Tänkvärd seriestripp

Klicka för att förstora

Compassion - medkänsla

En god vän gav mig ett "ord" som han trodde kom från Gud. Han citerade Bibelns kortaste vers och bara sa ordet "compassion". Man vet att man har en bra vän när han vågar säga svåra saker.

Inte för att han upplevde att jag saknade "compassion" utan därför att Gud hade lagt något på hans hjärta. Kanske är det så att Gud tycker det. Svårt att veta. Kanske. I vilket fall som helst var det ett tillfälle att pröva på ödmjukhet. Att inte försvara sig. Att ta emot. Att reflektera över om det är sant.

I vilket fall som helst så finns det nog utrymme för förbättring. I debatten om homosexualitet finns det ofta för lite. Jag förstår det inte riktigt, hur det kan vara så uppskruvat. Jag förstår inte varför HBT människor har extra svårt för att kallas för syndare. Alla är ju syndare. Hur kan det vara kränkande att läsa ett Bibelord?

Men hur kan jag visa compassion, "att lida tillsammans med nån som lider", och samtidigt visa på Bibelns sanning? Det tål att tänkas på, kanske extra mycket i ljuset av http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=190963. I allt måste vi göra som Jesus...hårda huvuden, mjuka hjärtan.

En liten påminnelse...

Methodists are connected in faith and practice. We believe together that:
"—We affirm the sanctity of the marriage covenant that is expressed in love, mutual support, personal commitment, and shared fidelity between a man and a woman"

"The practice of homosexuality is incompatible with Christian teaching"

source: Book of discipline UMC, www.umc.org

Hjälp mig förstå! Vad har alla vi andra missat?

Det finns en mycket stor frestelse i att bli omtyckt och gillad av alla. Mitt bästa tips idag är isåfall att inte skriva om HBT frågan, eller homosex-vigslar. Tonläget är uppskruvat och många vill komma till tals och många toleranta blir allt annat än.
Ändå är det nödvändigt att tala ut om det som är fel och missvisande. Jag läste en artikel på Dagen.se (http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=190964) som är klockren...Humanisterna undrar varför kyrkan går emot Jesu ord, "Matteus 19:4: "Har ni inte läst att Skaparen från början gjorde dem till man och kvinna?". Då har det gått långt om dom citerar Bibeln...

Det jag undrar över och skulle vilja ha lite hjälp med är på vilka grunder man har godkännt homosexualitet och inte längre klassar det som en synd. Jag läser mycket om "kärlek" och "öppenhet" och annat, men kan ni tala om för mig hur ni gör med Bibelordet och Traditionen? Hjälp mig att förstå er! Hur gör ni med Paulus eller Moses eller Jesus? Vad har ni hittat som varken Katolska eller Ortodoxa eller majoriteten av alla historiska kyrkor har missat?

Homovigslar godkänns - en reflektion

Idag är det lätt att bli arg och besviken som kristen i Sverige, http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=190626. Idag sätts min kärlek till min nästa på prov. Det händer inte varje dag.

Bland det bästa jag har lärt mig i mina unga år är att lyssna på människor som är klokare än jag. Det finns en katolik som heter Peter Kreeft. Han är mycket välkänd i USA som filosof, författare, talare och lärare på Boston University. En gång lyssnade jag på ett föredrag av honom om hur vi kan vinna kriget. "Vilket krig?", undrar du kanske. Ja, han hade tre punkter.
För det första så måste vi inse att vi ligger i krig. Idag kanske det är tydligt när åsikterna blossar upp kring homosex frågan. Han menade kriget mellan Kyrkan och Världen.
För det andra så måste vi veta vem som är vår fiende.
För det tredje måste vi veta vilket vapen vi har som kan besegra fienden.

Det jag fastnade för mest var hans beskrivning om vem vår fiende är. Idag kanske du tycker att det är homosex=bra eller homosex=dåligt människor som är din fiende. Men denna man radade upp den ena gruppen efter den andra, grupper som jag tyckte var mina fiender i kampen för Guds rike och människors frälsning, och påstod att ingen av dessa grupper var mina fiender. Till slut undrade jag om det fanns någon kvar som var min fiende och då sa han att vi har två fiender, vi som älskar Jesus som vår Herre.

