Jobb

Jag drömde i natt att jag var lat och otillräknelig. Jag vet inte varför men jag tror det kan finnas ett samband mellan min dröm och hur jag ser på det här med jobb. En liten förklaring följer...

Det senaste året har jag varit med om att avveckla/lägga ner en församling i Sverige. Det är en ganska krävande process eftersom det är mycket känslor och mycket tankar som kommer och stör vardagslunken. Minnen från förr hemsöker medlemmarna och nästan per automatik förvandlas känslan av att vara "helt ok" i Guds rike/ögon till motsatsen. Man upplever att man har misslyckats och att man lider ett stort nederlag. 

Det finns många i sådana lägen som vill mjuka upp situationen eller linda-in-den-i-bomull. Man vill underlätta genom att säga att "det är inte så farligt". Det gjorde inte jag. Det är farligt och hemskt och sorgset att lägga ner en församling. Punkt. MEN, det betyder inte att det är ett nederlag. Poängen med kristendomen är att ibland måste något dö för att kunna ge växt. Ibland kommer inte segern förrän efter nederlaget...och är det då ett nederlag?

I samma veva upphörde Metodistkyrkan i Sverige att existera och nu sitter jag alltså på ett kontor i Mysen, Norge, som pastor i en metodistkirke. Allt detta låter som om det har varit mycket att göra, vilket också är definitionen på att man gör ett bra jobb. Den med mest möten och inbokade timmar i sin Filofax/iPhone vinner, eller hur? Är det inte så vi ser på det? 

Jag har en tendens att göra det iallafall. Jag vet att det inte är så men det är lätt hänt. Ironin i detta är det år som har varit låter som om det har varit mycket att göra för min del...men det har det inte. Det har varit ganska tomt i kalendern...för hur mycket finns det att göra i en liten församling som läggs ner i ett litet samfund som läggs ner i en liten stad?

Så det känns alltså inte som om man jobbar eftersom kalendern är ganska tom. Det är inte fullt ös hela veckan. Inga tågresor. Inga möten. Inga gudstjänster varje söndag. Vad gör man då om man är pastor? 

Nu är det givetvis annorlunda. Jag är pastor på 100% i en liten menighet i Norge och innan jag kom hit sa dom att "där finns det mycket potential" eller "där är det bara att skörda". Kalendern borde vara smockfull, eller hur? Plötsligt sitter jag på kontoret en tisdagsmorgon och tittar på kalendern. Den är inte full. Panik! Är drömmen sann? Är jag lat och otillräknelig? Sitter jag och dagdrömmer bort möjligheter och chanser att vinna världen för Jesus?

Visst är det möjligt att en kalender inte är full för att man är lat eller inkompetent, men det finns också en annan verklighet. Det finns något som jag kallar för "aktiv passivitet". Världen fungerar så att när kalendern är fullbokad så är man viktig och jobbar bra. När man reser kors och tvärs eller går på möten eller träffar folk hela tiden eller , för en pastor, pratar om Jesus med alla, så gör man det man ska. Man jobbar. Man gör skäl för lönen. 

Jag tror inte att Guds rike fungerar så. I Guds rike är kalendern inte ett bra mått på om man gör ett bra jobb eller inte. Självklart kan man inte sitta på ett kontor stirra in i väggen eller leka på Facebook (dock är en seriös närvaro i sociala medier mycket användbart i våra tider). Den äldre generationen sa ofta att man skulle eller önskade gå i "förberedda gärningar", ett Bibliskt uttryck som menar att man önskar gå där Gud redan har förberett marken. Det ligget något i det. 

Som pastor tror jag det är mycket viktigt att man inte stirrar sig blind på hur mycket man har att göra, eller om man redan har en full kalender att man funderar på om alla möten osv. är nödvändiga. Det finns ohyggligt mycket att göra och otroligt många människor som behöver höra om Jesus men det är inte säkert att jag ska göra allt själv eller när jag tycker att det borde göras eller på det sätt jag tänker mig. 

Jag tror det är viktigt att vara aktivt passiv som pastor, vilket betyder att jag är aktiv såtillvida att jag är extremt vaken och lyhörd för Guds ande, håller mig absolut nära Gud i bön och lovsång, tro och tanke samtidigt som jag är extremt vaken, alert och lyhörd för den plats jag finns på, de människor som finns här runt omkring mig och vad Gud önskar göra för att föra dessa två områden tillsammans genom mig men jag springer inte omkring och ser till att fylla upp min kalender med aktiviteter och möten.

