Att älska en kyrka

Gud hade ett problem. 

Världen han hade skapat behövde räddas från sig själv. Synd och död hade blivit inbjudna att delta i skapelsen och ödeläggelsen var förödande stor. Jag tror inte det var den framtiden Gud hade önskat sig, även om han visste att den var en möjlig verklighet.

När tiden var fulländad sände Han sin son Jesus för att leva, dö och uppstå för att besegra Djävulen och bekämpa synden som förstör. 

Men sen då? 

Efter detta gigantiskt ingrepp i tid och rum var det alltså den allsmäktige och all-vetande Gudens stora plan att få denna medicin att sprida sig till alla sjuka "celler"/personer i hela skapelsen. Det blev den Heliga Andens uppgift att vaccinera så många som möjligt med gudomligt liv så att Jesus gigantiska uppoffring blev till räddning för så många som möjligt.

I sin eviga och fullkomliga visdom skapade Gud i detta läge Kyrkan. Kyrkan är Guds stora plan och Guds stora redskap att sprida, vaccinera och leva ut Guds räddning till alla människor. Det är en svindlande tanke om man tänker efter: Det enda som skiljer dig och mig från en evighet i Helvetet är/hittar du i din närmaste kyrka och församling. 

Kyrkan är alltså Guds bästa plan för mänsklighetens frälsning. 

(För dom som tycker att en bloggartikel skall innehålla så många vinklar som möjligt ska det också sägas att Gud givetvis inte är begränsad till att bara gå genom kyrkan, men att kyrkan är Guds första och största och vanligaste metod. Gud begränsas inte av någonting.)

Det betyder också att om kyrkan (som består av fria själar/människor men som också är mer än summan av alla människor) bestämmer sig för att på olika sätt och att mer eller mindre aktivt sluta vaccinera människor mot synd och död så är det otrolig allvarligt. Hur ska människor bli frälsta om kyrkan håller på med annat? Vem ska berätta för människor om "-Omvänd er och tro!", som Jesus sa, om inte kyrkan gör det?

Det är därför jag skriver så hårt om det som ofta kallas för en progressiv teologi. När jag läser vad många som kallar sig "progressiva" skriver finns där mycket knäppt och mycket bra men jag läser sällan/aldrig om nödvändigheten till personlig omvändelse och tro. Jag läser sällan/aldrig om behovet av att försaka sitt gamla jag. Jag läser sällan om återhållsamhet eller att man måste bli helig för utan helighet ser man inte Herren. Jag läser sällan om efterföljelse. Jag läser sällan om Bibeln.

Jag läser om olika käpphästar/causes. Jag kommer t.ex. ihåg en diskussion där en man var så besviken på kyrkan eftersom han menade att Hon inte hade gjort tillräckligt för vad den där personen tyckte var viktigt, som kvinnors och arbetares rättigheter. 

Det kan nog stämma lite här och där...men det är missförståelse av vad kyrkan egentligen är till för. Det är en gammal och vanlig missförståelse att Kyrkan huvuduppgift är att göra denna världen bättre. 

Så är det inte. 

Kyrkans huvuduppgift är att göra alla människor till lärjungar...att göra allt hon kan så att så många som möjligt omvänder sig, tror och följer efter Jesus till att bli återskapade i Hans likhet.

Dessa människor som har mött Jesus på detta omvälvande och personliga sätt gör sedan i sin tur världen till en bättre plats. Inte genom att driva igenom den eller den agendan och den eller den politiken. Nej, dom gör världen till en bättre plats genom att följa Han som leder dom till att göra det Han vill. Låta Guds vilja ske på jorden, såsom i Himmelen. 

Tillbaka till kyrkan och hennes nuvarande situation.

Hon är full av massor av olika människor av olika sorter och tro. Den Svenska Kyrkan har tydligen 85% av sina medlemmar som inte tror på Jesus. Det är en slags kyrka. Den Episkopala kyrkan i USA  har splittrat sig i bittra strider och domstolsbeslut på grund av ideologi och teologi. Det är en annan slags kyrka. En annan kyrka skakas av katastrofala hemligheter som kommit upp i dagen. 

Om vi ska vara ärliga måste vi nog erkänna att jakten på den perfekta kyrkan är ett långskott, oavsett smak. Vilken kyrka passar in på den klassiska beskrivelsen:

En

Helig

Allmän

Apostolisk?

Nej, just det...inte helt lätt, men vad gör vi då? Blir missmodiga eller aggressiva? Sura? Konspiratoriska?

Nej, vi måste älska kyrkan.

Hur kan man älska en kyrka som håller på att underminera sin egen existens med hjälp av "strange fire" på sitt altare? 

Vi gör som författaren och teologen R.R. Reno skriver om i sin bok "In the ruins of the Church". Han menar att det i tider av progressiv teologi och dess ökande inflytande är två saker som inträffar:

1. Frälsningen och andra centrala klassiska dogmer/begrepp försvinner allt mer och mer, till kyrkans förfall/ruinering. Det blir bara ruiner kvar, mer eller mindre bokstavligt.

2. Man måste älska kyrkan även när den är under attack och fortsätta vara henne trogen. Man måste hålla ut och ha tro på henne. Hur annars kan människor få höra om frälsning och syndernas förlåtelse?

(Det hör till saken att J.J. Reno inte kunde hålla ut i sin kyrka (Episcopala kyrkan i USA) utan konverterade till Katolicismen...men det är inte säkert att det är rätt väg för alla att gå.) 

Kom ihåg, kyrkan tillhör Gud även när den inte tror som du, när Hon lämnar klassiskt vedertagna dogmer (eller behåller dom levande) eller när Hon vänder kappan efter vinden. Hon är inte en mänskligt institution. Det var inte lärjungarna som grundade Henne. Hon har stått genom kriser och katastrofer och kommer att stå även genom det som många upplever som tragiskt och våldsamt i våra dagar. 

Så jag säger, låt oss kämpa för en kyrka som erbjuder frälsning och efterföljelse, omvändelse och tro, klassiska dogmer som likt en karta leder till ett liv som är ett sunt och pleasing to the Lord.
Låt oss göra allt vi kan så att kyrkan blir en auktoritet på det goda och sunda men låt oss aldrig glömma att vårt uppdrag är först och främst inte att skapa en tidsenlig utopi utan att låta Guds rike komma och Hans vilja ske, på jorden som i Himmelen.
Låt oss inte glömma vår egen frälsning.
Låt oss vara tacksamma människor glada i Gud, i allt Han är och ger, och i hans godhet.

Frälsning till alla!

