Resurrection!

Bloggen har återuppstått!

Viljan att skriva är tillbaka av outgrundliga anledningar...kanske beror det på en narcissistisk önskan om att nå en större publik, kanske beror det på att det är viktigt att ha ett utlopp för det som kommer in. Är det inte i diskussion och samtal som vi kommer vidare i vårt sökande efter information, svar och liv?

Den här bloggen heter "Tänk till och tro". Tanken bakom det är att vi måste tänka till innan vi kommer till tro (eller tänka för att kunna fortsätta tro). Det fungerar även åt andra hållet...att vi måste tro för att kunna tänka och förstå. Även den mest inbitne ateist tror på många olika saker och kräver inte en grundlig kalkyl över solens upp och nedgång varje morgon och kväll. Att sluta tänka bara för att man har kommit till tro är som att försöka komma till himlen och sedan sätta sig på en parkbänk när man väl är där.

För många är tro lite motsats till att tänka. Man "tror" liksom utan att reflektera över vad man tror och varför man tror det. Att tro är en slags övertygelse som man varken kan eller ska reflektera över. Tro är i det läget detsamma som en övertygelse, kanske med den skillnaden att man inte har kommit till tro genom noga övervägande utan mer genom en personlig och inre beslutsrunda. Trons grund är ett beslut som inte nödvändigtvis grundar sig på empiriska eller andra slags formler. Man tror, punkt slut.

Det är varken bra eller sunt. Hur kan man tro på något man inte vet eller förstår? Hur kan man fortsätta att leva som troende om man inte förstår vad det är man tror på, eller vem det är man tror på?
Kristna människor har ägnat mer tid än någon annan grupp människor i historien på att tänka och finna svar på livets svåra eller intressanta eller spännande frågor...men inte bara frågor och svar. Vi säger oss tillhöra en Gud som är en personlig Gud. Att lära känna denna Gud är en högst rationell och tänkvärd verksamhet, samtidigt som det är rätt logiskt att det inte är rationellt och tänkvärt som vi tänker oss. Vi och våra hjärnor är inte Gud, vilket är vår tids mest absurda missbedömning.
Men människor som har kommit till tro på Gud borde minst av alla sluta tänka. Bibeln lär oss att vi ska använda vårt sinne och förstånd till att lära känna Gud, skapelsen och våra medmänniskor. Vi är skapta för kunskap, både intellektuel och personlig.

Att tänka och tro hör således ihop, ibland i den ordningen men ibland omvänt. Vi inte bara bör utan ska, som kristna (eller troende), engagera oss i världen och svara på människors frågor, problem och glädje. Vi ska gråta med de gråtande, skratta med de glada. Vi ska vara i världen men samtidigt inte som världen...men vi måste tänka och tro. Vi har både lösning och svar, frågor och tvivel...men vi vet vad vi tror och varför vi tror det.
Att tro utan att tänka är inte en tro. Det är en lat eller feg eller ljum inre övertygelse i stil med en politisk partiövertygelse. Den är en åsikt man håller för sann...men det är inte vad kristen tro är.

Låt oss tänka tillsammans om kristen tro, vad det innebär att vara en kristen, och hur vi förstår vår värld och främst av allt, hur vi kan komma till en tro som är levande och sann, hur vi kan lära känna Gud som är både tro och vetande.

Efter en lång frånvaro...

Känns det intressant att börja skriva lite på bloggen igen. Kanske krävs det lite distans ibland för att få något att skriva om. Vi får se. Tanken är att det ska bli en hjälp till bättre disciplin. (Edit: ironiskt nog är detta försök två).

Det som drev mig till att börja skriva igen är att det inte finns så många utlopp för de tankar och funderingar man har som präst och människa som man kanske kunde tro. Vem vill prata teologi eller tro med en präst? Det skulle vara som att prata kvantfysik med en professor, obegripligt och ointressant för de allra flesta.
Därför är en blogg ett bra alternativ eftersom man/du kan läsa den i egen takt utan att behöva känna att de åsikter eller tankar man har är idiotiska.

Visst är det lite tråkigt att det är så. Skulle inte en präst vara den första man skulle vilja prata med om man hade funderingar eller tankar kring tro och teologi, filosofi eller etik? Som man så glatt säger i andra sammanhang, om livet? Visst beror det på vilken präst man talar om och självklart kan det vara så att många andra präster möter dessa frågor och funderingar från vanliga människor på löpande band. Det kanske beror på mig, vem vet? Saken är den att enligt min erfarenhet är det sällan pastorer och präster får teologiska eller filsofiska frågor från andra människor i vardagslivet, även om det självklart händer.

Samtidigt har jag märkt att det i våra tider har uppstått någon slags mental allergisk reaktion på svar. Den som ställer öppna frågor utan att ha några svar är klok och vis. Den som har svar ses som dogmatisk eller snäv. Att kunna svara på frågor som människor har utan att ge ett säkert svar har blivit en dygd. Att stå på scen och få folk att skratta och gå därifrån med en god känsla i magen är bättre än att man får ett svar på sina frågor eller en riktning utifrån sin förvirring. Det ska helst vara diffust utan att vara meningslöst. Man ska må bra och känna sig uppmuntrad av en präst. Man ska bli lite lätt utmanad att tänka lite längre, lite bättre.