En pastor är inte kallad att jobba i Guds rike. En pastor är kallad att befinna sig i Guds rike och förstå hur Gud har tänkt hämta/kalla/älska människor att "resa" dit och på vilket sätt han/hon kan vara en reseledare/guide för de människor som Han har kallat och som har hört, lyssnat och kallat på Honom/köpt biljett.

Om pastorn gör detta kan en kalender vara helt tom och pastorn kan ändå känna att han gör "skäl för lönen". Jag har den fördelen att jag precis har kommit till en helt ny menighet i en helt ny stad i ett helt nytt land. Då är det per automatik ganska enkelt att göra detta, speciellt när menigheten inte har ett fullspäckat schema som behöver en pastorsroll. Det tar alltid tid att börja om och starta på nytt, speciellt när allt är nytt, och då gäller det att ta vara på den gåva som en tom kalender är...men det är inte lätt.

En av mina kollegor här i Norge ställde en fråga till ledningen för kyrkan, som har satt upp väldigt ambitiösa mål för antal nya medlemmar/nya gudstjänstbesökare/m.m. per år för varje församling. Frågan löd. "-Var menar ni att jag ska göra? Var ska jag hämta/ta dessa nya människor? Ska jag ragga ateister?". Jag förstår hur kollegan kände sig. Det kan lätt innebära bilder av fullpackade kalendrar och fullt upp. Jobba på!

Men det är aldrig en pastors uppgift att skaffa fler medlemmar. Som Protestanter tror vi på det allmänna prästedömet, det är allas uppgift så att säga. Katoliker och Ortodoxa tror att det är Gud som skaffar fler "medlemmar". Jag tror att en pastors uppgift är dock främst att vara en guide, en reseledare, på den safari det är att resa i denna världen på väg mot Guds rike, ett rike som börjar här och slutar ovan där.

En lyktstople

Jag har fått en ny lyktstolpe att begrunda. Har du tänkt på det att det finns vissa ständigt återkommande bilder eller scener i din vardag. Varje gång du öppnar dörren för att gå ut på en promenad eller varje gång du  parkerar bilen på jobbet eller så. En "scene" (engelska) som med all sannolikhet är ganska trivial men ändå ger dig en viss känsla av att allt är som det ska.

Nu är det inte så att just lyktstolpar har en rogivande effekt på mig. Förvisso, finns det något mer svenskt än en gammal grå lyktstolpe med ett runt, vitt glasklot högst upp som avger ett ganska starkt vitt ljus som dock är dämpat av det strilande höstregnet? Hur lång var utredningen som kom fram till lykstolpens utformning? Hur många alternativ valde man bort på grund av det ena eller det andra...för så är det i Sverige. Ingenting inom kommunal och statlig regi lämnas åt slumpen. Allt ska utredas (ibland "utreds" det på julfester där heliumballongerna kostar 132,000:-...) och således ligger det en tanke bakom just de gatlampor vi har. Här är en annan lite större variant.

Det finns givetvis andra varianter också men min poäng är inte att gå igenom Sveriges kommunala gatlampor och deras design. Det jag tänker på är vad som händer med oss när något trivialt men ständigt återkommande moment i livet försvinner. Hur kan det vara så att ett super-trivialt inslag i vardagen kan få oss att känna oss lite hemma, lite som om vi är på rätt plats?

När jag bodde i Alingsås var det en belyst vägskylt som var min "scene" som jag såg varje gång när jag skulle gå ut med hunden, ungefär som den här. Den fanns liksom alltid där, helg som vardag, regn som uppehåll, vinter som sommar...och jag tror det är just det här med att någonting aldrig förändras som är grejen. Jag, som precis har flyttat till ett annat land där det mesta är helt nytt och där jag inte ens vet hur man gör om man behöver en Alvedon, upplever det kanske extra tydligt just nu. Alla som har flyttat utomlands vet vad jag menar, men även ni som har varit en längre tid på resa eller så i ett annat land kan känna igen sig. Man blir riktigt och innerlig glad och rofylld över att hitta ett välkänt ostmärke eller baconförpackning. När allt är nytt så är allt också lite okänt. Det betyder att man inte riktigt har koll på läget och att man är lite rädd, även om man inte vill erkänna det. Varför annars finns det "Chinatown" eller "Little Italy" överallt där emigranter har rest? Varför annars reser svenska midsommarstänger i Japan osv.? Man vill göra sig hemma där man är genom att göra där man är till hemma. Jag har saknat min "belysta vägskylt".

