Kyrkans två ansikten

Jag var på gudstjänst i helgen och satt i kyrkbänken i en mycket gammal svensk kyrka. Åldern kunde tidsbestämmas med hjälp av kyrkbänkens o-ergonomiska utformning. Vad var egentligen tanken med en obekväm bänk, för den måste ju ha gjorts sådan med flit?

För min del är det lite lyx att gå på gudstjänst utan att medverka, i den mån att jag får tid över att reflektera över olika saker som kanske inte har just med gudstjänsten att göra. Denna gången kom jag att tänke på kyrkans två ansikten, eller två fokus. Inåt och utåt som några frikyrkan brukar säga.

Jag vet inte om det är för att allt blir så mycket lättare när man bara har två svar att välja på eller om det är något annat men vi ser allt oftare i vår samtid att det handlar om en polariserad bild av saker och ting...och såklart den utbildade och upplyste samhällskritikern som önskar "något lite mer nyanserat", men vi hoppar över honom eller henne nu.

Kyrkan har alltså två ansikten. För den invigde kallas dom ofta för "konservativ" och "liberal". För andra heter det "gammaldags" eller nyskapande". Ytterligare några tycker om begrepp som "progressiv" eller "evangelikal". Oavsett vilka ord vi använder så är det ofta så här i kyrkans värld, på gott och ont. Bibeln är full av motpoler, läs Johannesbrevet bara så får ni se. Där är det ljus och mörker, liv och död, gott och ont.
I dagens fixerade och ytliga samhälle handlar det oftast om en kyrka/kristen är för eller emot homosexualitet...eller kanske abort (men där är nästan all svenska kyrkor rörande, och tragiskt, överens). Om det är någon som orkar kämpa sig igenom den frågans emotionella minfält och vill föra en saklig debatt så välkommen att avlägga en kommentar på denna blogg så ska jag försöka delta.

Men det jag kom att tänka på där under den ganska tråkiga gudstjänsten, dessvärre, kom jag att tänka på att kyrkan också har två andra ansikten än just vad vi tycker i moral och etik frågor. Vi är en organisation som dels ser andra människor runt omkring oss. Horisontellt. Men vi är också en organisation som ser uppåt mot Himlen och strävar med att se Gud. Vertikalt.
Bibelordet säger till oss i kyrkan att vi ska fästa blicken, och tanken, på det som är "där ovan". Många gånger glömmer vi bort det och kör fast i det som vi ser runt omkring oss. Vi går igång på klimatfrågan eller jämlikhetsfrågan eller rättvisemärkt kaffe frågan eller flyktingfrågan och kör igång. Andra satsar det dom kan på frågan om kyrkans världsliga renhet och trohet mot Gud. Allt sedan Luther så tragiskt spikade upp sina teser har detta varit en heltidssysselsättning för många. Kyrkan måste bli perfekt och sann och trogen och allt.

Men idag vill jag bara komma med en enkel uppmaning. Allt det där "horisontella" är inte det kyrkan i första hand ska hålla på med. Det finns det många andra som gör och ibland lika bra eller bättre än vi. Det ingår men det ska inte vara vårt första eller största fokus. Vi måsta träna oss på att låta blicken och vårt fokus vända sig mot Gud. Till Han vi inte ser.

Man kan liksom vara trött på kyrkan och hennes många misstag men det är svårt att vara trött, eller bli trött, på Gud.
Idag, om du är trött på allt det ynkliga och fega och politiskt korrekta i kyrkan så vänd dig istället till Gud och sök Honom medans han låter sig finnas. Hans nåd har ett bäst-före datum. Tiden är nu.

Har du gett upp?

Ibland är jag för mycket på vår Xbox One hemma. Det finns ett spel som heter "World of Tanks" som jag ofta befinner mig "i". Det är spännande och roligt, faktiskt, att ibland koppla av med att se pansarvagnar explodera virtuellt. Man kan inte tänka på djupa saker hela tiden. Ibland hjälper explosioner. Risken är såklart att det blir för många timmar framför TV:n...ungefär som när vi såg på TV-serien "Person of interest" under sommaren och hösten. Där gick många timmar.

Det är lätt hänt att timmarna rinner iväg ibland när vi kopplar av eller slappar. Det är inte farligt. Allt för ofta kan människor i min situation, och säkert andra, fastna i stundens allvar och glömma bort att Gud skapade oss för arbete och rekreation. Ibland har kyrkan och kyrkfolk sett ner på livets glädjeämnen och underhållningar. Allt som får oss att skratta och ha roligt är trots allt inte farligt för oss.

Det som är farligt är när timmarna blir så många, eller underhållningen blir så långvarig, att det är det man ser fram emot; det man tänker på; det man lägger sina pengar på eller majoriteten av sin tid. Kanske värst av allt är det när vår aktiva tid, när vi räddar världen från synd eller fattigdom eller sjukdom eller säljer bensin, blir lidande och mer och mer apatisk. När våra "Xbox" gör att vår gnista och glöd falnar och slocknar. När vi underhåller oss in i dimman.

Har du någon gång upplevt detta, hur det du egentligen ska hålla på med och det du egentligen tycker är viktigt, blir lidande beroende på hur du spenderar din "down time"?

Det har nog alla. Även jag, jag som är övertygad om att jag ska vara en aktiv del av Guds plan att rädda människor undan Helvetet (vilket per definition är det viktigaste som finns, om det är sant), kan liksom släntra bort till soffan ibland och trycka på "on" utan någon större reflektion. Path of least resistance.
Således vet jag också hur det kan kännas att vara på jobbet och uppleva att glöden och gnistan är minskad eller borta. Hur små distraktioner blir stora eller hur oviktiga ting tar orimligt mycket plats. Hur man kan nästan hamna i en position att man vill ge upp och bara flyta på.

Men det finns något i oss som säger att det inte är rätt, som säger att det är fel när vi slösar bort vår tid och kraft och cash. Det är som att sitta inne en solig dag. Här i Norden är det ett helgerån men ändå gör vi det ibland...men det är inte rätt. Är det soligt ska man vara ute.
Kanske är det min mammas röst jag hör som tvingar ut mig i solen. Kanske är det Guds röst som viskar inom mig att "Du är skapelsens krona. Du är oändligt värdefull. Jag behöver dig" när glöden slocknar.

Ser du kvinnan som sover?

Jag vet att jag blir lycklig när jag är fokuserad och glöden brinner för viktiga saker, när jag är aktiv i det som Gud har lagt på mitt hjärta. När det jag håller på med är väsentligt. När jag är lever istället för att existera. När jag har "forward motion" mot ett mål i ett syfte.
Jag vet att jag inte blir lycklig när jag låter underhållning och distraktioner (hello Facebook!) ta över tid och tanke. När det är existens istället för liv. När det är stillastående...vilket kanske är ett idealiskt ord för att definiera underhållning.
Det ligger på något sätt i sakernas natur. Ingen ligger på sin dödsbädd och önskar sig ett bättre high-score men många önskar sig mer tid i bön eller i att hjälpa andra eller att ha engagerat sig mer för något man kände man borde och ville göra för andra.

Det handlar om "Regeln om 'först'". I korthet betyder det att om vi sätter det som är primärt på andra plats mister vi glädjen både från den och det som är på andra plats. Ett exempel: Om vi sätter Xbox på första plats i våra liv och vår familj på andra plats och Gud på tredje så förlorar vi både glädjen från Gud, vår familj och Xboxen. Om vi sätter Gud först, familjen tvåa och Xboxen trea så får vi glädjen från alla tre. Det gör mig gott att sova på soffan om jag har bekämpat en brand hela dagen men det gör mig inte gott att sova på soffan om jag just har varit på Xboxen i 3 timmar.

Det är ett trick.
På något sätt måste vi övertala oss själva om att det vi vet är bättre faktiskt är det på riktigt. Risken är annars att om vi inte gör det så ger vi upp. Jag vet inte om det är vanligt eller vanligare än vad det har varit men en sak är säker...det har aldrig funnits så många olika sätt att underhålla sig på som idag. Vi spenderar miljarder på filmer och spel och miljoner timmar på Facebook eller Instagram eller Finn. Det är så lätt. Det är så enkelt. Det är tillgängligt.

