Jag läste nyss om en man som frågade en gammal vis munk hur länge munken bad typ varje dag. Svaret blev "-två minuter, men det tar mig 15 minuter att komma dit."
Jag förstår precis vad han menade och jag tror att många av oss innerst inne känner igen oss ganska väl i det svaret. Vi ber och vi ber men hur ofta upplever vi egentligen att vi ber till Gud allsmäktig och att han hör oss? Är det inte förvånande lätt att vi halkar in och ber precis så som Jesus sa att vi inte skulle be, dvs. vi rabblar en massa ord?
Hur många gånger på gudstjänster och i hemmen ber vi "Fader Vår", som står precis efter Jesus BUD att inte rabbla en massa ord, och just rabblar Fader Vår? Det är lätt hänt och vår samtid, som formar oss och som påverkar oss, hejar på. Vi tänker ofta resultat. Vi tänker ofta "cause and effect", dvs. orsak-effekt. Vi tänker bönesvar. Vi tänker prestation.
Ja, vad det än är har vi, du och jag, säkert väldigt lätt att hamna i ett rabblande när vi ber...för vi som lärljungarna undrar ofta hur man ber. Hur ber man?
Jag tror att bön är så avgörande att jag skäms för hur lättsamt jag hanterar den ibland. John Wesley sa att Gud gör ingenting utan som svar på bön. Är det verkligen sant? Tror du det? Jag är tveksam men jag är inte säker på att Wesley hade fel. Bibeln verkar peka på att bönens roll är högst central...och då framförallt inte bön hur som helst utom riktig bön.
Vad är då riktig bön?
Jag tänker på några olika saker, rent konkret. Bön tar tid. Bön är att vara tyst. Bön är att anta att Gud finns, hör och bryr sig. Bön är allvarligt. Bön är fundamental för ett gudomlikt liv. Bön är teo-logisk och teo-centrisk. Bön är ett sätt att leva i "dependancy", vilket betyder ungefär "i beroende". Bön är att böja sig. Bön är att vara radikalt öppen och ärlig. Bön är kommunicera med Gud. Bön är personligt men också kollektivt. Bön är alltid från en/mig men inte ensam. Bön är att be "Fader Vår" som om den vore ens egna ord. Bön hindras av min synd. Gud "hör" inte alla böner. Bön är helighet "en route".
fredag 16 december 2011
måndag 12 december 2011
Det här med Maria och jungfrufödseln
Ateisternas frågor får vänta. Nu i advents och jultid finns det mycket viktigare saker att prata om. Jag har under senare tid tänkt på det här med Maria och Jesus och kanske just själva jungfrufödseln. Den är kontroversiell och lite sådär pinsamt omodern. Många vill förpassa hela grejen till mytologins världs (=har inte hänt) även om den debatten var som hetast för några år sedan.
Man menar att det var liksom gängse norm på den tiden att skriva jungfrufödsel när någon otrolig människa hade fötts. Ibland omnämns romerska kejsare som "jungfrufödda" för att liksom införliva dom med tanken på deras gudomlighet. Lukas och Matteus ska alltså ha gjort ungefär samma sak fast med Jesus. Dom "skrev upp" hans födelse och gjorde den spektakulär för att liksom understryka hur fantastisk Jesus var. Lite fusk. Lite ljug. Lite "poesi". Lite "myt".
Jag förstår faktiskt inte dom som har problem med jungfrufödseln. Vad är liksom problemet? Varför ska vi betvivla att den har hänt? Vad är argumenten? Är en jungfrufödsel mer trolig då än nu...och vilken kunskap skulle vi ha som dom inte hade då som skulle göra en jungfrufödsel lättare att tro på?
1. Vi kan då rakt inte säga att "den är så overklig och så osannolik att det är mer sannolikt att Maria ljög"...för då utropar vi oss till Gud allsmäktig som bestämmer vad som är rimligt att tro på eller inte. Tro på Gud, ja, Gud själv för den delen, är inte rimlig eller sannolik.
2. Det finns dom som säger att Lukas (och Matteus) så gärna ville använda profetian från Jesaja att dom liksom knixade till det så att alla judar skulle bli övertygade och omvända sig till kristendomen. Men hur bra gick det? Var någonstans kan vi läsa att judarna flockade sig till den kristna tron i sådana mängder som en sådan uppfyllelse av en sådan mirakulös profetia hade slagit in? Visst, tusentals judar kom till tro på Jesus ganska tidigt men inte var det på grund av jungfrufödseln, eller?
3. Att säga att Jesus fick en jungfrufödsel av några författare bara för att Jesus skulle få ett coolt rykte är i mina ögon väldigt svagt som argument. För det första skulle det göra Maria till en första klassens lögnare som inte hade några problem med att dokument förknippade med sin son skulle ljuga på just den punkten. Hon som var där vid korset och som såg den uppståndne Jesus skulle alltså helt coolt ha varit ok med att Jesus födelse var en fejk?
I samma veva måste vi också baka in att Lukas och Matteus inte är pålitliga författare utan hittar på när det behövs. Hur bra känns det? Är det verkligen sund textgranskning och teologi? Har Lukas, i alla sina detaljer, visat sig vara en lögnare? Hur kunde Lukas och Mattues evangelium överleva samtidens kritik om det innehöll fantastiska sagor som aldrig hade hänt?
Vad händer om vi tar bort jungfrufödseln ändå, oavsett skäl?
Vi får en Jesus som inte är Gud utan människa (och då en lurendrejare och lögnare och ond).
Vi får en lögnare i Maria, eller iallafall Lukas och Matteus eller ängeln Gabriel.
Vi får 2000 år av kyrkohistoria fejkad.
I mina ögon är det alldeles för magstarkt att upphäva jungfrufödseln, som många gör. Oavsett hur sannolikt det är så förefaller det mig inte speciellt kontroversiellt att Jesus föddes av Maria och den Helige Ande. Det finns betydligt konstigare saker att tro på i kristendomen, t.ex. att Gud tycker om oss, som jag tror på.
PS. Varför var Jesus så glad i namnet "Människosonen" om sig själv? Är det inte uppenbart för någon som är född av man och kvinna? Är det inte "rimligare" att tro att Jesus ville understryka att trots sin ovanliga tillkomst (dvs. avlad av Helig Ande) så var han också människa?
Man menar att det var liksom gängse norm på den tiden att skriva jungfrufödsel när någon otrolig människa hade fötts. Ibland omnämns romerska kejsare som "jungfrufödda" för att liksom införliva dom med tanken på deras gudomlighet. Lukas och Matteus ska alltså ha gjort ungefär samma sak fast med Jesus. Dom "skrev upp" hans födelse och gjorde den spektakulär för att liksom understryka hur fantastisk Jesus var. Lite fusk. Lite ljug. Lite "poesi". Lite "myt".
Jag förstår faktiskt inte dom som har problem med jungfrufödseln. Vad är liksom problemet? Varför ska vi betvivla att den har hänt? Vad är argumenten? Är en jungfrufödsel mer trolig då än nu...och vilken kunskap skulle vi ha som dom inte hade då som skulle göra en jungfrufödsel lättare att tro på?
1. Vi kan då rakt inte säga att "den är så overklig och så osannolik att det är mer sannolikt att Maria ljög"...för då utropar vi oss till Gud allsmäktig som bestämmer vad som är rimligt att tro på eller inte. Tro på Gud, ja, Gud själv för den delen, är inte rimlig eller sannolik.
2. Det finns dom som säger att Lukas (och Matteus) så gärna ville använda profetian från Jesaja att dom liksom knixade till det så att alla judar skulle bli övertygade och omvända sig till kristendomen. Men hur bra gick det? Var någonstans kan vi läsa att judarna flockade sig till den kristna tron i sådana mängder som en sådan uppfyllelse av en sådan mirakulös profetia hade slagit in? Visst, tusentals judar kom till tro på Jesus ganska tidigt men inte var det på grund av jungfrufödseln, eller?
3. Att säga att Jesus fick en jungfrufödsel av några författare bara för att Jesus skulle få ett coolt rykte är i mina ögon väldigt svagt som argument. För det första skulle det göra Maria till en första klassens lögnare som inte hade några problem med att dokument förknippade med sin son skulle ljuga på just den punkten. Hon som var där vid korset och som såg den uppståndne Jesus skulle alltså helt coolt ha varit ok med att Jesus födelse var en fejk?
I samma veva måste vi också baka in att Lukas och Matteus inte är pålitliga författare utan hittar på när det behövs. Hur bra känns det? Är det verkligen sund textgranskning och teologi? Har Lukas, i alla sina detaljer, visat sig vara en lögnare? Hur kunde Lukas och Mattues evangelium överleva samtidens kritik om det innehöll fantastiska sagor som aldrig hade hänt?
Vad händer om vi tar bort jungfrufödseln ändå, oavsett skäl?
Vi får en Jesus som inte är Gud utan människa (och då en lurendrejare och lögnare och ond).
Vi får en lögnare i Maria, eller iallafall Lukas och Matteus eller ängeln Gabriel.
Vi får 2000 år av kyrkohistoria fejkad.
I mina ögon är det alldeles för magstarkt att upphäva jungfrufödseln, som många gör. Oavsett hur sannolikt det är så förefaller det mig inte speciellt kontroversiellt att Jesus föddes av Maria och den Helige Ande. Det finns betydligt konstigare saker att tro på i kristendomen, t.ex. att Gud tycker om oss, som jag tror på.
PS. Varför var Jesus så glad i namnet "Människosonen" om sig själv? Är det inte uppenbart för någon som är född av man och kvinna? Är det inte "rimligare" att tro att Jesus ville understryka att trots sin ovanliga tillkomst (dvs. avlad av Helig Ande) så var han också människa?
onsdag 7 december 2011
Vad är målet?
Jag har tänkt på det här med mål ända sedan jag läste en recension av en mobiltelefon. Telefonen fick betyget "världens bästa mobiltelefon - 9/10". Hur tänkte dom då? Vad krävs för att få en tia?
Jag tror det är samma inom kyrkans värld. Vad är målet för våra verksamheter? Vad siktar vi på? Mycket av den förvirring och politiska maktstruktur-tävling som finns skulle kunna förbigås om man hade målen utstakade och klara. Nu finns det såklart ett mål som alla är överens om eftersom det är så uppenbart och så omöjligt att förneka, det där med att göra alla folk till lärjungar...men det förskjuter bara problemet för ingen kan fingera vad en lärjunge är.
Vem kan förklara för svenska frikyrkor vad och hur en lärjunge ser ut? På vilket sätt är en lärjunge annorlunda? Handlar det om beteende eller övertygelse eller investeringar eller språk eller klädsel eller musikstil eller ??
Det låter fint att alla församlingar får bestämma det själva men i verkligheten betyder det att alla beskrivningar är ok...och det kan väl ändå inte stämma? Någon måste väl ändå bestämma vad en lärjunge är? Eller?
Ett populärt sätt att lösa denna omderna gåta är att säga att man vill hjälpa folk att "följa Jesus". Själva följandet/lärljungaskapet är upp till var och en. Man kan gå åt vilket håll som helst men det är ok bara man följer sitt hjärta. Typ.
Ett annat sätt skulle kunna vAra att komma överens om vad det innebär att följa Jesus, vilka konsekvenser och följer det får och sedan fostra det. Denna lösning bottnar ju i att det finns en historisk kyrka som av uppenbara skäl har uppstått ur en grupp människor som har upplevt liknande saker i mötet med Jesus och efterföljandes. Kristendomen har aldrig inneburit att frälsta män och kvinnor plötsligt blir mer promiskiösa eller lata eller slösaktiga. Det finns en tid och en historia att se på när vi funderar vad som händer med människor som möter Jesus. Kanske kan den lära oss något?
Jag tror det är samma inom kyrkans värld. Vad är målet för våra verksamheter? Vad siktar vi på? Mycket av den förvirring och politiska maktstruktur-tävling som finns skulle kunna förbigås om man hade målen utstakade och klara. Nu finns det såklart ett mål som alla är överens om eftersom det är så uppenbart och så omöjligt att förneka, det där med att göra alla folk till lärjungar...men det förskjuter bara problemet för ingen kan fingera vad en lärjunge är.
Vem kan förklara för svenska frikyrkor vad och hur en lärjunge ser ut? På vilket sätt är en lärjunge annorlunda? Handlar det om beteende eller övertygelse eller investeringar eller språk eller klädsel eller musikstil eller ??
Det låter fint att alla församlingar får bestämma det själva men i verkligheten betyder det att alla beskrivningar är ok...och det kan väl ändå inte stämma? Någon måste väl ändå bestämma vad en lärjunge är? Eller?
Ett populärt sätt att lösa denna omderna gåta är att säga att man vill hjälpa folk att "följa Jesus". Själva följandet/lärljungaskapet är upp till var och en. Man kan gå åt vilket håll som helst men det är ok bara man följer sitt hjärta. Typ.
Ett annat sätt skulle kunna vAra att komma överens om vad det innebär att följa Jesus, vilka konsekvenser och följer det får och sedan fostra det. Denna lösning bottnar ju i att det finns en historisk kyrka som av uppenbara skäl har uppstått ur en grupp människor som har upplevt liknande saker i mötet med Jesus och efterföljandes. Kristendomen har aldrig inneburit att frälsta män och kvinnor plötsligt blir mer promiskiösa eller lata eller slösaktiga. Det finns en tid och en historia att se på när vi funderar vad som händer med människor som möter Jesus. Kanske kan den lära oss något?
fredag 2 december 2011
To wait or not to wait
Jag tror att väntan är nära förknippad med perspektiv. Att vänta är för en modern människa nästan otänkbart. Om inga elektroniska leksaker får användas är den moderna människan i helvetet. Minst. De värsta rubrikerna kommer när SJ är försenade några timmar ute på landet utan 3G. Panik!
Själv är jag inte heller särskilt bra på att vänta. Jag har blivit van vid att allt ska gå smidigt till, gärna efter min tidtabell och helst även efter mina önskemål. Hur länge klarar jag av att vänta tålmodigt utan att ta upp Androiden? Inte så länge kan jag erkänna.