Kan det vara så att vi alla har en inbyggd känsla av att vi inte riktigt hör hemma här på jorden och därför försöker på så många olika sätt göra där vi är till ett hem, till något vi kan ha koll på och känna igen. Att den där inbyggda känslan eller nödvändigheten av att vi vill känna igen oss och känna oss trygga pekar på en verklighet där Gud är vårt hem?

Möjligt är det så. Vi längtar hem och tills vi kommer dit försöker vi på olika sätt göra där vi är till hemma. Man blandar inre och yttre aspekter, tryggheten i en bekant gatlampa med att kakla om badrummet eller dekorera med färger från vårt hemlands flagga, och försöker på olika sätt uppnå känslan av att "här hör jag hemma". Jag tror det är en nåd att kunna känna sig hemma men jag tror den nåden innebär att ibland så blir  vi påminda om att vårt hem här, och våra försök att skapa det, egentligen bara pekar på vår längtan att komma hem till Gud.

Resurrection!

Det har varit ett tag sedan den här bloggen användes. Det har olika anledningar varav de flesta har med kyrka att göra. När jag skriver det här sitter jag "på Mysen" i Norge istället för i Alingsås. Det här är min utsikt numera från mitt kontor och det hänger norska flaggor utanför entrén till kyrkan.
Med andra ord, mycket har hänt. Metodistkyrkan i Sverige finns inte längre och Metodistkyrkan i Alingsås finns inte som församling...snart. Vi har ett hus istället för en liten lägenhet och vi har några nya vänner istället för dom vi saknar därhemma..var det nu är egentligen.

Jag ska försöka dela min vardag och mina tankar med er om det som brukar intressera mig, dvs. tro och liv. Jag hoppas att ni får ut något av resan och att ni kommenterar flitigt och bra om ni vill. Det finns mycket att säga och skriva och tänka om att tro på en osynlig Gud i våra dagar. Jag hoppas vi kan urskönja något av honom genom denna enklaa blogg. Det borde gå.

Så återigen, välkommen tillbaka till min blogg och som dom säger här,
Ha' det!

Kan du be?

Jag läste nyss om en man som frågade en gammal vis munk hur länge munken bad typ varje dag. Svaret blev "-två minuter, men det tar mig 15 minuter att komma dit."

Jag förstår precis vad han menade och jag tror att många av oss innerst inne känner igen oss ganska väl i det svaret. Vi ber och vi ber men hur ofta upplever vi egentligen att vi ber till Gud allsmäktig och att han hör oss? Är det inte förvånande lätt att vi halkar in och ber precis så som Jesus sa att vi inte skulle be, dvs. vi rabblar en massa ord?

Hur många gånger på gudstjänster och i hemmen ber vi "Fader Vår", som står precis efter Jesus BUD att inte rabbla en massa ord, och just rabblar Fader Vår? Det är lätt hänt och vår samtid, som formar oss och som påverkar oss, hejar på. Vi tänker ofta resultat. Vi tänker ofta "cause and effect", dvs. orsak-effekt. Vi tänker bönesvar. Vi tänker prestation.

Ja, vad det än är har vi, du och jag, säkert väldigt lätt att hamna i ett rabblande när vi ber...för vi som lärljungarna undrar ofta hur man ber. Hur ber man?
Jag tror att bön är så avgörande att jag skäms för hur lättsamt jag hanterar den ibland. John Wesley sa att Gud gör ingenting utan som svar på bön. Är det verkligen sant? Tror du det? Jag är tveksam men jag är inte säker på att Wesley hade fel. Bibeln verkar peka på att bönens roll är högst central...och då framförallt inte bön hur som helst utom riktig bön.

Vad är då riktig bön?
Jag tänker på några olika saker, rent konkret. Bön tar tid. Bön är att vara tyst. Bön är att anta att Gud finns, hör och bryr sig. Bön är allvarligt. Bön är fundamental för ett gudomlikt liv. Bön är teo-logisk och teo-centrisk. Bön är ett sätt att leva i "dependancy", vilket betyder ungefär "i beroende". Bön är att böja sig. Bön är att vara radikalt öppen och ärlig. Bön är kommunicera med Gud. Bön är personligt men också kollektivt. Bön är alltid från en/mig men inte ensam. Bön är att be "Fader Vår" som om den vore ens egna ord. Bön hindras av min synd. Gud "hör" inte alla böner. Bön är helighet "en route".