Den fråga som jag funderar mycket kring just nu är varför ingen i våra nordiska länder verkar veta varför kyrkan inte växer (med några få, härliga undantag). Varför är det ingen som vet? Varför är vi inte experter på hur man kan få ihop vanlig kristen tro och en sekulär värld?

Det tål att tänkas på.

Vad vill du - forts. på tankar om kyrka och livet

Är det möjligt att tala om det kristna livets ideal och mål i ett Lutherskt/Nordiskt sammanhang (som innebär att genom dopet är det mesta redan gjort och det som återstår är att gå på gudstjänst och leva så bra det går). Är det möjligt att det kristna livet kan bli något annat än det vanliga livet plus lite andlighet, lite kyrka?

Jag är inte säker. Hela strukturen kring det kristna livet, syndare-möta Jesus-bli frälst-bli förlåten-uppleva Jesus närhet-det nya livet- helighet-tjänst och engagemang i Guds rike försvinner om det inte byggs på grunden av att man vill få ett nytt liv, att man vill bli frälst och leva med Jesus. Vill man så får man, sa Jesus.

Det är just detta. Hur skapar man en kyrka som gör att människor vill vara där och vill engagera sig? Kan den skapas om den redan finns eller måste det bli en församlingsplantering? Grejen med Jesus var att människor ville komma till honom. Visst, det var show och det var mirakel men det var inte bara det. Det var vanliga Jesus också. Lärjungarna fick ingen show innan dom hoppade på tåget.

Kanske är det för att jag är pastor i en liten församling där alla härliga människor har fulla liv. Kanske beror det på att människor, som inte är pastorer, är ganska nöjda med att ha Jesus som en del av "kostcirkeln". Bibelns språk om det ljumma kristna livet (och dess problematik) blir som bäst en uppmaning att göra och tro lite mer och bättre...att låta den religiösa delen av kostcirkeln bli lite större. Innerst inne är det helt ok att leva som vanligt, göra så gott man kan och gå till kyrkan på söndag.

Är det möjligt att ha träffat Jesus och sedan låta han bli en del av den vardagliga "kostcirkeln"?

En tanke som ledde till en annan

Alla pastorer värda namnet funderar mycket över hur deras församlingar mår. Dessutom funderar dom också på hur andra människor kan bli efterföljare till Jesus, eller åtminstone komma till kyrkan och kanske bli medlemmar. Lever man i norra Europa får man inte vara kräsen. (Ibland funderar dom på om dom själva följer Jesus eller bara "go through the motions", men ändå..). Åhörare, medlem, efterföljare. Vad är egentligen målet med vad kyrkan gör?

Att åka buss i Sverige är ett intressant fenomen. Det är tyst och alla tittar på allt utom varandra. En gång åkte jag buss och fick följande tanke: "Alla dessa människor ska alltså bli lärjungar till Jesus (på vanlig svenska alltså att leva för Jesus) men dom ska inte bli lärjungar som jag, inga exakta kopior. Hur ska det gå till?".
Detta är kyrkans uppdrag, eller alla samfund och lokala församlingars uppdrag. Alla svenskar (eller norrmän) ska bli lärjungar till Jesus. No biggie.

Alltså, det finns en organisation som har anställda människor för att uppnå ett visst mål. Plötsligt fick jag en tanke. Det var måndag kväll och som så ofta händer funderade jag på allt detta. Det som hände var dock att jag funderade på vad målet egentligen är för en människa. Vad är liksom max för ett liv med Gud? Vad har Gud för plan för ett liv? Hur ser Guds mål för en människa ut? När har Jesus plan och mål för mitt liv liksom inträffat?

Efter den tanken kom tanken om kyrkan och alla ingredienser i den (gudstjänsten framförallt). Är kyrkan, och kanske främst gudstjänsten, anpassad på ett sådant sätt att den leder människor fram till det som är Guds plan och mening med ett liv?

Den tredje tanken var att gudstjänsten är oftast formad kring tre saker eller kriterier. En bra gudstjänst är en gudstjänst  där pastorn gjorde bra ifrån sig, dit många kom och där musiken/sångerna var bra, i den ordningen. En dålig gudstjänst är motsatsen. Av dessa tre var det, naturligt nog, pastorns roll som jag fastnade lite för, framförallt genom predikan, pastorns (av många ansedda) centrala uppgift.

Den fjärde tanken var att "faith comes by hearing the Word", alltså att tro kommer/får man genom att höra ordet/Bibelordet. Detta har sedan Luther styrt hela tanken på gudstjänst, kyrka och det kristna livet. Visst, sakramenten lever kvar och har på papperet en central position men ska jag vara ärlig tror jag att för varje människa som upplever nattvarden som central i våra frikyrkor hittar jag 100 som tycker predikan är central.  Det verkar som om tro är det mål eller liv som kyrkan har bestämt är det liv och mål som Gud har för varje människa. Alla ska komma till tro. Alla ska tro på Gud.

