En katolik i predikstolen!

Under parollen "Vid korset möts hjälp och förlåt" hade vi ikväll en gemensam bönandakt med Katolska kyrkan hos oss. En representant från Katolska kyrkan läste en bön och hade en kort läsning. Det var väldigt bra samtidigt som jag reflekterade över att det var kanske första gången en katolik har stått i församlingens predikstol.

För en del kanske detta är helt galet men för mig är det fullt naturligt att vi som kristna medmänniskor bär varandras bördor, även om dom finns inom Katolska kyrkan. Vi är korsets folk och som sådana borde vi vara väl bekanta med lidande, synd och sorg. Så är det för många i Katolska kyrkan just nu, offer som förövare. Där borde alltså vi också vara, mitt i lidandet, för att hjälpa till att bära det kors som tynger dessa människor nu. Jag var väldigt stolt över "mina" kära metodister som kom och tacksam för den Heliga Anden som gjorde andakten till en mycket fin stund.

Jag tror också att detta är en bra bild över hur vi älskar våra fiender (inte för att Katolska kyrkan är vår fiende). Hur hanterar vi människor som inte är som vi och som vi tycker har fel, små/stora/katastrofala? För det är ju så att det är inte politik vi håller på med. Det funkar liksom inte att bara vara eniga om att vara oeniga och gå vidare eftersom livet i slutändan har två utgångar. Så hur gör vi med dom som inte tycker som vi? Jag tror att korset visar oss hur vi ska göra.

Vid korset fanns de som spottade på Jesus, hädade Jesus, hånade Jesus, hånlog åt Jesus, knöt näven mot Jesus, skrattade åt Jesus, plågade Jesus. Där fanns de som skulle förfölja lärjungarna. Där fanns de falska och högmodiga religiösa ledarna. Där fanns hatet och där fanns det absoluta förnekandet av nödvändigheten att vända sig från sig själv och till Jesus. Efterföljelse var deras absoluta motpol.
Där fanns också de som älskade Jesus, som litade på Jesus, som grät över Jesus lidande, som var trogna vänner, som hade uppoffrat allt åt Jesus, som trodde på Jesus.
Där fanns de trasiga, de stolta, de tomma, de fulla, de heliga, de oheliga, osv.. Alla var där. Vi var där genom dom. Vilka var vi? Vilka är vi?

Jesus älskade dom alla men vi märker också något annat. Jesus älskade även de som inte besvarade hans kärlek och en relation blev aldrig upprättad. Kärlek kan aldrig tvingas på någon. Förlåtelse måste tas emot. Spottar man på Gud eller spikar spikar i hans händer eller så kan det knappast kallas kärlek...

Alltså tror jag att vi ska älska alla obehindrat och fullkomligt med en kärlek som kommer från Gud. Precis som Jesus gjorde. Den kärleken får människor att lägga märke till hur oerhört ovanligt det är. Som dom gjorde med Jesus. Ibland omvänder sig människor från sig själva och till Jesus/Kärleken. Ibland inte. Det är den Heliga Andens uppgift att ordna ["när han kommer, skall han överbevisa världen om synd och rättfärdighet och dom"]. Vår uppgift är att älska alla med ett helt hjärta och helt osjälviskt, inte för vad vi kan få ut av det eller för att människor förtjänar det. Nej, utan därför att Jesus först älskade oss just så.

Kanske är det svåraste för oss att älska människan men inte handlingen/tanken/gärningen...för inte tror vi att Jesus inte älskade de som slog i spikarna genom hans händer och dessutom att han godkände/accepterade deras handling? Jesus älskade dom men kärleken förblev obesvarad. Spikarna slogs i och Jesus dog. Jag undrar om det inte är så det ligger till...att vi ska älska människan men inte alltid handlingarna/tankarna och våga lita på kärlekens kraft, en övernaturlig kärlek från Gud, vinner människan till Gud istället för att det syndiga/själviska vinner människan till (fill in the blank).

Jaja, nu bär det av till årskonferens där mycket ska sägas och tänkas men förhoppningsvis bedjas och lyssnas desto mer. Kanske blir jag även ordinerad till äldste om allt går väl. Spännande! Stort! Små nervöst.