Våra två fiender är Synden och Djävulen.

Idag är det viktigt att komma ihåg att om man anser att en stor del av den svenska kristenheten har gått vilse och lämnat fårfållan så är dom ändock inte fiender utan patienter. Alla har vi levt utanför Guds rike och som Paulus säger under "Guds vredesdom". Vi får inte glömma bort det. Hans kärlek är så stor att den kan förlåta, omvända och föda människor på nytt till ett liv bortom synden. Det är större än att acceptera synden eller majoritetsbesluta bort den.

Våra enda fiender är synden och djävulen och de två bekämpas inte genom att bekämpa homosex-förespråkare. De bekämpas med hjärtan i helig brand av kärlek...to become a saint. Helighet är vårt vapen.

Detta är spännande!

I en artikel i Dagen läser jag om en förening för apologetik, dvs. trons försvar. Jag tycker detta är mycket intressant och viktigt för vår tid. Som dom säger i artikeln, Gud är större än våra tankar men det betyder inte att han inte får plats där. Läs och inspireras på http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=190444.

En ren och skär lögn!

Sannolikt kommer idag samfundet Svenska kyrkan att besluta att godkänna homosexuella äktenskap och därmed rita om den teologiska kartan i Sverige.
Man kan tycka vad man vill i sakfrågan men att som i en artikel i DN, http://www.dn.se/nyheter/politik/dags-for-beslut-om-samkonade-aktenskap-1.978886, säga att kyrkan aldrig har varit enig i denna fråga rent teologiskt och historiskt är en ren och skär lögn. På vilka grunder hävdar John Voss på QX detta? Såvitt jag vet har Katolska kyrkan, Ortodoxa kyrkan (alla patriarkat), och samtliga större protestantiska samfund genom alla tider haft samma syn, dvs. att homosexualitet är en synd tills för några år sedan. Vilka större samfund/kyrkor har innan 1950 hävdat att rent Bibliskt och teologiskt är homosexualitet inte en synd?

Det är viktigt att skilja på debatt och debatt. Homosexualitet kan liksom alla andra frågor omprövas och förändras i en kyrka. Den fria viljan är fri. Ingen måste vara med. Ingen måste tro. Men bara för att man ändrar på en historisk och ekumeniskt stabil trosfråga gör inte saken rätt eller riktig eller Biblisk. Om man t.ex. väljer att tro på universialism, dvs. att alla kommer till himlen oavsett vad dom gör och tror i livet, kan man göra det...men kalla det för Guds och världens skull inte för kristendom.
Om man inte tycker om kristendomen är det inget tvång att vara med. Den rike mannen hade ett val att göra och han valde att behålla sina rikedomar istället för att följa Jesus! Detsamma gäller här. Om man inte tycker om att homosexualitet är en synd får man välja på sin "jordiska rikedom" eller att följa Jesus. Valet är fritt. Det fantastiska med Jesus är att han bjöd in alla, inte att alla hängde med.

Till väsentligheterna!

På söndag har vi i Alingsås metodistkyrka en ovanlig gudstjänst. Vi har ett mycket enkelt upplägg där Fem frågor om Jesus står i centrum. Vi sitter lite annorlunda än vi brukar göra, vi kanske lyssnar istället för att vi sjunger själva, vi får höra berättelser istället för att få information.

Vill du vara med och lyssna och ställa fem frågor till Jesus?

1. Om Jesus är Gud hur påverkar det mig?

2. Vad ville Jesus egentligen?

3. Spelar Jesus någon roll idag?

4. Om du mötte Jesus imorgon, vad skulle du vilja fråga honom?

5. Hur många Jesus finns det?

Ingen får någonsin helt uttömmande svar i detta liv, men du kommer att få tillräckligt för att vilja veta mer.

Välkommen!

Hur kunde det bli HBT?

En artikel i Dagen, http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=190232, är för oss metodister intressant med tanke på vårt eventuella samgående med Baptisterna. Av alla möjliga frågor som finns att välja mellan blev homosexualitet frågan den som splittrar svensk kristenhet idag? Förr var det kvinnopräst frågan, nu det här. Vad är nästa heta potatis?