Jag är inte så säker på att detta är en optimal lösning. Jag är inte så säker på att tro är slutstation, mål eller det som Jesus ville uppnå med sin inkarnation (alltså att han blev människa fastän han fortsatt också var Gud). Don't get me wrong, jag gillar verkligen att predika och tror att jag är rätt ok på det. Men kanske är det dags att hitta andra lösningar...för jag är inte säker på att "tro" är målet för det liv som Gud har för oss.

Fortsättning följer...men en aptitretare är tanken att om tro är målet så blir vår tro väldigt lätt rationell, intellektuell och andlig, mycket söndag men lite måndag, mycket kyrka men lite liv.

Vad är en metodistkyrka?

Under hösten har det mesta av mitt jobb fokuserat på vad det innebär att vara en Metodistkyrka. Vad är det som är signifikativt för en Metodistkyrka år 2012 i ett nordiskt land? Frågan är självklart påverkad av att det inte längre finns en Metodistkyrka i Sverige. Efter alla dessa år av årskonferenser och identitet är allt borta. En epok har gått i graven och det är inte utan att det känns lite svårt, även om man kanske inte kan precisera vad det är man saknar. Själv minns jag min uppväxt och hur tråkigt det var årskonferens (kan inte påstå att dom blev direkt roliga bara för att jag blev äldre) men också hur roligt det var att träffa människor från andra Metodistkyrkor eller att åka till USA på "Karavanen" och lära känna människor genom att dom var Metodister. Det kommer aldrig att hända igen. Aldrig kommer någon från Sverige att åka utomlands i kyrkans namn och träffa en annan GF:are.

 Identitet är något stort men samtidigt svårt att sätta ord på. "Vem är jag?" är en svårare fråga än man kanske kunde tänka sig. Klyschor fungerar fint på papper men inte på människor. "Följ Jesus!" eller "En kyrka för hela livet där mötet med Jesus förändrar dig, mig och världen" ser bra ut och låter bra men det ger ingen identitet (det gör inte "Open doors, open hearts, open minds" från Metodistkyrkan heller, för den delen). Det som ger identitet är känslan av tillhörighet. Detta är lite kontroversiellt för det betyder att vi är inte först och främst "jag". Vi är "jag tillsammans med andra". Detta är en grundfråga som ligger till grund för mycket av den oro och ensamhet som präglar vår tid. Om vår identitet ligger enbart i oss själva är det inte långt till att känna sig rotlös eller utanför (eftersom alla andra har sin identitet i sig själva är alla på ett sätt utanför). En kyrka som GF-kyrkan har inbyggd individualism, alla mot alla. Det ligger i begreppet "kongretionalistisk", att alla församlingar är sina egna och har valt att själva gå med i en större grupp, GF. En kyrka som Metodistkyrkan har en annan syn där tillhörigheten är social, dvs. den är "vi" innan den är "jag". Detta har både för och nackdelar men jag tror att en kyrka idag måste grunda sig på ett "vi". Människan är skapade i/till Guds avbild och Gud är tre i en, ett "jag" som är ett "vi". Jesus kan be till Fadern genom Anden och samtidigt vara en med dom. Det ligger i skapelsens kärna att "vi" skapar "jag".

Detta är något av vad det innebär att vara Metodistkyrka. Vi är ett "vi". Detta är något som inte kan ordnas på konstgjord väg. Vi är ett vi men vi blir inte ett vi bara för att vi är det. Paulus säger till exempel att även om vi räddade (från Helvetet) så ska vi jobba på vår frälsning. Att vara kristen är ingen åskådarsport. Nej, vi blir endast det vi är om vi är det i Jesus...och det kan man diskutera om hur bra det går.

En annan sak, förutom frågan om en kristen, kollektiv identitet, är att en Metodistkyrka inte är definierad av det yttre...vilket är lite ironiskt eftersom vi ofta lyfter fram just det yttre. Vi har en en Kyrkohandbok som talar om för oss hur vi ska göra det eller det, vi har gudstjänsthandböcker som talar om för oss hur vi ska fira gudstjänst, osv.. Men det är inte hur  vi gör och lever kyrka som gör oss till Metodister...det är vad vi tror som gör oss till Metodister.

Tänk dig, en kyrka som är så flexibel i hur den lever att den alltid är på samma nivå som samhället i hur den gör och lever sin tro men som samtidigt är så stabil och trygg i sin tro att den tror som den alltid har gjort.

Detta finns inte.