För tillfället går jag i väntans tider och då menar jag inte julafton. Jag väntar på ett mycket stort besked om min och min familjs framtid. Det innebär mycket väntan och det är svårt. Väldigt svårt. Men jag inser nu att det här med att vänta är väldigt nyttigt. Att vänta på något i denna världen efter något som hör denna världen till ger mig tillfälle att komma ihåg att hela mitt liv är egentligen en enda lång väntan på att få möta Gud. De första kristna trodde att Jesus skulle komma tillbaka när som helst och således var de väldigt fria i sitt liv som troende och väldigt modiga. De var liksom inte läge att börja käbbla om småsaker när Jesus strax skulle komma tillbaka. Perspektivet var på Jesus/Gud.
Mitt perspektiv blir ofta lidande när fokus ligger på väntetider. Jag fokuserar på mig själv och andra blir ofta föremål för mina mindre trevliga eller särskilt uppbyggande tankar. Tänk er en bilist som aldrig kör ut i en rondell så förstår ni.
Som kristen måste mitt perspektiv alltid istället vara ett väntans perspektiv. Längre. Bortom mig själv. Utan schema eller tidsplan. Ett tidlöst perspektiv.
Den uppenbara risken är att det betyder by default att jag inte är den som bestämmer. Det är det jag väntar på som bestämmer och som upptar, eller borde uppta, hela min uppmärksamhet. Hur lätt är det i dessa Alfons Åberg tider? Inte så...
Jag väntar ju på Gud...och medan jag väntar på honom är jag äkta man, pappa, präst och vän. Det finns mycket att göra under tiden men att leva som kristen är att leva i ett annat land och bara vara på besök här. Jag är här men ändå inte. Jag är tålmodigt upptagen med att leva ut bönen "Låt ditt Rike komma" och jag väntar tills Gud gör det han har tänkt göra...genom mig och genom alla som hör till honom. Det är inte så flummigt som det låter. Det är att göra som Jesus...han var väldigt aktiv och upptagen men han väntade hela tiden på Jerusalem, på Faderns vilja, på att vi skulle förstå det rätta perspektivet. Wait for it.
Själv är jag inte heller särskilt bra på att vänta. Jag har blivit van vid att allt ska gå smidigt till, gärna efter min tidtabell och helst även efter mina önskemål. Hur länge klarar jag av att vänta tålmodigt utan att ta upp Androiden? Inte så länge kan jag erkänna.
För tillfället går jag i väntans tider och då menar jag inte julafton. Jag väntar på ett mycket stort besked om min och min familjs framtid. Det innebär mycket väntan och det är svårt. Väldigt svårt. Men jag inser nu att det här med att vänta är väldigt nyttigt. Att vänta på något i denna världen efter något som hör denna världen till ger mig tillfälle att komma ihåg att hela mitt liv är egentligen en enda lång väntan på att få möta Gud. De första kristna trodde att Jesus skulle komma tillbaka när som helst och således var de väldigt fria i sitt liv som troende och väldigt modiga. De var liksom inte läge att börja käbbla om småsaker när Jesus strax skulle komma tillbaka. Perspektivet var på Jesus/Gud.
Mitt perspektiv blir ofta lidande när fokus ligger på väntetider. Jag fokuserar på mig själv och andra blir ofta föremål för mina mindre trevliga eller särskilt uppbyggande tankar. Tänk er en bilist som aldrig kör ut i en rondell så förstår ni.
Som kristen måste mitt perspektiv alltid istället vara ett väntans perspektiv. Längre. Bortom mig själv. Utan schema eller tidsplan. Ett tidlöst perspektiv.
Den uppenbara risken är att det betyder by default att jag inte är den som bestämmer. Det är det jag väntar på som bestämmer och som upptar, eller borde uppta, hela min uppmärksamhet. Hur lätt är det i dessa Alfons Åberg tider? Inte så...
Jag väntar ju på Gud...och medan jag väntar på honom är jag äkta man, pappa, präst och vän. Det finns mycket att göra under tiden men att leva som kristen är att leva i ett annat land och bara vara på besök här. Jag är här men ändå inte. Jag är tålmodigt upptagen med att leva ut bönen "Låt ditt Rike komma" och jag väntar tills Gud gör det han har tänkt göra...genom mig och genom alla som hör till honom. Det är inte så flummigt som det låter. Det är att göra som Jesus...han var väldigt aktiv och upptagen men han väntade hela tiden på Jerusalem, på Faderns vilja, på att vi skulle förstå det rätta perspektivet. Wait for it.
måndag 28 november 2011
Svar på ateisternas fråga 3...och 4 andra saker.
Så här lyder fråga 3 från ateisterna: 3. Why does the Bible routinely depict God as manifesting himself in dramatic, unmistakable ways and performing obvious miracles even before the eyes of nonbelievers, when no such thing happens in the world today?
Svar: Här finns det ett ganska kort och bra svar:
För det första visade sig knappast Gud rutinmässigt. Dock är mirakel och uppenbarelser av Gud (på ett övernaturligt sätt) en grundpelare i Bibeln och kristen tro. På ett sätt är det helt enkelt omöjligt för oss att veta varför Gud inte gör något idag som han gjorde då. Vi kan däremot spekulera baserat på vad Bibeln och Jesus säger om detta.
Jesus, som på alla vis var den starkaste och mest påtagliga uppenbarelsen av Gud (bl.a. genom sina många fantastiska underverk under kort tid i en begränsat geografiskt område), sa en gång att hans mirakel hade som syfte att peka på honom. Trodde dom inte på vad han sa och gjorde så kanske folket skulle tro på honom eftersom han gjorde mirakel.
Människan har dock visat sig extraordinärt usel på att se Gud eller följa Gud eller älska Gud bara för att Gud har uppenbarat sig mirakulöst genom historien. Den kanske mest dramatiska uppenbarelsen, i eld och rök och röst fallandes från himlen så att berget Sinai började brinna, gjorde ett mäktigt första intryck men det dröjde inte länge förrän folket dansande runt en guldkalv eftersom de tyckte att det dröjde lite för länge när Moses gick upp på berget och talade med Gud.
Av det kan vi tänka oss att Gud helt enkelt inte har så många möjligheter kvar att få oss att förstå att han finns eller vem han är. Jesus var och är liksom den bästa och lättaste han kunde "göra" för oss och om vi inte tror på honom så finns det liksom inga alternativ kvar. Det är också relevant att komma ihåg att Gud inte är speciellt intresserad av att vi bara tror att han finns (det gör demonerna också) utan är istället väldigt intresserad av att vi tror att han finns och har en personlig relation till honom genom tro av nåd...och det är visioner i skyn svåra att ordna.
...och så fyra andra saker. Jag tror det är viktigt att vi ibland stannar upp och erkänner för oss själva att även om vi är bra på mycket och vill tycka om mycket så är det vår uppgift att använda vår tid och engagemang på vissa saker. För min del har det blivit fyra stycken områden. Jag återkommer alltid till dom och jag känner starkast för dom. Jag tror jag ska försöka satsa på att bli bättre och visare och heligare genom att fokusera på just dessa fyra områden. De är:
1. Heliggörelse eller helgelse - detta är den kristna trons mål...att bli som Jesus. Hur blir man det? Vad betyder det? Är det möjligt?
2. Apologetik - att förstå och ge svar på min tro. Alltid defensivt. Alltid med kärlek. Alltid ödmjukt.
3. Ondskan - hur kan en god och allsmäktig och allvetande Gud existera när det finns så mycket ondska i världen. På ett sätt en del av punkt 3 men ändå inte. Det är så stort och övergripande att det krävs en egen punkt.
4. Epistemologi - mitt intresse för hur vi kan veta något över huvudtaget...baserat på Jesus ord om att han är sanning och vilka konsekvenser det får för hur vi vet något och vad vi kan veta. Också ämnet för min (förhoppningsvis) kommande doktorsavhandling.
Dessa punkter skrev jag egentligen mest för att jag ska bli påmind om dom själv. Det är viktigt i vår värld av sociala media att fokusera sig och välja bort andra saker som möjligtvis är bra men inte nödvändiga. Alla har en uppgift och plats att fylla. Jag tror att dessa är mina.
måndag 14 november 2011
Hearts and minds
Dom som har mött Jesus träffas över tid och rum; träffas i det kollektiva minnet hos alla dom som har vandrat denna jord i svunnen tid.Gud skapade en organism så att hans ord aldrig må dö ut och hans ord alltid ska uttalas. Kyrkan heter den. I varje tid har den kämpat med minnesförlust och förnyelsens lust och fägring; med den förstelnande byråkratin och den förtappade egenvandringen. Så även i vår tid.
Den är annorlunda, Kyrkan. Hon har överlevt allt ifrån trolöshet till flagrant heresi och regelrätt förkalkning och står fortfarande kvar. Hon är stor och mäktig men började inte stor och mäktig. Ingen bjöd henne till fester och möten. Ingen lyssnade på henne. Ingen brydde sig om hennes smutsiga och stilla rörelse i marginalen.
Efter en tid blev den till besvär. Pekade ständigt på samhällets falska fanéer och mörkrets lögner om makt, sex och pengar. Pekade på ett nytt liv. Pekade på dom och kärlek, nåd och straff. Pekade på Jesus. Pekade på korset men ännu viktigare en tom grav.
Men pekade med nya liv och nya handlingar och nya värderingar som världen aldrig förr hade sett. Pekade lite tamt och kanske lite osofistikerat med förändrade liv. Pekade med sitt firande och älskade av en gudman som dog och uppstod. Pekade med sitt nattvardsfirande och sina böner. Pekade med sin absoluta trohet mot Jesus och Gamla Testamentets Gud som samma. Pekade även med historiens absolut smartaste argument och mest rationella och logiska sätt på att deras tro var sann och riktig.
Dom dog eller förvisades eller torterades eller fängslades eller tystades eller hånskrattades åt. Höjdpunkten kom under den Arianska eran. Den gamla tron ansågs förlegad och omöjlig att hålla i ett nytt samhälle. Kyrkan hade blivit en politisk makt att räkna med och det fanns många som ville räkna. Plötsligt gick biskop och kung hand i hand. Plötsligt var fokus makt och inflytande genom strukturer. Den sanna gamla tron landsförvisades och ersattes av nya kläder, nytt språk och nya sätt.
Den som gifter sig med sin samtid blir snart en änka och efter ett tag föll den nya tron för tidens tand. Mot all förmodan fanns den gamla tron kvar, bland folket...i marginalen...för dom som har träffat Jesus dör aldrig bort. Även i mörkaste stund när allt ser förlorat ut och människor våldför sig på Guds kyrka finns den alltid kvar. I marginalen. Hos folk. Guds rike är alltid i människor men aldrig av människor.
Det är i vanligt folk som kyrkan lever och rör sig och är till. Det är genom Anden som kyrkan vinner vanliga människors hjärta och sinne. Det som en gång hände. Det som en gång berättades vid lägereldar, vid kajplatser och på restauranger lever alltid vidare för i berättelsen finns liv, ett liv som inte kan fuskas eller fejkas. Som varken kungar eller biskopar kan ordna till. Som inte den mest vältalande heretiker kan väcka. Som inte den mest välputsade publikationen kan se till. I den gamla berättelsen finns liv och när vanliga människor ser det livet levt stannar dom upp...för samma Ande verkar även i dom.
I vår tid är vi tillbaks där vi började fast med vissa förändringar. Även om vår tid på många sätt är radikalt annorlunda än andra tider...är den på det viktigaste sättet precis densamma. Den är full av vanliga människor. Dom finns där, bakom alla fanatiska "hyper" och "moden" och Twitterfierade utkast och ser sällan Andens varsamma och vilande hand i sina liv...Han som är väntades på rätt tillfälle, rätt kristen.
Det gäller att vinna människors heart and mind för bägge krävs för frälsning. Heart and mouth är heart and mind. Det gjorde Jesus en gång och det gick rätt bra även om det fick en till synes usel start.
När inkarnationen tillåts hända i oss och när vi har våra "Maria" ögonblick blir världen lite mer frälst och Anden får ytterligare en möjlighet att plugga in sina skapelser i livgivande kontakter. En del av oss som har träffat Jesus lever genom att göra, andra genom att berätta och andra genom att förklara. Oftast i marginalen. Oftast genom att låta Gud forma oss lerkärl som vi är.
Alla lever i Honom och alla lever i en ny kärlek, i ett nytt rike, ett nytt liv...ett liv som inte kan förklaras och som är helt vrickat (kan Bergspredikan make sense på jorden?) såtillvida det inte handlar om att leva i ett nytt rike fastän fötterna fortfarande sliter på denna jordens mossa och sand.
Vilket är precis vad det gör.
Förr i tiden sa man "-Come Hell or high water!".
Nuförtiden kanske vi får säga "Come Hell or reklambyråer!"
Den är annorlunda, Kyrkan. Hon har överlevt allt ifrån trolöshet till flagrant heresi och regelrätt förkalkning och står fortfarande kvar. Hon är stor och mäktig men började inte stor och mäktig. Ingen bjöd henne till fester och möten. Ingen lyssnade på henne. Ingen brydde sig om hennes smutsiga och stilla rörelse i marginalen.
Efter en tid blev den till besvär. Pekade ständigt på samhällets falska fanéer och mörkrets lögner om makt, sex och pengar. Pekade på ett nytt liv. Pekade på dom och kärlek, nåd och straff. Pekade på Jesus. Pekade på korset men ännu viktigare en tom grav.
Men pekade med nya liv och nya handlingar och nya värderingar som världen aldrig förr hade sett. Pekade lite tamt och kanske lite osofistikerat med förändrade liv. Pekade med sitt firande och älskade av en gudman som dog och uppstod. Pekade med sitt nattvardsfirande och sina böner. Pekade med sin absoluta trohet mot Jesus och Gamla Testamentets Gud som samma. Pekade även med historiens absolut smartaste argument och mest rationella och logiska sätt på att deras tro var sann och riktig.
