Att misslyckas är inte att missa lycka

Det är så lätt att tänka om kyrkan som vi tänker om allt annat och det är så svårt att liksom "räkna med Gud" även fast vi vet att vi borde. Gud blir ofta ett tillägg när vi talar kyrka och församling, som om han liksom fanns någonstans och kunde zappa en församling eller ett samfund med lite väckelse. Ingen tror att Gud är som jultomten men ändå tänker vi ofta så. Vi har problem och "snälla Gud, kan du inte lösa dom?". Eller ännu värre, att "om vi gör x så kommer det goda resultatet y att hända därför att vi gör Guds vilja".

Gud är ingen säljare.

Gud är ingen ordermottagare

Gud är ingen trollkarl

När ska vi lära oss att det inte handlar om oss och våra problem med våra samfund, oss själva, eller vad som helst? Det handlar om Gud. 

I vårt samfund passar ordet "misslyckande" väldigt bra in. På olika sätt och på olika platser och tider. Men för en kristen är inte världens definitioner användbara för när vi miss-lyckas innebär det inte att vi missar vår lycka. Kommer ni ihåg Peter? Han som i allra svåraste stund övergav Jesus? Han som blev gudomligt upprättad och bemyndigad att leda lärjungarna? 

Om det i hans avgrundsdjupa "misslyckande" fanns lycka så är vi likadana. I vårt stora misslyckande kan vi finna Jesus som ställer samma fråga till "misslyckade" oss som han gjorde till "misslyckade" Peter: 

"-Älskar du mig?". 

Det måste börja där och det är inget vi kan fabricera eller organisera fram. Antingen så gör vi det eller så gör vi det inte och tills vi inser att vi innerst inne egentligen har gjort mycket annat än det så händer ingenting. Vilket ger att när vi förstår, tror men framför allt lever i den övertygelsen och kärleken så händer grejer. Lite andlöst men då rakt inte utan Anden. Tvärtom.