Vad är det som gör att kyrkor efter alla dessa sekler byter ut en grundläggande del i sin tro och sitt liv? På vilka grunder och genom vilka reflektioner överger församlingar, samfund och enskilda det som varit den ekumeniskt hållda övertygelsen genom alla tider? På vilket sätt och varför tycker människor idag att det är ok att förkasta det som har varit i denna fråga?

Jag har min åsikt klar och tydlig men det som förfärar mig mest är den otroligt ytliga och amatörsmässiga reflekterand/forskande/debatterande som har förts kring frågan. På vilka Bibliska grunder har man i Norrmalmskyrkan bytt åsikt och nu godkänt homo-vigslar? Vilka teologiska grunder har man? Varför just dom? Är man så säker på sin sak att man vill och kan gå emot den förkrossande majoritet i världen idag och genom historien som tycker annorlunda?

Hur vet dom alltså att dom har rätt och på vilka grunder? Är detta det ödesdigra resultatet av devisen "var och en är sin egen teolog?" Om så är fallet, var slutar det isåfall?

Vore det bättre att lägga ner?

Det finns en risk med att säga vad man tycker och tänker. 

Jag har funderat en del kring vår framtid som kyrka/samfund och hur det ska gå. Jag saknar mycket i debatten men är det någon som har hört någon reflektera teologiskt och Bibliskt kring frågan om det är bättre att samfundet Metodistkyrkan dör? 

Finns det någon som har satt sig ner och verkligen tittat på om det rent andligt talat är så vi borde göra? Jag har hört en del prata om "vetekornets lag", och det är ju ett sätt. Samtidigt är den reflektionen och "forskandet" ofta ganska tunt. 

Det verkar idag som om vårt samfund är så splittrat och mångfaceterat(?) att det egentligen inte är ett samfund längre utan istället ett förlegat ramverk från fornstora dar. Ett samfund som tror så otroligt olika som vi, som dessutom inte har den friheten att kalla oss metodister och tro som vi vill(!), är inte trovärdigt och uppfyller Jesu ord om att ett rike som är delat aldrig kan bestå. Är detta en korrekt bild? Om det är det, på vilket sätt skulle ett helande inträffa om vi gick samman med andra?

Skulle entusiasmen öka och inspirationen öka om man istället lade ner samfundet, sålde nästan allt, och började om från början som om vi vore de första metodisterna i Sverige någonsin, typ pionjärarbete? 

Kanske skulle iallafall de som verkligen brann för Guds rike vara kvar och vi skulle slippa allt elände med att upprätthålla allt som inte hörde Guds rike till. Endast de som är på allvar och i sanning kallade av Gud och som har upplevt frälsningen och heliggörandets kraft skulle vara kvar då eftersom alla mänskliga påfund inte skulle hålla ut. Eller?

Jag vill inte låta hård men i sanning har vi ett större ansvar för våra medmänniskor som är på väg till helvetet än oss själva som borde vara på väg till himmelen under glädjetoner. Ta ekonomifrågan som ett exempel: om en församling inte kan bära sig själv ekonomiskt är det väl egentligen ingen idé med att fortsätta? Ska inte en församling vara en grupp människor som verkligen vill satsa på det dom gör, även ekonomiskt, och se till att det håller? Borde kanske äldre församlingar som har sett sina fornstora dagar ändra formerna till nuvarande verklighet?

Vi måste våga tänka så här, även om det inte blir så här, för om vi inte reflekterar över vad som Bibliskt sätt är bäst idag kommer vi inte heller att veta det imorgon...och då sitter vi tillsammans med 75000 andra som kanske inte heller vet...och det är nog ännu svårare att ändra på.

skylt vecka 42

sida 2

skylt vecka 42

sida 1

Att skriva predikan…

Ibland är det inte som vanligt. Nu, till exempel, sitter jag med en avtagande förkylning, feber och tokirriterande hosta, och försöker skriva en predikan inför morgondagen.

Tema i Alingsås är som vanligt inte söndagens utvalda tema utan “Fader Vår, del 1 och 2”. Hur ska detta gå? Frun är i utlandet, Samuel lever rövare, hunden måste ut, tankarna är på utflykt och bönens livlina ser ansträngd ut.