Många kyrkor försöker hitta sätt att vara relevanta på men jag tror dom börjar på två ställen som är fel på sina egna sätt. Det vanligaste är att man byter ut delar (eller allt) i den tro man har fått från historien eftersom man anser att dom inte "passar" längre. Ett praktexempel är debatten kring homosexualitet och kyrkans ställning till om det är synd eller ok. Jag har aldrig hört ett enda Bibelcitat som skulle stödja att 2000 år av doktrin ska ändras. Oavsett vad man tycker om homosexualitet så är det utan tvekan sant att kyrkan (med några signifikativa undantag) har valt att ändra på sin tro utifrån krav och påtryckning från samhället.
Det andra är att man gör som man alltid har gjort men man gör det lite bättre, lite coolare, lite mer "relevant". Man byter ut kyrkbänkar mot stolar, man byter psalmböcker mot Powerpoint, man byter ut kostym mot jeans.

Jag tror Metodistkyrkan har en unik position att bli en kyrka som är för 2000-talets värld, framförallt i min del av världen. Mer om det lite längre fram. Först ska jag fundera lite vidare över julen och fokusera på Maria. Hon har nog nyckeln till vår kyrka, vår tro, och vår vilja att följa Jesus. Tror jag.

Hemma

Var hör du hemma?

Jag tänker ibland på var jag hör hemma. Jag har flyttat ungefär 16 gånger på 15 år. Det gör att "hemma" är lite svårt att definiera. Jag har en god vän som säger att hemma är där han är just nu. Det låter bra men samtidigt har jag alltid haft svårt för det. Det ska liksom "kännas" hemma för att det ska funka. Det ska finnas minnen och en historia av att ha upplevt och delat livet tillsammans med dom man älskar för att det ska vara hemma.

För min fru och jag har denna plats fungerat som hemma under de senaste åren. En enkel sommarstuga nära ett grustag. Nu har den ett nytt tak, en kamin och en ny dörr. Små uppgraderingar som gör att huset inte rasar ihop.
Varför lägger vi pengar på ett gammalt hus? Varför lägger svenskar hundratals miljoner på att fixa sina hus, bygga till och kakla om? Jag tror det beror på ett inneboende behov av att ha en plats där man känner sig hemma. Man gör den så bra man kan för man vill ha ett bra hem.

Vid den här tiden på året är det många som tänker på advent. November brukar vara fruktansvärt grått och tråkigt. Man längtar efter adventsljusstakar, stjärnor och sånger från förr. Traditionernas högtid. Ingen som lever på våra breddgrader tycker det är fel med mer ljus och mys.
I kyrkans värld är det dags att återigen påminnas om att denna världen inte är vårt hem. Vi har inget hem oavsett hur ofta vi lägger nya tak eller minns varma sommarkvällar eller bygger till på altanen. Vi bygger och fixar och trivs och myser i varma filtar i skenet av adventsljusstakar...men allt det pekar på en annan verklighet, tror jag. Sanningen är den att vi inte har ett permanent hem här. Snart är vår tid här över och jag tror att vår nästan fanatiska fixering vid att ha ett gott och bra hem har attgöra med att vi har en inbyggd känsla, en för länge sedan glömd instinkt, om paradiset.
Länge har vi varit på vandring från vårt riktiga hem och på våra olika sätt försöker vi göra vårt hem till det hemmet. Bara en sån enkel sak som att vi har krukväxter och plantor hemma, att vi gör så vackra rabatter och trädgårdar, är indikatorer på att vi i vår själ minns Eden och försöker återskapa vårt första hem.

Ett helt samhälle existerar idag för att få oss att inte tänka på döden och vad som händer då. Till stor del tror jag att det beror på att vår värld a) är så fixerad vi vad den kan veta genom teknologi, och b) att teknologi inte vet någonting om livet efter döden, vilket ger c) således finns inget efter döden och då är allt egentligen meningslöst.
Om döden är slutet för alla och alltid finns det egentligen ingen mening med någonting. Författaren till "Predikaren" i Bibeln säger att allt är meningslöst...vilket stämmer väl in på en värld där döden är slutet. Forskning, mer eller mindre seriös, säger att människan behöver mening, arbete och kärlek för att må bra. Om det inte finns någon mening, som ateisterna säger, hur kan man då vara lycklig och må bra (utan att lura sig själv)?

När allt kommer omkring är det här med Jesus ganska enkelt. Jesus dog och uppstod igen för att vi skulle kunna få evigt liv med honom i Himlen...en faktiskt plats. Alternativet heter Helvetet och är en annan faktisk plats. Allt annat är egentligen oväsentligt i ditt liv. Vart är du på väg?

att tänka till innan man tror

Det är en väldigt grå november dag...en perfekt dag att skriva lite om att tänka och att tro.

Jag tror att det kanske största problemet för kyrkan idag är att så få vet eller förstår varför dom tror. Man äger inte sin tro. Detta leder till människor som hör till kyrkan och associeras med kyrkan men som inte liknar Jesus särskilt mycket. Varför finner så många människor det svårt att lita på frikyrkan? Svaret är enkelt, den är inte autentisk. Den liknar inte Jesus.

Det kan tyckas hårt att säga och jag är helt övertygad om att många upplever det både arrogant och smaklöst att skriva att många inte äger sin tro eller vet varför dom tror...men det förändrar inte fakta. Fråga 50 reguljära gudstjänstbesökare som dessutom är medlemmar i en kyrka följande frågor:
- varför döps man?
- vad betyder nattvarden?
- sa Jesus att alla kommer till Himlen?
- vad är synd?
- varför måste Jesus dö?