Ännu en tanke

En kväll av sprudlande kreativitet..."en liten stund med Jesus, osv."

Jesus sa att den Heliga Ande skulle komma och att:
 "när han kommer, skall han överbevisa världen om synd och rättfärdighet och dom: 
om synd, ty de tror inte på mig, 
om rättfärdighet, ty jag går till Fadern och ni ser mig inte längre, 
om dom, ty denna världens furste är dömd."


Vad dessa verser än betyder så är en sak klar. Det är Anden som överbevisar, eller "convicts", världen/människorna om dess synd. Inte vi.

Detta är ett problem, för världen ser då inte ut att vara överbevisad om sin synd, eller hur? Hur många känner ni som erkänner att de är syndare, orättfärdiga och i väntan på domen? Var verkar den Heliga Ande?
Så vi vill hjälpa till. Tala om för människor det vi vet att Anden borde göra, men tydligen inte gör. Vi vill väl. Vi vill erbjuda frälsning men först måste ju folk vilja bli frälsta.
"Grattis, du har vunnit en gratis hjärttransplantation på världen finaste klinik i Schweiz!
- Men jag är inte sjuk!
- Jodå, du är dödligt sjuk.
- Men det känns inte så.
- Tro mig!"
Inte så konstigt att folk inte vill bli frälsta om dom inte vet att dom är i dödlig fara. Så vi talar om för dom hur farligt dom lever och hur nära evigheten är och hur hemsk en evighet utan frälsning är. Men gör vi fel? Föregår vi Anden? Gör vi Gud en björntjänst?

Visst, frågan är "hur" Anden överbevisar människor om deras synd, orättfärdighet och dom. Kanske är det genom Jesus fortsatta inkarnation, Kyrkan. Jag är inte säker, men det är värt att fundera på och be över.

Är livet mer än kyrka, tro och verksamhet?

Var lite ledig i helgen. På lördagen. Reste bort ett litet tag och tänkte på helt andra saker än kyrka. På vägen hem kom tankarna på vad som måste göras, borde göras och kanske skulle göras. Vilka saker som man måste ta tag i. Vilka man måste ringa. Vilka förberedelser som måste göras nu för att vara klara då.

Idag tänkte jag hur viktigt det är att vi skiljer på Gud och kyrka, Gud och församling, Gud och samfund.Våra vänner i Katolska kyrkan och Grek/Rysk/m.m. Ortodoxa kyrkan har detta klart för sig...genom att göra kyrkan till hela livet. Vi protestanter gör ofta kyrka till en del i livet och lätt som en plätt gör vi även Gud till en del i livet, även om vi inte vill. Det är förödande lätt att vara kristen när man är i kyrkan eller i kyrkans tjänst...men mindre på semestern eller på den lediga dagen i språk, tänk och handling.

Det är här helgelsen kommer in i bilden för mig. Jag känner människor som lever i "kyrkan" hela tiden utan att tyngas ner. Hur? Jo, för de lever i Gud hela tiden, inte i kyrkan. Att leva i Gud och vara medborgare i Guds rike (och inte bara ha pass där) är en längtan jag har. Att liksom Robert Duval i filmen "The Apostle" rusa fram till en bilolycka och tala med de skadade människorna om frälsning eller att be så fort någon uttalar sin nöd istället för att säga något. Jag är inte där än men jag längtar dit. Jag tror det är bra och på nåt viss "fullkomligt" att leva så...i Guds rike med utstickare och utflykter till jordens rike.

Den bästa bilden jag kan ge är att jag är ju alltid svensk även om jag tycker om USA, och när jag bodde där så var jag som människa alltid som den svensk jag är även om jag pratade engelska. Mina uttryck och mitt liv i USA var som en svensk man. Ungefär så...att leva och vara en medborgare i Guds rike (som inte är av denna världen) men ändå leva och tycka om denna världen.

