En ärlig observation

Alla som befinner sig i Guds rike befinner sig i ett till synes underläge, i alla fall i Europa och snart även USA. Det som en gång var kristendomens starka fästen är idag mer eller mindre borta. Vi hör mycket och kan läsa mycket om hur den en gång så starka kyrkan fortfarande klänger sig fast i rampljuset eller maktens korridorer..att det fortfarande firas gudstjänst i Sverige när riksdagen öppnas t.ex.. Men ska sanningen fram så är det inte särskilt många ord och ännu mindre verkstad. Att vara kristen är helt enkelt irrelevant, förlegat och helt onödigt.

Jag är f.n. metodistpastor i Norge och har vuxit upp i metodistkyrkan i Sverige. Detta betyder att jag i hela mitt liv har levt i en minoritet, ibland en utskrattad minoritet. Jag kan inte minnas alla försök inom kyrkan till att nå ut och nå andra människor som inte gav några särskilda resultat, dvs. nya människor. Det är på ett sätt i kyrkan som det var i skolan. Jag var den enda som var kristen och fick aldrig komma på coola fester eller resor. Jag var inte populär eller efterfrågad. Det tog lång tid innan jag träffade andra med en tro på Gud och ska sanningen fram var den säkert lika svag och skör som min...och även då befann vi oss i en minoritet.

Som pastor är det samma sak. Jag lever fortfarande i en minoritet. Ingen är särskilt intresserad av vad jag har att säga i samhället. De som fortfarande kommer till kyrkan på en söndag kommer av och till men de är också i minoritet...och det är inte självklart att man kommer för att bli förvandlad till ett helgon.
Som pastor är detta självklart något som upptar de dagliga mentala övningarna om hur livet ser ut och går. Det är en daglig prövning att se tomma kyrkbänkar. Men även för en "vanlig" kristen är det en psykologisk prövning att alltid befinna sig i minoritet, i underläge. Varför håller man egentligen på? Är det så bra med Gud egentligen? Varför är det ingen annan som bryr sig? Hur ska missionsbefallningen bli verklighet i mitt liv?

Jag tror att det finns en (djupt) dold psykologisk ångest i kyrkan över att ingen egentligen bryr sig om det vi håller på med och att livet tycks fungera ändå. Vi nästan hoppas att människor ska hamna i en kris, för det kan vi hantera. Det är lätt att vara kristen eller pastor när katastrofen har hänt...men ingen vill tala om hur illa ställt det är med oss till vardags. Alla vill lyfta fram framgångssagorna, gärna på konferenser.
Det som räknas är resultatet i antal frälsta människor. Jag har aldrig hört en talare på en konferens som inte hade en fantastisk församling eller ett otroligt vittnesbörd...men jag tror nog att många trogna pastorer och lekmän skulle ha mycket att tillföra samtalet om kyrkans/kristendomens ve och väl. Lever inte de flesta kyrkor/församlingar och pastorer närmre misslyckandets område än framgångens? Är vi inte mer förtrogna med sorg, besvikelse och uppgivenhetens ständiga och stadiga knackningar på axeln?

Det finns ingen debatt i kyrkan kring att lyckas eller misslyckas som pastor, eller lekman heller för den delen. Vad är en god pastor? Vad är en god kristen lärjunge? Vad är en bra församling? Ingen vet...
Det som har hänt istället är att man ofta använder omvärldens metoder och måttstockar. Den som har många medlemmar vinner. Den som är trevligast vinner. Den som har störst kyrka vinner?
Ironiskt nog är det just då som pastorer i små församlingar brukar säga att det "är djupet, inte bredden, som räknas". Att antal inte är lika viktigt som allvar. Är man självkritisk kan man kanske tänka sig att man klagar bara för att man aldrig blir tillfrågad eller eftersökt.

Men jag undrar om det inte ligger något speciellt i att vi faktiskt är kvar. Kvar i vår tro. Kvar i vår kyrka. Antingen är vi extremt tröga eller för rädda och för fega för att göra något annat. Men det finns också en möjlighet att vi kanske bär på något så enkelt som att vi vill hålla ett löfte...och att det kan vara grunden till en ny början ut ur ångesten och in i befrielsen som bara Gud kan ge. Sa inte Jesus något om att älska honom är att följa/hålla hans bud?

Det är svårt att tro på Gud

Det är inte konstigt att det är svårt att tro på Gud och således inte konstigt att det inte är så många som gör det. Vi lever ju trots allt i en tid då de flesta inte tror på Gud i någon meningsfull betydelse.