...så skulle jag vara mycket förvånad om du fick svar som ens liknade bra svar. Vi lever i en tid när det är ansett som en grundläggande frihet att var och en får bestämma vad som är rätt tro. Givetvis är det ingen som säger det öppet och officiellt men det är så det är, framförallt när kyrkosamfund grundas på den övertygelsen att "varje kristen är sin egen teolog".

Så, låt oss tänka till innan vi tror, eller påstår att vi tror. Som en god protestant är jag också en god teologi-kapitalist...dvs. må den bästa teologin vinna. Om alla är sin egna teolog även om 1 på 1000 är utbildad teolog, så är det bara att ge sig ut på teologins slagfält och försöka övertala andra om varför dom tror, varför dom tror fel och varför dom ska tro som jag (eller i alla fall som jag tror att kristendomen alltid har trott).

Jag hade tänkt vi skulle gå igenom olika aspekter av den kristna tron, det som bör anses som grundläggande, för att sedan försöka se om vi kan hitta kontaktytor med vår märkliga värld. Vi börjar med kanske den mest grundläggande aspekten: tro.
Vad är tro och vad innebär det att tro och betyder "att tro" detsamma som att man inte vet?

Att tro, i kristen bemärkelse, är en direkt motsats till hur vi använder ordet "tro" på vanlig svenska, dvs. att man inte riktigt vet säkert. I kristendomen betyder tro mycket mer "att lita på". När en kristen säger att han "tror på Jesus" betyder det inte att han inte riktigt vet vem Jesus är eller vad han vill utan istället att han tror på Jesus. Det är ett personligt ställningstagande på en personlig fråga. Man kan inte tro på Jesus om man inte vet vem han är eller har upplevt att man har mött honom. Tro är starkare än att veta för tro bygger på mer än vårt intellekt.

Vår tids kyrka

En artikel i Dagen skriven av Olof Edsinger, chef för ungdomarna i EFS, bearbetar och diskuterar debatten kring kyrkan och samtid som har figurerat i media det senaste året, kanske främst startad av Demingers debatt om frikyrkans ytlighet kontra forna statskyrkans fromhet (en i mina ögon i sig ytlig debatt om "min kyrka och mitt sätt att förstå Gud är bättre än ditt").
http://www.dagen.se/opinion/debatt/det-behover-vi-samtala-om/

Visst är vissa kyrkor ytliga och banala. Kanske många. Visst är det dagis på många gudstjänster och sammankomster. Visst är det många fina ord som flödar ur den kreativa källan kallad "Relevans". Visst är många kyrkor så otroligt tråkiga och irrelevanta att ingen blir berörd av evangelium...men det är märkligt att vi försöker använda denna världens etiketter på den andra världens (Guds rike) saker.

Jag håller med artikeln att det är bra att sluta tala om sociologi och vems gudstjänstform som är bäst. Är det inte uppenbart att en kyrka som Svenska kyrkan där 85% inte tror på Jesus har gigantiska problem, herr Deminger? Är det inte uppenbart att frikyrkliga samfund som har tappat medlemmar i decennier trots mer eller mindre begåvade försök att vara relevanta inte vet vad dom ska göra?
Jag tror att just denna iver i att försöka komma på vad vi ska göra (för att blir fler...eller för att göra lärjungar som vi kanske borde säga) är ett problem. Vi är otroligt låsta vid att bli fler. Se dig omkring...den församling som växer i medlemsantal eller den pastor som drar mest folk är den bästa pastorn gör det rätta. Hur många gånger ar du lyssnat på talare/pastorer som har lyckats att bli stora trots svåra omständigheter och som har tips att ge dig så att även du kan lyckas i ditt sammanhang?
Ganska många gånger, tror jag. Är du inte trött på amerikanska superpastorer snart? Vad vet dom om din kallelse, din församling, dina vänner, din omgivning, ditt samhälle, din tro, osv.? Den enda fördelen med dessa superframgångsrika människorna är att vi andra kan bli uppmuntrade och påminda om att vi, trots allt, är med i det vinnande laget.

Jag undrar ibland om allt handlar om att vi faktiskt inte vet vad Gud vill med oss, att vi inte har en aning om vad han egentligen har för planer för oss och våra kyrkor, att vi inte hör ett jota när vi försöker höra Guds röst...och att vi innerst inne låtsas vara kyrka. Min spontana reaktion är att ju fler vackra ord och idéer och "strukturella förändringar" jag hör desto mindre av Gud har man hört...att allt är liksom det bästa vi kan hitta på tills vi ser nåt bättre á la the American superpastor.

Tänk om vi kunde göra det lite annorlunda.
Vi börjar med Gud. Han finns, är och vill exakt det som Bibeln tolkad av den historiska kyrkan säger. Punkt.
Sedan kommer vi. Vi är precis det som Bibeln historiskt tolkad säger att vi är. Punkt.
Gud och vi...inget annat. Ingen uppgradering eller omtolkning eller avmytologisering.