Det här med Maria och jungfrufödseln

Ateisternas frågor får vänta. Nu i advents och jultid finns det mycket viktigare saker att prata om. Jag har under senare tid tänkt på det här med Maria och Jesus och kanske just själva jungfrufödseln. Den är kontroversiell och lite sådär pinsamt omodern. Många vill förpassa hela grejen till mytologins världs (=har inte hänt) även om den debatten var som hetast för några år sedan.
Man menar att det var liksom gängse norm på den tiden att skriva jungfrufödsel när någon otrolig människa hade fötts. Ibland omnämns romerska kejsare som "jungfrufödda" för att liksom införliva dom med tanken på deras gudomlighet. Lukas och Matteus ska alltså ha gjort ungefär samma sak fast med Jesus. Dom "skrev upp" hans födelse och gjorde den spektakulär för att liksom understryka hur fantastisk Jesus var. Lite fusk. Lite ljug. Lite "poesi". Lite "myt".

Jag förstår faktiskt inte dom som har problem med jungfrufödseln. Vad är liksom problemet? Varför ska vi betvivla att den har hänt? Vad är argumenten? Är en jungfrufödsel mer trolig då än nu...och vilken kunskap skulle vi ha som dom inte hade då som skulle göra en jungfrufödsel lättare att tro på?

1. Vi kan då rakt inte säga att "den är så overklig och så osannolik att det är mer sannolikt att Maria ljög"...för då utropar vi oss till Gud allsmäktig som bestämmer vad som är rimligt att tro på eller inte. Tro på Gud, ja, Gud själv för den delen, är inte rimlig eller sannolik.
2. Det finns dom som säger att Lukas (och Matteus) så gärna ville använda profetian från Jesaja att dom liksom knixade till det så att alla judar skulle bli övertygade och omvända sig till kristendomen. Men hur bra gick det? Var någonstans kan vi läsa att judarna flockade sig till den kristna tron i sådana mängder som en sådan uppfyllelse av en sådan mirakulös profetia hade slagit in? Visst, tusentals judar kom till tro på Jesus ganska tidigt men inte var det på grund av jungfrufödseln, eller?
3. Att säga att Jesus fick en jungfrufödsel av några författare bara för att Jesus skulle få ett coolt rykte är i mina ögon väldigt svagt som argument. För det första skulle det göra Maria till en första klassens lögnare som inte hade några problem med att dokument förknippade med sin son skulle ljuga på just den punkten. Hon som var där vid korset och som såg den uppståndne Jesus skulle alltså helt coolt ha varit ok med att Jesus födelse var en fejk?
I samma veva måste vi också baka in att Lukas och Matteus inte är pålitliga författare utan hittar på när det behövs. Hur bra känns det? Är det verkligen sund textgranskning och teologi? Har Lukas, i alla sina detaljer, visat sig vara en lögnare? Hur kunde Lukas och Mattues evangelium överleva samtidens kritik om det innehöll fantastiska sagor som aldrig hade hänt?

Vad händer om vi tar bort jungfrufödseln ändå, oavsett skäl?
Vi får en Jesus som inte är Gud utan människa (och då en lurendrejare och lögnare och ond).
Vi får en lögnare i Maria, eller iallafall Lukas och Matteus eller ängeln Gabriel.
Vi får 2000 år av kyrkohistoria fejkad.

I mina ögon är det alldeles för magstarkt att upphäva jungfrufödseln, som många gör. Oavsett hur sannolikt det är så förefaller det mig inte speciellt kontroversiellt att Jesus föddes av Maria och den Helige Ande. Det finns betydligt konstigare saker att tro på i kristendomen, t.ex. att Gud tycker om oss, som jag tror på.


PS. Varför var Jesus så glad i namnet "Människosonen" om sig själv? Är det inte uppenbart för någon som är född av man och kvinna? Är det inte "rimligare" att tro att Jesus ville understryka att trots sin ovanliga tillkomst (dvs. avlad av Helig Ande) så var han också människa?

Vad är målet?