Idag säger prästen inte att allt sådant är synd och skam. Idag säger prästen att låt inte din underhållning göra dig stillastående. Du är skapad av Gud som kronan på universum. Du har underverk inom dig. Du behövs. 
Ge inte upp! Lyft blicken mot Gud!
Säg i ditt hjärta att du vill vara livs levande och njuta både det lilla och det stora, det viktiga och det oväsentliga. Bestäm dig för att sätta rätt saker på rätt plats i ditt liv.
För den delen, sjung en lovsång. Det brukar hjälpa mig...även om det oftast är till fördel om jag sjunger den inom mig.

Har du gett upp?

Ibland är jag för mycket på vår Xbox One hemma. Det finns ett spel som heter "World of Tanks" som jag ofta befinner mig "i". Det är spännande och roligt, faktiskt, att ibland koppla av med att se pansarvagnar explodera virtuellt. Man kan inte tänka på djupa saker hela tiden. Ibland hjälper explosioner. Risken är såklart att det blir för många timmar framför TV:n...ungefär som när vi såg på TV-serien "Person of interest" under sommaren och hösten. Där gick många timmar.

Det är lätt hänt att timmarna rinner iväg ibland när vi kopplar av eller slappar. Det är inte farligt. Allt för ofta kan människor i min situation, och säkert andra, fastna i stundens allvar och glömma bort att Gud skapade oss för arbete och rekreation. Ibland har kyrkan och kyrkfolk sett ner på livets glädjeämnen och underhållningar. Allt som får oss att skratta och ha roligt är trots allt inte farligt för oss.

Det som är farligt är när timmarna blir så många, eller underhållningen blir så långvarig, att det är det man ser fram emot; det man tänker på; det man lägger sina pengar på eller majoriteten av sin tid. Kanske värst av allt är det när vår aktiva tid, när vi räddar världen från synd eller fattigdom eller sjukdom eller säljer bensin, blir lidande och mer och mer apatisk. När våra "Xbox" gör att vår gnista och glöd falnar och slocknar. När vi underhåller oss in i dimman.

Har du någon gång upplevt detta, hur det du egentligen ska hålla på med och det du egentligen tycker är viktigt, blir lidande beroende på hur du spenderar din "down time"?

Det har nog alla. Även jag, jag som är övertygad om att jag ska vara en aktiv del av Guds plan att rädda människor undan Helvetet (vilket per definition är det viktigaste som finns, om det är sant), kan liksom släntra bort till soffan ibland och trycka på "on" utan någon större reflektion. Path of least resistance.
Således vet jag också hur det kan kännas att vara på jobbet och uppleva att glöden och gnistan är minskad eller borta. Hur små distraktioner blir stora eller hur oviktiga ting tar orimligt mycket plats. Hur man kan nästan hamna i en position att man vill ge upp och bara flyta på.

Men det finns något i oss som säger att det inte är rätt, som säger att det är fel när vi slösar bort vår tid och kraft och cash. Det är som att sitta inne en solig dag. Här i Norden är det ett helgerån men ändå gör vi det ibland...men det är inte rätt. Är det soligt ska man vara ute.
Kanske är det min mammas röst jag hör som tvingar ut mig i solen. Kanske är det Guds röst som viskar inom mig att "Du är skapelsens krona. Du är oändligt värdefull. Jag behöver dig" när glöden slocknar.

Ser du kvinnan som sover?

Jag vet att jag blir lycklig när jag är fokuserad och glöden brinner för viktiga saker, när jag är aktiv i det som Gud har lagt på mitt hjärta. När det jag håller på med är väsentligt. När jag är lever istället för att existera. När jag har "forward motion" mot ett mål i ett syfte.
Jag vet att jag inte blir lycklig när jag låter underhållning och distraktioner (hello Facebook!) ta över tid och tanke. När det är existens istället för liv. När det är stillastående...vilket kanske är ett idealiskt ord för att definiera underhållning.
Det ligger på något sätt i sakernas natur. Ingen ligger på sin dödsbädd och önskar sig ett bättre high-score men många önskar sig mer tid i bön eller i att hjälpa andra eller att ha engagerat sig mer för något man kände man borde och ville göra för andra.

Det handlar om "Regeln om 'först'". I korthet betyder det att om vi sätter det som är primärt på andra plats mister vi glädjen både från den och det som är på andra plats. Ett exempel: Om vi sätter Xbox på första plats i våra liv och vår familj på andra plats och Gud på tredje så förlorar vi både glädjen från Gud, vår familj och Xboxen. Om vi sätter Gud först, familjen tvåa och Xboxen trea så får vi glädjen från alla tre. Det gör mig gott att sova på soffan om jag har bekämpat en brand hela dagen men det gör mig inte gott att sova på soffan om jag just har varit på Xboxen i 3 timmar.

Det är ett trick.
På något sätt måste vi övertala oss själva om att det vi vet är bättre faktiskt är det på riktigt. Risken är annars att om vi inte gör det så ger vi upp. Jag vet inte om det är vanligt eller vanligare än vad det har varit men en sak är säker...det har aldrig funnits så många olika sätt att underhålla sig på som idag. Vi spenderar miljarder på filmer och spel och miljoner timmar på Facebook eller Instagram eller Finn. Det är så lätt. Det är så enkelt. Det är tillgängligt.

Idag säger prästen inte att allt sådant är synd och skam. Idag säger prästen att låt inte din underhållning göra dig stillastående. Du är skapad av Gud som kronan på universum. Du har underverk inom dig. Du behövs. 
Ge inte upp! Lyft blicken mot Gud!
Säg i ditt hjärta att du vill vara livs levande och njuta både det lilla och det stora, det viktiga och det oväsentliga. Bestäm dig för att sätta rätt saker på rätt plats i ditt liv.
För den delen, sjung en lovsång. Det brukar hjälpa mig...även om det oftast är till fördel om jag sjunger den inom mig.

Å andra sidan

Mitt förra inlägg kan förstås som överlag negativt och pessimistiskt. Som anti-Metodistkyrka. Som oandligt.

Det är möjligt men det var inte tanken. Jag är så mycket metodist man kan bli och har ägnat nästan hela mitt kristna liv innanför dess olika ramar. Antagligen har Metodistkyrkan format mig mer än vad jag vill erkänna för mig själv och det delar jag med miljoner andra.
Vilka psalmer! Vilka teologiska skatter (Christian Perfection! Vem talar om det idag?)! Vilka underbara sociala och evangeliska projekt runt om i världen! Vilken liturgi och vilken frihet! Vilken kyrko ordning! Vilka sociala principer! Vilken iver att täcka alla möjliga ämnen!
Det finns mycket att tycka om i Metodistkyrkan, denna "Via Media" kyrka som tog Anglikanska kyrkans arv ut i världen och in i lågkyrkliga hem.

Så tro mig, det är en smärtsam sak att se kyrkan som jag är född och uppvuxen i (men dock inte frälst i) splittras i slow-motion (inget händer fort i Metodistkyrkan). Det är inte många som vill det, enligt undersökningar, men de blir fler och fler och jag tror att gränsen nu är nådd. För många blev valet av en öppet homosexuell biskop strået som fick kamelens rygg att brista. Det blev så uppenbart en polariserande sak. Dessutom är det amerikanerna som kommer att bestämma kyrkans framtid för det är där pengarna finns.Vad vi i Norge tycker kommer vi att få berättat för oss av andra.

Det jag egentligen ville säga med min förra artikel är att det är detta som händer just nu och att det i detta fallet är lönlöst att spela "Heliga Ande kan göra mirakel" kortet...främst på grund av att kyrkan som helhet inte längre har förmåga att höra den Heliga Anden. Individer? Ja. Men kyrkan som UMC - world? Nej, jag tror inte det. Dragkampen är för uppenbar och för passionerad. Bibelord haglar som kulor och känslor sväller över. Det är en stor sak för många, ämnet "human sexuality", och för en allt större del av kyrkan spelar den en större roll än kyrkans integritet och enhet.

Jag skrev att Anden givetvis kan göra ett under och få oss att komma överens och bli eniga (för "oeniga men att fortsätta under samma tak" är en illusion/delusion.). Men kan Anden tvinga människor att göra något de inte vill? Mitt svar är "nej, det kan han inte". Gud kan aldrig tvinga någon till något. Om Jesus var övertygad om att till och med en död profet som återuppstod inte kunde övertyga folk om det som redan stod i Bibeln (GT), hur ska vi då påstå att det är rimligt att Anden kan tvinga folk till omvändelse?