Att tro på Gud och besvikelse hör ofta ihop för många. Jesus presenteras som fantastisk och underbar och livet med honom kommer att bli så mycket bättre än det var...men så är det inte. Jesus säger själv att livet som hans lärjunge, mer om det om en stund, sannolikt kommer att bli svårare. Många skulle säga att ett liv med Jesus som bara rullar på utan motstånd inte är ett liv med Jesus utan bara ett liv som alla andra, fast med lite andlighet på sidan. Som en extra sås till dina McDonalds nuggets. Trevligt men inte särskilt meningsfullt eller betydelsefullt.

Att vara en lärjunge till Jesus är för de allra flesta något obegripligt, inte minst på grund av att ordet "lärjunge" mer eller mindre har upphört att existera i det svenska språket utanför kyrkliga sammanhang (ungefär som ordet "frälst"). Men även om man skulle förklara vad orden betyder blir det inte mycket bättre, då lärjunge betyder någon som följer en annan. Det är liksom anti hela vår förståelse av hur världen fungerar. Man följer ingen annan än sig själv.

Detta är en del av varför det är svårt att tro på Gud. Att han inte syns eller hörs, att man inte kan verifiera honom i ett laboratorium eller att livet verkar fungera bra utan Gud är alla skäl nog för många att inte tro på Gud...men jag undrar om det inte ligger djupare än så. Jag tror att många inte tror på Gud, eller är besvikna på Gud, därför att det handlar om att man måste välja en helt annan värld och verklighetsuppfattning än vad man är van vid. Det var inte för inte som Gud själv i Jesus hade så otroligt svårt att kommunicera med oss människor. Vi är så annorlunda än vad vi var och är skapta till att vi inte ens känner igen vår skapare.

Om vi inte kunde tro på Gud när vi kunde se och höra honom och se honom göra mirakel och sprida radikal godhet...hur kan vi då tro på honom idag? Det är svårt...men det går om man vill.

När katastrofen kommer...(är Kyrkan och kyrkan bara till för katastrofer?)

...är kyrkan alltid redo. Eller hur?

Hon är katastrofernas bästa vän. Hon har lugn och ro i vårt DNA. Hon är fantastiska byggnader som i sig själva dämpar vår ångest och panik. Att sitta i en katedral är i sig självt en terapeutisk upplevelse. Att känna sig liten men samtidigt omsluten av något större skänker oss ro. Att se, eller sitta i, en gigantisk stenbyggnad som stadigt håller ut år in och år ut, oavsett vad som händer, är en gåva när livet rasar.
Varje gång vi kör förbi en kyrka, även om vi inte tror på något av vad kyrkan står för, ger det oss en undermedveten bild och upplevelse av något som aldrig brister, aldrig går sönder, aldrig lämnar oss och det är precis vad vi behöver.

Katastrofernas kyrka. Krisens kyrka.

Hon finns där när Estonia sjunker eller Breivik mördar eller en tsunami dränker eller ett gäng idioter misshandlar. Hon tar emot tända ljus eller blommor eller mjukisdjur eller tysta tankar och förhoppningar, hon hör alla tysta rop. Hon har en bänk att sitta på, ett kors att titta på, en Bibeltext att undra över. Ibland finns det en bild eller ikon att fundera över. Ibland ett vackert blyinfattat fönster.
Hon är som Gud själv, öppen och inbjudande men även allvarlig och avgörande. Man kan gå förbi henne men går man väl in kan man inte undgå att påverkas. Det är nästan irriterande hur hon avkräver ett svar eller gensvar utan att man egentligen har ställt en fråga. Man vill sitta i frid och ro utan att störas men kan ändå inte komma ifrån att ställas inför den största frågan av alla...finns det någon där?

Har kyrkan något att säga en människa som har allt? Vad ger man, som kyrka, en människa som har allt? När Europa, och framförallt Norden, har kommit så långt att man relativt sett har det bra så verkar kyrkan och Kyrkan minska i både inflytande och storlek. Finns det plats för en kyrka i välmående, rika länder? Kan Kyrkan tala in i människors liv som har allt de behöver...eller är kyrkan bara till för katastrofer och problem?

Vi står inför samma problem som den som ska köpa en julklapp åt mormor eller farfar. Vad ger man någon som har allt? En flashig men relativt ytlig och dyr present eller en meningsfull present, á la några träd planterade i Afrika?
För kyrkan, dvs. människor som tillsammans med Gud utgör Kyrkan, verkar det som om kyrkan antingen måste locka med moderna, fräscha och dyra produktioner för att människor ska över huvudtaget komma eller plantera träd i Afrika. Fråga vilken pastor som helst vilket som drar mest folk, en konsert eller en gudstjänst. Vad ger mest gåvor, kyrkans dagliga verksamhet eller en brunn i Nicaragua?