Hur skulle vi vilja göra och vara kyrka så att vi uppfattade detta faktum?
Vad skulle vi vilja göra för att kunna leva med Gud i vardagen?
Hur överkommer vi lättja, apati och likgiltighet?

Det jag tror är vår tids stora utmaning och möjlighet är att vi är mer eller mindre fria att forma den kyrka vi  tror att Gud vill ha för vår tid utan att börja trixa med själva teologin. Vi är helt enkelt för dåliga teologer för att börja i den änden. Den liberala teologvågen har svept fram över våra länder här i Norden i flera decennier och hur bra har det gått? Hur många lärjungar blir det när Gud "mirakulöst" ser ut/tycker likadant som dom själva och kristendomen blir till vackra rim på gratulationskort?

Nej, vi är inte bundna av statskyrka eller ett kristet samhälle eller en teologi som gör Gud i människans avbild. Vi behöver inte "Gud light". (Vem vill egentligen ha en Gud som är som vi?)
Vi är protestanter så det borde ligga i vårt DNA att forma nya kyrkor bättre anpassade för vår tid.
Jag tror att om vi vågar stilla oss från stressen att alltid hitta nya vägar och verksamheter att nå människor för Jesus och om vi vågar tro det som folk alltid har trott om Gud och människan och livet...och om vi funderar på hur vi vill nå och få gemenskap med Gud och inte våra egna avbilder...så är vi en bra bit på väg.

Vill vi verkligen ha en kyrka som den är och ser ut och gör idag? Är vi nöjda eller bara vana?

En vanlig rörläggare från Värmland-skyll den långa posten på han

Åkte till Sverige igår för att köpa ved. Hittade en kille på blocket som sålde ved till ett bra pris...halva priset mot Norge. Som vanligt. Så jag tog med mig grabbarna och åkte hem till den fria luften, i detta fallet den fria luften i Värmlands skogar. En idyllisk resa i svensk höstskog. På vägen hittade jag denna kyrka, mitt i ingenstans. Endast en statskyrka kan ha haft råd att bygga en så fin och stor kyrka mitt ute i skogen.

Spännande att se kristendomens historia ute i skogen. Snart blir den väl ett kulturminne.
Nåväl, vi kom fram till en, för ovanlighetens skull, pratglad rörläggare som även sålde ved. Vi pratade om det mesta under tiden vi trixade på två pallar ved på en gammal släpkärra. När han hörde att jag var präst sa han, som vanligt, "då är det bäst jag slutar svära". Ok.
Han var väldigt öppen om hur han tyckte det var bra att kyrkan i bygden (dvs. frikyrkorna, faktiskt) öppnade sig mer mot samhället med olika aktiviteter...inte för att han själv var särskilt intresserad. Som vanligt, igen, var hans motto ungefär "var och en får hålla på med sitt, det är ok för mig". Ok.
Det visade sig att den rörläggare här i Mysen som hade gjort vårt badrum nyligen var hans gamla lärling och vips kom vi in på vikten av att vara en ärlig hantverkare (vilket vår rörläggare hade varit). Denna medelålders rörläggare i Värmlands skogar (som även sålde ved) hade således en lång utläggning om vikten av god moral och etik i affärsvärlden och hur han hade samtalat med kända "kringresande affärsgurus" i Norge om just detta...att det är otroligt viktigt att moral och etik, tillit och ärlighet är A och O.

På vägen hem funderade jag på detta med moral och tro och våra liv. Denna man ska alltså bli en lärjunge, en kristen. Samtidigt kunde jag inte släppa tanken att "vad är den stora skillnaden på han och vad kyrkan vanligtvis predikar"? Är den enda skillnaden mellan han och en kristen att den ena tror på Jesus och inte den andra...men att allt annat är detsamma?

Jag funderade, och funderar , på detta. Vad är poängen med att bli kristen, ett kristet liv? Om en icke-troende lever moraliskt och bra och hjälper andra...vad är det egentligen för skillnad? En åsikt? En tro på Gud?
Jakob sa i sitt brev att tro att Gud finns är irrelevant. Luther tyckte Jakob hade fel och den Lutherska kyrkan tycker fortfarande det, på ett sätt. Det räcker att du är döpt och lever så gott du kan (med Guds hjälp, brukar man lägga till för sakens skull) så är du ok. Enligt en stor undersökning i Svenska kyrkan tror endast 15% på Jesus. Biskopens svar var att det inte är orsak till panik. Gud i vardagen är mer eller mindre en slags barmhärtig Samarit som vi kan vända oss till när vi behöver lite tröst/stöd/hjälp/kraft.