Personligen är detta otroligt svårt, för som jag ser det finns det två sorters präster i världen. De som ser sig som Guds direkta representanter och de som ser sig som Guds representanter genom Kyrkan. Jag tillhör grupp 2. Jag är en kyrkans man och har alltid satt ett väldigt högt pris på att jag är en del av kyrka som har en tro och en kyrkoordning. Som står för något. Som har övertygelser om himmel och helvete, synd och tro. Som är gammal och står i en lång tradition. Som vill frälsa och hela människor. Metodister är inte fria att tro som dom vill om dom vill fortsätta vara metodister. Vi är enade i en kyrkoordning som vi menar är den bästa förståelsen av Guds vilja och väsen och den är rätt detaljerad.

Jag är införstådd med att många inte håller med mig i detta utan menar att Metodistkyrkans starkhet är att den är så bred och så flexibel, "a big tent church", där många olika tänk ryms. OK. Det är möjligt att vi är ett stort tält, men vi har också en stark ordning, teologi och organisation som tjänar att binda oss samman i tro och handling. Tältet är inte så stort att vi är subjektiva relativister. Vi tror på en sanning och en väg till Gud.

Så frågan är då om vi ska fortsätta att arbeta för Metodistkyrkans enhet och teologiska integritet eller inte. De som menar att vi ska det har min förbön och omtanke. Fortsätt med det. Personligen har jag kommit till insikt om att Metodistkyrkans framtid som samfund är oviktigt jämfört med hur vi/jag lever upp till mitt kall att hjälpa människor att finna sin Gud och frälsning.

Jag har kommit på att jag måste flytta från grupp 2 till grupp 1...eller kanske grupp 3 (en kyrkans man med fokus nästan utestlutande på den lokala församlingen). Jag måste sluta lägga så mycket tid och fokus och tanke på samfundets framtid och istället ha fokus på församlingen och enskilda människors framtid/frälsning. Jag kan inte göra bägge två för det dränerar mig på för mycket energi. Det är för svårt att hålla modet uppe när verkligheten ser ut som den gör och Metodistkyrkan dras i bitar. 

Jag vet inte om jag kan byta grupp men jag ser att jag måste.

Jag hoppas jag har fel i min tankeanalys. Jag hoppas att jag har missat något viktigt och att verkligheten som jag förstår den inte stämmer. Jag hoppas att det finns en positiv verklighet där Metodistkyrkan återigen kan bli en en, apostolisk, helig, allmän kyrka för världen. Som jag ser det så haltar det lite nu och vi är på väg att falla.

Det alla vet men ingen vill säga

Det är inte många som är med om att lägga ner en kyrka/ett samfund. Förvisso, det finns dom som menar att man "byggde en ny kyrka" istället för att lägga ner Metodistkyrkan i Sverige...men det är just det som är grejen. Visst försvann Metodistkyrkan från kartan även om den Missionskyrkan 2.0/Equmeniakyrkan kommer att vara värd för World Methodist Council 2020 eller när det var. World Methodist Council är mer eller mindre mingel och vackra tal och PR. Men det har också en plats, antar jag.

Men jag var alltså med om att Metodistkyrkan i Sverige blev nerlagd 2010-2012. Det ger mig ett speciellt och annorlunda perspektiv när Metodistkyrkans ve och väl återigen är i fara, denna gång på världsvidd basis. The United Methodist Church (UMC) håller på att spricka i sömmarna och det är en smärtsam process för många. Lite förvånansvärt, men inte överraskande, är de flesta (skulle jag tro) metodister av sentimentala och/eller traditionella anledningar. För varje person som har valt Metodistkyrkan på teologiska eller historiska grunder är det 100 som har gjort det av praktiska, sentimentala eller traditionella skäl. Även de som har valt Metodistkyrkan på grund av hennes teologi har ofta en väldigt "truncated", dvs. smal och noga "utvald" favorit förståelse av hennes teologi (ofta fokuserad kring temat "nåd"). Så det är känslor med i spelet. Logik och goda resonemang saknas ofta.

Mitt perspektiv är att man ofta har en uppenbar "sanning" om hur det kommer att gå men att man bakar in den i osäkerhet och otydlighet, allt för att det inte ska göra ont eller synas. Än värre är det att man ofta använder teologiska dogmer och termer för att linda in sanningen i något mindre smärtsamt. I det aktuella fallet säger man följande:
"Vi ser ingen möjlig väg att fortsätta vara en kyrka som delar en tro om synd och sanning MEN vi ska be och tro att den Heliga Anden ska blåsa nya vindar in i våra torra vinsäckar" ...eller något liknande.

Det man alltså säger är att loppet är kört och att det är dags att hitta nya vägar för att fortsätta vara lärjungar till Jesus...men på samma gång drar man till med den Heliga Anden och en (långsökt?)förhoppning om att Han på något vis skulle kunna lösa problemet.

Och vissta kan Han/Hon det...och det är det som gör det hela så svårt. I kyrkans värld är det alltid så. En församling kan otevtydigt vara redo för nerläggning MEN så säger någon något om att "Anden kan blåsa nytt liv" eller att "Jesus inte släcker en tynande veke" och så står man där och har två sanningar att hantera. Uppenbara brister och behov av nedläggning och en Gud som gör mirakel. Oftast innebär detta att man väljer den "Heliga Ande" sidan och talar om behovet om förbön och andlig kamp, för vem vill sätta gränser för vad Gud kan göra? Det är därför jag avskyr alla liknelser mellan affärsvärlden och kyrkan. Det går inte att säga att en firma och en kyrka är ungefär lika, på många olika grunder.

För vad är det egentligen man ber om, i fallet UMC? När det uppenbara problemet är att grupper och delar av kyrkan har en övertygelse om att sak X (homosexualitet m.m.) inte bara ska inkluderas utan också hyllas MEDANS majoriteten menar att X är en synd som aldrig kan accepteras så menar man alltså att den Heliga Ande ska övertala/överbevisa/omvända hundratusentals människor så att enighet kan råda? Är det det man vill och vänar på?
Eller är invokationen av den Heliga Ande ett ärligt/naivt försök att få två direkta motsatser att samas under samma tak och att ingen ska lida av det omöjliga i detta, allt för att behålla en gemensam logotyp? Det är ju befängt, om vi menar allvar med våra övertygelser och vår tro.

Detta kan låta pessimistiskt och hopplöst. Är det inte bättre att låta den Heliga Ande få tid och utrymme att göra det Han vill, eller kanske det vi önskar vilket är en väckelse av gigantiska mått. Är det inte bättre att ge Anden tid att fixa vår kyrka?

Jag tror inte det.

Jag har under mina år som pastor i Norge tänkt mycket på det som hände i Sverige och hur illa det blev. Hur många personer som plötsligt befann sig utan en identitet...för även om alla gamla metodister rent teologiskt hade sin identitet i Jesus så är det ett misstag att tro att den identiteten inte har formats och speglats och fått uttryck inom den tradition som Metodistkyrkan innebar. Vi har vår identitet i Jesus genom våra traditioner och historia. No man or woman is a theological island.
Nu när Metodistkyrkans framtid är räknad måste vi se situationen i vitögat och ta hand om våra medlemmar, människorna, som kommer att undra och fundera och känna sig vilsna och vi måste börja med det arbetet redan nu. Attvitmåla verkligheten är inte att hjälpa.

Vidare har jag kommit till insikten om att jag tror det är viktigt att vi börjar med att sluta upp att fokusera på Metodistkyrkans framtid och vara eller icke vara. Den tiden är över.Vi vet hur det kommer att gå om vi är ärliga med oss själva. Frågan är om vi är redo att leva med det och i den nya sanningen. Den Heliga Anden är inte först och främst intresserad av att kyrka X eller Y överlever i alla tider, vilket är uppenbart (det finns 33,000 samfund idag). Han/Hon är upptagen av att människor kommer till tro och salighet, genom "conviction"/förvissningoch övertygelse.
Ironiskt nog var det just därför Metodistkyrkans grundare startade rörelsen "to raise up a people for Biblical holiness". Sambandet mellan Andens mål och en kyrkas mål är glasklart. När kyrkan lämnar Andens plan och mål är det kört, och här är vi idag.
Jag tror inte det är realistiskt eller teologiskt korrekt att fokusera på en kyrkas framtid, oavsett hur starka känslorna är. Jag tror det bästa är att dra slutsatsen att om kyrkan ser ut som UMC gör idag har den lämnat sitt ursprungliga uppdrag och Andens väg.