En progressiv kyrka är en tom kyrka - och en tanke om gnälliga och missmodiga Evangelikala

Det har alltid förvånat mig hur lösningen på ett problem ofta innebär att göra mer av samma. Ta till exempel kyrkan i Skandinavien. Aldrig har den varit så liberal i sin teologi som nu och aldrig har den varit så tom på människor. Storhetstiden för kyrkan var samtida med en mycket konservativ teologi. Kopplingen verkar solklar...men ändå tycks de flesta mena att kyrkan måste bli ännu mer liberal i sin teologi. Det hörs förvisso på namnet progressiv att man är på väg någonstans, men frågan blir ju då givetvis vart man är på väg. Fullständigt tomma kyrkor?

.

Nu är det inte helt rättvist att påstå att en liberal teologi är den enda anledningen till att våra kyrkor står tomma. I min erfarenhet är det också så att människor som har (eller har haft) en konservativ teologi har påskyndat utvandringen från kyrkan genom att vara alltför pådrivande med sina familjemedlemmar och vänner samt att man har varit för hårddrivande när det gäller hur en evangelikal teologi ska praktiseras (t.ex. att man fick hårda blickar om man gick i kyrkan på söndag men hade varit och dansat på lördagen).

Men, tillbaka till teologin. Teologi är egentligen som en karta. En god teologi/karta är sann mot verkligheten och leder till rätt destination/mål. En dålig teologi stämmer dåligt mot verkligheten och leder inte till rätt destination. Svårare än så är det inte. (Därför är alla teologier, och teologer, progressiva i ordets rätta bemärkelse, men det är en annan sak) Alla är dessutom teologer för att tro på Gud är att tänka om och på Gud...och vipps så är man teolog. Men det är också en annan sak

Det som till vardags kallas för en progressiv teologi idag är en dålig teologi som stämmer dåligt överens med verkligheten och som inte leder till rätt destination. En progressiv teologi är egentligen antropologi (läran om människan) med lite Gud påklistrat för effekt. Man har vänt på vem som är  vem och har gjort människan och hennes intressen till det högsta. Gud får hänga med, än så länge, men det handlar om det mänskliga livet här nere på jorden.
Bättre villkor för invandrare.
Jämlikhet mellan könen.
Smartare klimatval.

Köp närodlad mat.
Kvinnors rättigheter med mera.
Ursprungsbefolkningens rätt.

Som ni ser så är det mycket bra här...men det är inte teologi och det är således inte kyrkans huvuduppgift. Ergo, kyrkor står tomma, för vem behöver en kyrka som proklamerar och förkunnar det som alla andra redan gör? Den progressiva teologin har alltid en "cause" som den kämpar för, och inte så sällan på vänsterkanten av spektrat.
Har ni tänkt på att samhällsaktörerna alltid tacksamt tar emot kyrkans stöd för sina hjärtefrågor om och när det kommer. Det är inte tvärtom. Den progressiva teologin som ligger till grund för dagens progressiva/liberala kyrka är alltid långsammare än samhället är (och oftast sämre på att göra skillnad). Det fyller inga kyrkor, vilket är lite konstigt eftersom man är helt "in line" med vad samhället tycker om.
En progressiv teologi har glömt Gud och därför kommer ingen till kyrkan. Det säger ju sig självt. Skulle du gå till en kyrka om inte Gud fanns där? Nej, just det. Gud är liksom hela grejen med en kyrka. Vi har Röda Korset och Greenpeace och mycket annat för allt det andra.

Varför tänker då så många att lösningen på denna ekvationen som inte går ihop (en super-duper teologi borde innebära fulla kyrkor men dom står tomma) är att bli ännu mer progressiv?

Kanske är det så att dom progressiva tror att de är den gamla kvarlevan av evangelikala i kyrkan som hindrar deras succé? Att om man lyckas få bort alla gamla tankar och dogmer och kör 100% progressiv teologi så kommer framgångarna? Det verkar så för 40 år av liberal/progressiv teologi visar inga tecken på att avta. Tvärtom ökar den så till den grad att mycket av det mest fundamentala i kyrkan, som t.ex. Jesu död på korset eller bönen "Fader Vår", ändras eller försvinner. 15% av medlemmarna i Svenska kyrkan tror inte på Jesus, enligt deras egna undersökning...

Jag vet inte.
Det verkar solklart för mig att en kursändring i våra kyrkors teologi är nödvändig om inte annat för vår överlevnad. Men, häri ligger problemet. Hur får man till en kursändring?

Jag tror det finns olika möjligheter men jag är ganska säker på att den politiska vägen med val och nominationer inte fungerar särskilt bra. Jag är också ganska säker på att som det ser ut nu, med ett teologiskt skyttegravskrig som skapar oro, missmodig och misstro, inte heller funkar.

Så en tanke om missmodiga och gnälliga evangelikala/konservativa. Jag tror att en liten del av lösningen kanske finns här.
Jag tror att många evangelikala har hamnat i den progressiva fällan och gjort en "cause" till sin huvudsak. Man vill bevara tron och kyrkan från förfall och avfall och frånfall och gör allt man kan för att den progressiva trenden ska vända. När man så märker att man är i minoritet och att den progressiva gruppen är väldigt outspoken, ivrig och organiserad så är det lätt hänt att man blir missmodig. Gnällig. Konspiratorisk. Man sluter leden och försöker hitta en lösning. En väg. En strategi.

Jag tror att strategin måste vara det som den alltid har varit. En Bibeltrogen evangelikal har i alla tider varit i minoritet. Majoriteten av jordens människor har alltid varit progressiva/antropologer som sätter människan/sig själva först. Självfallet är det också så att en gnällig och missmodig kristen är en dålig missionär även om hon har rätt teologi.

Och ändå sitter vi här idag och har denna monologen. Det blev en religion av allt det här med Jesus och Gud...så på något sätt fann de första evangelikala en strategi som gjorde dom attraktiva istället för missmodiga och gnälliga...och jag tror jag vet vad det var. Jag låter två låtar illustrera mina tankar:

Hur känns det nu?

För ordningens skull i dessa polariserade tider...

Jag var nyss ute och gick med hunden. Tänkte på mitt förra blogginlägg och kom på att det var möjligt, för den som ville, att tolka det på ett sätt som jag inte hade tänkt.

Det var/är möjligt att tolka mitt förra inlägg som om att de som vill förändra kyrkan till det dom själva vill/tycker är bra är domsamma som inte har tagit emot Guds frälsning, innerligt och personligt.
Det var inte så jag tänkte.
Jag tänkte två skilda tankar som förvisso kan sammanfalla i vissa personer.
Alltså, det finns säkert de som vill förändra kyrkan enligt eget tycke och samtidens mode och som också har tagit emot Jesu frälsning...och de som inte har det. Förändring av kyrkans vara eller inte var en tanke.
En annan tanke var att det är alltför många i kyrkan som inte har tagit emot Jesu frälsning men som finns där ändå och som innebär att kyrkan har förlorat sitt huvudsyfte.