I ett sådant läge är rörläggare i Värmland helt ok. Pressad skulle han nog säga att Gud finns. Dessutom är han nog döpt. Han lever ett bra liv och försöker vara moralisk och etisk, till stor utsträckning enligt kristen grund (eftersom Svensk moral är färgad av kyrkan). Varför skulle en sådan man välja att aktivt bli kristen?
Vad är poängen med kyrkan och att bli en kristen om kyrkan, och i den naturliga förlängingen Gud, inte kan särskiljas från Röda Korset+Läkare utan gränser+Greenpeace+Amnesty+Unicef+SIDA?
Vad är poängen med att bli en kristen om det handlar om att tro att Gud finns och är snäll och leva goda liv?

Jag tror vi har blivit för Lutherska, ursäkta till mina vänner i Svenska kyrkan. Att bli en kristen är inte att vara döpt, leva moraliska liv och be en bön då och då när det krisar (eller tända ett ljus vid advent). Om det är så kan vi lika gärna ställa ljusbärare i våra shoppingcenter, klä ut oss i lite udda religiösa kläder och döpa folk på löpande band (lite som en brandförsäkring), dela ut lite tips (kanske via FB och Twitter) om hur våra svåra och tunga liv kan bli bättre om vi försöker be eller försöker lite X mer...och sedan gå hem.

Jag tror istället att det handlar om att något har hänt som vi måste ta ställning till, vare sig vi vill eller inte, ungefär som att olika länder i världen måste ta ställning till vem som blir president i USA eftersom det påverkar deras vardagsliv (typ alla som lever under drönarna i Afghanistan).
Det kom en gång en man som sa att han var kung över ett nytt rike (som maninte kunde se), att han var den profeterade räddaren från Gud som skulle rädda oss från en mystisk sjukdom han kallade för synd. Han föddes lite speciellt, levde och gjorde en hel del coola grejer (vilket märkligt nog hade ganska lite impact på folket), dog, och uppstod igen för att efter några dagar försvinna upp i himlen.

DET har hänt.
Vad gör vi med det?

Dom som var med gjorde ingenting förrän en händelse när en slags Ande kom från himlen och förändrade allt. Svart och vitt, natt och dag. Utifrån den förvirringen blev det 2,3 miljarder kristna idag. Utifrån det är jag i Norge som präst.
Jag tror att vi måste tänka helt nytt (nytt för oss, eller iallafall för mig) om vad det innebär att vara en kristen och varför människor måste bli kristna och hur dom kan bli det...samtidigt som vi behåller det kyrkan alltid har haft.
Vår (Dvs. Metodistkyrkans biskop) har pratat om Re:think church, ett projekt att tänka nytt. Jag tror projektet tänker mycket kring hur vi gör kyrka, dvs. formatet. Det är bra...men det krävs också att vi tänker nytt rent teologiskt och antropologiskt (mänskligt). Inte bara "hur" utan också "varför" och "vad".

Några tankar om abort

I Norge har debatten om abort kommit upp "på tapeten" igen...verkar det som. Man kan läsa om det här, http://www.vl.no/samfunn/clemet-etterlyser-apen-debatt-om-abort/. Det verkar som om olika människor har intresse av att ta upp abortfrågan till debatt från olika perspektiv och det tycker jag är bra.
Jag har ingen aning om vilka dessa grupper är som nämns i artikeln. Det jag förvånas över är att man är för fri abort men att man önskar att dom ska minska. Varför ska dom minska om det är helt ok att ha det fritt?Dessutom talar man fortfarande om att det enbart är kvinnan som ska avgöra om det blir en abort eller inte.

Det finns många studier på att männen till stor utsträckning också påverkas kraftigt av kvinnans val att göra abort, känslomässigt men också på andra sätt. Det kan man läsa om här, http://www.deveber.org/text/chapters/Chap16.pdf, och här, http://www.menandabortion.info/l0-aftermath.html, och här, http://health.usnews.com/health-news/blogs/on-men/2008/09/12/a-sociologists-take-on-how-abortions-affect-men. 

Varför har inte mannen något att säga till om...han var ju ändå med och såg till att det blev en graviditet?

Av olika anledningar blir den här debatten ofta infekterad. I Sverige är den fortfarande ganska dämpad men i USA är den såpass uppskruvad att den är en huvudfråga i presidentvalet. Det tycker jag verkar ganska naturligt. Ett modernt samhälle som bygger på alla människors lika värde kan inte samtidigt avsluta livet på ca. 36,000 foster/barn varje år (16,000 i Norge). Det är ett Alingsås om året som inte föds, eller ett Kongsvinger om året. På vilka grunder sker detta?

Jag menar inte att alla som väljer abort är känslokalla egotrippar. Jag känner människor som har gjort abort och som är mina vänner. Dom är riktigt trevliga. Däremot har jag otroligt svårt att förstå att man väljer att göra abort, särskilt om man har barn innan. En studie i USA har visat att 25% väljer abort för att dom inte känner sig redo för ett barn/ta ansvar för ett barn, 23% för att dom inte har råd och 19% att dom redan har alla barn dom vill ha eller har andra familjeansvar. (*Source:  Lawrence Finer, et. al, "Reasons U.S. Women Have Abortions: Quantitative and Qualitative Perspectives"  Perspectives on Sexual and Reproductive Health, Vol. 37 No. 3 (Sept., 2005) p. 110.).
Verkar det rimligt? Bra?