Intressant nog sammanfaller allt detta med hur allmänheten ser på oss. Jag skulle inte tro att det är särskilt många som undrar över Gud men som skulle bry sig så väldigt om vilken kyrkan man gick till. Jag tror att vi inom kyrkan bryr oss otroligt mycket mer om vilken kyrka vi är i än de som inte är det, och spelar det egentligen någon roll? Beror en människas frälsning på vilket samfund man tillhör? Knappast...

Och det är det enda som betyder något. Människors frälsning. Det är anledningen till att det finns en kyrka överhuvudtaget, att göra lärjungar räddade från synd och Helvete och på helighetens och himmelens väg. Gör vi det eller lägger vi ner fokus och tid och bön på annat, typ ett samfunds överlevnad?

Ingen skulle säga att vi lägger ner tid och fokus på kyrkans överlevnad på bekostnad av människors frälsning...men så ser det ut med mina ögon. Vi samlas och samtalar om homosexualitet men vi samlas inte och samtalar och ber om hur vi kan nå människor med evangelium, för att prata kyrkospråk.
Detta gäller även mig själv. Jag överväger starkt att sluta tänka och tycka om hur det ska gå eller borde gå för Metodistkyrkan och istället göra vad jag kan så att människor hittar Gud.

It is time.

Why United?

Limbo - a place of neither Heaven nor Hell. A place of waiting. Grey.

As a lifelong UMC and a clergy for the last 8 years I join the chorus of voices that opine wisely and not so wisely concerning our denomination. Is it broken beyond repair? Can we be "United" without being "Uniform" or "Of one mind"? Can trust be rebuilt?

It feels liks limbo...waiting for this Commission from the Coucil of Bishops to bring something to the next General Conference that can heal us. It feels like a Hail Mary. What can a commission possible find during a few meetings and emails that the entire Church hasn't found or thought about and tried for the last 40 years? How can this possibly not be a "kick the can down the road" thing?
Or is it, like I predict, a plan to introduce (side-load?) legislation that shifts authority from the General Conference (the Church) to Annual conferences (a bunch of congregations) or Central Conferences away from the combative General Conference? How can it not be some "third way option"?

I realize that I am very skeptical and I try to hold my cynicism at bay. Unfortunately the Council of Bishops haven't impressed me in the past (quite the contrary, to be honest). But hope is not dead. There is still a chance for a miracle...a true movement by the Holy Spirit that surprises us all. I pray so.

Two things, however, have been on my mind lately and I wonder if I am alone.

First of all, what is this deal with staying united, as the UMC, at seemingly all costs? What is the deal? I think I read it for the first time on the website for the "Jurisdictional Option". It claimed as a "pro" that "We still get to call us United Methodists!". Since when did that become a goal in and of itself? As far as I can tell we are at least 3 schism into the fray. Are we so naive to think that the prayer of Jesus in John 17 applies to us staying in the denomination currently called "UMC"? Surely not! If we want denominational unity we need to go to Rome. However, we are Protestants. We value Truth over Unity or at least we used to. Once we give up our desire for Truth we lose our purpose. Surely the only reason there are Methodists is that people believe that it is the true church that speaks for God the best? Where people find God's truth and not a bunch of nonsense?

Two, what is this "United but not unity" stuff? Disregarding the obvious fact that a church can disagree about small issues such as dress or worship style I wonder when we started saying that we can stay united with people/churches/conferences who disagree with us about matter with eternal implications. How, exactly, can any covenant last when the partners disagree vehemently about its very foundations? Can a marriage last if one partner believes in multiple partners and the other one doesn't?
The logic is clear to me. If a church says that "according to us we believe that God is saying in His holy and loving Word and Wisdom that X is both sin and not a sin" it is time to take some serious action. If the Church is unable to take such action so that the matter is resolved it needs to realize that it has ceased to either hear God or have the strength to lead people into all truth. At that time, it needs to allow for some sort of split where those who are seeking God's truth are able to do so according to their own conscience.

I have spent considerable capital, of various currencies, to stay UMC. It is the only major/historical denomination in the area of the world where I live that has a well thought-out understanding and desire for holiness/entire sanctification/Second blessing/perfect love...the very reason God raised up Methodists in the first place.
I would hate to see it go but I would rather see it split than to compromise on its principles of being One church where people don't speak out of their own understanding of God but speaks proudly and boldly about "We are the Church of God and we believe x, y and z". Much will be lost if we replace our current "we believe" to the oh-so-prevelant "I believe".

Efter Generalkonferensen - what a ride!

Generalkonferensen är slut och jag antar att det även gäller för delegaterna. Som en av tusentals som följde konferensen via sociala media och videostreaming är det nu med lite vemod och ett kämpande hopp jag ska försöka att skriva ner några tankar om vad jag tänker och tycker nu efter allt ståhej.

1. Kaos och konservativa vinster

Det var ingen tvekan om att många var oroliga innan konferensen (GK). De så kallade progressiva undrade om de äntligen skulle kunna få majoritet i frågor om miljö, sexualitet, Israel, Judicial Council, och så vidare. Som väntat, även om jag har läst att det var mindre än väntat, blev det protester och manifestationer från de Progressiva delarna av kyrkan, något som gjorde att kontrasten blev väldigt tydlig till de konservativa eftersom de senare vann på alla punkter.
De så kallade konservativa vann i stort sett alla frågor, om man ska uttrycka det så. Kyrkan har blivit klart mer konservativ sedan förra konferensen och röstade för de konservativas förslag om abort, Israel, pornografi och sexualitet...om det hade gått så långt. Det var, enligt många röster jag har läst, en tydlig majoritet för de konservativa på alla väsentliga punkter.

Detta märktes också på den oro, eller frustration, jag tyckte mig kunna se hos de konservativa. Man var bergfast på att inte bara förneka de progressiva framgång men också köra stenhårt på sina saker. De finns en "mitt" i kyrkan, the Moderates, men det verkar inte som om de varken har ryggrad att stå på sig eller kompetens att finna lösningar som kan accepteras av olika läger...vilket i sin tur kan skyllas på att de på kanterna, progressiva och konservativa, är så hårda i sina positioner. Låst.

Så jag tyckte mig se en stenhård konservativ majoritet som fick med sig moderata i stor utsträckning vilket i sin tur visar mig att många moderata inte röstar med de progressiva (kanske för att de progressiva sköt sig i foten med sina påhopp och utspel?).
När kyrkan spenderar tre dagar på att diskutera hur man ska diskutera frågorna ELLER när kyrkan röster 428-403 om att lita på biskoparnas möjlighet att leda...då är det långt gånget. Det är ironiskt men det verkade finnas väldigt lite tro och tillit på vår kyrkas GK.

2. Framtiden - en kyrka, en "kyrka" eller flera kyrkor

Som jag förstod det så bestämde sig denna GK för att inte bestämma sig om de stora frågorna, Kyrkans struktur/enhet och homosexualitet. Man tog inga beslut om kyrkans struktur (förutom fler biskopar till Afrika) men nu tänker jag på de olika förslag om att flytta auktoritet till lokala årskonferenser, skapa tre olika kyrkor inom en kyrka, och så vidare. Dom kallades The Third Way, The Jursidictional option och så vidare. Man tog inte heller några beslut om homosexualitet.

Man satte varken punkt eller utropstecken utan ett kolon(:) och jag tror man gjorde det eftersom man, och då menar jag biskoparna, insåg att det lutade mot en totalseger för de konservativa med påföljande uppror från de progressiva och allt vad det skulle innebära av konsekvenser.

Det som händer nu är att kyrkan(GK) mer eller mindre tar en paus, ett långt andetag, och sätter sin tillit till en kommission som biskoparna ska tillsätta för att se över alla paragrafer som handlar om "human sexuality" och komma fram med en plan för hur vi kan fortsätta vara en kyrka. Detta kan ske så tidigt som 2018 med en extra GK eller till GK 2020 i Minneapolis. Eftersom gruppen inte kommer att väljas förrän biskoparnas första möte 2017 är det inte troligt att kommissionen blir färdig 2018, möjligen 2019.