Jag har tänkt på det här med mål ända sedan jag läste en recension av en mobiltelefon. Telefonen fick betyget "världens bästa mobiltelefon - 9/10". Hur tänkte dom då? Vad krävs för att få en tia?

Jag tror det är samma inom kyrkans värld. Vad är målet för våra verksamheter? Vad siktar vi på? Mycket av den förvirring och politiska maktstruktur-tävling som finns skulle kunna förbigås om man hade målen utstakade och klara. Nu finns det såklart ett mål som alla är överens om eftersom det är så uppenbart och så omöjligt att förneka, det där med att göra alla folk till lärjungar...men det förskjuter bara problemet för ingen kan fingera vad en lärjunge är.

Vem kan förklara för svenska frikyrkor vad och hur en lärjunge ser ut? På vilket sätt är en lärjunge annorlunda? Handlar det om beteende eller övertygelse eller investeringar eller språk eller klädsel eller musikstil eller ??
Det låter fint att alla församlingar får bestämma det själva men i verkligheten betyder det att alla beskrivningar är ok...och det kan väl ändå inte stämma? Någon måste väl ändå bestämma vad en lärjunge är? Eller?

Ett populärt sätt att lösa denna omderna gåta är att säga att man vill hjälpa folk att "följa Jesus". Själva följandet/lärljungaskapet är upp till var och en. Man kan gå åt vilket håll som helst men det är ok bara man följer sitt hjärta. Typ.
Ett annat sätt skulle kunna vAra att komma överens om vad det innebär att följa Jesus, vilka konsekvenser och följer det får och sedan fostra det. Denna lösning bottnar ju i att det finns en historisk kyrka som av uppenbara skäl har uppstått ur en grupp människor som har upplevt liknande saker i mötet med Jesus och efterföljandes. Kristendomen har aldrig inneburit att frälsta män och kvinnor plötsligt blir mer promiskiösa eller lata eller slösaktiga. Det finns en tid och en historia att se på när vi funderar vad som händer med människor som möter Jesus. Kanske kan den lära oss något?

To wait or not to wait

Jag tror att väntan är nära förknippad med perspektiv. Att vänta är för en modern människa nästan otänkbart. Om inga elektroniska leksaker får användas är den moderna människan i helvetet. Minst. De värsta rubrikerna kommer när SJ är försenade några timmar ute på landet utan 3G. Panik!
Själv är jag inte heller särskilt bra på att vänta. Jag har blivit van vid att allt ska gå smidigt till, gärna efter min tidtabell och helst även efter mina önskemål. Hur länge klarar jag av att vänta tålmodigt utan att ta upp Androiden? Inte så länge kan jag erkänna.

För tillfället går jag i väntans tider och då menar jag inte julafton. Jag väntar på ett mycket stort besked om min och min familjs framtid. Det innebär mycket väntan och det är svårt. Väldigt svårt. Men jag inser nu att det här med att vänta är väldigt nyttigt. Att vänta på något i denna världen efter något som hör denna världen till ger mig tillfälle att komma ihåg att hela mitt liv är egentligen en enda lång väntan på att få möta Gud. De första kristna trodde att Jesus skulle komma tillbaka när som helst och således var de väldigt fria i sitt liv som troende och väldigt modiga. De var liksom inte läge att börja käbbla om småsaker när Jesus strax skulle komma tillbaka. Perspektivet var på Jesus/Gud.
Mitt perspektiv blir ofta lidande när fokus ligger på väntetider. Jag fokuserar på mig själv och andra blir ofta föremål för mina mindre trevliga eller särskilt uppbyggande tankar. Tänk er en bilist som aldrig kör ut i en rondell så förstår ni.

Som kristen måste mitt perspektiv alltid istället vara ett väntans perspektiv. Längre. Bortom mig själv. Utan schema eller tidsplan. Ett tidlöst perspektiv.
Den uppenbara risken är att det betyder by default att jag inte är den som bestämmer. Det är det jag väntar på som bestämmer och som upptar, eller borde uppta, hela min uppmärksamhet. Hur lätt är det i dessa Alfons Åberg tider? Inte så...