Dom dog eller förvisades eller torterades eller fängslades eller tystades eller hånskrattades åt. Höjdpunkten kom under den Arianska eran. Den gamla tron ansågs förlegad och omöjlig att hålla i ett nytt samhälle. Kyrkan hade blivit en politisk makt att räkna med och det fanns många som ville räkna. Plötsligt gick biskop och kung hand i hand. Plötsligt var fokus makt och inflytande genom strukturer. Den sanna gamla tron landsförvisades och ersattes av nya kläder, nytt språk och nya sätt.
Den som gifter sig med sin samtid blir snart en änka och efter ett tag föll den nya tron för tidens tand. Mot all förmodan fanns den gamla tron kvar, bland folket...i marginalen...för dom som har träffat Jesus dör aldrig bort. Även i mörkaste stund när allt ser förlorat ut och människor våldför sig på Guds kyrka finns den alltid kvar. I marginalen. Hos folk. Guds rike är alltid i människor men aldrig av människor.
Det är i vanligt folk som kyrkan lever och rör sig och är till. Det är genom Anden som kyrkan vinner vanliga människors hjärta och sinne. Det som en gång hände. Det som en gång berättades vid lägereldar, vid kajplatser och på restauranger lever alltid vidare för i berättelsen finns liv, ett liv som inte kan fuskas eller fejkas. Som varken kungar eller biskopar kan ordna till. Som inte den mest vältalande heretiker kan väcka. Som inte den mest välputsade publikationen kan se till. I den gamla berättelsen finns liv och när vanliga människor ser det livet levt stannar dom upp...för samma Ande verkar även i dom.
I vår tid är vi tillbaks där vi började fast med vissa förändringar. Även om vår tid på många sätt är radikalt annorlunda än andra tider...är den på det viktigaste sättet precis densamma. Den är full av vanliga människor. Dom finns där, bakom alla fanatiska "hyper" och "moden" och Twitterfierade utkast och ser sällan Andens varsamma och vilande hand i sina liv...Han som är väntades på rätt tillfälle, rätt kristen.
Det gäller att vinna människors heart and mind för bägge krävs för frälsning. Heart and mouth är heart and mind. Det gjorde Jesus en gång och det gick rätt bra även om det fick en till synes usel start.
När inkarnationen tillåts hända i oss och när vi har våra "Maria" ögonblick blir världen lite mer frälst och Anden får ytterligare en möjlighet att plugga in sina skapelser i livgivande kontakter. En del av oss som har träffat Jesus lever genom att göra, andra genom att berätta och andra genom att förklara. Oftast i marginalen. Oftast genom att låta Gud forma oss lerkärl som vi är.
Alla lever i Honom och alla lever i en ny kärlek, i ett nytt rike, ett nytt liv...ett liv som inte kan förklaras och som är helt vrickat (kan Bergspredikan make sense på jorden?) såtillvida det inte handlar om att leva i ett nytt rike fastän fötterna fortfarande sliter på denna jordens mossa och sand.
Vilket är precis vad det gör.
Förr i tiden sa man "-Come Hell or high water!".
Nuförtiden kanske vi får säga "Come Hell or reklambyråer!"
Svar 2 på ateisternas frågor
Frågan handlar om det är rimligt att påstå/tro, som Bibeln gör, att ett fel eller en synd kan bli förlåtet genom att skulden magiskt överförs till en oskyldig person...att således straffa en oskyldig person för någons annans skuld/fel.
Svar: Det är en bra fråga. Frågan om det är rimligt att tro det eller inte är alltid lite lurig (vem avgör vad som är "rimligt"?) men låt gå. Är det ens möjligt att förstå, än mindre att det är rimligt, att en oskyldig person kan försona en skyldig person? Kan jag ta på mig din skuld?
Låt oss ta några exempel från vanliga livet:
1. Bosse är skyldig SIBA 3000:- för en TV. Kan hans kompis Sven betala hans skuld till SIBA?
Svar: I det här fallet är det ganska enkelt. Visst kan Sven betala Bosses skuld. Sven är "oskyldig" till Bosses skuld men betalar av den av ren välvilja. Problemet är att även om exemplet visar att det fungerar rent principiellt är vår synd lite mer komplicerad än ett lån till SIBA. Bland annat därför att vår synd inte är en mätbar "sak". Vår synd kan inte mätas med kronor, klockan eller kilon.
2. Sven är och handlar. Han ser Emma stjäla hans olåsta cykel utanför affären. Kan Pia, som just gick förbi, ta på sig Emmas skuld?
Svar: Nu är det lite mer komplicerat. En lagbrott har inträffat och lagen säger att den skyldige är den som ska straffas. En Pia kan med all sannolikhet inte straffas även om hon erkänner eftersom Sven såg att det var Emma som stal cykeln.
Ibland kan en förälder dock vilja ta på sig barnets straff. Då blir saken lite annorlunda. Om Emma var Pias lillasyster som riskerade ett långt fängelsestraff om hon åkte fast (och hon själv bara riskerade böter) vore det kanske möjligt att övertala Sven om att låta Pia ta straffet. Problemet är ju att Emma fortfarande är skyldig, möjligtvis till två brott. Nej, vår synd, om den ses som ett lagbrott, kan svårligen förlåtas genom att en oskyldig dör i vårt ställe.
3. Peter är gift med Eva. Peter bedrar Eva med Lisa. Kan Eva ta på sig Peters skuld?
Svar: Ibland händer detta i verkligheten. En kvinna (eller en man) tar på sig skulden för att partnern har varit otrogen. Det är i det fallet inte sunt eller särskilt bra men det händer. Men det är kanske lite så Gud gör med oss människor i Jesus. Vår synd mot Gud är först och främst valet av en annan, att ha brutit relationen med Gud, och även om han vet att det inte är hans fel är det han som måste ta initiativet. Vi har ju valt bort honom.
I fallet med Gud och oss är det också så att vår otrohet leder till döden för oss själva eftersom endast genom vår relation med Gud har vi liv. Kort sagt, efter Eva och äpplet dör alla människor. Häng med nu:
Eftersom relationen måste återupprättas eftersom Gud är fullkomlig kärlek och kärlek aldrig ger upp krävde Guds själva essens att människan och Gud skulle återförenas. Detta var dock inte möjligt eftersom människan i sig själv var, och är, oförmögen att vända sig tillbaka till Gud (en skillnad mellan vår otrohet mot andra människor och mot Gud. Mot Gud är den evig, från vårt perspektiv.). Detta är också uppenbart i Gamla Testamentet där vi fick klara instruktioner om hur vi skulle gå tillväga och se hur det gick...
Gud gjorde då det otroliga. Han blev människa och gick hela vägen in i döden och ut igen för att liksom vända alla kort rätt igen. Han gjorde det möjligt att för dom som litar och tror på honom, som dog i vårt ställe, kan relationen med Gud bli återupprättad...eftersom relationen med Gud bröts genom otrohet kan den helas endast med Gud och i trohet.
Ett kort svar på en svår fråga. Då blir det så här. Det är därför tro är så otroligt viktigt. Endast genom vår tro blir vi räddade från döden, den eviga skiljelinjen mellan oss och Gud.
Svar: Det är en bra fråga. Frågan om det är rimligt att tro det eller inte är alltid lite lurig (vem avgör vad som är "rimligt"?) men låt gå. Är det ens möjligt att förstå, än mindre att det är rimligt, att en oskyldig person kan försona en skyldig person? Kan jag ta på mig din skuld?
Låt oss ta några exempel från vanliga livet:
1. Bosse är skyldig SIBA 3000:- för en TV. Kan hans kompis Sven betala hans skuld till SIBA?
Svar: I det här fallet är det ganska enkelt. Visst kan Sven betala Bosses skuld. Sven är "oskyldig" till Bosses skuld men betalar av den av ren välvilja. Problemet är att även om exemplet visar att det fungerar rent principiellt är vår synd lite mer komplicerad än ett lån till SIBA. Bland annat därför att vår synd inte är en mätbar "sak". Vår synd kan inte mätas med kronor, klockan eller kilon.
2. Sven är och handlar. Han ser Emma stjäla hans olåsta cykel utanför affären. Kan Pia, som just gick förbi, ta på sig Emmas skuld?
Svar: Nu är det lite mer komplicerat. En lagbrott har inträffat och lagen säger att den skyldige är den som ska straffas. En Pia kan med all sannolikhet inte straffas även om hon erkänner eftersom Sven såg att det var Emma som stal cykeln.
Ibland kan en förälder dock vilja ta på sig barnets straff. Då blir saken lite annorlunda. Om Emma var Pias lillasyster som riskerade ett långt fängelsestraff om hon åkte fast (och hon själv bara riskerade böter) vore det kanske möjligt att övertala Sven om att låta Pia ta straffet. Problemet är ju att Emma fortfarande är skyldig, möjligtvis till två brott. Nej, vår synd, om den ses som ett lagbrott, kan svårligen förlåtas genom att en oskyldig dör i vårt ställe.
3. Peter är gift med Eva. Peter bedrar Eva med Lisa. Kan Eva ta på sig Peters skuld?
Svar: Ibland händer detta i verkligheten. En kvinna (eller en man) tar på sig skulden för att partnern har varit otrogen. Det är i det fallet inte sunt eller särskilt bra men det händer. Men det är kanske lite så Gud gör med oss människor i Jesus. Vår synd mot Gud är först och främst valet av en annan, att ha brutit relationen med Gud, och även om han vet att det inte är hans fel är det han som måste ta initiativet. Vi har ju valt bort honom.
I fallet med Gud och oss är det också så att vår otrohet leder till döden för oss själva eftersom endast genom vår relation med Gud har vi liv. Kort sagt, efter Eva och äpplet dör alla människor. Häng med nu:
Eftersom relationen måste återupprättas eftersom Gud är fullkomlig kärlek och kärlek aldrig ger upp krävde Guds själva essens att människan och Gud skulle återförenas. Detta var dock inte möjligt eftersom människan i sig själv var, och är, oförmögen att vända sig tillbaka till Gud (en skillnad mellan vår otrohet mot andra människor och mot Gud. Mot Gud är den evig, från vårt perspektiv.). Detta är också uppenbart i Gamla Testamentet där vi fick klara instruktioner om hur vi skulle gå tillväga och se hur det gick...
Gud gjorde då det otroliga. Han blev människa och gick hela vägen in i döden och ut igen för att liksom vända alla kort rätt igen. Han gjorde det möjligt att för dom som litar och tror på honom, som dog i vårt ställe, kan relationen med Gud bli återupprättad...eftersom relationen med Gud bröts genom otrohet kan den helas endast med Gud och i trohet.
Ett kort svar på en svår fråga. Då blir det så här. Det är därför tro är så otroligt viktigt. Endast genom vår tro blir vi räddade från döden, den eviga skiljelinjen mellan oss och Gud.
onsdag 26 oktober 2011
Ateisternas frågor till pastorn-svar på fråga 1
Här är fråga 1: Why is God called loving or merciful when, in the Old Testament's stories of the Israelite conquest, he specifically orders his chosen people to massacre their enemies, showing no mercy to men, women, even children and animals? På svenska blir frågan ungefär: Varför kallas Gud för full av nåd när han i Gamla Testamentet under erövringen av Israel beordrar specifika massakrar av män och kvinnor och även barn och djur?
Svar: Om vi bortgår från att frågan verkar anta att det är grymmare att döda ett djur än en man eller kvinna är det viktigt att vi först och främst definierar frågan och dess termer samt att vi verifierar om det är sant. Eftersom frågan inte är specifik blir det ett mer generellt svar.
Det är sant att Gud beodrade sitt förbundsfolk att döda en stad eller en region ibland. Det är viktigt att komma ihåg följande:
1. Det var inga oskyldiga människor som skulle dödas. Det var ett mycket moraliskt förfallet folk som skulle erövra Israel och göra saken kort med dom ifall dom fick leva. Deras synd hade nått sitt mått.
2. Landet var Guds att ge till vem som helst och folket som bodde där hade fått sin chans att leva rätt. DEt var genom Israel som Gud skulle ge världen frälsning och även Jesus. Det var viktigt att dom fick en möjlighet att överleva.
3. Gud är full av nåd men han är inte Jultomten. Han ger nåd men han ger också dom. Allt folk får nåd men nåd utskrattad och/eller förnedrad straffas. Folket som Gud ville att Israeliterna skulle förgöra hade fått nåd i hundratals år att ändra sig och leva rätt. Israeliterna fick genom sin speciella roll som förbundsfolket ingen räkmacka. Dom fick genomlida och tjäna som ett exempel på Guds nåd men även Guds dom. Deras lidande fick inget slut eftersom de inte slutade upp med sina idiotiska upptåg.
4. Det är ingen slump att frågan bara nämner Gamla Testamentet för de flesta tror att Gud vad ond och arg där men ändrade sig (eller blev en annan Gud) i Nya Testamentet. Jag undrar hur dessa tänker kring Uppenbarelseboken.
Dessa var några generella svar eftersom frågan inte var särskilt detaljerad. Vi ska inte anta att vi vet allt om hur situationen var i Gamla Testamentet eller i en viss situation. Om vi läser sammanhanget så ser vi att Gud kallas full av nåd för det är så han har upplevts genom historien. Det är en Gud full av nåd som ger syndare en chans att vända sig till Gud. Det är samma Gud som inte tillåter att något hindrar eller stjälper hans folk och leder dom i fördärvet...precis som fäder och mödrar gör på jorden. Skulle Gud göra mindre?
Svar: Om vi bortgår från att frågan verkar anta att det är grymmare att döda ett djur än en man eller kvinna är det viktigt att vi först och främst definierar frågan och dess termer samt att vi verifierar om det är sant. Eftersom frågan inte är specifik blir det ett mer generellt svar.