3. Reflektion om kyrkans framtid

Ska jag vara ärlig är jag mycket spektisk till kyrkans möjligheter att fortsätta vara en kyrka. Det var tydligt att vi redan idag INTE är en kyrka och att de olika grupperingarna vägrar att ge med sig. Bägge sidorna menar sig stå på Guds sida och ingen kan se att en kompromiss är möjlig.

Den andra anledningen till min skepsism är att klimtatet och atmosfären i kyrkan(GK) är så toxic/giftigt. Det är helt uppenbart att många inte bara är oense utan direkt avskyr varandra. Det var uppenbart på GK att många inte ens tror gott om varandra.

Den tredje anledningen är att vi har hållt på sedan 1972 och att alla möjliga möjligheter för att fortsätta att vara en kyrka redan har utforskats...utan resultat.

Den fjärde anledningen är att kyrkan är så USA fokuserad. Det är, trots kyrkans stora växt och storlek i världen utanför USA, fortfarande USA som bestämmer hur det ska gå. Det är i USA som problemet är störst och det är som vanligt Amerikanerna som trissar upp nivån. Det finns ingen chans att kyrkan utanför USA kan diktera för kyrkan i USA vad dom ska göra och alla förslag till GK denna gången om möjliga alternativ för kyrkans framtid kom från USA.

Den femte anledningen är att jag ärligt talat inte ser en möjlighet att fortsätta, rent logiskt.
När en konnektional kyrka har en klar och tydlig ordning och struktur för att vara:
EN kyrka (tillsyn och processer och krav) med EN officiell tro OCH en tydlig hållning om f.eks. homosexualitet (som vi officiellt har idag),
MEN samtidigt har en högröstad minoritet som struntar i den officiella synen och gör som man vill,
PLUS att kyrkan inte klarar av att följa sina egna regler och strukturer om hur man ska hantera brott mot den officiella ordningen,
PLUS att till och med biskopar och hela årskonferenser i kyrkan väljer att gå emot ordningen och göra tvärtemot vad den säger,
I EN KYRKA som bygger på "covenants" eller pakter, som alltså åtsidosätts regelmässigt av en högröstad och radikalt spektakulär minoritet,

...finns det bara en väg att gå vidare som jag ser det. Den enda vägen jag ser för UMC att fortsätta är att antingen dela sig i två delar, en konservativ och en progressiv ELLER att tillåta lokala anpassningar och tillämpningar när det gäller vad man tycker om homosexualitet. Oavsett vilket ser jag ingen möjlighet att fortsätta vara en kyrka som vi är idag..rent officiellt. Vår förståelse av vad det innebär att vara kyrka kommer att behöva förändras eller i alla fall förtydligas.

Det är ingen idé att hoppas på något annat för något annat är inte möjligt. GK 2016 har visat det med råge, om inte annat. Vi är inte en kyrka, vi är minst två eller kanske tre. Kanske dags att låta verkligheten spegla den sanningen...?

Avslutning

Som konservativ kan man tänka att jag skulle ha all anledning att jubla eftersom det konservativa vann! Många menar att oavsett vad kommissionen kommer fram till så måste en GK rösta och då blir det som de konservativa vill, oavsett vad kommissionen säger. Så återigen är det många konservativa som jublar. Det ser bra ut om man är konservativ.

Några hoppfulla progressiva säger att denna kommissionen är ett friskt inslag som ger dom hopp om möjligheterna att ändra på kyrkans syn på det dom tycker är viktigt...men som jag kan läsa mig till så är de flesta progressiva ganska klara på att slaget om UMC är förlorat och att det bästa man kan hoppas på nu är att få till en så bra delning som möjligt, antingen genom mer auktoritet till årskonferenser även i frågor om synd och frälsning ELLER en helt vanligt splitt.

Jag är konservativ men jublar inte. Visst, det är trevligt att de progressiva inte vann några viktiga val eller omröstningar. Jag är väldigt glad över att vi inte längre är med i den abort-vänliga RCRC i USA och det finns annat som gick "min" väg denna gången och det ser till och med ut som om "min" väg i fråga om homosexualitet också kommer att segra till slut 

Men priset är för högt. De konservativa vann slaget men förlorade kriget.

Visst, jag är mycket besviken och upprörd och arg över hur de Progressiva har lyckats slita isär en kyrka som UMC. Jag förstår att de har önskat förändra kyrkan och leda kyrkan på rätt väg men menar att de har misslyckats monumentalt genom sina radikala metoder och brist på goda grunder/belägg och har i sin iver lämnat svårläkta sår och spår av ödeläggelse efter sig. Kort sagt, man har inte bara misslyckats med att övertyga den historiskt förankrade kyrkan men har också raserat den. Det är tragiskt.

Men i slutändan är det inte de progressiva som jag är mest upprörd över. De är inte mina fiender eller motståndare. De är mina bröder och systrar. Den enda som kan vara nöjd med hur det har gått är Djävulen. När världen ser oss säger de:

-Se hur splittrade de är!

-Se hur de inte älskar varandra!

Det är bara han som kan vara glad över en sådan reaktion. Han har lyckats splittra oss och så oro och strid i en kyrka som egentligen ska bringa fred och helighet och kärlek till världen. Det är jag upprörd över.

Så vad händer nu? Ärligt talat vet jag inte. Kanske överraskas jag monumentalt av biskoparnas kommission och dess mirakulösa lösning. Kanske kommer fejk-moderata A.Hamilton med en ny idé som lyckas denna gången. Kanske splittras kyrkan i 2 eller 3 bitar. Kanske, och mest troligt, behåller vi någon slags officiell "unity" men låter årskonferenser (och kanske församlingar) att bestämma mer själva. En sak är säker, vi har näppe råd med många fler GK som denna i Portland, bokstavligt och andligt.

Wrapping up mina tankar och inlägg inför Generalkonferensen 2016

Inledning

Det närmar sig konferens och både Facebook och Blogg-osfären fylls mer och mer av inlägg kring vad vi Metodister tycker och tänker. Det låter som om många har "insider information" om hur det kommer att gå men jag tror att de allra, allra flesta egentligen inte har en aning.

Det finns självklart många fler förslag och förändringar inskickade till GK16 i Portland än de jag har skrivit om här. De flesta är som sagt väldigt amerikanska och har lite med oss här i Norden att göra. Därför är jag mer eller mindre färdig med att skriva om dom här på denna blogg.

Det blir liksom för litet att skriva om allt som kommer upp på konferensen...kanske med undantaget som handlar om hur röstar kommer att fördelas i framtiden. Ska det vara antal medlemmar = antal röster eller ska det vara fortsatt viktigt att små centralkonferensen och årskonferenser får fler röster "än de procentuellt borde ha". Den frågan är så komplicerad att läsa sig till att här har jag mest en generell tanke.

- alla förslag som försöker ta bort röster/inflytande från små central/årskonferenser är dåliga.

Så, då var det sagt.

En sak som jag tycker är intressant är hur metodistisk man egentligen är och hur det märks när man följer med i upptakten till en Generalkonferens. Man får reda på hur lite man vet och hur annorlunda andra människor tänker. Man får reda på vilken gigantisk byråkrati som måste till. Man får reda på hur gärna de amerikanska metodisterna vill vara en global kyrka SOM TROTS ALLT ÄR AMERIKANSK. Man märker fort om UMC är något man är stolt över att vara en del av eller inte.

För min del handlar det till slut om något så smalt som ekklesiologi, läran om kyrka och kyrkan. Vad är en kyrka?

Det är inte lika sexigt som frågan om "human sexuality" eller lika tydligt om konservativ vs. liberal. Men den är den största frågan för mig.

Jag har sagt det förut men jag ser mig själv som en man av Guds kyrka, inte som en man av Gud. Jag tjänar Gud genom hans kyrka. Jag kör inget solo-race med "Gud vid min sida". Det blir för egotistiskt, för arrogant, att just min tro och min tolkning är rätt. Större sannolikhet att 2000 av kyrklig reflektion och bön och studium har hittat rätt.
Konstigt nog är det många som tycker det är arrogant att stå på den historiska kyrkans grund och tro. Många tycker det är höjden av ödmjukhet att säga "att man inte vet vad som är rätt eller sann tro" eller "det är väl bättre att låta var och en tro bäst den kan". I själva verket är det både fegt och fel. Det antar att Gud med vilje är otydlig och det antar att goda intentioner och godtyckliga försök räcker. Det sa inte Jesus.