Ändock finns det en hel del underbart och lärorikt i denna bönernas bön. Det finns alltid samma kamp med en välkänd text. Antingen vill man hitta “nåt nytt” eller så går man i uppkörda hjulspår. Men det viktigaste när det gäller denna bönen är nog att ta Jesu uppmaning att “inte rabbla tomma ord…som hycklare gör” på allvar.

Vet vi egentligen vad vi ber om?

Var är Gud Fader?

Tänk lite på detta.
Vi ber varje söndag "Vår Fader, du som är i himmelen".
Vet vi var himlen är?
Om "nej" vet vi alltså då inte var Gud Fadern är, eller?

Gore, Obama,….Moore?

En spännande nyhet vars kommentar egentligen inte hör hemma på denna här bloggen. Men det är svårt att låta bli när nyheten är så här stor. Den stora frågan är ju om det var rätt att ge priset till Obama eller inte, http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_3627683.svd.
För min del håller jag med presidenten i mycket vad han vill, dock hade han aldrig fått min röst. En kärnvapenfri värld är bra. Samråd är bra. Men vad har han egentligen fått priset för? Vore det inte bättre att ge priset till någon som har gjort något istället för att ge det till någon som vill göra något? Är det ett viljepris där den som vill mest får priset? Ett prat-pris där den som pratar mest, och finast, får priset?

Det luktar politik lång väg det här, vilket är synd då priset är väl egentligen till för att belöna fredskämpar (och då glöms Irak och Afghanistan bort?)? Om Michael Moore gör en film om något internationellt är det nog bara en tidsfråga innan han får priset. Vad tror du?

Grupperna är igång!

Kära bloggläsare,

Som pastor i Alingsås metodistkyrka finns det mycket att glädjas åt. Nu är det framförallt våra två grupper gällande församlingens arbete inför framtiden som är spännande. Efter en mycket bra kickoff på Överås har nu båda grupperna möts. Böngruppen var först ut och träffas så vitt jag vet en gång i veckan. Visionsgruppen träffades ikväll.

Det känns ganska skönt att inte vara inblandad i arbetet i grupperna. Jag tror det är mycket värdefullt att medlemmarna själva får ta ansvar för vad man vill och vart man vill nå. Självklart finns jag med i processen. Självklart träffar jag gruppledarna för info och så vidare. Självklart är den andliga visionen och ledning på mina axlar.

Men det känns bra att inte “micromanage”, dvs. styra i allt och alla detaljer. Nu är detta i Guds hand. Får se vad han vill med oss!?!?

Veckans kyrkskylt #1

vecka 40

Veckans kyrkskylt #2

vecka 40

Ekumenik - vad är det?

Idag var det ekumenikdag i Göteborg. Vi har en avsiktsförklaring att jobba med och det var med den i ryggen som vi idag samlades för att lyssna och lära om hur det här ska bli.
Det var en god dag med ett trevlig genomförande. Det slår mig hur oerhört lite många vet om varandra, som till exempel när en baptist fick en (chockerande?) insyn i hur Metodistkyrkan fungerar strukturellt.
Jag hörde en som hade varit med i processen med att skapa EFK hur oerhört små skillnaderna var där jämfört med här. Deras största fråga hade varit det nya namnet. Vi sitter med ultrafria/självständiga baptistförsamlingar och biskopsstyrda/kyrkoordningsstyrda metodistförsamlingar. Det är ingen liten sak att reda ut.

Det som, onödigt tyckte jag, gjorde mig irriterad var avsaknaden av den teologiska debatten. Den gruppen, RUT, var inte ens med. Inte bara för att jag tycker att teologi är oerhört viktigt, men nästan alla frågor som kom upp om kyrka/samfund/medlemsfråga/bibelsyn/omvärld handlade om teologi. Att teologi-gruppen dessutom inte har en tidsplan utan jobbar lite diffust "i många år" och inte ska komma fram till något är tycker jag ett svek mot alla som vill vara med och bevara den sanna tron. Att sedan säga att alla kan påverka genom blogginlägg eller epost är generande löjligt. För det första, hur många av våra medlemmar har inte dator/vet vad en blogg är? För det andra, ska en ny kyrkas teologi formas genom blogginlägg och epost? Vart tog det personliga mötet vägen? Samtalet mellan människor och inte 1'or och 0'or? Gemenskapen?