Således ska man tolka artikeln som att dessa två tankar inte nödvändigtvis alltid sammanfaller i en och samma person utan existerar fritt och var för sig.

Förhoppningsvis förtydligar detta mina tankar något.

Tankar efter en semester - har kyrkan en chans?

Efter en otroligt härlig sommar och semester sitter jag återigen på kontoret och skriver. Kan inte påstå att det är ett bra byte men nu är det som det är. 

För alla som inte är pastorer eller präster kan jag inviga er i en liten hemlighet. Varje höst känner vi pastorer en överhängande press om att det är kanske just denna hösten som det lossnar; som människor kommer till våra församlingar; som våra predikningar väcker folk ur sömnen och lättjan...och så vidare. Det finns säkert många lekfolk som också känner så men det allra, allra flesta pastorer gör det, särskilt de som betjänar små och/eller döende församlingar. Denna hösten känns det lite annorlunda, dock.

Givetvis är det också början på en höst som leder fram till en super-duper extra-allt Generalkonferens i början på 2019, med allt vad det innebär. Låt mig redan nu säga att det kommer inte att bli bättre. Tonläget kommer att bli hårdare. Misstankar och misstro kommer att öka. I ett ödets ironi kommer det som många kallar för "kärleksrevolutionen" att göra att Guds kärlek minskar och blir svår att hitta bland dom som främst borde vara dess ambassadörer. Oss kristna. It's going to get ugly...framförallt när dom som idag är trötta och likgiltiga på allt ger sig in i debatten då de anser att den har gått så långt att till och med de, de ljumma i mitten, reagerar. 

Så har jag en tanke till. 

Jag läste en kommentar från en meningmotståndare i sommar. På Facebook. Hon skrev att hon: "- I många år arbetade jag och många med mej för en öppnare kyrka som inte diskriminerar kvinnor och hbtq-personer till exempel". 

Det slog mig hur det citatet är en summering på hur väldigt många tänker om kyrkan idag. Hon är inte evig utan istället en institution som man kan, bör och ska förändra allt eftersom vad man själv tycker är bra. Självaste vår nye ordförande i den Norske Metodistkyrkan la ut en bild på kyrkans officiella logotyp på Facebook...med den röda färgen utbytt mot regnbågens färger. En tydlig (och möjligtvis olaglig) markering som tydligt visade att kyrkan inte är det hon alltid har varit utan istället vad hon kan bli.

Några tankar om det. 

• Jag kan tänka mig att detta är en självklarhet för många. Hur lätt är det inte att liksom bara anta vår tids mantra om att utveckling=bra? Hur lätt är det inte att liksom bara acceptera som en självklarhet att våra kalendrar är bra redskap för att finna vad som är sant och rätt ("- Hallå! Det är liksom 2018 nu! Är det inte dags att kyrkan...?)
• Jag kan också tänka mig att många tänker "är det inte bara ett faktum att kyrkan har ändrat sig hela tiden"? Var inte kyrkan emot vetenskapen, kvinnors rättigheter och allt möjligt som den inte är idag? Har hon inte alltid förändrats?
• Jag kan också tänka mig att många mer eller mindre medvetet tror att dagens västvärld har den bästa moralen; bästa filosofin; bästa sanningen. Allt är relativt. Individen är kung. Lagen är det man gör. Har föregående generationers visdom någonsin raderats så fort som nu?

Jag sa inledningsvis att denna hösten känns lite annorlunda för min del. Så här tänker jag:

Kyrkan är evig och inte något som du eller jag ska ändra, förändra, förbättra, förnya eller whatever. Hon är inte ett företag eller en förening eller en klubb eller ett parti. Hon ÄR.  

Kyrkans kris är samhällets kris för det är kyrkan som kommer först. Det är Hon som vet vad världens problem är och vad lösningen är...och bara dom blinda tror att samhället inte befinner sig i en kris. 

Det ser förvisso inte ut så. Västvärlden ser ut att må otroligt bra. Överflöd av grejer. Lever längre än någonsin. Statistiken pekar uppåt. Men för den som skrapar lite på ytan så märker man snabbt att allt är yta. Under den vackra ytan finns ingenting...ungefär som det jag läste om EU-parlamentariker som klagade på att skandinaver var dom värsta att sitta jämte på en middag. Inget att prata om. Ingen religion. Ingen kultur. Ingen filosofi. Väder, ytlighet och uttjatad identitets-svammel. Man bygger broar för rådjur för miljoner men låter gamla ligga ensamma. Man bygger vindkraft och solkraft så man kan fortsätta med löjligt hög konsumtion av löjliga saker. Man hittar på fler kön men vet inte ens att kvinnor och män är olika. Skriver "hen" och tror att det hjälper.

Samhället är i kris för kyrkan är i kris, och nej, inte krisen om hbqti+ och allt det där som sannolikt kommer att slita också Metodistkyrkan i bitar. Kyrkans kris är att hon har tappat bort själva anledningen till att hon finns. 

Frälsningen.

Frälsningen från en värld som är trasig. 

Frälsningen från frestelser som förstör.

Frälsningen från vår egen egoism.

Frälsningen från våra verkliga, moraliska, etiska, personliga synder mot Gud.

Frälsningen till Gud.

Frälsningen till den vi är skapt att vara.

Frälsningen från vår övertro på oss själva.

Frälsningen från mörkret och den Onde som ingen ser men som alltför många besöker.

Frälsningen till helig helhet.

Frälsningen till kärlek.

Det finns en kyrka i den staden där du bor för att Gud har tänkt att det är det bästa sättet för människor att finna tillbaka till Honom. att finna och få Frälsning. Otroligt, eller hur!

Frälsning. Jag är rädd för att det inte är så det ser ut. Längre. Kyrkan har blivit full av människor som aldrig har tagit emot frälsningen, på riktigt och personligt, och har börjat göra massa andra (ofta i sig själva bra) saker. Klimatet. Flyktingar. Någon grupps rättigheter. Man har glömt eller hoppat över frälsningen som bara finns i Jesus. Den har blivit pinsam. Omodern. Jobbig. Trång. 

Men kyrkans uppgift är inte, och har aldrig varit, att göra jorden till en himmel. Uppgiften har alltid varit att vara en plats där Himlen har kommit ner till jorden och bjuda in till följe på den vägen för att van dra tillbaka till Himlen en vacker dag. 

Så jag tänker att denna hösten är det inte dags att "frälsa världen" genom program och aktiviteter. Förnya eller anpassa kyrkan. Det är att leva i, eller ta emot, Guds frälsning i all sin djup och innerlighet, och försöka göra det som Gud har lagt ner i dig för att hjälpa andra att hitta samma frälsning. 

Kort sagt, det som dom som kom för oss gjorde. 