Hoppas det finns andra som ser vikten av att värna vår kyrka som just en kyrka och inte en samling av oliktänkande och liktänkande individer som råkar tycka likadant här och där. En kyrka talar för Gud och menar och tycker och visar och leder och stöttar och korrigerar och strävar mot ett mål.

There is one body and one Spirit—just as you were called to the one hope that belongs to your call—
one Lord, one faith, one baptism, one God and Father of all, who is over all and through all and in all. (emfas jag).

En samling grupper eller församlingar är inte en kyrka och för min del är det stor skillnad.

Det blir till att försöka följa med så gott det går och kanske skriva lite konferensen allt eftersom den sker. Ska bli spännande att följa den och ber för att det sker ett mirakel och kyrkan enas och ser framåt.

Fjärde inlägget inför Generalkonferensen 2016 - abort, kloning, adoption.

Inledning

Ingen ska säga att Metodistkyrkan inte har åsikter. Vi tycker mycket om det mesta och i detta inlägget ska vi se på några frågor som jag tycker är viktiga. Dock vill jag återigen säga att jag saknar förslag som har att göra med vårt verkliga uppdrag, nämligen att göra människor till lärjungar.
Vi är upptagna av vad vi tycker metodister ska tycka eller göra men vi har få förslag som handlar om hur vi som kyrka förstår vår uppgift att göra människor till lärjungar. Jag tror risken är stor att vi har så stort fokus på så många olika saker att vi mister vårt huvudfokus. Det är dumt.

Men så till saken.

4:e frågan - abort

Metodistkyrkans syn på abort är för närvarande:

• 161.J) Abortion—The beginning of life and the ending of life are the God-given boundaries of human existence. While individuals have always had some degree of control over when they would die, they now have the awesome power to determine when and even whether new individuals will be born. Our belief in the sanctity of unborn human life makes us reluctant to approve abortion. But we are equally bound to respect the sacredness of the life and well-being  of the mother and the unborn child. We recognize tragic conflicts of physical life with physical life that may justify abortion, and in such cases we support the legal option of abortion under proper medical procedures by certified medical providers.

Kort sagt accepterar Metodistkyrkan abort under relativt stränga förutsättningar. I USA är detta är mycket stor fråga, i Norge inte lika mycket. För min del är detta en stor fråga för det handlar om liv och död och om vi som kyrka står för livet eller "valet över min kropp".

Vår nuvarande position är bra för den väljer att stötta barnets OCH moderns liv genom att det bara i fall där "liv står mot liv" är det accepterbart att välja abort.

Dessutom har kyrkan en tydlig och speciell uppmaning att välja adoption istället för abort. Följande förslag är ett urval av insända förslag.

Petition Number: 60746-CB-¶161.J

Amend Discipline ¶161.J by adding new language to the fifth sentence as follows:

"We recognize tragic conflicts of life with life that may justify abortion, and in such cases we support the legal option of abortion under proper medical procedures by certified medical providers, but only as a last resort in extreme circumstances..."

• Rationale: This single sentence is so broadly worded that it has been interpreted by many as saying that The United Methodist Church supports all or most abortions. Such an amendment would make it a little clearer that out of love for women and children, our Church generally prefers life over abortion

Petition Number: 60743-CB-¶161.J

Amend ¶ 161.J of The Book of Discipline as follows:

"...Whenever the unborn child may be capable of surviving outside his or her mother’s womb, every effort should be made to preserve both lives...

We call all Christians to a searching and prayerful inquiry into the sorts of conditions that may cause them to consider abortion. We entrust God to provide guidance, wisdom, and discernment to those facing an unintended pregnancy...

We commit our Church to continue to provide nurturing ministries to those in whom a pregnancy has been terminated, who terminate a pregnancy,...

We mourn, and are committed to promoting the diminishment of diminishing, high abortion rates.... The Church shall encourage ministries to reduce unintended pregnancies such as comprehensive, age-appropriate sexuality education grounded in Christian teaching,...

They should also support those crisis pregnancy centers and pregnancy resource centers that compassionately help women explore all options related to unplanned pregnancy. We particularly encourage the Church, the government, and social service agencies to support and facilitate the option of adoption as a much more preferable generally alternative to abortion

• Rationale: Paragraph 161.J has been treated by some as a means for one-sidedly advocating for public policies advancing elective abortion. These amendments would clearly align our church with biblical, historic Christian teaching that defends unborn children and their mothers and supports initiatives that enhance the quality of life for all women.

Min reflektion

Jag ser med glädje hur nästan alla förslag till GK önskar att kyrkan ska fortsätta ha en restriktiv hållning när det gäller abort OCH att man önskar att kyrkan ska ta vara på människors situation och svårigheter oavsett vad människor väljer.
Många önskar en ännu mer restriktiv syn på abort som tydligare förklarar att vår kyrka stödjer det ofödda barnets rättigheter och att aborter som preventivmedel eller på grund av handikapp måste förbjudas. Detta är viktigt för oss som kyrka att vara "ja till livet" och istället för att stödja mord på barn till människor i svåra situationer istället erbjuda stöd och hjälp till att kunna välja liv.

Vad vill jag att mina delegater ska göra/rösta?

Jag vill att mina delegater ska rösta "ja" till alla förslag som önskar en restriktiv hållning till abort OCH alla förslag som önskar en mer restriktiv hållning, speciellt förslag:
- Petition Number: 60698-CB-¶161.J
- Petition Number: 60743-CB-¶161.J
- Petition Number: 60744-CB-¶161.J
- Petition Number: 60746-CB-¶161.J
- Petition Number: 60747-CB-¶161.J
- Petition Number: 60681-CB-¶161.K
- Petition Number: 60755-CB-R2026

5:e frågan - mänsklig kloning

En enkel fråga. Mänsklig kloning är dumt. Här är två förslag:

Petition Number: 60468-CB-R3181

d. We call on all nations to ban human cloning (the intentional production of genetically identical or essentially identical human beings and human embryos), whether such cloning is funded privately or through government research.

Petition Number: 60401-CB-R3182

Amend Resolution 3182 Amend subparagraph 1, sentence 1:

We call for a global ban on all human cloning, including the cloning of human embryos.

Amend subparagraph 2, sentence 1: We call for a ban on therapeutic, medical, research, and commercial procedures which generate unused embryos for the purpose of cloning or making embryos for experiments or stem cells.

Amend subparagraph 4, sentence 1: We call on all nations to ban human cloning, including the cloning of human embryos for research and to identify appropriate government agencies to enforce the ban.

• Rationale: Revisions strengthen the call for a ban on human cloning around the world.

Vad vill jag att mina delegater ska göra/rösta?

"Ja"

6:e frågan - adoption

Enkelt sagt är Metodistkyrkan positiv till adoption, där sådana omständigheter "warrants" adoption. Det är bra. De flesta förslag handlar om att man vill fortsätta och förbättra/förstärka kyrkans syn, med ett speciellt förslag om att homosexualla föräldrar ska få adoptera barn. Jag nämner några förslag:

Petition Number: 60398-CB-R2021
Många förändringar gällande paragraf 161.F. I korthet önskar förslaget:

• Rationale: Revisions enhance current language with emphasis on cultural competency, and supporting child in birth families as well as encouraging adoption.

Petition Number: 60885-CB-¶161.L
Amend ¶ 161.L by the addition of the indicated text:
Children are a gift from God . . . We affirm and support the adoptive parent(s)’ desire to rear an adopted child as they would a biological child, regardless of the sexual orientation of the adoptive parent(s)...

Petition Number: 60892-CB-R2021

Återigen ett förslag som i korthet önskar att:

Readopt Resolution 2021 with the following bullet point added:

• support regulations and policies that enable all qualified persons, regardless of sexual orientation or marital status, to become adoptive parents;

Min reflektion

Jag är av uppenbara skäl mycket positiv till adoption, både inrikes och utrikes. Med det sagt är det viktigt att alla involverade parter är införstådda med vilka utmaningar det innebär, inte minst när det gäller olika kulturer.

Det viktigaste av allt är att vi som kyrka arbetar för att så många barn som möjligt får möjligheten att växa upp i ett kristet och lyckligt hem/familj.