Det verkar tydligt att kyrkan har störst plats och möter mest människor i kriser och katastrofer. En vanlig söndag står de flesta kyrkor ganska tomma. Människor vill inte ha kyrkan och oavsett vilket skäl de gömmer sig bakom eller råkar finna bekvämt idag så återstår fakta att den absoluta majoriteten väljer att göra något annat än att spendera tid och energi i Kyrkan med kyrkan. Kvar finns vi in kyrkan som ensamma undrar om det är någon idé. Är det detta Gud tänkte med våra liv? Vad ska vi göra när Missionsbefallningen ekar i det ena örat och den allmäna Gud-apatin ekar från de tomma bänkar i det andra?

Hur känns det för Gud att de som njuter det bästa av skapelsen och jordelivet väljer att strunta i honom? Är han van? Är han arg? Ledsen? Vad tänker han om oss som står i Kyrkan och är kyrkan? Vad vill han med oss?

Vad finns det för likhet mellan Kyrkan och Nokia?

Båda två var "Herre på täppan" för några år sedan men nu befinner sig i marginalen och minoritet. 

Jag tycker om mobiltelefoner och måste erkänna att jag håller mig mer á jour med den mobila utvecklingen än vad som är normalt. Jag har en Nokia Lumia 920 och tycker den är otroligt bra. Den tar bland annat så här bra bilder...och det finns många likheter mellan Nokia och Kyrkan.

Ibland dyker det upp artiklar som refererar till detta och påstår att det finns slående likheter mellan de som tror på Apple (t.ex.) och de som tror på Gud. Det talas till och med om "the cult of Mac/Apple". Det är dock inte det enda fenomenet som vi kan se när det gäller hur vår tids religiösa reträtt från "marknaden" ökar lavinartat. I England har det också börjat dyka upp Ateistkyrkor där man samlas och träffas för att lyssna på föredrag om förnuft och vetenskap med sedvanligt kyrkkaffe efteråt...allt medan "vanliga" kyrkor står tomma.

Detta fenomen, att kyrkor står tomma, är ett väldigt uttjatat fenomen i våra nordiska länder. Alla inom kyrkans värld, men alltmer även utanför, vet om problemet. Vi har dragits med det i årtionden och fortfarande är det ingen som vet varför ingen kommer till kyrkan längre, eller varför allt färre tror på Jesus (enligt en färsk undersökning av Svenska kyrkan är det ca. 15% av deras medlemmar). Vi är samhällets Nokia. 

Nokia var en gång för inte så länge sedan den absoluta giganten på mobiltelefoner, ohotad och framgångsrik. Alla hade en Nokia och ser du på listan över de mest sålda mobilerna genom tiderna på är det 7 av 10 som kommer från Nokia. Idag är Nokia en spillra av vad det var och såldes nyss till Microsoft för en spottstyver. 

Kyrkan befinner sig i samma sits. För några år sedan var kyrkan i en unik position. Alla gick i kyrkan och det var kyrkan som var standard i samhället. Det var konstigt om man inte kyrkan. Alla var där och alla skulle med, med eller mot sin vilja. Kyrkan var norm. Idag är kyrkan också en spillra av sitt forna jag. Det som finns kvar, vackra byggnader som är värdiga bröllop och begravningar och dop, några uttalande om rättvisa och fred på jorden och några härbärgen och soppkök är jämförbart med Nokias 3,6% av marknadsandel. Vem skulle lyssna på kyrkan och komma på besök eller bli medlem på grund av en predikan eller en "aha" upplevelse från Bibeln idag när tillvaron bjuder på så många "iPhones", dvs. teknologiska upplevelser och stilrent, borstat aluminium? Vem skulle köpa en Nokia telefon utan pekskärm idag?

Samtidigt är Nokia inne i en gigantisk omstrukturering där just min telefon finns med. Man försöker hänga med på "smartphone" tåget och gör så gott man kan. Man har en vision och ett mål, man skaffar sig starka samarbetspartner och man hoppas att människor i allmänhet blir intresserade och köper Nokia telefoner igen...man är på gång.