Det är sant att Gud beodrade sitt förbundsfolk att döda en stad eller en region ibland. Det är viktigt att komma ihåg följande:
1. Det var inga oskyldiga människor som skulle dödas. Det var ett mycket moraliskt förfallet folk som skulle erövra Israel och göra saken kort med dom ifall dom fick leva. Deras synd hade nått sitt mått.
2. Landet var Guds att ge till vem som helst och folket som bodde där hade fått sin chans att leva rätt. DEt var genom Israel som Gud skulle ge världen frälsning och även Jesus. Det var viktigt att dom fick en möjlighet att överleva.
3. Gud är full av nåd men han är inte Jultomten. Han ger nåd men han ger också dom. Allt folk får nåd men nåd utskrattad och/eller förnedrad straffas. Folket som Gud ville att Israeliterna skulle förgöra hade fått nåd i hundratals år att ändra sig och leva rätt. Israeliterna fick genom sin speciella roll som förbundsfolket ingen räkmacka. Dom fick genomlida och tjäna som ett exempel på Guds nåd men även Guds dom. Deras lidande fick inget slut eftersom de inte slutade upp med sina idiotiska upptåg.
4. Det är ingen slump att frågan bara nämner Gamla Testamentet för de flesta tror att Gud vad ond och arg där men ändrade sig (eller blev en annan Gud) i Nya Testamentet. Jag undrar hur dessa tänker kring Uppenbarelseboken.
Dessa var några generella svar eftersom frågan inte var särskilt detaljerad. Vi ska inte anta att vi vet allt om hur situationen var i Gamla Testamentet eller i en viss situation. Om vi läser sammanhanget så ser vi att Gud kallas full av nåd för det är så han har upplevts genom historien. Det är en Gud full av nåd som ger syndare en chans att vända sig till Gud. Det är samma Gud som inte tillåter att något hindrar eller stjälper hans folk och leder dom i fördärvet...precis som fäder och mödrar gör på jorden. Skulle Gud göra mindre?
måndag 17 oktober 2011
Handsome
Vår värld är besatt av att inte duga. Den förstår att allt inte står rätt till och erbjuder allt möjligt för att ställa livet till rätta, den ena kuren mer bisarr än den andra. Dessutom vet gemene man om att dessa kurer, trick och metoder inte fungerar utan skapar falska känslor och falska bilder av skönhet och "att räcka till" känslor. Detta fungerar uppenbart inte. Vad gör man? Man försöker kanske nästa kur ändå eller kanske har nästa löpsedel rätt.
Tänk vad Gud tänkte rätt när han skapade äktenskapet där man för en gångs skull får upppleva att man duger, att man är "Handsome" oavsett hur man själv känner och definitivt oavsett vad världen säger.
Detta inlägg handlar om att det helt enkelt är skönt att höra att det åtminstone finns en person i världen som tycker att man är Handsome och duger. Gud visste att vi människor utanför Eden skulle känna oss övergivna, bortkastade och odugliga. Jag tror en anledning till att han skapade äktenskapet är alltså att ge oss en bild av hur han ser på oss oavsett hur vi ser på oss...att när vi stiger upp en grådaskig oktobermorgon och har bara övervikt, tandlossning, hårförtunning eller något annat som världen lurar i oss inte duger så finns det åtminstone alltid en dom tycker att vi duger och t.o.m. är vackra. Precis som Gud.
Hur kan det gå till? Jo, vår spouse känner oss och älskar oss oavsett vårt yttre. Det yttre kommer och går och ve den som älskar endast ett yttre. Det är en del av det vi älskar men det vi älskar är mycket mer och större. Det yttre åker snålskjuts på det inre och ett vackert inre gör även ett sådär yttre vackert...och därför är vi alltid vackra för dom som känner oss och som vet att i vårt inre vill vi likna det vackraste som finns...Jesus. Det är så Efesierbrevet 5 kan bli förståeligt.
Det finns dock en skillnad på Gud och våra fruar och män....Gud är den som gör vårt inre vackert och det är han som gör att vårt inre speglar och förändrar vårt yttre. Som en kvinna varsamt lägger sin gamla makes lockar tillrätta så lägger Gud våra synder och misstag till rätta...om vi låter honom och sitter still. För Jesus skull.
Jag ber att alla dom som har upplevt detta men inte nu längre, eller kanske aldrig, hör Gud som kallar på dom. Påminner dom. Upplyfter dom. Älskar dom. För det är klart att vi inte duger. Djävulen har rätt, hans anklagelser stämmer. Hans lögn är också hans sanning. Ingen duger. Förutom en. Jesus. I honom lyfts våra synder bort (vi upplever och kallar dom oftast för ensamhet, tillkortakommande, traumatiska misstag, missmod). I honom lyfts våra skavanker bort. I honom duger vi. I honom är vi vackra. I honom. Djävulens miss är att han trodde att han dög i sig själv. Den lögnen sprider han friskt och vitt och brett. Många lyssnar på honom för hans reklamkampanj har coola leksaker. Alla märker i sin egen tid att det inte funkar, att oavsett vad man gör så duger man inte för det finns alltid nåt med oss som är fel.
Där är det tänkt att äktenskapet ska påminna oss om Guds kärlek och omsorg. Skillnaden är såklart ovillkorlig kärlek plus att han gör om oss. Vänder om oss. Heliggör oss till sin likhet, inte världens eller vår egen. Endast Gud duger. Endast i honom duger vi och tills dess vi förstår det snurrar vi runt och lyssnar på falska "du duger som du är" profeter.
Fel, vi duger som Jesus är och han är väldigt intresserad av att dela med sig av sig själv.
Tänk vad Gud tänkte rätt när han skapade äktenskapet där man för en gångs skull får upppleva att man duger, att man är "Handsome" oavsett hur man själv känner och definitivt oavsett vad världen säger.
Detta inlägg handlar om att det helt enkelt är skönt att höra att det åtminstone finns en person i världen som tycker att man är Handsome och duger. Gud visste att vi människor utanför Eden skulle känna oss övergivna, bortkastade och odugliga. Jag tror en anledning till att han skapade äktenskapet är alltså att ge oss en bild av hur han ser på oss oavsett hur vi ser på oss...att när vi stiger upp en grådaskig oktobermorgon och har bara övervikt, tandlossning, hårförtunning eller något annat som världen lurar i oss inte duger så finns det åtminstone alltid en dom tycker att vi duger och t.o.m. är vackra. Precis som Gud.
Hur kan det gå till? Jo, vår spouse känner oss och älskar oss oavsett vårt yttre. Det yttre kommer och går och ve den som älskar endast ett yttre. Det är en del av det vi älskar men det vi älskar är mycket mer och större. Det yttre åker snålskjuts på det inre och ett vackert inre gör även ett sådär yttre vackert...och därför är vi alltid vackra för dom som känner oss och som vet att i vårt inre vill vi likna det vackraste som finns...Jesus. Det är så Efesierbrevet 5 kan bli förståeligt.
Det finns dock en skillnad på Gud och våra fruar och män....Gud är den som gör vårt inre vackert och det är han som gör att vårt inre speglar och förändrar vårt yttre. Som en kvinna varsamt lägger sin gamla makes lockar tillrätta så lägger Gud våra synder och misstag till rätta...om vi låter honom och sitter still. För Jesus skull.
Jag ber att alla dom som har upplevt detta men inte nu längre, eller kanske aldrig, hör Gud som kallar på dom. Påminner dom. Upplyfter dom. Älskar dom. För det är klart att vi inte duger. Djävulen har rätt, hans anklagelser stämmer. Hans lögn är också hans sanning. Ingen duger. Förutom en. Jesus. I honom lyfts våra synder bort (vi upplever och kallar dom oftast för ensamhet, tillkortakommande, traumatiska misstag, missmod). I honom lyfts våra skavanker bort. I honom duger vi. I honom är vi vackra. I honom. Djävulens miss är att han trodde att han dög i sig själv. Den lögnen sprider han friskt och vitt och brett. Många lyssnar på honom för hans reklamkampanj har coola leksaker. Alla märker i sin egen tid att det inte funkar, att oavsett vad man gör så duger man inte för det finns alltid nåt med oss som är fel.
Där är det tänkt att äktenskapet ska påminna oss om Guds kärlek och omsorg. Skillnaden är såklart ovillkorlig kärlek plus att han gör om oss. Vänder om oss. Heliggör oss till sin likhet, inte världens eller vår egen. Endast Gud duger. Endast i honom duger vi och tills dess vi förstår det snurrar vi runt och lyssnar på falska "du duger som du är" profeter.
Fel, vi duger som Jesus är och han är väldigt intresserad av att dela med sig av sig själv.
fredag 14 oktober 2011
Ateisternas frågor till pastorn - del 1
Ett försök att undanröja några hinder för tro. Vi som tror vet varför vi tror och borde därför kunna svara. All sanning kommer från Gud och således finns det svar på alla missförstånd när det gäller tro och Gud.
Här är frågorna (på engelska). Svaren blir på svenska:
Här är frågorna (på engelska). Svaren blir på svenska:
1. Why is God called loving or merciful when, in the Old Testament's stories of the Israelite conquest, he specifically orders his chosen people to massacre their enemies, showing no mercy to men, women, even children and animals?
2. Does it make sense to claim, as the Bible does, that wrongdoing can be forgiven by magically transferring the blame from a guilty person to an innocent one, then punishing the innocent person?
3. Why does the Bible routinely depict God as manifesting himself in dramatic, unmistakable ways and performing obvious miracles even before the eyes of nonbelievers, when no such thing happens in the world today?
4. Why do vast numbers of Christians still believe in the imminent end of the world when the New Testament states clearly thatthe apocalypse was supposed to happen 2,000 years ago, during the lifetime of Jesus' contemporaries?
5. Why do Christians believe in the soul when neurology has found clear evidence that the sense of identity and personality can be altered by physical changes to the brain?
6. If it was always God's plan to provide salvation through Jesus, why didn't he send Jesus from the very beginning, instead of confusing and misleading generations of people by setting up a religion called Judaism which he knew in advance would prove to be inadequate?
7. Since the Bible states that God does not desire that anyone perish, but also states that the majority of humankind is going to hell, doesn't this show that God's plan of salvation is a failure even by his own standard? If this outcome is a success, what would count as a failure?
8. Why didn't God create human beings such that they freely desire to do good, thus removing the need to create a Hell at all? (If you believe this is impossible, isn't this the state that will exist in Heaven?)
9. Is it fair or rational for God to hide himself so that he can only be known by faith, then insist that every single human being find him by picking the right one out of thousands of conflicting and incompatible religions?
10. If you had the power to help all people who are suffering or in need, at no cost or effort to yourself, would you do it? If so, why hasn't God done this already?
onsdag 12 oktober 2011
Marginalen-va tråkigt!
Det finns nästan inget som är så trevligt som att bli omtyckt, få beröm, vara respektabel. Väl ansedd. Lyssnad på. Trevlig. Följa reglerna. Det är inte för inte som t.o.m. Göran Hägglund är photoshoppad även i verkligheten. Han är respektabel...om än helt fel ute...och när Juholt dribblar står hans närmaste och säger att allt är väl, klockan är fem i tolv.
Kyrkan är likadan, framförallt vi i statskyrkans skugga. Vi vill vara som storebror. Väl omtyckta. Respektabla. Vara med vid stora händelser. Ha vackra viktiga dräkter. Känna att vi är viktiga. Folk ska tycka bra om oss...även om vi endast tillåts vara respektabla på samhällets villkor.
Det är mer än att bara inte stöta sig med samhället eller människor. Det är att vara en del av etablissemanget. Följa reglerna. Vara lydig. Följa John.
Varför känner vi detta behov av att vara respektabla? Vem har sagt att vi måste följa samhällets regler och oskrivna lagar? Vi är ju medborgare i Guds rike, för Guds skull! Vem bryr sig om vad samhället tycker och tänker?
Vi har alla en plats i detta rike och vi har alla strategiskt placerats ut i världens rike av Gud. Vi finns på en plats. Vi finna bland vissa människor. Vi har vissa gåvor och talanger. Jag tror att vi måste sluta upp med att försöka vara respektabla. Vi måste tillbaka till samhällets marginal (bokstavligt men också bildligt) och på nytt förtjäna rätten att bli hörda och sedda. Inte för att vi är så trevliga utan för att vi är så gudomligt goda och kärleksfulla och rättfärdiga. Bara en idiot tror att man kan vara dessa tre saker i egen kraft.
Därför tycker jag om Nåd.
Nåd är ingen snuttefilt. Nåd är en eld.
Nåd är en nyfångad kungsmakrill på 1,8 kilo. Inte en fiskpinne.
Nåd är en Chevrolet Camaro V8. Inte en Toyota 1,1.
Nåd är en rebell. Inte ett statsråd på UD.
Nåd är livs levande. Inte inlåst.
Nåd är i marginalen. Inte på Stora Scenen.
Var är marginalen? Hittar vi ens dit?
Kyrkan är likadan, framförallt vi i statskyrkans skugga. Vi vill vara som storebror. Väl omtyckta. Respektabla. Vara med vid stora händelser. Ha vackra viktiga dräkter. Känna att vi är viktiga. Folk ska tycka bra om oss...även om vi endast tillåts vara respektabla på samhällets villkor.
Det är mer än att bara inte stöta sig med samhället eller människor. Det är att vara en del av etablissemanget. Följa reglerna. Vara lydig. Följa John.
Varför känner vi detta behov av att vara respektabla? Vem har sagt att vi måste följa samhällets regler och oskrivna lagar? Vi är ju medborgare i Guds rike, för Guds skull! Vem bryr sig om vad samhället tycker och tänker?
Vi har alla en plats i detta rike och vi har alla strategiskt placerats ut i världens rike av Gud. Vi finns på en plats. Vi finna bland vissa människor. Vi har vissa gåvor och talanger. Jag tror att vi måste sluta upp med att försöka vara respektabla. Vi måste tillbaka till samhällets marginal (bokstavligt men också bildligt) och på nytt förtjäna rätten att bli hörda och sedda. Inte för att vi är så trevliga utan för att vi är så gudomligt goda och kärleksfulla och rättfärdiga. Bara en idiot tror att man kan vara dessa tre saker i egen kraft.