Jag är starkt emot homosexullas möjligt att få adoptera då jag anser att det är uppenbart, både Bibliskt och Evolutionärt (om man så vill) att både Gud och Skapelsen anser att ett barn behöver en mamma och en pappa från "conception to death". Mamma, Pappa, barn är inte bara gammaldags utan rätt.

Vad vill jag att mina delegater ska göra/rösta?

Rösta "ja" på förslag (och liknande):

- Petition Number: 60398-CB-R2021

- Petition Number: 60681-CB-¶161.K

- Petition Number: 60704-CB-¶161.L

Rösta "nej" på förslag:

- Petition Number: 60892-CB-R2021

- Petition Number: 60885-CB-¶161.L

Mitt tredje inlägg i min serie inför Generalkonferensen 2016 - Splittring eller inte?

Inledning (lång, men återigen i en stor fråga, så...)

Ska Metodistkyrkan fortsätta vara en kyrka med en övergripande och beslutande Generalkonferens som röstar och lyssnar in Gud och bestämmer om en kyrkoordning som reglerar vad hela kyrkan tror och gör...ELLER...ska Hon splittras i två eller flera kyrkor...ELLER...ska Hon förbli en kyrka på papperet och istället öppna upp för att lokala konferenser och församlingar ska få bestämma fritt i frågor stora som små, förslagsvis synen på homosexualitet?

Den här frågan överlappar frågan om homosexualitet eftersom det är på grund av den frågan som vi överhuvudtaget diskuterar hur vi ska vara kyrka i framtiden. Det är uppenbart att kyrkan går igenom en svår tid med oenighet och bittra politiska strider just nu. Biskopar går emot varandra och följer sina egna övertygelser istället för kyrkans eller deklarerar offentligt att kyrkoordningen inte kommer att följas i sitt distrikt. Hela årskonferenser väljer att i praktiken lämna kyrkoordningen i frågan om homosexualitet. Det är "church trials" som dömer präster att avkragas för att sedan påkragas...kanske.
Det är sant att kyrkan till stor del, tyvärr, liknar den amerikanska politiska arenan med sin polarisering och sina taktiska skuggspel. Som den amerikanska f.d. Metodist "mega-church" pastorn Allen Hunt säger i sin bok "Confessions of a Mega church pastor": "The Church was only interested in two things from me/my church. That we paid our dues/fees and second, that I helped recruit conservative members to select committees and boards". Han lämnade senare pastorstjänsten och kyrkan.

Detta är en av de mer komplicerade frågorna inför denna Generalkonferensen. Dels för att den är känslosam men jag skulle tro att det också beror på att den trots diffusa begrepp och svåra "kodord" går rätt i själen på vad det innebär att vara metodist.

Jag skulle tro att för de flesta medlemmar är det ganska irrelevant hur Metodistkyrkan är uppbyggd och säkerligen är det ännu fler utanför kyrkan som inte tycker det är viktigt.
Det som är viktigt för många är att man är en världsvid kyrka som liksom "hänger ihop" med alla sina församlingar runt om i världen. Du kan resa jorden runt och besöka Metodistkyrkor som har ett kors med en flamma på väggen. Som metodist är du både med i ett litet, lokalt förhållande OCH ett globalt, stort förhållande/familj. Många metodister sätter stort pris på detta.
Demokrati och biskopar...är också en viktig del. Vi fungerar ganska ofta som en norsk eller svensk f.d. statskyrka med vår liturgi och biskop, vilket för många känns tryggt och bra. Rejält. Samtidigt har vi en väldigt utbredd känsla för demokrati där t.ex. varje enskild medlem i världen kan skicka in förslag till Generalkonferensen, precis som diakon Kari Hay från Oslo har gjort . Det är viktigt för många.

Det finns många fler anledningar till att folk gillar Metodistkyrkan men för min del är just frågan om "en  global kyrka eller global vs. lokal kyrka" den absolut viktigaste och potentiellt mest förödande.

Så till Tredje Frågan - ska the United Methodist förbli "United" eller inte?

Det finns en tredje grupp/-er som vill att kyrkan ska fortsätta att vara en kyrka och försöker finna en utväg ur det teologiska och kyrkopolitiska skyttegravskriget. Det är denna tredje grupp som vi ska fokusera på först. Här är några av de förslag som har skickats in för att försöka lösa konflikten mellan höger/traditionalister och vänster/progressiva. Vi ska också se kort på förslaget om splittring till slut.

FÖRSLAG "AMICABLE UNITY"
Petition Number: 61004-CO-¶37-C, Petition Number: 61017-CO-¶37-C, Petition Number: 61023-CO-¶37-C.
(för en kompletta lista över "petitions" för detta förslag, se http://www.jurisdictionalsolution.org/#!legislation/c14j0)

Dessa tre förslag ingår i ett större sammanhang och är alldeles för långa för att inkludera här. De handlar om att man önskar att undgå både den nuvarande konfliktfyllda situationen OCH en splittring. Man föreslår att kyrkan (i USA, där det största problemet finns) delas in i "jurisdictions" eller att man använder de "jurisdictions" som redan finns för att skapa något nytt.

Det man föreslår är tre olika förslag där man skapar landsomfattanda (återigen för USA) jurisdictions/områden som kan innehålla församlingar och årskonferenser utan att tänka geografiskt. Församlingar och årskonferenser kan ansluta sig till den "jurisdiction" som man vill. Jag bifogar några frågor och svar från deras hemsida:

• What is retained under the Jurisdictional Plan?
• The United Methodist Church!  Our global connection would continue as would beloved institutions like UMCOR.  Pensions and property are duly accounted for.   Everyone gets to continue to call themselves “United Methodists”.  The General Conference functions spelled out in Article IV of our constitution would remain unchanged.  Annual Conferences, especially in areas where there is greater consensus, would be relatively unaffected.  Those churches and clergy without strong feelings on either side of our most divisive issue can go along with the majority of their conference and “decide not to decide.”  Open itinerancy is preserved.
• How is this better than total schism?

  We would retain our distinction of being the only mainline denomination to not totally split over this issue.  Endless legal battles over property (like the Episcopalians/Anglicans have experienced) would be avoided.  We feel that this way forward is a much better witness to our broken world than complete schism.  It is a path toward amicable unity.
• How would this be better than the “A Way Forward for a United Methodist Church”/A third way Plan championed by Adam Hamilton and others?

  The Hamilton plan puts the local church and annual conference in continuing battle over issues related to human sexuality.  Congregations would be subject to pressure from pastors who wish to change their stance and be helpless in preventing their pastor from going a different direction than their chosen course.  Local curches could also find themselves targeted by vocal people with an agenda.   A bishop could effectively "stack" the Board of Ordained Ministry and apply pressure to reject or accept homosexual candidates according to their wishes.  In the flux back and forth, lives and ministries would be injured.  The “Way Forward” isn’t one at all.  It interjects congregational polity into our otherwise connectional system.
• How could one tell the difference between a progressive United Methodist congregation and a congregation from the more conservative jurisdiction?

  We trust congregations would find a way to make that distinction in those areas where that might be helpful to their mission.   The Progressive Jurisdictional Solution asks that a distinctive logo be created for churches of the Progressive Jurisdiction.  This might be a slightly altered version of the Cross and Flame, as approved by GCFA.   

Petition Number: 60781-FO-¶304.3 "A THIRD WAY" (svår att hitta!)

Amend ¶ 304.3

While persons set apart by the Church for ordained ministry are subject to all the frailties of the human condition and the pressures of society, they are required to maintain the highest standards of holy living in the world. The practice of homosexuality is considered by many to be incompatible with Christian teaching. Therefore selfavowed practicing homosexuals are not to be certified as candidates, ordained as ministers, or appointed to serve in The United Methodist Church. Therefore, authority for discerning suitability for ordination continues to rest with the annual conference as provided in ¶ 33 of the Constitution, following candidacy procedures as provided in the Book of Discipline, and authority for making appointments continues to rest with the bishop after a consultative process to determine the suitability of such an appointment.

Petition Number: 60788-MH-¶341.6

Amend ¶ 341.6 as indicated following:

Ceremonies that celebrate homosexual unions shall not be conducted by our ministers and shall not be conducted in our churches marriages between two persons committed to one another as provided in ¶161.B may be conducted by United Methodist pastors and other persons authorized in the Book of Discipline only upon following the process provided in ¶340.2.a)(3)(a).