Kyrkan är också i fart med att försöka hänga med och komma tillbaka...och det går ungefär som för Nokia. Inte särskilt bra, men man kan inte beskylla Kyrkan, vilket här är att läsa som den samlade kristenheten, för att ha legat på latsidan. Hon har prövat på i princip allt, ifrån att ändra på innehåll, tillvägagångssätt, metod, PR, struktur och modell. Om man är svensk eller norsk idag och är intresserad av Gud eller vill bli frälst eller vill bli född på nytt eller vill komma till himlen eller vill bygga en bättre värld eller vill få gemenskap eller lägga till en andlig dimension till livet så finns det egentligen ingen anledning att man sitter hemma...man kan hitta en kyrka som passar precis. Och ändå sitter folk hemma.

Det är nog detta som är så frustrerande för många i kyrkans värld...att vad man än gör så blir resultatet detsamma. Det finns alltid ljusglimtar och så även inom kyrkans värld. En och annan församling växer och människor väljer att välja Gud...men på det det stora hela ser det ut som om man fortsätter glida ut i marginalen. Om man bortser från alla invandrare som kommer till våra länder med sin kristna tro i bagaget och tillför både medlemmar och liv i våra kyrkor (för att se hur många icke-troende man når) så blir fakta ännu mörkare. Vad är då vår vision och strategi för att slippa irrelevansens sopptipp?

När allt vi har prövat så många olika sätt, i så många år och hört på så många inspiratörer och pastorer från USA som talar om för oss att "It was me, my wife, some friends and a dog. We walked around town, heard from God to go to a place and when we found it we prayed. After two weeks we had 200 people in an abandoned warehouse. Now we serve 4000 people every weekend", så kan man undra...finns det något vi inte har prövat? Måste alla församlingar bli "Hillsong" och döpa om sina barnaktiviteter till "Kids". 

Jag tror det är dags för nästa steg i Kyrkans evolution och strävan att finna sin röst, plats och identitet igen. Sluta försök. Lägg all vår energi och kraft, inte på att locka människor till kyrkan eller att övertyga dom om hur bra vi är och hur viktigt det vi tror är, utan på hur fantastisk vår Gud är, vilken sannhet och kraft det finns i ett nytt liv. Inte en "bunker" mentalitet, för vi ska leva som vanliga människor i den vanliga världen utan fördömande eller apati utan som Jesus...på väg till ett mål.

Om människor inte vill ha Gud så slipper dom, vilket är skräckinjagande kärleksfullt av Gud. Jesus sprang inte efter alla och berättade hur viktigt det var att dom gick i synagogan eller hur synagogan måste anpassa sig efter folket eller whatever. Han var på väg och människor kom till Honom. Kanske borde vi göra så?

Jag börjar bli mer och mer övertygad om att vi/jag måste sluta försöka övertala människor som inte vill bli övertalade, sluta locka människor som lockas av tusen saker och sluta vara bundna av hur en kyrka måste eller "alltid har" fungerat. Vi lever i en ny tid. Vi är Nokia och precis som Nokia måste vi stanna upp och se verkligheten. 

Den enda anledningen till att vi finns är att vi har mött någon som givetvis var levande. Denna person och detta möte kan ske på olika sätt och på många olika ställen och vid många olika tidpunkter, men det kan inte ske om vi hela tiden håller på att marknadsanpassa oss eller försöka hitta silverkulan som tar död på våra problem. Där är vi inte som ett företag. Vi är inte människors kyrka. Vi tillhör Gud.   

.

Resurrection!

Bloggen har återuppstått!

Viljan att skriva är tillbaka av outgrundliga anledningar...kanske beror det på en narcissistisk önskan om att nå en större publik, kanske beror det på att det är viktigt att ha ett utlopp för det som kommer in. Är det inte i diskussion och samtal som vi kommer vidare i vårt sökande efter information, svar och liv?

Den här bloggen heter "Tänk till och tro". Tanken bakom det är att vi måste tänka till innan vi kommer till tro (eller tänka för att kunna fortsätta tro). Det fungerar även åt andra hållet...att vi måste tro för att kunna tänka och förstå. Även den mest inbitne ateist tror på många olika saker och kräver inte en grundlig kalkyl över solens upp och nedgång varje morgon och kväll. Att sluta tänka bara för att man har kommit till tro är som att försöka komma till himlen och sedan sätta sig på en parkbänk när man väl är där.

För många är tro lite motsats till att tänka. Man "tror" liksom utan att reflektera över vad man tror och varför man tror det. Att tro är en slags övertygelse som man varken kan eller ska reflektera över. Tro är i det läget detsamma som en övertygelse, kanske med den skillnaden att man inte har kommit till tro genom noga övervägande utan mer genom en personlig och inre beslutsrunda. Trons grund är ett beslut som inte nödvändigtvis grundar sig på empiriska eller andra slags formler. Man tror, punkt slut.