Vår kyrkas ledning fick ett mandat från årskonferensen att arbeta vidare med denna frågan. Helt omöjligt är det att förstå att dom kan ha undvikit att inse att det finns/fanns många farhågor och orosmoment från väldigt många. Att nu välja att arbeta på detta sättet, där två metodister varav en jobbar inom missionskyrkan, ska sitta och vara en referensgrupp för vår teologi känns inte bra. Dessa människor må vara hur bra som helst i sig själva, men två människor räcker inte för det som krävs. Trovärdigheten blir väldigt låg eftersom två omöjligt kan representera 3000 i denna fråga, framförallt när det gäller vår kyrkas spännvidd.

Alingsås metodistförsamling har under det senaste året arbetat ekumeniskt med EFS, Frälsningsarmén, Missionskyrkan, Katolska Kyrkan och det har fungerat jättebra. Vi tycker om ekumenik. Men jag känner personligen att den här processen har börjat dåligt och oinspirerat. Toppstyrt. Utan insyn. Långt mellan fotfolk och beslutare.
Omvärldens behov är alltid ohyggligt många och stora. De kan aldrig skapa den passion och gnista som behövs. Det som behövs är ett hjärta förunderligt värmt och det kan vi aldrig skapa. Det kan vi bara be om. Så låt oss be.

Vapen och annat livsviktigt

Det är intressant, mest på ett negativt sätt, att se hur Kristdemokraterna sakta men säkert förändras. Inte för att jag sätter särskilt mycket tillit eller hopp till politiken att förändra världen, men som en som har bott i vapnens förlovade land, USA, i tio år förundras jag över detta i påfund att under glada toner i dagarna prata sig varm om vapenindustrin. Se artikel: http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=185355

Precis som KD (rättare sagt Hägglund) gjorde angående abort frågan för några år sedan.

Hur kan ett politiskt parti med ordet "Krist" gå i god för en vapenindustri eller abort"industrin"? Det må vara under paroller som "alliansfrihet" eller "valfrihet" eller "arbetstillfällen" men i slutändan handlar det ändå om det moraliska ansvaret. Finns det begreppet kvar?

I USA var många vänner till mig stora vapen vänner. Det var ett i handskfacket, ett under sätet, ett bakom sätet, ett bakom solskyddet och ett annat vapen på hemligt ställe. Utifallatt...Tanken var att kunna försvara sig, typ när högskolan Virginia Tech fick uppleva en skolmassaker för några år sedan och vapenvännerna påpekade att om de andra eleverna hade haft vapen kunde de ha skjutit förövaren tidigare än polisen och stoppat blodbadet. Hmmmmm. Tiotusentals pistoler i händerna på regelbundet fulla, hormonfyllda ungdomar på liten yta i nära förhållanden.

Låt det påpekas att vapen i sig inte är onda, liksom min hand inte är ond. Valet att använda min hand, eller ett vapen, till att göra ont är ont. Eller synd. Men har vi helt tappat förnuftet, eller åtminstone vår Bibelkunskap? Paulus var en god psykolog. Han rådde oss att "fly ungdomens lustar/begär" för han visste hur farliga dom var/är för ett Jesusliknande liv. Det är detsamma med vapen. "Fly vapen" för vi vet hur farliga dom är. Vi vet att vi inte alltid kan behärska oss eller ta det lugnt.
Vapen är redskap för död och lidande oavsett hur moraliskt försvarbart vi säger att det är att tillverka dom. Knarklangare kan säga att det är försvarbart att sälja knark eftersom dom inte tvingar folk att använda knark.

På engelska heter det "slippery slope" vilket betyder en hal backe. Det är farligt att avsäga sig ansvar bara för att man tillhandahåller. Jag håller med vårt svenska sändebud från FN (vars namn jag nu glömt) som reste till Sudan och kom hem och berättade att det viktigaste vi kunde göra för att förbättra situationen var att sluta sälja vapen, inte en massa galor.

Sluta sälj vapen, Sverige, åtminstone i Kristi namn!