Därför tycker jag om Nåd.
Nåd är ingen snuttefilt. Nåd är en eld.
Nåd är en nyfångad kungsmakrill på 1,8 kilo. Inte en fiskpinne.
Nåd är en Chevrolet Camaro V8. Inte en Toyota 1,1.
Nåd är en rebell. Inte ett statsråd på UD.
Nåd är livs levande. Inte inlåst.
Nåd är i marginalen. Inte på Stora Scenen.
Var är marginalen? Hittar vi ens dit?
onsdag 5 oktober 2011
En helt vanlig dag...
Detta var en helt vanlig dag. Inga revolutionerande tankar. Inga nya insikter. Inga intressanta samtal. Lite bönmöte, lite lunch, lite predikoprep., lite hämta barn på gymnastik, lite middag, lite surf.
Det är faktiskt helt ok att ha en vanlig dag där inget händer ibland.
Det är faktiskt helt ok att ha en vanlig dag där inget händer ibland.
måndag 3 oktober 2011
Hopp...finns det?
Jag funderade lite på det här med hopp och kom att tänka på att det är märkligt hur saker och ting utvecklar sig. I en tid när (svensk) kristen tro fokuserade på synd och syndakataloger växte sig en ny teologi fram, en teologi som grundade sig på tanken om människans inneboende godhet och Guds oändliga kärlek. Bort med synd, för att citera en kollega, och in med en förlåtande Gud. En Gud som älskar alla som dom är. En Gud som tycker om oss.
Ingen fördömelse.
Ingen dom.
Inget helvete.
Ingen synd.
Ingen Djävul.
Inga demoner.
Ingen omvändelse.
Inga krav.
Tanken var säkert god för hur kunde Gud bry sig om ifall man hade gardiner eller inte eller om man fick dansa eller inte? Gud måste vara större än så, eller hur?
Nu blev det viktigt att istället för synd tala om nåd. Människan var inte längre en syndare, först och främst, utan en stackars varelse som behövde lite uppmuntran, lite tröst på vägen till himlen. Lite hjälp att klara av all okunskap och ignorans som finns och fanns.
Det som hände var att alla blev lika goda kålsupare. Påminner mig litegrann om när jag var nygift och jobbade som brandman i USA. Ofta fick jag höra uttrycket "det kommer att ändra sig om några år" om vårt äktenskap. Vi var för lyckliga och genom vår lycka blev de andras olyckliga äktenskap mycket tydligare. Allt blir tydligare i kontrast med dess motsats. Så mina kollegor ville hellre dra ner mitt lyckliga äktenskap till deras nivå än att försöka höja sitt egna äktenskap. En tendens som jag ser överallt, framförallt i landet Lagom.
Problemet är bara att om det ska va' nåt med nåden och Gud och allt så måste alla först ner på samma uschliga plats där vi fattar att vi har faktiskt en dom över oss men nåden räddar oss. Hur kan Guds nåd göra oss upphetsade och sprickfärdiga av glädje och tacksamhet om vi på samma gång inte fattar att vi är dödsdömda? Hur kan Guds räddning bli fantastisk om det inte finns något att räddas från? Hur kan vi förändra världen när vi själva förblir samma gamla hösttrötta pratmakare med fina ord och långa utläggningar om allt möjligt vi tycker är viktigt?
Det är en ironi att vi måste först inse att vi har en dom över oss och våra liv för att kunna inse att nåden och Guds kärlek är till för sådana som vi. Hopp behövs inte om man först inte inser att allt hopp är ute...men när man förstår och inser den Bibliska sanningen behöver man inte stanna upp och ta kort på alla synder och elände som finns och fanns i livet. Då gäller det att på Paulinskt sätt lämna det gamla syndlivet bakom sig (som var fullt av elände som leder till skam och död) och blicka framåt...därför att there is no condemnation for those who are in Christ Jesus. Kontrasten blir att det finns fördömelse för dom som inte är i Jesus Kristus. Men det finns alltid HOPP om vår teologi tillåter oss att balansera synd och hopp. Låt oss sätta vart ord på rätt sida korset.
Ingen fördömelse.
Ingen dom.
Inget helvete.
Ingen synd.
Ingen Djävul.
Inga demoner.
Ingen omvändelse.
Inga krav.
Tanken var säkert god för hur kunde Gud bry sig om ifall man hade gardiner eller inte eller om man fick dansa eller inte? Gud måste vara större än så, eller hur?
Nu blev det viktigt att istället för synd tala om nåd. Människan var inte längre en syndare, först och främst, utan en stackars varelse som behövde lite uppmuntran, lite tröst på vägen till himlen. Lite hjälp att klara av all okunskap och ignorans som finns och fanns.
Det som hände var att alla blev lika goda kålsupare. Påminner mig litegrann om när jag var nygift och jobbade som brandman i USA. Ofta fick jag höra uttrycket "det kommer att ändra sig om några år" om vårt äktenskap. Vi var för lyckliga och genom vår lycka blev de andras olyckliga äktenskap mycket tydligare. Allt blir tydligare i kontrast med dess motsats. Så mina kollegor ville hellre dra ner mitt lyckliga äktenskap till deras nivå än att försöka höja sitt egna äktenskap. En tendens som jag ser överallt, framförallt i landet Lagom.
Problemet är bara att om det ska va' nåt med nåden och Gud och allt så måste alla först ner på samma uschliga plats där vi fattar att vi har faktiskt en dom över oss men nåden räddar oss. Hur kan Guds nåd göra oss upphetsade och sprickfärdiga av glädje och tacksamhet om vi på samma gång inte fattar att vi är dödsdömda? Hur kan Guds räddning bli fantastisk om det inte finns något att räddas från? Hur kan vi förändra världen när vi själva förblir samma gamla hösttrötta pratmakare med fina ord och långa utläggningar om allt möjligt vi tycker är viktigt?
Det är en ironi att vi måste först inse att vi har en dom över oss och våra liv för att kunna inse att nåden och Guds kärlek är till för sådana som vi. Hopp behövs inte om man först inte inser att allt hopp är ute...men när man förstår och inser den Bibliska sanningen behöver man inte stanna upp och ta kort på alla synder och elände som finns och fanns i livet. Då gäller det att på Paulinskt sätt lämna det gamla syndlivet bakom sig (som var fullt av elände som leder till skam och död) och blicka framåt...därför att there is no condemnation for those who are in Christ Jesus. Kontrasten blir att det finns fördömelse för dom som inte är i Jesus Kristus. Men det finns alltid HOPP om vår teologi tillåter oss att balansera synd och hopp. Låt oss sätta vart ord på rätt sida korset.
fredag 30 september 2011
Att ha fel
Varför är vi så otroligt dåliga på konflikter och det där med rätt och fel? När har Sverige eller du och jag tagit ställning till att något faktiskt är helt galet fel?
Det finns många saker där samhället fortfarande hävdar att vissa saker är rätt eller fel. Man har sällan haft så dålig grund till varför man tycker att något är rätt eller fel men likväl finns det en hel del där de flesta är överens. Populära ämnen i våra dagar är allt som har med kvinnor att göra, typ kvinnovåld (fel), kvinnors jämlikhet till män (rätt), trafficking (fel), abort (rätt), insemination för lesbiska (rätt), kvinnors dåliga lön (fel), kvinnors rätt att köpa och visa upp dyra handväskor (rätt).
I mina ögon är det intressant i sig att det här med "gender" har blivit så stort i Sverige. Jag tycker det verkar som om det råder så stort kaos och så stor förvirring att det förvånar mig inte att någon tyckte vi skulle införa ett tredje kön i Sverige, Hen. När den kanske mest grundläggande och fundamentala biten med att vara människa försvinner är allt möjligt...även en recension av filmen Bilar 2 där recensenten började sin recension med orden "Ja, vi vet ju att kön är en social konstruktion...". Hur käpprätt galet är det inte när man har kommit så långt att Sveriges största och mest inflytelserika tidning recenserar en barnfilm med en utläggning om "genderkonstruktioner"?
Men för att återgå till min tanke om rätt och fel. Jag läser fru Camnerins abstrakt i hennes arbete om försoningen i kristen tro...och förfasas över den radikala feltänkande som finns där. MEN då visar det sig att det som suspekt är inte att hon menar t.ex. att korset är problematiskt i kristen tro/försoningslära utan istället att jag säger att hon har fel. Varför är det så? Varför är det snudd på lag att gängse norm är en falsk tolerans och s.k. öppenhet för allt? Hur kan t.ex. en kyrka ledas av tre människor som delar diametralt olika syn och tro på försoningen? Det är ju inte möjligt att två motsatser är rätt, eller hur?
Men ingen vill säga till den andre att "du har fel". Man är feg eller man vill inte såra någon eller man vet kanske inte riktigt varför man tycker att någon har fel. Dessutom är våra liv så påverkade av vår samtid att vi tror på fullt allvar att objektiv sanning inte finns, att alla sanningar är ok, att var och en blir salig på sin tro, att man inte kan veta något utan bara tro något inom kristendomen, osv..
Men vem har bestämt det?
Jag tar det för givet att en avgörande sak i våra liv och i vår tro är att vi måste veta vad som är rätt och fel, vad som är etiskt och moraliskt rätt och fel. Vad som är rätt och fel tro. Skälet till detta är att Jesus tyckte så, Paulus tyckte så, Petrus tyckte så, Johannes tyckte så och hela Bibeln tycker så. Gud säger att x är fel och y är rätt, då är det så. Punkt. Nej, vi kan inte i oss själva säga vad som är rätt eller fel men det är ju därför Gud gav oss Bibeln och vårt förstånd och vår läskunnighet.
En norrman som hade ett TV program där han levde "ett med naturen" avslöjades nyligen att ha bott på hotell under sin tid i vildmarken när kameran var avstängd. När han avslöjades sa han "det är svårt att veta vad som är rätt och fel och det är svårt att ta reda på". Snack. Det är bara att slå upp i Bibeln och läsa...om nu ditt samvete är helt avstängt så till den grad att lögn inte känns fel.
Det finns rätt och fel och det är inte svårt att veta vilket i de flesta fall. Det som är svårt att böja sig för Gud och erkänna att Han vet men inte jag.
onsdag 21 september 2011
från marginalen
Det är en intressant gåta att tillhöra Jesus, universums mittpunkt och omfång, men ändå befinna sig i samhällets marginal. Ungefär som att sitta i skolbänken och höra hur "all makt i himlen och på jorden har givits åt mig [Jesus]" men dyka upp som predikant på sin första gudstjänst och 12 stycken pensionärer sitter i bänkarna.
Det finns inte så oerhört många vägar vidare att gå, trots att det i våra tider finns så otroligt många vägar att gå rent generellt. Om vi är ensamma och ingen kommer på våra fantastiska predikningar kan vi blogga eller twittra eller facebooka. Om ingen tycker att det vi säger är bra kan vi kommentera anonymt. Om vi vill ändra på världen kan vi skriva en insändare till Sändaren i pajamas.
En väg att gå, som jag tror på, är att börja med insikten att det inte finns så många vägar för Guds rike att gå vidare. Det är vad det är oavsett vad vi tycker eller tror. Denna vägen kallar jag för Vincents väg. Vincent av Lerins var en härlig kille som levde för länge sedan och som rent vetenskapligt gick till väga för att komma till rätta med frågan "Vad är kristen tro?". Han som vi inser att det behövs en auktoritet som säger att "evangeliet är x och inte y", "frälsning är x och inte y", och så vidare. Kyrkan hade påven men vad hände om kyrkan eller påven gjorde/valde/röstade fel? Hur vet man det? Vincent av Lerins gjorde en undersökning i hela kristendomen och kom fram till följande formel som en måttstock på vad som är kristen tro: "Det som har trotts av alla, på alla platser, genom alla tider, är kristen tro". För min del är den helt lysande och hjälper oss att hålla fast vi den tro som lärjungarna fick av Jesus och GT (Jesus Bibel).
På denna vägen, där tron liksom i sitt innehåll är dynamiskt men också statiskt (den går djupare, inte bredare) finns det en annan insikt som jag tror är viktig för oss i marginalen. Guds rike rullar på, för Gud är inte så nödgad av oss att allt står stilla och väntar på att vi ska göra rätt eller hitta rätt eller lyssna rätt. Gud har i sin vishet valt kyrkan som medel att frälsa världen men kyrkan är större än x antal medlemmar. Det är Gud som frälser världen, inte vi. Detta får den konsekvens att vi måste stanna upp och se var är Guds rike på gång. Vad gör Gud i vårt samhälle, eller ännu hellre i våra medmänniskor, idag? Detta tar tid och det kräver disciplin. Det kräver djup kunskap om den tro vi har fått i arv och det kräver ett stort mått av öppenhet och ödmjukhet inför våra medmänniskor. Dom är inte våra fiender oavsett hur fel dom har eller gör. Detta gör också att vi inte tar oss själva på så stort allvar även om vårt uppdrag är allvarligt.
Detta i sin tur leder till ännu en insikt och det är att vi måste komma närmre människorna än vad vi gör idag. Vi måste först och främst dyka rätt ner i den ocean av tro som Vincent beskriver men sedan komma upp på land igen, drypande genomblöta och droppandes av den tro vi har mött där i Guds ocean för att skvätta ner vår omgivning. En människa åt gången, och antagligen människor som vi umgås med i vanliga fall. Jag tror inte att alla måste umgås med alla och vara allas evangelist. Det är onaturligt. Jag tror hellre att alla måste vara äkta evangelister så som dom är och på så sätt nå dom människor som man umgås med mest naturligt. Självklart betyder inte detta att man kan slippa träffa jobbiga och smutsiga människor för vi ska nå alla människor, men jag tror det är viktigt att vi får vara den typen av människor som Gud har tänkt oss till. Dryper vi sedan av Guds liv/vatten tvivlar jag på att vi bara talar och umgås med vackra människor. Det gjorde inte Gud.