Det är varken bra eller sunt. Hur kan man tro på något man inte vet eller förstår? Hur kan man fortsätta att leva som troende om man inte förstår vad det är man tror på, eller vem det är man tror på?
Kristna människor har ägnat mer tid än någon annan grupp människor i historien på att tänka och finna svar på livets svåra eller intressanta eller spännande frågor...men inte bara frågor och svar. Vi säger oss tillhöra en Gud som är en personlig Gud. Att lära känna denna Gud är en högst rationell och tänkvärd verksamhet, samtidigt som det är rätt logiskt att det inte är rationellt och tänkvärt som vi tänker oss. Vi och våra hjärnor är inte Gud, vilket är vår tids mest absurda missbedömning.
Men människor som har kommit till tro på Gud borde minst av alla sluta tänka. Bibeln lär oss att vi ska använda vårt sinne och förstånd till att lära känna Gud, skapelsen och våra medmänniskor. Vi är skapta för kunskap, både intellektuel och personlig.

Att tänka och tro hör således ihop, ibland i den ordningen men ibland omvänt. Vi inte bara bör utan ska, som kristna (eller troende), engagera oss i världen och svara på människors frågor, problem och glädje. Vi ska gråta med de gråtande, skratta med de glada. Vi ska vara i världen men samtidigt inte som världen...men vi måste tänka och tro. Vi har både lösning och svar, frågor och tvivel...men vi vet vad vi tror och varför vi tror det.
Att tro utan att tänka är inte en tro. Det är en lat eller feg eller ljum inre övertygelse i stil med en politisk partiövertygelse. Den är en åsikt man håller för sann...men det är inte vad kristen tro är.

Låt oss tänka tillsammans om kristen tro, vad det innebär att vara en kristen, och hur vi förstår vår värld och främst av allt, hur vi kan komma till en tro som är levande och sann, hur vi kan lära känna Gud som är både tro och vetande.

Efter en lång frånvaro...

Känns det intressant att börja skriva lite på bloggen igen. Kanske krävs det lite distans ibland för att få något att skriva om. Vi får se. Tanken är att det ska bli en hjälp till bättre disciplin. (Edit: ironiskt nog är detta försök två).

Det som drev mig till att börja skriva igen är att det inte finns så många utlopp för de tankar och funderingar man har som präst och människa som man kanske kunde tro. Vem vill prata teologi eller tro med en präst? Det skulle vara som att prata kvantfysik med en professor, obegripligt och ointressant för de allra flesta.
Därför är en blogg ett bra alternativ eftersom man/du kan läsa den i egen takt utan att behöva känna att de åsikter eller tankar man har är idiotiska.

Visst är det lite tråkigt att det är så. Skulle inte en präst vara den första man skulle vilja prata med om man hade funderingar eller tankar kring tro och teologi, filosofi eller etik? Som man så glatt säger i andra sammanhang, om livet? Visst beror det på vilken präst man talar om och självklart kan det vara så att många andra präster möter dessa frågor och funderingar från vanliga människor på löpande band. Det kanske beror på mig, vem vet? Saken är den att enligt min erfarenhet är det sällan pastorer och präster får teologiska eller filsofiska frågor från andra människor i vardagslivet, även om det självklart händer.

Samtidigt har jag märkt att det i våra tider har uppstått någon slags mental allergisk reaktion på svar. Den som ställer öppna frågor utan att ha några svar är klok och vis. Den som har svar ses som dogmatisk eller snäv. Att kunna svara på frågor som människor har utan att ge ett säkert svar har blivit en dygd. Att stå på scen och få folk att skratta och gå därifrån med en god känsla i magen är bättre än att man får ett svar på sina frågor eller en riktning utifrån sin förvirring. Det ska helst vara diffust utan att vara meningslöst. Man ska må bra och känna sig uppmuntrad av en präst. Man ska bli lite lätt utmanad att tänka lite längre, lite bättre.

Den fråga som jag funderar mycket kring just nu är varför ingen i våra nordiska länder verkar veta varför kyrkan inte växer (med några få, härliga undantag). Varför är det ingen som vet? Varför är vi inte experter på hur man kan få ihop vanlig kristen tro och en sekulär värld?

Det tål att tänkas på.