Ett förtydligande, en insikt och en tanke

Jag skrev nyss på min blogg följande: "Att hantera kritik, att höra att man har fel, är inte lätt. Att dessutom höra att man har så fel att man upphör att tro eller leva enligt kristen tro och livsstil är ännu värre. Är man pastor är det kanske nästan omöjligt...men jag tror det är av yttersta vikt idag...idag när vi tänker och säger sådana saker ändå men aldrig "face to face"." För att ingen ska missförstå mig, vilket är bloggosfärens förbannelse (det här med missförstånd och omöjligheten att läsa in tonläge, ansiktsuttryck, osv..), så inkluderar detta självklart även mig själv. Den som känner mig vet att jag inte håller för omöjligt att jag har fel och brister jag med. Tvärtom. Men för dig som inte känner mig kan det vara på sin plats att skriva detta. 

Så en insikt: det är fel att ha rätt, framförallt i religiösa sammanhang. Alla vet att man inte blir salig var och en på sitt sätt men samtidigt så är det så man menar. Det är en konflikträdsla som ligger till grund för att ingen tillåts säga "jag har rätt och du har fel". Dessutom tror jag att det handlar om att den diskussion som följer på ett sådant påstående har försvunnit. Varför har x rätt och påstår att y har fel? På vilka grunder? Är det "valid" eller inte? Även inom religion kan två motsatser inte vara sanna samtidigt. 

För egen del har jag många gånger fått höra att jag har fel och behöver ändra min tro, mitt synsätt och perspektiv. Gemensamt för alla de tillfällen då jag har ändrat mig är att jag respekterar personen i fråga, jag har fått veta varför jag har fel och varför han/hon har rätt, vilket alltid har varit Bibeln och dess historiska och textkritiska tolkning. Jag har fått veta varför jag borde ändra mig. Jag har fått tillfälle att ställa frågor, som har fått svar. Jag har getts tillfälle att begrunda och fundera. Jag har bemötts med ett hårt "huvud" men ett varmt "hjärta"...och jag har ändrat mig. Bilden jag ser framför mig är jag och några andra som är vilse i skogen och försöker hitta vägen ut. Plötsligt kommer en man/kvinna med en karta och säger: "Jag har hittat en karta. Jag vet vägen ut härifrån!" Svarar jag "-hur vågar du påstå att du har rätt? Vilken är din auktoritet? Det är bara din tolkning!" - eller - "Har du hittat en karta? Kanon! Visa vägen!"

Till sist, en tanke: Ordet "förbli". Vilket underbart ord som inte kan förklaras men kännas. Vi vill förbli vid havet en varm sensommarkväll, framför en brasa en vintrig januaridag, i vår älskades famn, osv.. Det är ett vackert ord och ett poetiskt ord. Dagens predikan handlade om att förbli i Jesus och bära frukt. Att förbli i Hans ord och hans kärlek. Låta Andens näring växa våra frukter (glädje, givmildhet, kärlek, osv.). Genom att förbli i Jesus. Det är så enkelt. Det är så viktigt. Det är vackert. Det kan behövs speciellt när veckorna framöver ser ut som dom gör. 

Detta är jag med på!

För att komma med lite konkreta förslag på vad jag tycker att vi som kristna och kyrka borde stå "för" istället för att bara vara "emot" bifogar jag här en länk som jag håller med till fullo. Detta är vägen vidare...detta och det som har hänt sedan dess (t.ex. the Manila Manifesto som man kan läsa här, http://www.lausanne.org/sv/all-documents/manila-manifesto.html, och mycket mer).

http://www.lausanne.org/sv/covenant

Är jag en s.k. liberal?

Idag under min predikan, lustigt nog, kom jag på mig själv med att jag lät som s.k. liberala präster låter...det där om att Gud älskar oss som vi är och att allt är ok.

Ännu mer intressant blir det när jag höll på att predika om vägskyltar på vägen Jesus och hur vi kan komma på villovägar som inte leder till Gud/Himlen och alltså behöver vägskyltar så vi går den rätta vägen. Detta är ju oftast mer s.k. konservativt.

Ärligt talat vet jag inte vad jag är.