Alla tidigare generationer har såklart levt med frestelsen att göra om kyrkan till vad man tyckte den borde vara. Modern. Fräsch. Tidsenlig. Vi är inte först och inte heller de sista. Men det som faktiskt gjorde att det blev en kyrka, frälsningen från synd och till Gud, funkar. Det är på riktigt. Livet kan bli annorlunda. Jesus kan bli verklig i oss som han blev i dom som gav oss en kyrka att ta hand om.

Så sök Gud och hans frälsning medans tid är. 

Gör det som Han har gett dig att göra (och INTE det som andra tycker du ska göra)

Slappna av och bekymra dig inte över höstens kyla och mörker...och kyrkans minskade position och ökande kris. 

Lev i frälsningen och lita på Gud. 

Känn ingen oro. Tro på Gud och på hans son Jesus som han har sänt. 

Då har kyrkan, världen och du och jag en chans.

Guds gåva till Metodistkyrkan

Så har ännu en årskonferens lagts till handlingarna.

Som väntat hände ganska lite även om kyrkan på det stora hela mer eller mindre är på väg mot en splittring. Allt hanterades, på gott och ont, professionellt och för att undvika konflikt.

Det som blev väldigt tydligt denna årskonferensen var att det inte längre går att gömma den splittring som finns i kyrkan MEN det var också tydligt att fellesskapet var viktigare än allt annat för de flesta. Under bordssamtalet om A Way Forward var det stora temat can't we all just get along. Man var trött på diskussionen om homosexualitet och man var ganska säker att ens egna jobb och församling skulle klara sig utmärkt oavsett vad kyrkan i stort skulle bestämma. Live and let live, bara vi kan få fortsätta tro och praktisera det vi gör idag. Få förstår att det inte kommer att bli så oavsett vad man tror.

Fellesskapet.

Men det finns ju två fellesskap. En kyrka är ett "hygge-fellesskap" och ett "trosfellesskap". Jag undrar vilket fellesskap man tänker på när man så gärna vill behålla det, för en sak är säker, det är inte detsamma att vara i ett hygge-fellesskap och att ha ett tros-fellesskap.

Så var det det här med Guds gåva till Metodistkyrkan. I mina 6 år i kyrkan här i Norge så har det kommit dussintals av vad jag kallar för "propaganda stick". Med det menar jag att det händer varje samling och varje konferens att de som har en progressiv/liberal teologi markerar det genom att ställa sig upp och, i tid och (oftast) otid, säga typ: "- Jag skulle bara vilja säga att jag tycker det är dags att vi börjar älska alla människor och verkligen lever upp till Jesus exempel!!!". "-Jesus sa aldrig något om homosexualitet!!!". "- Kan vi inte bara göra som världen gör?". "- Är det inte dags att vi lever som vi lär?". Gång på gång på gång.

Denna gången var det flagrant och borderline heretiskt, beroende på intentionen. En man höll ett föredrag om hur vi kan tänka nytt om vårt barnarbete. Fint. Plötsligt vräker han sig ur en liten historia som handlar om att ("Jag är inte teolog, men...") alla kommer till Himlen oavsett om man är mormon, katolik, troende eller inte. Alla dörrar leder in till samma ställe.
I samband med detta reser sig en person ur församlingen och ropar: "- Du är Guds gåva till Metodistkyrkan!!". Det var en av prästerna, som senare under dagen gav mig frågan "-Hur tänker ni på din sida om...". Det var för övrigt första gången jag öppet fick höra av en prästkollega att det inte längre var "vi" utan "er sida".

Tidigare under konferensen gick även en av prästerna upp till en mikrofon och bekymrade sig över tilsynsprästernas tal där man hade citerat Johannes 14 om att Jesus är den enda vägen till Fadern. Det var "för smalt", om jag förstod prästen rätt.


Låt det sjunka in.


Det handlar inte längre om homosexualitet, om det var någon som trodde det. Det handlar om långt viktigare saker och många fick upp ögonen för att man inte längre lever i ett trosfellesskap...och det är ju det vi egentligen ska vara. En kyrka är inte en sentimental samling människor som lever på goda minnen, ytliga floskler och statsbidrag. En kyrka är till sitt väsen ett trosfellesskap där man har en tro, en Far, ett dåp och så vidare...och det tror jag inte många kan säga med ärlig mening att vi är idag.


Nu blev det lättare att se och det innebär att det är lättare att ta ställning. När allt är grumligt ser man inte nog till att våga ta avstamp. När det är klart och tydligt blir det lättare att våga ta ställning för det man tror är rätt.
Tydligheten gör också att man söker sig till Gud för tröst, hjälp och kraft; att göra det man egentligen borde göra istället för att försöka låtsas som om trosfellesskapet finns och det är där man hör hemma. Det är förödande för ande och själ att hela tiden möta motstånd och propaganda och uttalanden som  underminerar Guds vilja och väg, i det som egentligen borde vara ett trosfellesskap.

Jovisst är det så att en kyrka inte är ett Östtyskt projekt med hjärntvättning eller 100% likformning...men den är inte heller ett smörgåsbord där allt är lika bra. När man har hamnat där att det handlar om själva kärnan i kristen tro, frälsningen, så råder det inte längre något tvivel om att trosfellesskapet är borta och att det enda som håller ihop allt är bekvämlighet eller lojalitet mot Guds kall eller något som en gång var men som nu är borta.

Min bön är för alla dom som egentligen borde vara bättre informerade om stormen som kommer men som en dag kommer att befinna sig i en kyrka vars ruiner inte längre kan gömmas bakom vackra fasader.
Min bön är för människors tro och lärjungaskap när Generalkonferensen 2019-20 kommer att tydligt visa det jag idag tycker mig se...och den smärtan det innebär när något vackert dör.
Min bön är för de nya trosfellesskap som dyker upp att de kan tjäna Gud på bästa sätt, i lojalitet mot Guds ord och kyrkans historiska uppdrag.

Vårt hopp står till Gud som har all makt och visdom och ära.

En Herre, én tro, én dåp

Det är snart årskonferens i den Norska Metodistkyrkan. Som vanligt är det en stor sak för Metodister men en extremt liten sak för alla andra. Dock kan det finnas saker av intresse här för de som är intresserade av hur en kyrka fungerar, tänker och beslutar.

Detta året handlar det om "enhet" och hur kyrkan ska kunna fortsätta vara en kyrka i framtiden. Man skulle kunna tänka att det handlade om evangelisation eller ekonomi men det gör det inte. Det handlar inte heller om homosexualitet. Det handlar om vi som kyrka ska fortsätta ha samma tro eller inte. 

Jag upprepar: Årskonferensen 2018 handlar om kyrkan ska fortsätta ha en tro eller flera.