Vad vill du - forts. på tankar om kyrka och livet

Är det möjligt att tala om det kristna livets ideal och mål i ett Lutherskt/Nordiskt sammanhang (som innebär att genom dopet är det mesta redan gjort och det som återstår är att gå på gudstjänst och leva så bra det går). Är det möjligt att det kristna livet kan bli något annat än det vanliga livet plus lite andlighet, lite kyrka?

Jag är inte säker. Hela strukturen kring det kristna livet, syndare-möta Jesus-bli frälst-bli förlåten-uppleva Jesus närhet-det nya livet- helighet-tjänst och engagemang i Guds rike försvinner om det inte byggs på grunden av att man vill få ett nytt liv, att man vill bli frälst och leva med Jesus. Vill man så får man, sa Jesus.

Det är just detta. Hur skapar man en kyrka som gör att människor vill vara där och vill engagera sig? Kan den skapas om den redan finns eller måste det bli en församlingsplantering? Grejen med Jesus var att människor ville komma till honom. Visst, det var show och det var mirakel men det var inte bara det. Det var vanliga Jesus också. Lärjungarna fick ingen show innan dom hoppade på tåget.

Kanske är det för att jag är pastor i en liten församling där alla härliga människor har fulla liv. Kanske beror det på att människor, som inte är pastorer, är ganska nöjda med att ha Jesus som en del av "kostcirkeln". Bibelns språk om det ljumma kristna livet (och dess problematik) blir som bäst en uppmaning att göra och tro lite mer och bättre...att låta den religiösa delen av kostcirkeln bli lite större. Innerst inne är det helt ok att leva som vanligt, göra så gott man kan och gå till kyrkan på söndag.

Är det möjligt att ha träffat Jesus och sedan låta han bli en del av den vardagliga "kostcirkeln"?

En tanke som ledde till en annan

Alla pastorer värda namnet funderar mycket över hur deras församlingar mår. Dessutom funderar dom också på hur andra människor kan bli efterföljare till Jesus, eller åtminstone komma till kyrkan och kanske bli medlemmar. Lever man i norra Europa får man inte vara kräsen. (Ibland funderar dom på om dom själva följer Jesus eller bara "go through the motions", men ändå..). Åhörare, medlem, efterföljare. Vad är egentligen målet med vad kyrkan gör?

Att åka buss i Sverige är ett intressant fenomen. Det är tyst och alla tittar på allt utom varandra. En gång åkte jag buss och fick följande tanke: "Alla dessa människor ska alltså bli lärjungar till Jesus (på vanlig svenska alltså att leva för Jesus) men dom ska inte bli lärjungar som jag, inga exakta kopior. Hur ska det gå till?".
Detta är kyrkans uppdrag, eller alla samfund och lokala församlingars uppdrag. Alla svenskar (eller norrmän) ska bli lärjungar till Jesus. No biggie.

Alltså, det finns en organisation som har anställda människor för att uppnå ett visst mål. Plötsligt fick jag en tanke. Det var måndag kväll och som så ofta händer funderade jag på allt detta. Det som hände var dock att jag funderade på vad målet egentligen är för en människa. Vad är liksom max för ett liv med Gud? Vad har Gud för plan för ett liv? Hur ser Guds mål för en människa ut? När har Jesus plan och mål för mitt liv liksom inträffat?

Efter den tanken kom tanken om kyrkan och alla ingredienser i den (gudstjänsten framförallt). Är kyrkan, och kanske främst gudstjänsten, anpassad på ett sådant sätt att den leder människor fram till det som är Guds plan och mening med ett liv?

Den tredje tanken var att gudstjänsten är oftast formad kring tre saker eller kriterier. En bra gudstjänst är en gudstjänst  där pastorn gjorde bra ifrån sig, dit många kom och där musiken/sångerna var bra, i den ordningen. En dålig gudstjänst är motsatsen. Av dessa tre var det, naturligt nog, pastorns roll som jag fastnade lite för, framförallt genom predikan, pastorns (av många ansedda) centrala uppgift.

Den fjärde tanken var att "faith comes by hearing the Word", alltså att tro kommer/får man genom att höra ordet/Bibelordet. Detta har sedan Luther styrt hela tanken på gudstjänst, kyrka och det kristna livet. Visst, sakramenten lever kvar och har på papperet en central position men ska jag vara ärlig tror jag att för varje människa som upplever nattvarden som central i våra frikyrkor hittar jag 100 som tycker predikan är central.  Det verkar som om tro är det mål eller liv som kyrkan har bestämt är det liv och mål som Gud har för varje människa. Alla ska komma till tro. Alla ska tro på Gud.

