa tre dagar handlar om död, mörker, synd, ondska, Djävulen, tårar, lidande, mord, skam, spott, hån…men också om ljus, liv, glädje, skratt och Jesus.

Det är den självklara kontrasten som ger dessa självutnämnda liberala “kristna” problem för Långfredagen vägrar låta sig svepas in i dimmiga formuleringar eller vaga ord. Det är svart på vitt, död och liv, himmel och helvete. Gud dog för våra faktiska syndiga gärningar (i ord, handling och tanke) på ett kors. Nu kan vi bli “rätt” med Gud, nu kan vi, om vi tror, bli fri synden och döden.

Jag förstår dom som kallar sig liberala och har svårt med Långfredagens klarhet och budskap. Men min bön och förhoppning är att alla, oavsett etikett, idag kan stilla sig vid korset och våga tro att det var för vår skull det hände.

...nu råder mörkrets makt...

Det stora perspektivet.

Ibland, eller oftast i min mening, är det nödvändigt att vi lyfter blicken från våra hobbyfrågor och tar ett steg tillbaka. Det är så lätt att fastna i någon av alla dessa "viktiga" frågor och samtidigt missa själva poängen. Det är lätt att fastna i fina formuleringar och kloka tankar...men vi inte är centrum i universum. Det vi tycker är viktigast är inte alltid det viktigaste.

Just nu trängs Passionsveckan med det nya samfundet om vår uppmärksamhet. Det borde inte vara så för jämförelsevis är frågan om det nya samfundet mer eller mindre meningslös. Men som vanligt är Jesus fullständigt meningsfull och det är hans ord som ger oss det stora perspektivet.

Orden i rubriken tillhör Lukas 22:53 och kommer ur Jesus mun. För min del är dessa bland de hemskaste orden i Bibeln. John Wesley kommenterade denna vers med att "the time when Satan has power". Det är omodernt. Det är lite pinsamt. Men Jesus säger det så.... Det finns en ond makt som kämpar emot Gud. I början av Jesus "ministry" på jorden blev han frestad av densamme. Djävulen alltså. Nu har alltså vår motståndare, denna Satan, sin chans. Gethsemane. Nu är det hans tid. Hur kul låter det?

I det stora perspektivet handlar påsken om Guds seger över Djävulen. Endast "Upplysningstidens" (Förmörkelsetidens) lobotomi har fått oss att tro att nu är allt bra...att sånt där tillhör sagor och fabler...att vi inte har något att frukta längre. Det som krävde Jesus död på korset nu är något vi klara av på egen hand...eller så har Djävulen lugnat ner sig...eller så finns han inte längre...om han någonsin fanns. Så påsken blir en minnsestund. Vi minns vad Jesus gjorde och tänker fina, religiösa tankar.

Vad skulle Petrus säga om det, han som högg vilt omkring sig när romarna kom?

...er motståndare djävulen går omkring som ett rytande lejon och söker efter vem han skall sluka. Gör motstånd mot honom, orubbliga i tron, och tänk på att era bröder här i världen utstår samma lidanden. All nåds Gud, som har kallat er till sin eviga härlighet i Kristus, han skall upprätta, stödja, styrka och befästa er... 

Påsken är otroligt aktuell. Det stora perspektivet innebär att Jesus är det enda som står mellan oss och Djävulen och att Jesus död egentligen var vår död. Det är svårt att tänka sig med det finns någon som är så ond att det enda som gäller är vår död och smärta. Utan nåd. Utan barmhärtighet. Utan en andra chans.
Jesus dog vår död så vi skulle kunna slippa. I Jesus kan vi känna oss trygga. Om vi omvänder oss, tror och står fasta. Det stämmer fortfarande.

Fel bild av Jesus

Predikade i söndags över hur folket i Jerusalem kunde ändra sig så fort. Från "Hosianna" till "Korsfäst" på fem dagar. Det är lite extremt, tycker jag. Hur kunde det ske?

Min slutsats var att folket hade en passionerad längtan efter befrielse, efter en Kung, efter Messias. När så deras Jesus inte var densamme som Jesus på åsnan vändes deras längtan till vrede precis på samma sätt som det alltid gör. Vid soffbord och köksbord.

Det är detsamma för oss idag. Vi har alla en bild av Jesus, en Jesus, som vi tror stämmer överens med verkligheten. Nästan säkert stämmer inte vår bild överens med verkligheten...med den riktiga Jesus. Vi måste göra som lärjungarna och liksom klänga oss fast vid Jesus även när vi inte förstår eller när vår bild är helt fel.

Det är inte så lätt men det är vårt enda val.

Lite roligt...

Jag har sedan länge uppskattat Berglins politiska serier i SvD. Den är ofta klockren i sin kommentar till Sverige och hur vi svenskar har det. Klicka gärna dit men var aktsam på att språket ibland är lite grovt. Det går bra att skratta åt den ändå.

http://www.svd.se/kulturnoje/serier/berglins_5017.svd?date=20100314