Vad är en kyrka? Hur är en kristen kyrkan annorlunda än vad en sekt är, typ Jehovas Vittnen eller Mormonerna? Historiskt har den sanna kristna kyrkan haft 4 kännetecken: 

1. En
2. Helig
3. Allmän /Katolsk
4. Apostolisk

Uppenbarligen kan Metodistkyrkan inte säga att den är nummer 1 eller 4. 3:an är det lite si och så med (vi har ytterst få United Methodist kyrkor i Central Amerika eller Indien, till exempel). Vi säger att vi är nummer 2. 

Vi vill dock säga att vi är nummer 1 (del av den Enda kyrkan) i fråga om tro, om inte organisation. Vi lyder inte påven men vi tror i stort sett det som kyrkan alltid har trott. Vi är inte en sekt eller en udda kyrka som tror lite hit och dit. Metodistkyrkan, per idag, hör till den världsvida och historiska kristna kyrkans enhet genom vår tro. Vi har en tro. 

Det finns några Bibelverser som handlar om enhet. Denna hittar vi i Efesierbrevet, kapitel 4:

"4:3 Gör allt ni kan för att bevara Andens enhet genom fridens band: 4  en kropp och en Ande, liksom ni kallades till ett hopp vid er kallelse, 5  en Herre, en tro, ett dop, 6  en Gud som är allas Far..."

Det finns också denna versen om enhet: 

Fil 1:27  Se bara till att ni lever på ett sätt som är värdigt Kristi evangelium, vare sig jag kommer och besöker er eller inte. Låt mig få höra om er att ni står fasta i samma ande och samma sinne och kämpar för tron på evangeliet, 

Bibeln är klar och tydlig på att kyrkan är ett i sin tro. Jag kan inte se hur det är möjligt att på en och samma gång rösta för ett förslag som automatiskt tillåter, accepterar och ofta hyllar att församlingar och präster och årskonferenser har olik tro i ett så viktigt ämne som mänsklig sexualitet OCH att samtidigt hävda att man gör det för att bevara kyrkans enhet. 

Det finns inom Metodistkyrkan en villfarelse, ett feltänk, som menar och verkar för att kyrkans tro är något som man röstar fram och kan/ska ändras allt eftersom världen runt omkring ändrar sig. En rörelse som säger att kyrkan måste ändra sin tro för att vara relevant. 

Samma rörelse vill nu att kyrkan ska bevara sin enhet i tro genom att låta varje församling, pastor och årskonferens avgöra vad som är Biblisk sannhet om sexualitet. Vad är det som säger att varje pastor/församling/årskonferens inte kan tro som vill i vilket ämne som helst, isåfall?

Jag säger det igen. De som idag ropar högst om att kyrkans enhet måste bevaras genom att rösta "ja" på förslaget "One church" har helt enkelt fel. En röst på "One church" är en röst på att gå emot Bibelns ord om "en tro" och "samma sinne" och att förstöra Metodistkyrkans nuvarande enhet i en tro.

Kyrkan är ett i sin tro, inte i sin organisation. Kyrkan är ett i sin tro, inte i sin organisation. Kyrkan är ett i sin tro, inte i sin organisation.

(Om det är så extremt viktigt att behålla en organisatorisk enhet borde vi alla konvertera till Katolska kyrkan för som det är nu så lever vi i organisatorisk schism/splittring.) 

Vad har man för alternativ?

Jag tror att det absolut bästa alternativet är att skapa möjligheter för människor att leva och utöva den tro man är övertygad om är Biblisk. Det rimligaste är att man skapar en Metodistkyrka för dom menar att homosexualitet är en synd och en annan Metodistkyrka för dom menar att det inte är det. Uppenbarligen har en av kyrkorna fel men det man gör är att tillåta bägge grupperna att följa Bibelordet om att vara ett i tro så gott man kan. 

Ja, Metodistkyrkan är liten i Norge och rent praktiskt kan det innebära stora svårigheter att få till. Men jag kommer ihåg en tid i mitt liv när jag litade på att Gud skulle bära mitt liv och leda mig till helighet. När det inte handlade om att lita på kyrkans eviga tillvaro och stöd. Det tror jag han kan fortfarande. 

Missförstå mig rätt. Jag har upplevt ett mycket gott från och i Metodistkyrkan i Norge och önskar inget hellre än att hon ska fortsätta vara kyrka för sann tro och sant liv. Jag tror bara att det är nödvändigt att det sker på ett nytt sätt i framtiden.

PS. Som en liten passus. Jag tror att de konservativa krafterna kommer att segra på Generalkonferensen 2019, vilket i sin tur innebär att det kommer att bli mycket striktare för alla som kallar sig progressiva. Jag läser redan förslag om ganska tuffa konsekvenser för de som inte vill/kan följa en konservativ kyrkoordning (om t.ex. homosexualitet), inklusive avkragning, avstängning och annat. I det ljuset är mitt förslag inte så dumt om man är progressiv. Man får behålla sin kyrka och sin präst, till exempel, om man vill. Centrala medel fördelas till varje församling per medlem. Åtaganden utomlands fördelas på församlingar som frivilligt vill ta ansvar. Och så vidare

Varför "One Church" förslaget är dåligt och borde röstas ned.

Människor inom frikyrkan har en inbyggd tendens. Man vill alltid vara snäll och positiv. Vi vill absolut inte döma någon eller säga att någon har fel. Att vara eniga om att vara oeniga har blivit lite av en "nationalsport" i frikyrkliga sammanhang. Alla måste vara överens om att alla måste få göra som dom vill, så långt det bara är möjligt. Finns det dessutom minsta möjliga hopp om att det ska bli bättre eller att man ska finna en lösning som ser bra ut på ytan så är det få som ser lite djupare i vad som (ofta) är för bra för att vara sant.

Men ibland har faktiskt någon fel. Till och med "mjuka" Jesus var tydlig på det. Ibland är det viktigt att säga att "- Detta är inte bra och borde inte få fortsätta!". Det är inte att vara elak att säga att "Jag tycker detta är dåligt och fel och det förstör!". Detta är ett sådant läge.

Metodistkyrkan i världen har ett förslag framför sig (om hur man ska fortsätta vara kyrka) som heter "One church" på propagandaspråk. Jag kallar det för propagandaspråk eftersom det handlar om att sälja in ett förslag som tidigare inte ens kom till "golvet" på generalkonferensen. Det hette tidigare "Centrist" eller "Contextual" förslaget, men One Church låter onekligen bättre. Vem kan vara emot det?

Jag är emot det förslaget och har följande grunder till det.