Jag är inte så säker på att detta är en optimal lösning. Jag är inte så säker på att tro är slutstation, mål eller det som Jesus ville uppnå med sin inkarnation (alltså att han blev människa fastän han fortsatt också var Gud). Don't get me wrong, jag gillar verkligen att predika och tror att jag är rätt ok på det. Men kanske är det dags att hitta andra lösningar...för jag är inte säker på att "tro" är målet för det liv som Gud har för oss.

Fortsättning följer...men en aptitretare är tanken att om tro är målet så blir vår tro väldigt lätt rationell, intellektuell och andlig, mycket söndag men lite måndag, mycket kyrka men lite liv.

Vad är en metodistkyrka?

Under hösten har det mesta av mitt jobb fokuserat på vad det innebär att vara en Metodistkyrka. Vad är det som är signifikativt för en Metodistkyrka år 2012 i ett nordiskt land? Frågan är självklart påverkad av att det inte längre finns en Metodistkyrka i Sverige. Efter alla dessa år av årskonferenser och identitet är allt borta. En epok har gått i graven och det är inte utan att det känns lite svårt, även om man kanske inte kan precisera vad det är man saknar. Själv minns jag min uppväxt och hur tråkigt det var årskonferens (kan inte påstå att dom blev direkt roliga bara för att jag blev äldre) men också hur roligt det var att träffa människor från andra Metodistkyrkor eller att åka till USA på "Karavanen" och lära känna människor genom att dom var Metodister. Det kommer aldrig att hända igen. Aldrig kommer någon från Sverige att åka utomlands i kyrkans namn och träffa en annan GF:are.

 Identitet är något stort men samtidigt svårt att sätta ord på. "Vem är jag?" är en svårare fråga än man kanske kunde tänka sig. Klyschor fungerar fint på papper men inte på människor. "Följ Jesus!" eller "En kyrka för hela livet där mötet med Jesus förändrar dig, mig och världen" ser bra ut och låter bra men det ger ingen identitet (det gör inte "Open doors, open hearts, open minds" från Metodistkyrkan heller, för den delen). Det som ger identitet är känslan av tillhörighet. Detta är lite kontroversiellt för det betyder att vi är inte först och främst "jag". Vi är "jag tillsammans med andra". Detta är en grundfråga som ligger till grund för mycket av den oro och ensamhet som präglar vår tid. Om vår identitet ligger enbart i oss själva är det inte långt till att känna sig rotlös eller utanför (eftersom alla andra har sin identitet i sig själva är alla på ett sätt utanför). En kyrka som GF-kyrkan har inbyggd individualism, alla mot alla. Det ligger i begreppet "kongretionalistisk", att alla församlingar är sina egna och har valt att själva gå med i en större grupp, GF. En kyrka som Metodistkyrkan har en annan syn där tillhörigheten är social, dvs. den är "vi" innan den är "jag". Detta har både för och nackdelar men jag tror att en kyrka idag måste grunda sig på ett "vi". Människan är skapade i/till Guds avbild och Gud är tre i en, ett "jag" som är ett "vi". Jesus kan be till Fadern genom Anden och samtidigt vara en med dom. Det ligger i skapelsens kärna att "vi" skapar "jag".

Detta är något av vad det innebär att vara Metodistkyrka. Vi är ett "vi". Detta är något som inte kan ordnas på konstgjord väg. Vi är ett vi men vi blir inte ett vi bara för att vi är det. Paulus säger till exempel att även om vi räddade (från Helvetet) så ska vi jobba på vår frälsning. Att vara kristen är ingen åskådarsport. Nej, vi blir endast det vi är om vi är det i Jesus...och det kan man diskutera om hur bra det går.

En annan sak, förutom frågan om en kristen, kollektiv identitet, är att en Metodistkyrka inte är definierad av det yttre...vilket är lite ironiskt eftersom vi ofta lyfter fram just det yttre. Vi har en en Kyrkohandbok som talar om för oss hur vi ska göra det eller det, vi har gudstjänsthandböcker som talar om för oss hur vi ska fira gudstjänst, osv.. Men det är inte hur  vi gör och lever kyrka som gör oss till Metodister...det är vad vi tror som gör oss till Metodister.

Tänk dig, en kyrka som är så flexibel i hur den lever att den alltid är på samma nivå som samhället i hur den gör och lever sin tro men som samtidigt är så stabil och trygg i sin tro att den tror som den alltid har gjort.

Detta finns inte.