Jag väntar ju på Gud...och medan jag väntar på honom är jag äkta man, pappa, präst och vän. Det finns mycket att göra under tiden men att leva som kristen är att leva i ett annat land och bara vara på besök här. Jag är här men ändå inte. Jag är tålmodigt upptagen med att leva ut bönen "Låt ditt Rike komma" och jag väntar tills Gud gör det han har tänkt göra...genom mig och genom alla som hör till honom. Det är inte så flummigt som det låter. Det är att göra som Jesus...han var väldigt aktiv och upptagen men han väntade hela tiden på Jerusalem, på Faderns vilja, på att vi skulle förstå det rätta perspektivet. Wait for it.

Svar på ateisternas fråga 3...och 4 andra saker.

Så här lyder fråga 3 från ateisterna: 3. Why does the Bible routinely depict God as manifesting himself in dramatic, unmistakable ways and performing obvious miracles even before the eyes of nonbelievers, when no such thing happens in the world today?

Svar: Här finns det ett ganska kort och bra svar:

För det första visade sig knappast Gud rutinmässigt. Dock är mirakel och uppenbarelser av Gud (på ett övernaturligt sätt) en grundpelare i Bibeln och kristen tro. På ett sätt är det helt enkelt omöjligt för oss att veta varför Gud inte gör något idag som han gjorde då. Vi kan däremot spekulera baserat på vad Bibeln och Jesus säger om detta.

Jesus, som på alla vis var den starkaste och mest påtagliga uppenbarelsen av Gud (bl.a. genom sina många fantastiska underverk under kort tid i en begränsat geografiskt område), sa en gång att hans mirakel hade som syfte att peka på honom. Trodde dom inte på vad han sa och gjorde så kanske folket skulle tro på honom eftersom han gjorde mirakel. 

Människan har dock visat sig extraordinärt usel på att se Gud eller följa Gud eller älska Gud bara för att Gud har uppenbarat sig mirakulöst genom historien. Den kanske mest dramatiska uppenbarelsen, i eld och rök och röst fallandes från himlen så att berget Sinai började brinna, gjorde ett mäktigt första intryck men det dröjde inte länge förrän folket dansande runt en guldkalv eftersom de tyckte att det dröjde lite för länge när Moses gick upp på berget och talade med Gud. 

Av det kan vi tänka oss att Gud helt enkelt inte har så många möjligheter kvar att få oss att förstå att han finns eller vem han är. Jesus var och är liksom den bästa och lättaste han kunde "göra" för oss och om vi inte tror på honom så finns det liksom inga alternativ kvar. Det är också relevant att komma ihåg att Gud inte är speciellt intresserad av att vi bara tror att han finns (det gör demonerna också) utan är istället väldigt intresserad av att vi tror att han finns och har en personlig relation till honom genom tro av nåd...och det är visioner i skyn svåra att ordna.

...och så fyra andra saker. Jag tror det är viktigt att vi ibland stannar upp och erkänner för oss själva att även om vi är bra på mycket och vill tycka om mycket så är det vår uppgift att använda vår tid och engagemang på vissa saker. För min del har det blivit fyra stycken områden. Jag återkommer alltid till dom och jag känner starkast för dom. Jag tror jag ska försöka satsa på att bli bättre och visare och heligare genom att fokusera på just dessa fyra områden. De är:

1. Heliggörelse eller helgelse - detta är den kristna trons mål...att bli som Jesus. Hur blir man det? Vad betyder det? Är det möjligt?

2. Apologetik - att förstå och ge svar på min tro. Alltid defensivt. Alltid med kärlek. Alltid ödmjukt.

3. Ondskan - hur kan en god och allsmäktig och allvetande Gud existera när det finns så mycket ondska i världen. På ett sätt en del av punkt 3 men ändå inte. Det är så stort och övergripande att det krävs en egen punkt.

4. Epistemologi - mitt intresse för hur vi kan veta något över huvudtaget...baserat på Jesus ord om att han är sanning och vilka konsekvenser det får för hur vi vet något och vad vi kan veta. Också ämnet för min (förhoppningsvis) kommande doktorsavhandling.

Dessa punkter skrev jag egentligen mest för att jag ska bli påmind om dom själv. Det är viktigt i vår värld av sociala media att fokusera sig och välja bort andra saker som möjligtvis är bra men inte nödvändiga. Alla har en uppgift och plats att fylla. Jag tror att dessa är mina.