Till sist tror jag det är av yppersta vikt att vi inte gör vår tro mer fantastisk än vad vi har upplevt den som. I våra dagar är äkthet så ovanligt att folk knappt tror det finns. Reklamvärldens ord-massaker har gjort att folk rent instinktivt känner på sig att nåt är fel om det låter för bra (vilket är väldigt intressant i sig. Har folk en äkthets indikator inbyggt? Av vem?). Därför tvivlar jag på uttalande eller publikationer som får tron att låta så övernaturligt fantastisk. Är kyrkan verkligen så fantastisk som vi säger att den är? Är den som en familj där man hjälper varandra och stödjer varandra...eller är det så att man känner sin brevbärare bättre än många "bröder och systrar"?
Först om vi har haft "first hand knowledge of God" kan vi ha nåt att säga för är det nåt vår samtid letar efter och saknar så är det något som faktiskt händer och förändrar. Har ni tänkt på att nästan allt i vårt samhälle är tomt? Där vi lägger ner mest pengar och tid och kraft, exempelvis våra hus eller våra bilar eller våra jobb eller våra prylar eller våra resor är tomma i sig. Allt måste fyllas med innehåll och om vi är dom som ska fylla livet med innehåll, vilket det är, så blir det ju omöjligt att genomföra om det är oss det är "fel" på...om det är du och jag som behöver fyllas med nåt (typ liv).
Men har vi fyllts av Gud, genom den trånga, smala grinden kallad "omvändelse och tro", DÅ har vi något att komma med. Om vi verkligen har Gud i oss och vet om det och världen ser det...då händer det grejer. Inte förr.
Det finns inte så oerhört många vägar vidare att gå, trots att det i våra tider finns så otroligt många vägar att gå rent generellt. Om vi är ensamma och ingen kommer på våra fantastiska predikningar kan vi blogga eller twittra eller facebooka. Om ingen tycker att det vi säger är bra kan vi kommentera anonymt. Om vi vill ändra på världen kan vi skriva en insändare till Sändaren i pajamas.
En väg att gå, som jag tror på, är att börja med insikten att det inte finns så många vägar för Guds rike att gå vidare. Det är vad det är oavsett vad vi tycker eller tror. Denna vägen kallar jag för Vincents väg. Vincent av Lerins var en härlig kille som levde för länge sedan och som rent vetenskapligt gick till väga för att komma till rätta med frågan "Vad är kristen tro?". Han som vi inser att det behövs en auktoritet som säger att "evangeliet är x och inte y", "frälsning är x och inte y", och så vidare. Kyrkan hade påven men vad hände om kyrkan eller påven gjorde/valde/röstade fel? Hur vet man det? Vincent av Lerins gjorde en undersökning i hela kristendomen och kom fram till följande formel som en måttstock på vad som är kristen tro: "Det som har trotts av alla, på alla platser, genom alla tider, är kristen tro". För min del är den helt lysande och hjälper oss att hålla fast vi den tro som lärjungarna fick av Jesus och GT (Jesus Bibel).
På denna vägen, där tron liksom i sitt innehåll är dynamiskt men också statiskt (den går djupare, inte bredare) finns det en annan insikt som jag tror är viktig för oss i marginalen. Guds rike rullar på, för Gud är inte så nödgad av oss att allt står stilla och väntar på att vi ska göra rätt eller hitta rätt eller lyssna rätt. Gud har i sin vishet valt kyrkan som medel att frälsa världen men kyrkan är större än x antal medlemmar. Det är Gud som frälser världen, inte vi. Detta får den konsekvens att vi måste stanna upp och se var är Guds rike på gång. Vad gör Gud i vårt samhälle, eller ännu hellre i våra medmänniskor, idag? Detta tar tid och det kräver disciplin. Det kräver djup kunskap om den tro vi har fått i arv och det kräver ett stort mått av öppenhet och ödmjukhet inför våra medmänniskor. Dom är inte våra fiender oavsett hur fel dom har eller gör. Detta gör också att vi inte tar oss själva på så stort allvar även om vårt uppdrag är allvarligt.
Detta i sin tur leder till ännu en insikt och det är att vi måste komma närmre människorna än vad vi gör idag. Vi måste först och främst dyka rätt ner i den ocean av tro som Vincent beskriver men sedan komma upp på land igen, drypande genomblöta och droppandes av den tro vi har mött där i Guds ocean för att skvätta ner vår omgivning. En människa åt gången, och antagligen människor som vi umgås med i vanliga fall. Jag tror inte att alla måste umgås med alla och vara allas evangelist. Det är onaturligt. Jag tror hellre att alla måste vara äkta evangelister så som dom är och på så sätt nå dom människor som man umgås med mest naturligt. Självklart betyder inte detta att man kan slippa träffa jobbiga och smutsiga människor för vi ska nå alla människor, men jag tror det är viktigt att vi får vara den typen av människor som Gud har tänkt oss till. Dryper vi sedan av Guds liv/vatten tvivlar jag på att vi bara talar och umgås med vackra människor. Det gjorde inte Gud.
Till sist tror jag det är av yppersta vikt att vi inte gör vår tro mer fantastisk än vad vi har upplevt den som. I våra dagar är äkthet så ovanligt att folk knappt tror det finns. Reklamvärldens ord-massaker har gjort att folk rent instinktivt känner på sig att nåt är fel om det låter för bra (vilket är väldigt intressant i sig. Har folk en äkthets indikator inbyggt? Av vem?). Därför tvivlar jag på uttalande eller publikationer som får tron att låta så övernaturligt fantastisk. Är kyrkan verkligen så fantastisk som vi säger att den är? Är den som en familj där man hjälper varandra och stödjer varandra...eller är det så att man känner sin brevbärare bättre än många "bröder och systrar"?
Först om vi har haft "first hand knowledge of God" kan vi ha nåt att säga för är det nåt vår samtid letar efter och saknar så är det något som faktiskt händer och förändrar. Har ni tänkt på att nästan allt i vårt samhälle är tomt? Där vi lägger ner mest pengar och tid och kraft, exempelvis våra hus eller våra bilar eller våra jobb eller våra prylar eller våra resor är tomma i sig. Allt måste fyllas med innehåll och om vi är dom som ska fylla livet med innehåll, vilket det är, så blir det ju omöjligt att genomföra om det är oss det är "fel" på...om det är du och jag som behöver fyllas med nåt (typ liv).
Men har vi fyllts av Gud, genom den trånga, smala grinden kallad "omvändelse och tro", DÅ har vi något att komma med. Om vi verkligen har Gud i oss och vet om det och världen ser det...då händer det grejer. Inte förr.
torsdag 8 september 2011
Jesus hade fel
...trodde jag när jag läste Bibeln härom dagen. Så kan det väl inte stå och så kan han ju inte mena?? Hur lätt det är att min bild av Jesus blir formgivande för hur Jesus faktiskt är. Det finns ett botemedel.
The Methodist way. Att höra the superhero pastor Adam Hamilton beskriva Metodistkyrkan i varma och tydliga ordalag gjorde gott. Vi som knappt vet varför vi är Metodister, eller var, fick höra hur fantastiskt bra vi är och hur sunda och "Via media/Mittenvägen" vi är. Att vara mittenfolket måste ju vara en straffspark i landet Lagom men ack nej...
Att hålla ihop evangeliets olika tankar är få protestantiska förbund ordnat som vårt. Evangeliet är brett och spretigt men det är inte vad som helst. Det är X men inte Y...och vi människor har svårt för sånt. Katolska kyrkan är bättre än många andra på att leva med ett brett evangelium men vi är inte långt efter och det känns väldigt bra.
Vi kan till exempel hålla ihop kärlek och helighet (iallafall på papperet) och det är ovanligt. Vi kan säga med Bibeln på hjärtat att Gud älskar dig som du är men kräver omvändelse. Det är så lätt hänt att "vår" Jesus blir en Jesus som aldrig ställde krav, som accepterade människor som du var och välsignade deras liv och val, som vann alla människor med sin kärlek och nåd och sanning, som tog hand om alla människor och bara tyckte illa om fariséer och teologiexperter...men älskade alla svaga och fattiga. Problemet är bara att det är en halv Jesus och en halv Jesus blir ingen hel relation. Alla kan tälja till en egen Jesus som passar behoven (HBT Jesus, Socialism Jesus, Green-peace Jesus, Sälja vapen Jesus, etc...), men endast Bibelordet i sin helhet kan ge oss den riktiga Jesus.
Jag tror att ett sätt att hitta Jesus-livet är att gå tillbaka till Bibeln och läsa HELA Bibeln med ett öppet sinne och traditionens hjälp och Andens ledning. Att bli som ett (skol-)barn igen och återgå till HELA Bibelordet är inte så lätt men viktigt. Tro på vad som står utan en massa krångliga och bortförklaringar. Vi ska inte läsa barnsligt men barnslikt, lita på att universums Gud faktiskt kan bevara det vi behöver veta i Bibeln utan att budskapet ska gå förlorat genom historiens gång.
The Methodist Way - Bibelns folk
The Methodist way. Att höra the superhero pastor Adam Hamilton beskriva Metodistkyrkan i varma och tydliga ordalag gjorde gott. Vi som knappt vet varför vi är Metodister, eller var, fick höra hur fantastiskt bra vi är och hur sunda och "Via media/Mittenvägen" vi är. Att vara mittenfolket måste ju vara en straffspark i landet Lagom men ack nej...
Att hålla ihop evangeliets olika tankar är få protestantiska förbund ordnat som vårt. Evangeliet är brett och spretigt men det är inte vad som helst. Det är X men inte Y...och vi människor har svårt för sånt. Katolska kyrkan är bättre än många andra på att leva med ett brett evangelium men vi är inte långt efter och det känns väldigt bra.
Vi kan till exempel hålla ihop kärlek och helighet (iallafall på papperet) och det är ovanligt. Vi kan säga med Bibeln på hjärtat att Gud älskar dig som du är men kräver omvändelse. Det är så lätt hänt att "vår" Jesus blir en Jesus som aldrig ställde krav, som accepterade människor som du var och välsignade deras liv och val, som vann alla människor med sin kärlek och nåd och sanning, som tog hand om alla människor och bara tyckte illa om fariséer och teologiexperter...men älskade alla svaga och fattiga. Problemet är bara att det är en halv Jesus och en halv Jesus blir ingen hel relation. Alla kan tälja till en egen Jesus som passar behoven (HBT Jesus, Socialism Jesus, Green-peace Jesus, Sälja vapen Jesus, etc...), men endast Bibelordet i sin helhet kan ge oss den riktiga Jesus.
Jag tror att ett sätt att hitta Jesus-livet är att gå tillbaka till Bibeln och läsa HELA Bibeln med ett öppet sinne och traditionens hjälp och Andens ledning. Att bli som ett (skol-)barn igen och återgå till HELA Bibelordet är inte så lätt men viktigt. Tro på vad som står utan en massa krångliga och bortförklaringar. Vi ska inte läsa barnsligt men barnslikt, lita på att universums Gud faktiskt kan bevara det vi behöver veta i Bibeln utan att budskapet ska gå förlorat genom historiens gång.
The Methodist Way - Bibelns folk
måndag 5 september 2011
The evolution of truth
Det har varit konferens. Vi har funderat på hur våra församlingar inom kyrkan kan växa och frodas, utvecklas och förändra världen.
En av talarna var Adam Hamilton, en amerikansk superhero som började sin församling med 4 och nu är 18000. En megachurch starkt präglad av affärsvärlden. Mycket var bra, mycket var inte bra men jag tror det är viktigt att inse att det är ok om andra inte gör som jag. Det kan vara bra även om inte jag tycker om det eller håller med om hur man gör det (kyrka, alltså). Om människor verkligen kommer till tro i hans församling så är det bara bra.
Samme true-blue american superpastor tog även upp frågan om homosexualitet. Motvilligt ska nämnas, och det kan man ju förstå. Han gjorde det bra och visade på respekt för både sidor i debatten. Det som retade mig och som jag tror är en väldigt farlig väg att börja vandra är inte vägen från konservativ till liberal. Jag tror däremot att det är väldigt farligt när man säger att "kyrkans position i den här frågan kommer att ändra sig inom 20 år när de unga som idag i stor majoritet håller en liberal position i frågan börja komma upp i ålder och röstar på General Conference"...och när man tycker att en sådan framtid är ok.
Frågan är väl ändå inte upp till tidsandan? Det är i mina ögon helt fel om en kyrka i väsentliga delar av sin teologi kan ändra sig genom årens gång. Det har smugit sig in en slags evolutions-tänk i kyrkan att det nya alltid är en förbättring av det gamla...men vem har sagt att det är på det sättet? Inom kyrkan har det ju alltid varit tvärtom, att blicka tillbaka till ursprunget och Jesus. Vi kan och får inte bli så förälskade i vår moderna och postmoderna värld att vi går på niten att allt nytt är bra och det gamla är per definition dåligt.
För att vara trovärdig och trofast måste en kyrka, i mina ögon, säga att "x är enligt Gud fel och synd" oavsett vad vi tycker eller vad vår omvärld säger. Det kan väl inte vara möjligt att t.ex. homosexualitet idag och igår och genom två millenier är synd och att missa Guds plan och mening med eviga konsekvenser...men att det inom 20 år kommer att bli ok? Hur schysst är det mot homosexuella som levde på 1900-talet och aldrig fick uppleva den radikala förändringen i kyrkan? Har kyrkan alltså haft fel i alla år och lurat människor när den har sagt att t.ex. utlevd homosexualitet är en synd? Hur kan människor då överhuvudtaget lita på att kyrkan vet vad den talar om idag eller i framtiden i sådana fall? Vad mer påstår sig kyrkan veta är synd men som egentligen kan ändras om några år?