Många kyrkor försöker hitta sätt att vara relevanta på men jag tror dom börjar på två ställen som är fel på sina egna sätt. Det vanligaste är att man byter ut delar (eller allt) i den tro man har fått från historien eftersom man anser att dom inte "passar" längre. Ett praktexempel är debatten kring homosexualitet och kyrkans ställning till om det är synd eller ok. Jag har aldrig hört ett enda Bibelcitat som skulle stödja att 2000 år av doktrin ska ändras. Oavsett vad man tycker om homosexualitet så är det utan tvekan sant att kyrkan (med några signifikativa undantag) har valt att ändra på sin tro utifrån krav och påtryckning från samhället.
Det andra är att man gör som man alltid har gjort men man gör det lite bättre, lite coolare, lite mer "relevant". Man byter ut kyrkbänkar mot stolar, man byter psalmböcker mot Powerpoint, man byter ut kostym mot jeans.

Jag tror Metodistkyrkan har en unik position att bli en kyrka som är för 2000-talets värld, framförallt i min del av världen. Mer om det lite längre fram. Först ska jag fundera lite vidare över julen och fokusera på Maria. Hon har nog nyckeln till vår kyrka, vår tro, och vår vilja att följa Jesus. Tror jag.

Hemma

Var hör du hemma?

Jag tänker ibland på var jag hör hemma. Jag har flyttat ungefär 16 gånger på 15 år. Det gör att "hemma" är lite svårt att definiera. Jag har en god vän som säger att hemma är där han är just nu. Det låter bra men samtidigt har jag alltid haft svårt för det. Det ska liksom "kännas" hemma för att det ska funka. Det ska finnas minnen och en historia av att ha upplevt och delat livet tillsammans med dom man älskar för att det ska vara hemma.

För min fru och jag har denna plats fungerat som hemma under de senaste åren. En enkel sommarstuga nära ett grustag. Nu har den ett nytt tak, en kamin och en ny dörr. Små uppgraderingar som gör att huset inte rasar ihop.
Varför lägger vi pengar på ett gammalt hus? Varför lägger svenskar hundratals miljoner på att fixa sina hus, bygga till och kakla om? Jag tror det beror på ett inneboende behov av att ha en plats där man känner sig hemma. Man gör den så bra man kan för man vill ha ett bra hem.

Vid den här tiden på året är det många som tänker på advent. November brukar vara fruktansvärt grått och tråkigt. Man längtar efter adventsljusstakar, stjärnor och sånger från förr. Traditionernas högtid. Ingen som lever på våra breddgrader tycker det är fel med mer ljus och mys.
I kyrkans värld är det dags att återigen påminnas om att denna världen inte är vårt hem. Vi har inget hem oavsett hur ofta vi lägger nya tak eller minns varma sommarkvällar eller bygger till på altanen. Vi bygger och fixar och trivs och myser i varma filtar i skenet av adventsljusstakar...men allt det pekar på en annan verklighet, tror jag. Sanningen är den att vi inte har ett permanent hem här. Snart är vår tid här över och jag tror att vår nästan fanatiska fixering vid att ha ett gott och bra hem har attgöra med att vi har en inbyggd känsla, en för länge sedan glömd instinkt, om paradiset.
Länge har vi varit på vandring från vårt riktiga hem och på våra olika sätt försöker vi göra vårt hem till det hemmet. Bara en sån enkel sak som att vi har krukväxter och plantor hemma, att vi gör så vackra rabatter och trädgårdar, är indikatorer på att vi i vår själ minns Eden och försöker återskapa vårt första hem.

Ett helt samhälle existerar idag för att få oss att inte tänka på döden och vad som händer då. Till stor del tror jag att det beror på att vår värld a) är så fixerad vi vad den kan veta genom teknologi, och b) att teknologi inte vet någonting om livet efter döden, vilket ger c) således finns inget efter döden och då är allt egentligen meningslöst.
Om döden är slutet för alla och alltid finns det egentligen ingen mening med någonting. Författaren till "Predikaren" i Bibeln säger att allt är meningslöst...vilket stämmer väl in på en värld där döden är slutet. Forskning, mer eller mindre seriös, säger att människan behöver mening, arbete och kärlek för att må bra. Om det inte finns någon mening, som ateisterna säger, hur kan man då vara lycklig och må bra (utan att lura sig själv)?

När allt kommer omkring är det här med Jesus ganska enkelt. Jesus dog och uppstod igen för att vi skulle kunna få evigt liv med honom i Himlen...en faktiskt plats. Alternativet heter Helvetet och är en annan faktisk plats. Allt annat är egentligen oväsentligt i ditt liv. Vart är du på väg?