Hearts and minds

Dom som har mött Jesus träffas över tid och rum; träffas i det kollektiva minnet hos alla dom som har vandrat denna jord i svunnen tid.Gud skapade en organism så att hans ord aldrig må dö ut och hans ord alltid ska uttalas. Kyrkan heter den. I varje tid har den kämpat med minnesförlust och förnyelsens lust och fägring; med den förstelnande byråkratin och den förtappade egenvandringen. Så även i vår tid.

Den är annorlunda, Kyrkan. Hon har överlevt allt ifrån trolöshet till flagrant heresi och regelrätt förkalkning och står fortfarande kvar. Hon är stor och mäktig men började inte stor och mäktig. Ingen bjöd henne till fester och möten. Ingen lyssnade på henne. Ingen brydde sig om hennes smutsiga och stilla rörelse i marginalen.
Efter en tid blev den till besvär. Pekade ständigt på samhällets falska fanéer och mörkrets lögner om makt, sex och pengar. Pekade på ett nytt liv. Pekade på dom och kärlek, nåd och straff. Pekade på Jesus. Pekade på korset men ännu viktigare en tom grav.
Men pekade med nya liv och nya handlingar och nya värderingar som världen aldrig förr hade sett. Pekade lite tamt och kanske lite osofistikerat med förändrade liv. Pekade med sitt firande och älskade av en gudman som dog och uppstod. Pekade med sitt nattvardsfirande och sina böner. Pekade med sin absoluta trohet mot Jesus och Gamla Testamentets Gud som samma. Pekade även med historiens absolut smartaste argument och mest rationella och logiska sätt på att deras tro var sann och riktig.

Dom dog eller förvisades eller torterades eller fängslades eller tystades eller hånskrattades åt. Höjdpunkten kom under den Arianska eran. Den gamla tron ansågs förlegad och omöjlig att hålla i ett nytt samhälle. Kyrkan hade blivit en politisk makt att räkna med och det fanns många som ville räkna. Plötsligt gick biskop och kung hand i hand. Plötsligt var fokus makt och inflytande genom strukturer. Den sanna gamla tron landsförvisades och ersattes av nya kläder, nytt språk och nya sätt.
Den som gifter sig med sin samtid blir snart en änka och efter ett tag föll den nya tron för tidens tand. Mot all förmodan fanns den gamla tron kvar, bland folket...i marginalen...för dom som har träffat Jesus dör aldrig bort. Även i mörkaste stund när allt ser förlorat ut och människor våldför sig på Guds kyrka finns den alltid kvar. I marginalen. Hos folk. Guds rike är alltid i människor men aldrig av människor.

Det är i vanligt folk som kyrkan lever och rör sig och är till. Det är genom Anden som kyrkan vinner vanliga människors hjärta och sinne. Det som en gång hände. Det som en gång berättades vid lägereldar, vid kajplatser och på restauranger lever alltid vidare för i berättelsen finns liv, ett liv som inte kan fuskas eller fejkas. Som varken kungar eller biskopar kan ordna till. Som inte den mest vältalande heretiker kan väcka. Som inte den mest välputsade publikationen kan se till. I den gamla berättelsen finns liv och när vanliga människor ser det livet levt stannar dom upp...för samma Ande verkar även i dom.

I vår tid är vi tillbaks där vi började fast med vissa förändringar. Även om vår tid på många sätt är radikalt annorlunda än andra tider...är den på det viktigaste sättet precis densamma. Den är full av vanliga människor. Dom finns där, bakom alla fanatiska "hyper" och "moden" och Twitterfierade utkast och ser sällan Andens varsamma och vilande hand i sina liv...Han som är väntades på rätt tillfälle, rätt kristen.
Det gäller att vinna människors heart and mind för bägge krävs för frälsning. Heart and mouth är heart and mind. Det gjorde Jesus en gång och det gick rätt bra även om det fick en till synes usel start.
När inkarnationen tillåts hända i oss och när vi har våra "Maria" ögonblick blir världen lite mer frälst och Anden får ytterligare en möjlighet att plugga in sina skapelser i livgivande kontakter. En del av oss som har träffat Jesus lever genom att göra, andra genom att berätta och andra genom att förklara. Oftast i marginalen. Oftast genom att låta Gud forma oss lerkärl som vi är.
Alla lever i Honom och alla lever i en ny kärlek, i ett nytt rike, ett nytt liv...ett liv som inte kan förklaras och som är helt vrickat (kan Bergspredikan make sense på jorden?) såtillvida det inte handlar om att leva i ett nytt rike fastän fötterna fortfarande sliter på denna jordens mossa och sand.