Petition Number: 60763-JA-¶2702.1

Amend ¶ 2702.1 as indicated following:

(a) immorality including but not limited to, not being celibate in singleness or not faithful in a heterosexual marriage;

(b) practices declared by The United Methodist Church to be incompatible with Christian teachings, including but not limited to: being a self-avowed practicing homosexual; or performing same-sex wedding ceremonies;

(c) crime;

(d) disobedience to the order . . . ¶ 2702. 1. A bishop, clergy member of an annual conference (¶ 369), local pastor, clergy on honorable or administrative location, or diaconal minister may be tried when charged (subject to the statute of limitations in ¶ 2702.4) with one or more of the following offenses:

• Rationale: This change ends Church trials over homosexuality, and it retains the authority of the annual conference to discern suitability for ordination. Bishops retain authority for appointments. Clergy and local churches will continue to have the right of consultation in appointment-making processes. Clergy will determine whom to marry to whom.

Petition Number: 61035-MH-¶310-G

Amend ¶ 310.2.d), the footnote referenced therein, footnote 3, beginning on page 225 as follows: ¶310.2.d), Footnote 3. … The General Conference, in response to expressions throughout the Church regarding homosexuality and ordination, reaffirms the present language of the Discipline regarding the character and commitment of person seeking ordination and affirms its high standards. For more than 200 years candidates for ordination have been asked Wesley’s Questions . . .

...In the Social Principles, the General Conference has said that “we do not condone the practice of homosexuality and consider this practice incompatible with Christian teaching.” Furthermore, the Principles state that “we affirm the sanctity of the marriage covenant that is expressed in love, mutual support, personal commitment, and shared fidelity between two people who are married to each other a man and a woman. We believe that God’s blessing rests upon such marriage, which is traditionally between one man and one woman, whether or not there are children of the union.

• Rationale: This change ends Church trials over homosexuality, and it retains the authority of the annual conference to discern suitability for ordination. Bishops retain authority for appointments. Clergy and local churches will continue to have the right of consultation in appointment making processes. Clergy will determine whom to marry to whom.

Petition Number: 60993-CO-NonDis-!-G "PLAN OF SEPARATION"

Detta är ett förslag som handlar om att ifall vissa saker händer, eller inte, så vill man att kyrkan ska dela sig i två delar. Hela förslaget hittar du på sidan 471 i handlingarna, som du hittar här:

Här är inledningen:

WHEREAS, The United Methodist Church is embroiled in an irresolvable conflict over issues of theology and moral teaching, and

WHEREAS, this conflict is causing harm to individuals and groups within the church, in contravention of our General Rule to “do no harm,” and

WHEREAS, it would be better for the cause of Christ and the mission and health of the church if this conflict were resolved, allowing attention and resources that are currently employed in the conflict to be redirected to the church’s mission, and

WHEREAS, we believe that the only lasting way to resolve this conflict is through an amicable parting of the church into two or more different entities, Therefore, be it resolved, that the 2016 General Conference enacts the following plan of separation, pleading for all members to conduct themselves with the utmost of Christlike grace, charity, and generosity toward one another.

All conflicting provisions of the Constitution and the Book of Discipline are hereby suspended for the purpose of implementing a plan of separation. The separation shall make available at least two new entities, one providing full inclusion for LGBTQ persons in marriage and ordination, and another maintaining the church’s current teaching and provisions regarding marriage and ordination for LGBTQ persons. Additional entities may be proposed by groups during the initial implementation. Provisions that do not conflict with implementation of the plan shall continue in force until the termination of The United Methodist Church is declared. At the conclusion of the implementation process, all assets and liabilities of The United Methodist Church shall have been equitably divided among the two or more entities, which shall become the successor denominations, and The United Methodist Church shall cease to exist.

• Rationale: There is a principled and conscientious disagreement over the church’s position on same-sex marriage and ordination of active homosexuals as clergy that is not able to be resolved through compromise. Separation would free the church from this controversy, allowing all branches of the church to move forward in ministry as...

Min reflektion

Varför detta paragraf-rytteri, kan man fråga sig. Hur kan det vara "farligt" att låta årskonferenser och/eller församlingar och/eller pastorer bestämma själva?

För min del handlar det om hur jag förstår min identitet som pastor. En del pastorer (för det är mer en fråga som berör pastorer än lekmän) tror jag, ser sig själva som Gud-Pastor...jag ser mig själv som Gud-Kyrka-Pastor. I Metodistkyrkan ser vi detta i bland annat att:

• en metodistpastor är egentligen inte medlem i en församling utan i den årskonferens han/hon är "skriven" i. Församlingen är pastorskollegorna och man är bunden i ett heligt sällskap av "mutual respect". Hur går det om det plötsligt blir möjligt att officiellt verka för helt motsatta positioner och tro?
• en metodistpastor är ordinerad/auktoriserad/godkänd och bunden att predika Metodistkyrkans tro och lära och sakrament, inte sin egen. Hur går det om kyrkan har två
• - i de löften en kandidat till pastorstjänsten avlägger inför biskop och årskonferens ingår löftena: 
•          "After full examination, do you believe that our doctrines are in harmony with the Holy
•          Scriptures?"
•          "...and do not mend our rules but keep them, not for wrath but for sonscience's sake". 

Jag tar kyrkans teologiska och strukturella enhet på största allvar och även om jag förstår att många tycker det är bra med att "alla kristna är sin egna teolog" eller att "varje församling/årskonferens/pastor får bestämma själv" skulle det vara förödande för hur jag förstår min roll som pastor.

KORT SAGT - så handlar det om ordination av präster och äktenskapet OCH vem som ska bestämma vad kyrkan menar är Guds vilja....Generalkonferensen eller den lokala årskonferensen/församligen

Ovanstående paragrafer från typ "Amicable unity" och "The Third way" gör är att man ger upp tanken om att vara en kyrka med en tro och kyrkoordning. Som förespråkare till förslaget "Amicable unity" själva säger så vinner man att man officiellt undviker en splittring och kan kalla sig för en United Methodist Church, även om det innebär att två församlingar i samma stad kan ha direkt motsatt syn på t.ex. homosexualitet (eller om man måste bli frälst för att komma till Himlen...eller whatever fråga som kommer i framtiden). Hur mycket en kyrka är det, särskilt om vi till och med ska ha olika logotyper? 

• Jag tycker det är teologiskt fegt att inte våga/kunna stå för en syn i frågan...eller menar vi att Gud tänker både/och?
• Jag tycker det är högst olämpligt att försöka sola sig i glansen att "vi minsann inte splittras över denna fråga som dom där Episkopalerna har gjort", som många säger. Patetiskt!
• Jag menar att det är en dödsstöt för Metodistkyrkans unika blandning av att vara både Protestantisk frikyrka och Historiskt förankrad biskop/konnektional kyrka á la Rom...och det måste undvikas.
• Jag tycker det är ärligare och rakare och tydligare och bättre att låta kyrkan, om det går så långt, splittra sig så att varje "läger" kan stå med rak rygg och (förhoppningsvis) ett hjärta som inte skäms inför Gud, istället för att försöka låtsas vara eniga. Det går bara att vara "enig om att vara oenig" en tid i allvarliga och potentiellt eviga frågor...till slut kommer skilsmässan om inte enighet infinner sig. Jesus själv sa ju att ett rike som krigar med sig självt inte kan bestå.

Vad vill jag att mina delegater ska göra/rösta?

Eftersom detta är den fråga som kommer att ha största betydelse för mig personligen önskar jag å det starkaste att mina delegater:

• INTE röstar för att kyrkan ska delegera eller på annat sätt skifta beslutanderätt kring vad som är rätt och riktigt gällande homosexualitet (inklusive om det är förenligt med kristen tro och lära eller inte; om man kan vara praktiserande homosexuell och bli präst; om en metodistpräst kan viga samkönade par; om hon/han kan vara praktiserande homosexuell, ELLER andra stora frågor från Generalkonferensen till exempelvis årskonferenser och/eller församlingar.

Skulle det bli aktuellt, vilket jag inte hoppas eller tror, så vill jag att mina delegater:

• röstar FÖR petition Petition Number: 60993-CO-NonDis-!-G.

Sluttankar

Frågan är hur länge nuvarande situation kan pågå utan att orsaka irreparabel skada.

Frågan är vad som händer post-homosexualitet frågan.

Frågan är var våra profeter finns.