Jag kommer att hålla en gemensam bönandakt med Katolska kyrkan i Alingsås snart med tanke på pedofilskandalen. Vi måste visa våra kristna vänner stöd och support, vilket självklart också betyder att vi måste visa förståelse, kärlek och support för alla inblandade parter. Två av kristendomens vackraste dogmer är förlåtelse och upprättelse och detta är ett tillfälle där båda behövs.
Så jag är väldigt pro-Katolska kyrkan. Dessutom har jag (t.ex.) många frågetecken i Israel frågan och hur den nuvarande regimen (som knappast är judisk) behandlar sina medmänniskor. Har man glömt varför man spenderade 70 år i Babylon? Detta gör mig suspekt med de s.k. fundamentalistiska falangerna i kristendomen.

Samtidigt predikar jag bl.a. fel/rätt tro och leverne, omvändelse från synd, den personliga frälsningen och den "dubbla utgången"...vilket gör mig suspekt ibland s.k. liberala falanger.

Vart hör jag hemma?

Det finns inga perfekta samfund men utan tillhörighet är man förlorad. Så frågan är var man väljer att tjäna Gud. Vad kan man "stå ut med"? Frågan är egentligen "Vad är ett kristet liv?" men även "Vad är kristen tro?"...vilket lurigt nog är Bibelns två största frågor: "What must I do to be saved?" och "Who do you say that I am [Jesus]"?. Vad är skillnaden på ett rätt kristet liv och tro gentemot ett fel? För en sak är säker, för Jesus och lärjungarna och Bibelförfattarna var skillnaden glasklar.

Vissa idag (som då) säger att alla blir frälsta och kommer till Himlen, andra att inte alla är frälsta per automatik och alltså inte kommer till Himlen. Vilket är sant? Vissa säger att homo-äktenskap är synd, vissa inte. Vilket är sant? Vissa säger att Jesus är en av Guds gestalter, andra att Gud är treenig i tre eviga gudomliga personer (Fader, Son, Ande). Vilket är sant?

Jag tror att vi i grund och botten är för rädda för konflikter...vilket det är ganska idiotiskt eftersom det tillhör en fallen värld, dvs. den värld vi lever i, den värld som dödade dess skapare. Konflikter är en naturlig del av det jordiska riket och således måste vi hantera dom. I vårt läge, inom kyrkan med ett nytt samfund på horisonten, måste vi våga leva i Jesus kärlek men samtidigt våga kalla "ett äpple" för ett äpple.

Att hantera kritik, att höra att man har fel, är inte lätt. Att dessutom höra att man har så fel att man upphör att tro eller leva enligt kristen tro och livsstil är ännu värre. Är man pastor är det kanske nästan omöjligt...men jag tror det är av yttersta vikt idag...idag när vi tänker och säger sådana saker ändå men aldrig "face to face". Vi säger det på bloggar. Vi tänker det för oss själva. Vi säger det till dom som vi vet håller med oss.

Sådan är inte Gud. Sådan är inte kärleken. Jesus kom till världen, dog och uppstod för att tala om för oss att vi hade (och har) fel. Att vår syn på världen, frälsningen, Gud, varandra var fel. Inkarnationen är på ett sätt en enda stor demonstration, en konflikt, med hur djävulen styr med världen och med hur vi människor går våra egna vägar och gör vad vi själva vill (sista versen i Domarboken).
De som hörde Jesus och gick iväg var de som var för stolta och "stiffnecked (tänk på den bilden litegrann. Vad är det som inte böjs om nacken är hård?)". Som kunde bäst själva. Som inte tålde kritik.
De som hörde Jesus kritik ("omvänd er!") men höll fast vid Jesus vågade inför världen, kompisar och sig själva böja sina huvuden och erkänna att dom inte visste vägen, sanningen eller livet. Dom kunde Jesus nå. Dom kunde Jesus frälsa.

Vad var skillnaden? Jo, dom som stod ut med att böja sina knän/hjärtan/hjärnor inför Jesus märkte att det var en god Gud som hade kritiserat dom. En kärleksfull och barmhärtig Gud. En Gud som ville dom väl. En Gud som förstod, och hjälpte dom att själva förstå, att synden hade dom i ett järngrepp och att synden i sin "natur" förstör. Därför sa Jesus, "the Truth shall set you free". Indeed.