Vilket är precis vad det gör.

Förr i tiden sa man "-Come Hell or high water!".
Nuförtiden kanske vi får säga "Come Hell or reklambyråer!"

Svar 2 på ateisternas frågor

Frågan handlar om det är rimligt att påstå/tro, som Bibeln gör, att ett fel eller en synd kan bli förlåtet genom att skulden magiskt överförs till en oskyldig person...att således straffa en oskyldig person för någons annans skuld/fel.
Svar: Det är en bra fråga. Frågan om det är rimligt att tro det eller inte är alltid lite lurig (vem avgör vad som är "rimligt"?) men låt gå. Är det ens möjligt att förstå, än mindre att det är rimligt, att en oskyldig person kan försona en skyldig person? Kan jag ta på mig din skuld? 


Låt oss ta några exempel från vanliga livet:
1. Bosse är skyldig SIBA 3000:- för en TV. Kan hans kompis Sven betala hans skuld till SIBA?
Svar: I det här fallet är det ganska enkelt. Visst kan Sven betala Bosses skuld. Sven är "oskyldig" till Bosses skuld men betalar av den av ren välvilja. Problemet är att även om exemplet visar att det fungerar rent principiellt är vår synd lite mer komplicerad än ett lån till SIBA. Bland annat därför att vår synd inte är en mätbar "sak". Vår synd kan inte mätas med kronor, klockan eller kilon.


2. Sven är och handlar. Han ser Emma stjäla hans olåsta cykel utanför affären. Kan Pia, som just gick förbi, ta på sig Emmas skuld?
Svar: Nu är det lite mer komplicerat. En lagbrott har inträffat och lagen säger att den skyldige är den som ska straffas. En Pia kan med all sannolikhet inte straffas även om hon erkänner eftersom Sven såg att det var Emma som stal cykeln. 
Ibland kan en förälder dock vilja ta på sig barnets straff. Då blir saken lite annorlunda. Om Emma var Pias lillasyster som riskerade ett långt fängelsestraff om hon åkte fast (och hon själv bara riskerade böter) vore det kanske möjligt att övertala Sven om att låta Pia ta straffet. Problemet är ju att Emma fortfarande är skyldig, möjligtvis till två brott. Nej, vår synd, om den ses som ett lagbrott, kan svårligen förlåtas genom att en oskyldig dör i vårt ställe.


3. Peter är gift med Eva. Peter bedrar Eva med Lisa. Kan Eva ta på sig Peters skuld?
Svar: Ibland händer detta i verkligheten. En kvinna (eller en man) tar på sig skulden för att partnern har varit otrogen. Det är i det fallet inte sunt eller särskilt bra men det händer. Men det är kanske lite så Gud gör med oss människor i Jesus. Vår synd mot Gud är först och främst valet av en annan, att ha brutit relationen med Gud, och även om han vet att det inte är hans fel är det han som måste ta initiativet. Vi har ju valt bort honom.
I fallet med Gud och oss är det också så att vår otrohet leder till döden för oss själva eftersom endast genom vår relation med Gud har vi liv. Kort sagt, efter Eva och äpplet dör alla människor. Häng med nu: 
Eftersom relationen måste återupprättas eftersom Gud är fullkomlig kärlek och kärlek aldrig ger upp krävde Guds själva essens att människan och Gud skulle återförenas. Detta var dock inte möjligt eftersom människan i sig själv var, och är, oförmögen att vända sig tillbaka till Gud (en skillnad mellan vår otrohet mot andra människor och mot Gud. Mot Gud är den evig, från vårt perspektiv.). Detta är också uppenbart i Gamla Testamentet där vi fick klara instruktioner om hur vi skulle gå tillväga och se hur det gick...
Gud gjorde då det otroliga. Han blev människa och gick hela vägen in i döden och ut igen för att liksom vända alla kort rätt igen. Han gjorde det möjligt att för dom som litar och tror på honom, som dog i vårt ställe, kan relationen med Gud bli återupprättad...eftersom relationen med Gud bröts genom otrohet kan den helas endast med Gud och i trohet.


Ett kort svar på en svår fråga. Då blir det så här. Det är därför tro är så otroligt viktigt. Endast genom vår tro blir vi räddade från döden, den eviga skiljelinjen mellan oss och Gud.