Nej, det känns inte schysst att ändra sig hela tiden. Dock är det inte heller schysst att behandla HBT människor (eller andra som finns i marginalen) på ett förnedrande sätt eller avvisande sätt. Jesus visar vägen, som vanligt, i berättelsen om kvinnan/horan som fällde tårar på Jesu fötter och torkade dom med sitt hår i Lukas 7 (som vår biskop predikade om nyligen). Poängen är inte att det är ok att vara prostituerad och fortsätta med det (Jesus älskar dig och allt du gör som det är). Poängen är att kvinnan kom till Jesus, "bad"/önskade om förlåtelse, ville bli älskad och upprättad, älskade Jesus, trodde att Jesus kunde och ville det, litade på Jesus (säkerligen med viss bävan för vad han skulle säga) och fick sin frälsning genom sin tro. Aldrig någonsin sa Jesus att "det är ok att du är som du är...fortsätt med att synda för synd finns inte längre." Jesus tog emot alla men hade alltid en förvandling i bakfickan åt alla som önskade räddning och frälsning...genom omvändelse och tro (Markus 1:15).
Sanning kan aldrig utvecklas. Sanning kan aldrig bli falskhet och tvärtom. Den kan heller aldrig röstas fram. Sanning bara är och även om det är självklart att inte jag har sanningen kan det lika väl vara sant att jag har sanningen genom att jag har tagit emot den från någon annan, typ Jesus. Den är inte min i det att jag har hittat på den men den är min för jag har fått den i gåva av Jesus. Det har egentligen alla, i Bibel ordet, och samma gåva har försiktigt förts vidare från människa till människa, från generation till generation. Jag önskar inte ändra i den sanningen utan bara ta den till mig och leva ut den så att Jesus kan bli lika attraktiv för andra som han var och är för mig...och där har jag säkert mycket att lära.
En av talarna var Adam Hamilton, en amerikansk superhero som började sin församling med 4 och nu är 18000. En megachurch starkt präglad av affärsvärlden. Mycket var bra, mycket var inte bra men jag tror det är viktigt att inse att det är ok om andra inte gör som jag. Det kan vara bra även om inte jag tycker om det eller håller med om hur man gör det (kyrka, alltså). Om människor verkligen kommer till tro i hans församling så är det bara bra.
Samme true-blue american superpastor tog även upp frågan om homosexualitet. Motvilligt ska nämnas, och det kan man ju förstå. Han gjorde det bra och visade på respekt för både sidor i debatten. Det som retade mig och som jag tror är en väldigt farlig väg att börja vandra är inte vägen från konservativ till liberal. Jag tror däremot att det är väldigt farligt när man säger att "kyrkans position i den här frågan kommer att ändra sig inom 20 år när de unga som idag i stor majoritet håller en liberal position i frågan börja komma upp i ålder och röstar på General Conference"...och när man tycker att en sådan framtid är ok.
Frågan är väl ändå inte upp till tidsandan? Det är i mina ögon helt fel om en kyrka i väsentliga delar av sin teologi kan ändra sig genom årens gång. Det har smugit sig in en slags evolutions-tänk i kyrkan att det nya alltid är en förbättring av det gamla...men vem har sagt att det är på det sättet? Inom kyrkan har det ju alltid varit tvärtom, att blicka tillbaka till ursprunget och Jesus. Vi kan och får inte bli så förälskade i vår moderna och postmoderna värld att vi går på niten att allt nytt är bra och det gamla är per definition dåligt.
För att vara trovärdig och trofast måste en kyrka, i mina ögon, säga att "x är enligt Gud fel och synd" oavsett vad vi tycker eller vad vår omvärld säger. Det kan väl inte vara möjligt att t.ex. homosexualitet idag och igår och genom två millenier är synd och att missa Guds plan och mening med eviga konsekvenser...men att det inom 20 år kommer att bli ok? Hur schysst är det mot homosexuella som levde på 1900-talet och aldrig fick uppleva den radikala förändringen i kyrkan? Har kyrkan alltså haft fel i alla år och lurat människor när den har sagt att t.ex. utlevd homosexualitet är en synd? Hur kan människor då överhuvudtaget lita på att kyrkan vet vad den talar om idag eller i framtiden i sådana fall? Vad mer påstår sig kyrkan veta är synd men som egentligen kan ändras om några år?
Nej, det känns inte schysst att ändra sig hela tiden. Dock är det inte heller schysst att behandla HBT människor (eller andra som finns i marginalen) på ett förnedrande sätt eller avvisande sätt. Jesus visar vägen, som vanligt, i berättelsen om kvinnan/horan som fällde tårar på Jesu fötter och torkade dom med sitt hår i Lukas 7 (som vår biskop predikade om nyligen). Poängen är inte att det är ok att vara prostituerad och fortsätta med det (Jesus älskar dig och allt du gör som det är). Poängen är att kvinnan kom till Jesus, "bad"/önskade om förlåtelse, ville bli älskad och upprättad, älskade Jesus, trodde att Jesus kunde och ville det, litade på Jesus (säkerligen med viss bävan för vad han skulle säga) och fick sin frälsning genom sin tro. Aldrig någonsin sa Jesus att "det är ok att du är som du är...fortsätt med att synda för synd finns inte längre." Jesus tog emot alla men hade alltid en förvandling i bakfickan åt alla som önskade räddning och frälsning...genom omvändelse och tro (Markus 1:15).
Sanning kan aldrig utvecklas. Sanning kan aldrig bli falskhet och tvärtom. Den kan heller aldrig röstas fram. Sanning bara är och även om det är självklart att inte jag har sanningen kan det lika väl vara sant att jag har sanningen genom att jag har tagit emot den från någon annan, typ Jesus. Den är inte min i det att jag har hittat på den men den är min för jag har fått den i gåva av Jesus. Det har egentligen alla, i Bibel ordet, och samma gåva har försiktigt förts vidare från människa till människa, från generation till generation. Jag önskar inte ändra i den sanningen utan bara ta den till mig och leva ut den så att Jesus kan bli lika attraktiv för andra som han var och är för mig...och där har jag säkert mycket att lära.
måndag 15 augusti 2011
Efter ett långt uppehåll
Sommaren är snart slut. Otroligt vad tiden kan gå när man har en ny son i familjen. Vart tog all tid vägen för skrivande och bloggande?
Tankarna har dock snurrat (om än lite långsammare) kring det här med kyrka, pastor och att leva i ett så post-kristet land som vårt. Varför funkar det inte? Varför går så få till kyrkan? Vad är det för fel? Jag läser Bibeln och slås av en slående kontrast....det är så lite som behövs för att få det att funka där. För vår del är det så mycket som vi gör för att få det att funka. Hos dom kom folket även om Peter predikade att dom hade dödat livet självt. Hos oss kommer ingen även om vi predikar att alla är frälsta, Gud älskar dig som du är och KÄRLEKEN och NÅDEN är slogans.
Länge har det protestantiska projektet funderat på hur man ska vara kyrka och vad det innebär att vara kyrka i världen. I vår del av världen har det länge varit en trend att revisionister och Bultmann-fans har levt rövare i tro och kyrka för att (ofta men inte alltid) försöka hjälpa människor att hitta den riktiga och livs-givande Jesus. Om vi bortser från dom som med ren illvilja vill förändra kristen tro för att dom inte vill anpassa sig eller för att dom tycker att den är idiotisk så är den springande frågan för alla, "Var finns Jesus och hur får vi del av hans liv?".
Så jakten går. Från klassisk förståelse till post-kristen förståelse. Från hela Bibeln och dess felfria och Gudomliga auktoritet till klipp-och-klistra Bibel där urgamla heresier återuppväcks för att om möjligt kunna upptäcka vad tidigare generationer har gömt/glömt/missat. Med lykta letar många bland förkastade teorier och teologier...för Jesus-livet kan inte finnas i den enkla och raka förståelsen av Bibelordet, bröd och vin, dop och bön. Man har testat och funnit att den tro man har fått inte fungerar utan enbart lovar...utlovar ett liv som omöjligen kan finnas i gamla dammiga ord, liturgier eller böcker. Hur kan Jesus-livet, Andens liv, finnas tillgängligt i ord och riter när inte jag (läs: vem som helst) har upplevt det? Det är Tron det är fel på...inte oss.
Så har Sverige under decennier levt med en kristendom som till största del har letat efter Jesus-livet på andra ställen, nya ställen, det ena mer exotiskt än det andra. Exemplen kan mångfaldigas där man byter ut eller förändrar eller tar bort det man har tagit emot enbart för att man inte hittar det man söker och vill ha, Jesus-livet...och samtidigt med dalande medlemssiffror så har det med all säkerhet gått upp en del ljus (som oftast har släckts snabbt) att det kanske inte är så att Jesus-livet finns i s.k. "relevanta" eller "alternativa" versioner av Tron och om det är så att Jesus-livet inte finns i den historiska tro man hade tagit emot men inte heller i den tro man har konstruerat själv...var finns den då?
Förvirringen blir total och många är nog frestade att ge upp. I Svenska kyrkan har en studie nyligen funnit att endast 15% av medlemmarna tror på Jesus. Folket flyr kyrkan och kyrkan ligger i ruiner och ingen vet längre var Jesus-livet finns att få (fastän många högt och tydligt påstår sig veta). En ny kyrka har fötts men i princip är det ingen skilllnad. Den är inte svaret och har inte heller ambitionen att ha ett svar på frågan. Frågan har remitterats till församlingarna där man, just nu, funderar över just denna fråga. "Hur ska vi nu i höst vinna människor för Jesus? Hur ska vi finna och hur ska vi förmedla Jesus-livet till ett folk som inte bryr sig?". Hur ska man just denna höst undvika att misslyckas med sitt uppdrag? Hur ska man just detta verksamhetsår landa på + i medlemsstatistiken? Hur ska man just detta år vinna världen?
Att påstå att jag vet svaret vore högfärdigt om det vore så att jag hade kommit på det själv. Då hade ju jag varit en av dom som högljutt hade påstått mig veta det andra har missat. Men en sak vet jag och det är att jag är övertygad om att Jesus-livet finns varken i den tro jag skapar eller den tro du skapar. Min tro är inte min tro. Jesus-livet finns i den tro du och jag har tagit emot. I den enkla och uppenbara Bibeltexten. I nattvarden. I bönen. I Trobekännelserna. I den tro som förenar oss med Ortodoxa och Katoliker och som ödmjukt säger att vi inte kan skapa en ny tro (eller kyrka för den delen). Vi kan bara ta emot, ta in och ge vidare utan att redigera eller revidera, come Hell or high water, för att använda ett bra uttryck.
Tankarna har dock snurrat (om än lite långsammare) kring det här med kyrka, pastor och att leva i ett så post-kristet land som vårt. Varför funkar det inte? Varför går så få till kyrkan? Vad är det för fel? Jag läser Bibeln och slås av en slående kontrast....det är så lite som behövs för att få det att funka där. För vår del är det så mycket som vi gör för att få det att funka. Hos dom kom folket även om Peter predikade att dom hade dödat livet självt. Hos oss kommer ingen även om vi predikar att alla är frälsta, Gud älskar dig som du är och KÄRLEKEN och NÅDEN är slogans.
Länge har det protestantiska projektet funderat på hur man ska vara kyrka och vad det innebär att vara kyrka i världen. I vår del av världen har det länge varit en trend att revisionister och Bultmann-fans har levt rövare i tro och kyrka för att (ofta men inte alltid) försöka hjälpa människor att hitta den riktiga och livs-givande Jesus. Om vi bortser från dom som med ren illvilja vill förändra kristen tro för att dom inte vill anpassa sig eller för att dom tycker att den är idiotisk så är den springande frågan för alla, "Var finns Jesus och hur får vi del av hans liv?".
Så jakten går. Från klassisk förståelse till post-kristen förståelse. Från hela Bibeln och dess felfria och Gudomliga auktoritet till klipp-och-klistra Bibel där urgamla heresier återuppväcks för att om möjligt kunna upptäcka vad tidigare generationer har gömt/glömt/missat. Med lykta letar många bland förkastade teorier och teologier...för Jesus-livet kan inte finnas i den enkla och raka förståelsen av Bibelordet, bröd och vin, dop och bön. Man har testat och funnit att den tro man har fått inte fungerar utan enbart lovar...utlovar ett liv som omöjligen kan finnas i gamla dammiga ord, liturgier eller böcker. Hur kan Jesus-livet, Andens liv, finnas tillgängligt i ord och riter när inte jag (läs: vem som helst) har upplevt det? Det är Tron det är fel på...inte oss.
Så har Sverige under decennier levt med en kristendom som till största del har letat efter Jesus-livet på andra ställen, nya ställen, det ena mer exotiskt än det andra. Exemplen kan mångfaldigas där man byter ut eller förändrar eller tar bort det man har tagit emot enbart för att man inte hittar det man söker och vill ha, Jesus-livet...och samtidigt med dalande medlemssiffror så har det med all säkerhet gått upp en del ljus (som oftast har släckts snabbt) att det kanske inte är så att Jesus-livet finns i s.k. "relevanta" eller "alternativa" versioner av Tron och om det är så att Jesus-livet inte finns i den historiska tro man hade tagit emot men inte heller i den tro man har konstruerat själv...var finns den då?
Förvirringen blir total och många är nog frestade att ge upp. I Svenska kyrkan har en studie nyligen funnit att endast 15% av medlemmarna tror på Jesus. Folket flyr kyrkan och kyrkan ligger i ruiner och ingen vet längre var Jesus-livet finns att få (fastän många högt och tydligt påstår sig veta). En ny kyrka har fötts men i princip är det ingen skilllnad. Den är inte svaret och har inte heller ambitionen att ha ett svar på frågan. Frågan har remitterats till församlingarna där man, just nu, funderar över just denna fråga. "Hur ska vi nu i höst vinna människor för Jesus? Hur ska vi finna och hur ska vi förmedla Jesus-livet till ett folk som inte bryr sig?". Hur ska man just denna höst undvika att misslyckas med sitt uppdrag? Hur ska man just detta verksamhetsår landa på + i medlemsstatistiken? Hur ska man just detta år vinna världen?