I Sverige kan man läsa följande argumentering. Är det någon mer än jag som har problem med följande formuleringar (mina tankar i fet stil):
"...en grundläggande värdering i vårt samhälle är att alla barn ska vara och känna sig välkomna. Det vore inte möjligt om kvinnor skulle tvingas föda ett barn som kommer att medföra negativa konsekvenser för henne eller för barnet själv. Allvarligt talat, om vi följer den logiken borde det vara tillåtet att avliva barn som efter ett tag inte är välkomna eller känner sig välkomna. Vad är "negativa konsekvenser" för henne eller barnet? Låter det inte lite omänskligt...att låta rätten till att födas ligga i händerna på en annan människas uppfattning och uppskattning av okända och framtida konsekvenser samt godtyckliga uppfattning av vad som är negativt? Vem avgör vad ett gott liv är, och hur "satt-i-sten" är det? Se följande klipp från uber-ateist Richard Dawkins http://www.youtube.com/watch?v=YWkJ6cZ0FY8.

Vissa människor menar att livet börjar med befruktningen. Och livet, säger de, är alltid okränkbart. Finns det någon vettig människa som säger något annat? Andra förlägger gränsen till "nidationen", när det befruktade ägget har fastnat vid livmoderväggen. En del hävdar att fostret ska ses som en fullvärdig människa vid "qvickningen", då modern för första gången känner fosterrörelser. Men alla sådana gränser är godtyckliga. Därför kan en rimlig ståndpunkt vara att fostret får ett ökat värde ju äldre de blir. Fullt människovärde kan det anses ha efter förlossningen. Hur kan detta verka rimligt för någon? Om ett barn inte får fullt människovärde innan det föds, hur kan vi då säga att barn som kan leva utanför mamman är en person? Alltså, ett barn kan  leva med medicinsk hjälp utanför mamman efter vecka 23...är det inte en person? Vilket människorvärde får vi i ett sådant samhälle? Kanske ett samhälle som Danmark där det snart inte föds någon med Downs syndrom...vilket uppenbarligen är en skymf och ett hån mot de som lever vanliga liv och har Downs. http://www.sydsvenskan.se/danmark/downs-syndrom-pa-vag-bort-i-danmark/

Före födelsen betraktas alltid moderns liv som mer värdefullt om en läkare skulle tvingas välja mellan kvinnan och fostret. En annan mycket rimligare ståndpunkt är att eftersom vi inte vet till 100% så tar vi inga chanser. Nuvarande logik och lagstiftning är detsamma som att avlossa ett vapen in i ett köpcentrum eller köra över ett människoliknande bylte på vägen. Hur otroligt ansvarslöst och radikalt är det att säga att "vi vet inte när livet börjar men vi väljer att avsluta det ändå"?
För att inte tala om när ett foster är en person. I Sverige är man död när alla hjärnaktivitet har upphört oåterkalleligen men ett foster är inte en levande person förrän det är fött, trots att hjärnaktivitet har funnits sedan vecka 28??? " http://www.nytimes.com/2005/06/19/books/chapters/0619-1st-gazza.html?_r=1&pagewanted=all

Det finns också följande fakta att ta ställning till: http://www.mynewsdesk.com/se/pressroom/jatilllivet/pressrelease/view/regering-kritiserar-abortnaemnd-barn-lever-efter-aborter-i-baade-norge-danmark-och-sverige-761787?utm_source=rss&utm_medium=rss&utm_campaign=Subscription&utm_content=pressrelease
Är detta värdigt ett modernt land?

Jag kan inte se att det finns några argument för abort. En människas möjlighet att välja är aldrig högre än rätten till liv. Jag förstår mycket väl att en kvinna (och en man) kan uppleva en graviditet som jobbig eller olyckligt time:ad eller svår. I de ytterst få fall där det handlar om svår sjukdom, incest eller våldtäkt (mindre än 0,3 % enligt studien ovan) är detta givetvis mångdubblat. Men poängen är att det handlar om ett liv...och ett liv kan aldrig avslutas på grund av att det uppfattas som en börda eller som olämpligt kommet eller som ett hemskt pris. Ett barns liv måste, i mina ögon, komma före mammans och pappans personliga åsikter och/eller hur lämpligt eller olämpligt det är. Ett barn är alltid en gåva. Ett foster/barn är ett liv, en person, och ska givetvis få leva oavsett i vilken stadie av utveckling det är. Att ta ett liv, dvs. ett mord, är aldrig rätt och aldrig bra.

Jag har hittills grundat mig på filosofiska och vetenskapliga grunder, men det finns ett Bibelord som passar bra in:

"Du har skapat mina njurar, du sammanvävde mig i moderlivet. Jag tackar dig för att jag är så underbart skapad. Ja, underbara är dina verk, min själ vet det så väl. Benen i min kropp var ej osynliga för dig, när jag formades i det fördolda, när jag bildades i jordens djup. Dina ögon såg mig när jag ännu var ett outvecklat foster."