• Bibeln och historien. 
• Förslaget tar bort kyrkans nuvarande språk om homosexualitet och genom att acceptera homosexualitet på lika villkor som heterosexualitet bryter man med 2000 år av kyrkans tradition, den absoluta majoriteten av världens kristna kyrkor (och därmed försvårar ekumenik) och inte minst Bibelns klara budskap.                                                           Om man vill acceptera homosexualitet men också vara konsekvent i sin tro, vilket man bör, så borde kyrkan också rösta om att acceptera: "orättfärdighet, ondska, girighet och elakhet, de är fulla av avund, mordlust, stridslystnad, svek och illvilja. De skvallrar och förtalar, de hatar Gud och brukar våld. De skrävlar och skryter, de är påhittiga i det onda och olydiga mot sina föräldrar, vettlösa, trolösa, kärlekslösa och hjärtlösa.". Det står nämligen i samma text i Romarbrevet som hävdar att homosexualitet inte är Guds vilja. Det krävs redan avancerad Biblisk gymnastik för att kunna säga att Bibeln inte är klar och tydlig om att homosexuella handlingar är emot Guds vilja. 
• Man kan hävda att Bibeltexterna inte handlar om det vi idag tänker oss om vuxna människor som ingår ett livslångt homosexuellt äktenskap...utan att ha belägg för det i texten. Onekligen fanns homosexualitet på Bibelns tid och onekligen fanns det relationer som var homosexuella men inte så kärleksfulla...men det finns ingen text som har som huvudpoäng om homosexuella relationer överhuvudtaget. Homosexualitet är alltid en sido-poäng, ett resultat av synd eller att ha glömt Gud, något som inte är enligt Guds vilja precis som många andra saker. Hade texterna handlat om homosexuella relationer hade det kanske varit en annan sak...men det gör dom inte.
• Man kan hävda att vår kultur har kommit längre i förståelse för vad homosexualitet är och att vi förstår det annorlunda idag...men skulle Jesus ha glömt att påpeka att just homosexualitet egentligen är ok bara man älskar någon? 
• Kyrkan. 
• Det är ett förslag som förstör Metodistkyrkans konnektionala struktur, det vill säga hur vi som Metodistkyrka (ganska unikt i frikyrkosammanhang) har tänkt kring begreppet kyrka. Plötsligt gäller inte längre samma tro och samma syn på människans sexualitet i hela kyrkan. Det är fritt fram att välja vad man tycker lokalt, vilket öppnar upp för att andra frågor kan hanteras på liknande sätt. Varför ska kyrkan ha samma syn/tro om a) kvinnliga präster eller b) Guds allmakt eller whatever? Detta är den svåraste biten att få människor att förstå men nästan den värsta för alla som värderar hur en kyrka är en kyrka och inte en klubb.
• Splittring. 
• Det skapar tvärt emot vad det säger inte en kyrka utan många olika kyrkor i det som tidigare har varit en kyrka. Exempelvis kan en person ordineras till präst i en årskonferens och sedan flytta till en årskonferens där hennes/hans ordination inte accepteras. Ett par kan nekas vigsel i en församling men åka till nästa stad och vigas i den församlingen...och bägge församlingar tillhör samma "kyrka". En församling kan acceptera homosexuella vigslar i sin kyrka men prästen kan säga "nej". Hur kan det vara en kyrka då när den inte tror detsamma? INGEN kommer att på allvar tro att korset och flamman representerar en kyrka längre.


• Kärlek. 
• Det gör det väldigt, väldigt svårt för kyrkans folk att visa världen "hur vi älskar varandra". Ingen kan undvika det allt hårdare tonläget i kyrkan under de senaste åren och det allt mer icke-kristliga klimatet i debatter och samtal. Inte ens vårt biskopsråd håller ihop. Att i ett sådant läge rösta fram en kyrka där man vet att klimatet och atmosfären blir ännu värre är oansvarigt. Om kyrkan idag sliter väldigt med att visa kärlek till varandra, hur tror du det kommer att bli när denna Pandoras box öppnas? Dessutom har ingen av intressegrupperna sagt sig stå bakom detta förslaget, oavsett sida, så hur är det tänkt att debatten ska bli mjukare?

Jag tror också att många har svårt att förstå att det skulle vara problematiskt att låta var och en göra som den vill. Hela samhället vi lever i tror ju att det är en bra idé...men det är det inte. Sanningen är inte plural utan singular. Ja eller nej.

Jag tror att många glömmer att alla Metodister har sina gränser när det gäller vad för slags kyrkan man kan tänka sig att vara en medlem i. För många är den gränsen om kyrkan skulle acceptera homosexuella handlingar. För andra är det andra gränser men låtsas inte om som om du inte har en gräns för det har du. Ingen kan med äran i behåll tjäna en kyrka eller vara medlem i en kyrka som man menar accepterar synd, oavsett sort. Så är det bara.

"One church" förslaget är ett dåligt förslag och alla som älskar Metodistkyrkan borde rösta ned det. Nu är det ju så att det bara är delegater till Generalkonferensen i USA 2019 som har rätt att rösta på vilket förslag man vill ha. Då gäller det att våra delegater på ett ärligt sätt representerar vår kyrkas olika synsätt.

Vad ska man då göra istället? Det är nästa blogg.




(Låt dig inte luras. Även om den slutliga texten på förslaget ännu inte är 100% klar så handlar det enbart och endast om redaktionella ändringar. ALLA vet vilket förslag biskopsrådet har rekommenderat. ALLA vet att åtminstone det förslaget (One Church) kommer upp till omröstning på Generalkonferensen 2019.)

Att döda ett missförstånd - del 2, det dummaste påståendet

"- Jesus sa aldrig något om homosexuella så jag förstår inte varför det ska vara så svårt att acceptera det!!!".

Detta har jag hört många gånger som ett argument för full acceptans av samkönade relationer i Metodistkyrkan. Det är i min mening något av det dummaste av argument, eller kanske missförstånd, jag vet. Tänk några sekunder till på argumentet. Kan du se varför det är ett dumt argument/missförstånd?

Om inte, här är en lista på några andra saker som Jesus aldrig pratade om:
- Sex-trafficking
- Miljöförstöring
- Barnmisshandel
- Jämlika löner för lika jobb
- Online spelberoende
- Pornografi
- Fackföreningar
- Kärnkraft
- Atombomber
- Elektronisk spioneri på medborgare
- Självmord

Ja, ni förstår. Att hävda att vi enbart ska gå på det som står i Matteus, Markus, Lukas och Johannes för "det är det enda Jesus har uttalat sig om" är att skjuta sig själv i foten. Ska kyrkan sluta att prata, tänka och agera i dessa andra frågor (och många fler) också bara för att det inte står något i evangelierna rent explicit om detta?

Nej, kära Progressiva vänner, jag tror det är dags att ni slutar säga att "- Jesus sa aldrig något om samkönade relationer så därför bör vi acceptera det". Det är ingen god idé och leder inte till ett gott diskussionsklimat.