Mittpunkten

“Though He slay me, yet will I trust in Him”     - Job 13:15

En mörk dag

Att adoptera ett barn från utlandet är en riskfylld resa. Ibland går det inte så bra. Idag gick det inte så bra. Hur känns det när en dröm dör? Låter det nåt? Kan en dröm återuppstå?

Det finns alternativ till det adoptionslandet som nu inte är ett alternativ på grund av en svensk byråkrats beslut, ett beslut som är helt korrekt enligt alla paragrafer men helt fel medmänskligt.

Idag är det en bra dag att Gud är trofast, god och nära.

En fin bön (in English)

Lord Jesus, I realize that I am a work in progress. Though I committed my life to you many years ago the finished work will not be revealed until I draw my final breath. In the midst of my struggles, failures, and doubts I remain confident that You will complete the work that was begun the day I surrendered my life to You. 
Jesus, You accepted me as I was and You lovingly began to reshape my will to reflect your own nature. I'm grateful that I can bring my loved ones to You and the situations that concern me. When I commit them to You in prayer I'm less anxious and less manipulative in trying to work out things in my own way which only cause greater pain. I thank You that You will fulfill Your purpose for me this day as I commit my ways to You. Amen. 

Vilken väg är Jesus?

Idag var det årsmöte i församlingen. Lasse Svensson var där och predikade om onödiga risker och vilken Jesus bild vi har...och följer. Bra. På årsmötet avtackade vi vår ordförande som hade suttit som ordförande i 28 år. Det är strongt.

Känner mig lite "tärd" för att använda ett konstigt adjektiv. 

Vår adoption och den långa och osäkra process som vi är inne i tär på mig.

Ordinationsprocessen som kulminerar på årskonferensen tär på mig.

Ekumenikprocessen tär på mig.

Var fyller man på en pastor? Var finns pastorsmacken? 

När det gäller processen om ett nytt samfund har jag börjat ställa min själv frågan "var hör jag hemma?". Det är klart att jag hemma hos Jesus men jag försöker numera alltid konkretisera Jesus istället för att göra honom till teologi och intellekt. Detta kallas för inkarnationsteologi, att göra Ordet kött i mig och mitt liv. Då räcker det inte med att säga "följ Jesus!" eller liknande. Tomas fråga från nästa söndags text är klockren...vilken väg menar du, Jesus? Jesus svarar väldigt andligt om att själv vara vägen, men hur kan Jesus vara vägen? Ska vi gå på Jesus? 

Rent konkret handlar det för mig att följa Jesus i ett sammanhang och i en tid där jag finns i nutida Sverige. Hur gör jag det? Vilken väg går Jesus? Vilken väg går min Jesus? För det är där skon klämmer...alla säger att dom följer Jesus men alla går åt olika håll. Så kan det ju inte vara. Det finns en känd bok i USA som heter "Will the real Jesus please stand up?" och är ett sammandrag av en debatt mellan William Lane Craig och John Dominic Crossan, en konservativ och en liberal. 

Frågan är densamma som möter oss här i Sverige...kan vi sluta upp med att hålla monologer för döva öron och börja lyssna på varandra istället för att slänga ur oss klyschor, så kanske vi kan komma till klarhet om vilken väg vi tror att Jesus går, vem han var och är och vad han vill med oss. Som det är nu har vi alla vår egen bild av vem Jesus är och vart han går...som vi sedan uppmanar andra att följa. 

Först när vi vet vilken väg/bild vi alla har kan vi samtala om att slå följe för en sak är säker...Jesus går en enda väg och inte tusen vägar. Han går till Fadern och det finns bara en väg till Fadern, Jesus, så vårt uppdrag och vårt mål bör vara att ta reda på den vägen och den Jesus. 

Som vanligt handlar det om frälsningen, denna huvudfråga som har varit mänsklighetens längtan och mål ända sedan det flammande svärdet vid Paradisets port försvann bakom bergen. Hur kan vi komma tillbaka till Fadern, speciellt när det finns så ohyggligt många vägvisare och röster som pekar åt alla möjliga håll?