 

Att döda missförstånd - inför Metodistkyrkans "way forward"

Min Facebook sida formligen bubblar över av inlägg kring Metodistkyrkans framtid (och dess nuvarande ve och väl). Vinter blir till vår, om än motvilligt, och det betyder att Metodistkyrkan har en massa möten och en stundande Årskonferens att se fram emot. Biskopar träffas och lägger fram förslag och tar bort några förslag. "Vägen Vidare" är det stora temat och just nu verkar det som om ingen är nöjd. 

I min erfarenhet kommer situationen människor emellan att förvärras. Det är lätt att hålla fasaden uppe och vara "eniga om att vara oeniga" så länge status quo råder. Om man inte behöver tänka på problemet. Om man kompromissar lite med sin tro för att ha ett jobb och trevligare möten.

Problemet är att status quo håller på att gå sönder. Snart kommer alla att vara tvungna att offentligt ta ställning till vad man egentligen tror och tycker...och med stor sannolikhet innebär det också vad man tror och tycker om den och den personen. Då kommer det att hetta till. 

Det kommer inte bara att handla om vad man tycker om homosexuella människors samliv kontra Bibeln utan också vad "kyrka" är för något; vad och var man kan tänka sig att arbeta som präst; om man måste se sig om efter en ny arbetsplats; vad Gud faktiskt tycker; vad man egentligen tror och hur viktigt det är. Evigheten. Det är upplagt för starka känslor och uttryck. 

Därför tänkte jag försöka ge lite klarhet i vad jag uppfattar vara en stor brist och det är hur "dom på den andra sidan" uppfattar och tänker om oss "på den här sidan debatten". För att göra det enkelt kan vi kalla de två olika sidorna för "Konservativa" (K) och "Progressiva" (P).

Jag är konservativ och vill alltså skriva lite om hur jag uppfattar P sidan som full av missförstånd (med vilje eller inte) om hur jag/vi tänker. Min förhoppning är att ökad förståelse kan leda till att vi hittar en så bra väg vidare som möjligt OCH att vi slutar gå på Djävulens trick att det är varandra vi ska bekämpa. Vi behöver inte dra ut på detta inbördeskrig längre än nödvändigt. Det finns så många som behöver frälsning i Jesus namn. Det är Påsk nu.

Här är ett missförstånd som ofta dyker upp:

Vi konservativa älskar inte alla människor / är emot kärleken.

Detta dyker upp i tid och otid. Det vanligaste är i hashtagen #lovewins, som i mina ögon är en oärlig kidnappning (eftersom ingen menar att kärlek inte vinner). Den bygger på ett missförstånd att många tror att eftersom Gud är kärlek (1 John 4:17) så är Kärlek Gud. Det är ett feltänk.

"- Störst av allt är kärleken", säger man också utan att förstå att det faktiskt inte står så i Bibeln. Det står "Så består nu tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken." 1 Kor. 13:13. 

Det är i mina ögon en skam att så många människor skriver och tänker och säger och tror att vi konservativa kristna inte älskar alla människor bara för att vi inte accepterar samkönade relationer (self-avowed practicing homosexuals). För oss är det irrelevant om två män eller två kvinnor älskar varandra. Det kan vara bra eller dåligt, rätt eller fel. Vad vet vi?

För oss är det relevant vad Gud säger om detta. Vad Gud säger om romantiska/sexuella relationer går före vad vi människor tycker om dom. Det gäller för hetero och homosexuella. Om jag som heterosexuell vill ha en sexuell relation med någon jag älskar som inte är min fru så är det inte tillåtet. Gud säger "nej". På samma vis tänker vi att Gud säger "nej" om samkönade relationer. 

Den fria kärleken är ett gigantiskt misslyckat socialt experiment från 70-talet som har förstört fler familjer och orsakat mer skada än man kunde tänka sig. ALLA kristna sätter gränser för "den fria kärleken". Vi konservativa drar den gränsen där kyrkan i alla tider har dragit den., enbart inom det heterosexuella äktenskapet. 

MEN, det betyder på inga villkor att vi konservativa inte älskar människor som är homosexuella eller BTQI+. (Att det verkar så är en tragedi för mig). Det betyder bara att vi tror att Gud säger att det är synd att ingå romantiska relationer om man har sådana frestelser/tendenser och att syn där farligt att leka med.

Att Gud älskar någon betyder inte på något vis att Han accepterar allt dom gör eller vill göra. Jesus bröt bröd med Judas och valde ut Judas till apostel men sa ändå att det hade varit bättre om han aldrig hade fötts. Jesus älskade kung David, ett klassiskt exempel på "den fria kärleken", men var stenhård i sin dom över vad David gjorde med Batsheba. Han sa till kvinnan vid brunnen och kvinnan som "hittades" i otrohet, "- Gå och synda inte mer". Jag älskar dig men gör inte så.

Det finns hundratals exempel i Bibeln på att detta. 

Det är fel att tänka att kärleken är störst av allt och allsmäktig, att den måste få fria händer och uttryck. GUD är störst av allt och Guds kärlek är långt mer annorlunda än den romantiska kärleken två människor kan uppleva. Till exempel står det att Jesus död på korset är sann kärlek, i samma sammanhang där det står att Gud är kärlek. Att tro att romantiska varianter av kärlek är det yttersta eller största eller viktigaste uttrycket för kärlek (som med alla medel ska tillåtas) är att begå ett gigantiskt misstag. Det är att gå emot Guds klara vilja och ord.

Som konservativ är jag så trött på att bli anklagad för att inte älska alla människor eller att jag är emot kärlek. Det är precis tvärtom.

Som konservativ tror jag att Gud är källan till allt gott, inklusive kärleken. Det är Gud som definierar den, delar med sig av den, sätter gränser för den, visar oss den. Nämligen...våra/dina definitioner och våra/dina uppfattningar är inte 100% riktiga. Vi är fallna varelser. Vi tänker och känner och tror fel, som en kompass som ligger jämte en magnet. Vi vill rätt men kommer alltid snett.

Därför måste vi hålla oss till vad Gud har sagt så hårt vi kan...och det går inte att förstå Guds ord på annat sätt än att han har begränsat den romantiska kärleken till heterosexuella äktenskap. Jag har sett många försöka men jag har inte sett någon som har lyckats. Det blir en gymnastisk övning utan dess like eller argument från tystnad (vad texten inte säger men som kanske den betydde). Det finns helt enkelt inga goda argument som den historiska kyrkan inte har tänkt på. Det finns inga nya bevis, bara nya socialt/världsligt accepterade värderingar. 

En passus: Det råder inget tvivel om att kyrkan idag, i denna frågan, härmar efter det sekulära samhället ("Världen" på Bibliskt språk). Det är alltid suspekt när kyrkan börjar härma vad världen gör, tycker jag.

Nåväl, jag vet att det finns dom som gör som min kollega sa: "- Det är inte svårt att få Bibeltexten [om homosexualitet] att säga att homosexuella relationer är OK. Det gäller bara att använda sådana tolkningsverktyg som krävs för att få det resultatet". Visst. Det går säkert men är det inte lite suspekt att använda "tolkningsverktyg" för att få texten att säga det man tycker om?

Det finns också dom som på fullt allvar menar att Bibeln inte säger att homosexuella relationer är syndiga; eller att "synd" inte finns; eller att Helvetet inte finns; eller att alla kommer till Himlen; att "Paulus" inte tänkte på moderna samkönade relationer. Ok, fine. Whatever. Jag har aldrig sett sådana trollerikonster med Bibeltexterna om något. annat. tema. men jag förstår att omvärldens tryck att kyrkan måste ändra sig är gigantiskt. Tro mig, jag vet. 

Men.

det jag önskar är att ni som kallar er "Progressiva" slutar upp med att anta att vi Konservativa inte älskar alla människor. Ni kan gärna tro och uttrycka att ni tror att vi har fel. Fine. Låt oss diskutera hållbarheten och sannheten och validiteten i varandras argument. 

Men.

vi försöker så gott vi kan att älska alla människor precis som Jesus gjorde. Vi gör det genom att hålla oss så tätt till Jesus och Hans ord som möjligt. Vad mer kan vi göra? Är det dumt?

Vi vet att vi kan ha fel som människor och vi vill inte låta våra egna tankar och känslor styra oss och därför har vi svårt att se hur vi ska ändra oss när kyrkan så länge har varit så enig. Det måste stora och tydliga anledningar till för att ändra på en så lång tradition, eller hur? Vilka är dom? Är det rimligt att tro att några få personer 2000 år efter att Bibeln skrevs äntligen nu har förstått vad Gud egentligen tänkte kring detta? Nej, det är det inte.

Allt detta innebär att vi konservativa älskar alla människor oavsett vem dom är och vad dom har gjort...och vi gör som vi ser att Jesus gjorde och kallar alla människor till omvändelse, tro och efterföljelse...och det bästa sättet vi kan se att detta kan ske är att berätta om vem denna Jesus är, vad han gjorde och vad han sa och vill...och i detta fallet innebär det att vända sig från en samkönad relation och till en relation med Jesus.

Det råder inget tvivel om att vi konservativa ibland har förkunnat Guds sanning utan att först älska dom vi talar till. Vi har inte älskat utan mest pekat och det är fel...men det är inte brist på kärlek som gör att jag inte kan välsigna samkönade relationer. Tvärtom, det är min kärlek till Gud (det första budet) som gör att min kärlek till en människa (andra budet) ibland inte ser ut som kärlek och jag kan förstå att det är svårt och kan se ut som rädsla eller icke-kärlek...men det är inte så. 

Ibland säger Gud "nej" och det betyder inte att han älskar mindre eller färre. Precis så är det med oss konservativa. Ibland säger vi att Gud säger "nej" men det betyder inte att vi inte älskar. Tvärtom betyder det att vi älskar såsom vi menar att Gud älskar, även om det inte är populärt. 

Kanske kan det bli en trevligare och nyttigare diskussion framöver om ni Progressiva kan se och förstå och tillåta tanken att vi konservativa älskar så gott vi kan och förstår och försöker hålla oss (och så många som möjligt) så nära Gud vi kan. Kanske?

Motsatser kommer inte överens. Någonsin.

Det finns en grupp metodister som kallar sig för "Uniting Methodists" och som vill vara ett alternativ "i mitten", som sätter (som namnet visar) enhet allra högst på agendan. Det är på ett sätt bra eftersom Jesus var väldigt upptagen av att hans efterföljare skulle vara Ett.

Det som är väldigt märkligt, för att inte säga rent ut sagt fel, är att denna gruppen menar att direkt motsatser kan leva tillsammans och vara lika Bibliska. Det man säger på sin hemsida är bland annat att:

"The current divide is based on differing perspectives that are biblical and faithful;"

(http://unitingmethodists.com/vision/, A shared commitment)

Det man pratar om är Metodistkyrkans nuvarande kris om homosexualitet. Är det någon som reagerar på att dom menar att bägge alternativen är både Bibliska och Trogna (kyrkan? Bibeln? Traditionen?). Det är ju direkt felaktigt, för att inte säga omöjligt.

Kan det vara riktigt/rationellt att säga att Bibeln säger att homosexualitet är en synd OCH att det inte är en synd? Eller ta ett annat exempel: Kan det vara riktigt/rationellt att säga att Bibeln säger att kvinnliga präster är OK OCH inte OK? Slaveri är OK OCH inte OK? 

Det blir absurt och jag undrar om det är därför Uniting Methodists hemsida är full av kristliga uttryck och ord...för att maskera den gigantiska elefanten i rummet...att hela premissen bygger på en omöjlighet. 

Bibeln är överydlig med att den kristna enheten är en enhet i vad man tror. Det är FEL och OMÖJLIGT att vara "eniga om att vara oeniga" i en kyrka när det gäller vad man tror. Givetvis finns där en gräns för vad som är rimligt att vara eniga om även när det gäller vår tro, men äktenskap eller ordination eller synd är knappast triviala frågor.

Här är två Bibeltexter som talar om enhet i kyrkan/bland kristna:

Until we all attain to the unity of the faith and of the knowledge of the Son of God, to mature manhood, to the measure of the stature of the fullness of Christ, so that we may no longer be children, tossed to and fro by the waves and carried about by every wind of doctrine, by human cunning, by craftiness in deceitful schemes.
(Eph 4:13-14)

“I do not ask for these only, but also for those who will believe in me through their word, that they may all be one, just as you, Father, are in me, and I in you, that they also may be in us, so that the world may believe that you have sent me.
(Joh 17:20-21)

Är det inte uppenbart att Bibeln berättar om en enhet i tro, eller ska vi tro att Fadern och Sonen är oeniga om hur etik och moral och tro skall vara? Att "unity of the faith" betyder något annat? Nej.

Då går det bara inte att trycka igenom klyschor om "oenig enhet" eller "bägge alternativ är Bibliska" eller andra slags tricks för att liksom komma överens trots allt och vara en kyrka. Enhet är inget man pressar fram organisatoriskt eller ropar fram så högt som möjligt eller "klyschar" sig till.

Enhet i tro är en omtålig sak som man möter och finner i ödmjukhet, om man letar efter den. Den kräver inte att andra ska ändra sig utan lägger fram sina övertygelser och inbjuder andra att dela dom. Den är den direkta motsatsen till att dribbla med ord och dess betydelser. Enheten behöver ingen coach eller marknadsföring. Den finns där eller så finns den där inte. 

Nej, sluta upp med att tvinga fram enheter som inte finns. Acceptera olikheter och oenigheter för vad dom faktiskt är och gå dit där som du finner en otvingad enhet som ditt samvete och din övertygelse kan acceptera och dela.