Att påstå att jag vet svaret vore högfärdigt om det vore så att jag hade kommit på det själv. Då hade ju jag varit en av dom som högljutt hade påstått mig veta det andra har missat. Men en sak vet jag och det är att jag är övertygad om att Jesus-livet finns varken i den tro jag skapar eller den tro du skapar. Min tro är inte min tro. Jesus-livet finns i den tro du och jag har tagit emot. I den enkla och uppenbara Bibeltexten. I nattvarden. I bönen. I Trobekännelserna. I den tro som förenar oss med Ortodoxa och Katoliker och som ödmjukt säger att vi inte kan skapa en ny tro (eller kyrka för den delen). Vi kan bara ta emot, ta in och ge vidare utan att redigera eller revidera, come Hell or high water, för att använda ett bra uttryck.
onsdag 15 juni 2011
En biskop pratar politikiska
Svenska kyrkan har släppt en undersökning som ger ett väldigt bra underlag för hur dess medlemmar ser på sin kyrka och tro. 15% tror på Jesus. Biskop Eva Brunne menar att det inte är en krisrapport utan säger:
"- Det kan finnas en risk att man ser det så, men det här är ett viktigt material för oss för när vi ska se hur vi ska vara kyrka. Det är ingen kris att det finns ett antal ateister och agnostiker som vill vara med. Att de valt att inte gå ur säger något om att vi är en kyrka med mycket stort förtroende."
Självklart är det ingen kris att ateister eller agnostiker vill vara med vilket inte heller är frågan. Förvisso borde det vara en kris att ateister känner sig hemma i en kyrka som tror på Gud som medlemmar, men det är ett annat problem. Huvudproblemet är väl ändå att endast 15% tror på Jesus. Hur kan det bli något annat än kris i en kyrka om 85% inte tror på Jesus?
Föga förvånande talar f.d. statskyrkan politikiska för i verklighetens språk kallas ett sådant resultat för kris.
Undrar vad det skulle bli i de andra kyrkorna?
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=264978
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/kyrkan-ifragasatter-sin-relevans_6245786.svd
"- Det kan finnas en risk att man ser det så, men det här är ett viktigt material för oss för när vi ska se hur vi ska vara kyrka. Det är ingen kris att det finns ett antal ateister och agnostiker som vill vara med. Att de valt att inte gå ur säger något om att vi är en kyrka med mycket stort förtroende."
Självklart är det ingen kris att ateister eller agnostiker vill vara med vilket inte heller är frågan. Förvisso borde det vara en kris att ateister känner sig hemma i en kyrka som tror på Gud som medlemmar, men det är ett annat problem. Huvudproblemet är väl ändå att endast 15% tror på Jesus. Hur kan det bli något annat än kris i en kyrka om 85% inte tror på Jesus?
Föga förvånande talar f.d. statskyrkan politikiska för i verklighetens språk kallas ett sådant resultat för kris.
Undrar vad det skulle bli i de andra kyrkorna?
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=264978
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/kyrkan-ifragasatter-sin-relevans_6245786.svd
söndag 12 juni 2011
Vem behöver ett samfund?
Spelar samfund någon roll?
På ett sätt inte och på ett annat sätt absolut. Samfund spelar ingen roll om man inte är kristen och vill bli det. Däremot spelar samfund en väldigt viktig roll när det handlar om det kristna livet. Ingen organisation (sorry Katoliker) frälser eller helgar men kyrkor/samfund kan antingen hjälpa eller stjälpa livet i Jesus, det vi även kallar för helgelse.
För en otroende är samfundsfrågan helt ointressant förutom vad som skiljer dom åt vilket ju i våra dagar är en icke-fråga då spridningen är lika stor inom samfunden. Nästan ingen borde välja Jesus beroende på ett samfund men man borde välja var man vill tjäna Gud och leva sitt kristna liv.
I upptakten till GF-kyrkans blivande gjordes en analys av vårt samhälle där 9 punkter lades fram. Dessa punkter ansågs som problem eller möjligheter i samhället där kyrkan kunde vara en kraft för det goda. Bland dessa stod bl.a. individualismen och ytligheten. Helt riktigt är dessa två problem för ett samhälle eftersom de i grund och botten uppmanar till anarki och banalitet. Detta i sin tur leder att i samhällen som vårt med en lång kristen historia kommer olika krafter att försöka motverka dessa två, anarki och banalitet, eftersom de anses (med rätta) vara destruktiva och meningslösa. Individualism (som i grunden flirtar med anarki) leder till förödande maktkamper och politiska rävspel. Ytlighet leder till det som alla anser vara höjden av löjlighet att t.ex. BigBrother Börje står på löpsedeln när Syriens president mördar sina egna. Innerst inne tycker alla att ytlighet är meningslöst men det är det enda som finns när djupet är borta...och med djupet menar jag Gud.
Åter till frågan om samfund behövs. Samfund och kyrka är ju egentligen bara en samling människor som samlas och delar en uppfattning om Gud och världen. Den vill vara en del av Jesu kropp, ledas av Jesus och visa vägen till Jesus...men också fostra i Jesus, hjälpa och undervisa i efterföljelse, stödja i kriser, hjälpa ett trasigt samhälle, m.m.. Om då ett samfund, som är en större version av den lokala församlingen, inte gör detta blir det heller inget av församlingen. Lite falskt. Hur kan en församling vara trovärdig om den inte delar samfundets åsikter och tankar om hur man främjar livet som kristen, som ett exempel.
Ett exempel på detta är att t.ex. GF-kyrkan har hitintills valt att inte ta ställning i någon fråga som kan härledas till just ytlighet eller individualism, förutom i beslutet att låta alla församlingar ha sin egen tro och syn på ett liv med Jesus i nästan alla avseenden. Men för att trovärdigheten ska bli äkta måste även frågor och situationer upp på tapeten som alla brottas med och där alla har olika åsikter. Hur ska det protestantiska projektets allra största problem, auktoritet, avgöras i ett samfund när alla får ha sina egna åsikter? Kan det bli ett samfund där medlemmarna känner sig delaktiga och hörda om alla får tro som dom vill?
Nu låter detta som kritik mot GF-kyrkan vilket inte riktigt är tanken. Detta finns inom alla samfund, mer eller mindre, och min åsikt är att samfund är en naturlig del av Guds samlande av sina barn och dessa barns längtan efter samhörighet, gemenskap och hjälp i efterföljelse och förståelse av vem Gud är och vad han vill med oss. Visst spelar det roll med samfund för ett samfunds enda berättigade skäl att existera är att det främjar den gemensamma strävan och längtan dess medlemmar har att på djupet förstå, älska och följa huvudet Jesus.
Låt oss slippa förenklade svar på frågan om det betyder något vilket samfund man tillhör. Det är viktigt om man tar sitt ansvar som kristen på allvar och att man inser att man inte är en ö utan i ständigt behov av relationer med andra (vilket är ett annat sätt att säga samfund). Samfund är en del av dig och du en del av det och då är det klart det spelar roll var man finns. Vi tror på en Treenighet och inte en Tre-Gud-het. Gud är en, Fader, Son och Ande. Detta är bilden av en kyrka eller ett samfund. Vi är inte individer som råkar vara medlemmar i samma klubb. Vi är personer skapade i treenighetens avbild som är en enighet av skillnader.
På ett sätt inte och på ett annat sätt absolut. Samfund spelar ingen roll om man inte är kristen och vill bli det. Däremot spelar samfund en väldigt viktig roll när det handlar om det kristna livet. Ingen organisation (sorry Katoliker) frälser eller helgar men kyrkor/samfund kan antingen hjälpa eller stjälpa livet i Jesus, det vi även kallar för helgelse.
För en otroende är samfundsfrågan helt ointressant förutom vad som skiljer dom åt vilket ju i våra dagar är en icke-fråga då spridningen är lika stor inom samfunden. Nästan ingen borde välja Jesus beroende på ett samfund men man borde välja var man vill tjäna Gud och leva sitt kristna liv.
I upptakten till GF-kyrkans blivande gjordes en analys av vårt samhälle där 9 punkter lades fram. Dessa punkter ansågs som problem eller möjligheter i samhället där kyrkan kunde vara en kraft för det goda. Bland dessa stod bl.a. individualismen och ytligheten. Helt riktigt är dessa två problem för ett samhälle eftersom de i grund och botten uppmanar till anarki och banalitet. Detta i sin tur leder att i samhällen som vårt med en lång kristen historia kommer olika krafter att försöka motverka dessa två, anarki och banalitet, eftersom de anses (med rätta) vara destruktiva och meningslösa. Individualism (som i grunden flirtar med anarki) leder till förödande maktkamper och politiska rävspel. Ytlighet leder till det som alla anser vara höjden av löjlighet att t.ex. BigBrother Börje står på löpsedeln när Syriens president mördar sina egna. Innerst inne tycker alla att ytlighet är meningslöst men det är det enda som finns när djupet är borta...och med djupet menar jag Gud.
Åter till frågan om samfund behövs. Samfund och kyrka är ju egentligen bara en samling människor som samlas och delar en uppfattning om Gud och världen. Den vill vara en del av Jesu kropp, ledas av Jesus och visa vägen till Jesus...men också fostra i Jesus, hjälpa och undervisa i efterföljelse, stödja i kriser, hjälpa ett trasigt samhälle, m.m.. Om då ett samfund, som är en större version av den lokala församlingen, inte gör detta blir det heller inget av församlingen. Lite falskt. Hur kan en församling vara trovärdig om den inte delar samfundets åsikter och tankar om hur man främjar livet som kristen, som ett exempel.
Ett exempel på detta är att t.ex. GF-kyrkan har hitintills valt att inte ta ställning i någon fråga som kan härledas till just ytlighet eller individualism, förutom i beslutet att låta alla församlingar ha sin egen tro och syn på ett liv med Jesus i nästan alla avseenden. Men för att trovärdigheten ska bli äkta måste även frågor och situationer upp på tapeten som alla brottas med och där alla har olika åsikter. Hur ska det protestantiska projektets allra största problem, auktoritet, avgöras i ett samfund när alla får ha sina egna åsikter? Kan det bli ett samfund där medlemmarna känner sig delaktiga och hörda om alla får tro som dom vill?
Nu låter detta som kritik mot GF-kyrkan vilket inte riktigt är tanken. Detta finns inom alla samfund, mer eller mindre, och min åsikt är att samfund är en naturlig del av Guds samlande av sina barn och dessa barns längtan efter samhörighet, gemenskap och hjälp i efterföljelse och förståelse av vem Gud är och vad han vill med oss. Visst spelar det roll med samfund för ett samfunds enda berättigade skäl att existera är att det främjar den gemensamma strävan och längtan dess medlemmar har att på djupet förstå, älska och följa huvudet Jesus.
Låt oss slippa förenklade svar på frågan om det betyder något vilket samfund man tillhör. Det är viktigt om man tar sitt ansvar som kristen på allvar och att man inser att man inte är en ö utan i ständigt behov av relationer med andra (vilket är ett annat sätt att säga samfund). Samfund är en del av dig och du en del av det och då är det klart det spelar roll var man finns. Vi tror på en Treenighet och inte en Tre-Gud-het. Gud är en, Fader, Son och Ande. Detta är bilden av en kyrka eller ett samfund. Vi är inte individer som råkar vara medlemmar i samma klubb. Vi är personer skapade i treenighetens avbild som är en enighet av skillnader.
torsdag 9 juni 2011
tisdag 7 juni 2011
Athanasius
hette en man som för länge sedan befann sig i en spännande men också mycket allvarlig situation. Jag kände en liten del av det han måste han känt för sisådär 1700 år sedan.
I helgen röstades ett nytt samfund fram. Det låter väldigt bra om man lyssnar på dom som tycker att detta är bra, nästan trendbrytande. Tonläget är uppskruvat och plötsligt har lite håglösa metodister och andra fått en nästan amerikansk glöd i både ord och skrift. The sky is the limit.
Själv röstade jag efter övertygelse och således var mitt tonläge inte riktigt detsamma. Förvisso är parallelen till Athanasius inte klockren...han var i minoritet för en Biblisk tro på Gud som Treenig vilket knappast är min verklighet när jag röstar emot majoriteten idag. Nu står inte Biblisk tro på spel. Ändå infinner sig en känsla jag tror jag delar med Athanasius, nämnligen den där känslan som får mig att undra om jag har fel och majoriteten har rätt. Kan det vara så att jag borde ändra mig och rösta för den nya kyrkan eftersom så väldigt många andra verkar tycka att det är en bra grej?
Nog är det många som inte röstar för den nya kyrka efter moget övervägande och djupgående analys om att den ligger i Guds vilja, men det är många som tydligen upplever att Gud vill denna nya kyrka. Då känns det inte så självklart att rösta "nej". Är jag bättre på att känna vad Guds vilja är än alla ja-sägare?
Jag tror inte det handlar om det. Guds rike är inte vad majoriteten röstar om. Dessutom handlar det i detta läge inte om himmel eller helvete utan istället om var man känner sig hemma och var man tror att Gud leder en. Den stora frågan är om samfundstillhörighet spelar någon roll egentligen. Frågar du nån på gatan är svaret sannolikt "nej". Nu är det ju dock så att jag och andra inte är "på gatan" utan mitt i smeten och då kanske det spelar roll. En del menar att det spelar ingen roll vilket samfund man tillhör bara man trivs och "funkar" i församlingen...men jag tycker det är en lite orättvis och felaktig bild eftersom församlingen egentligen bara är ett samfund i miniatyr. Dessutom innebär ett samfund också så mycket mer än bara administration och ett ansikte utåt. Fråga en katolik eller en grek-ortodox...
Min biskop sa att detta är ett "window of opportunity" och att kyrkan ska vara i (bl.a.) tunnelbanan där höga ungdomar kräktes på varandra. Jag undrar hur detta Bildarmöte som hölls kan innebära en möjlighet till förändring och förnyelse i sig och jag undrar vad biskopen menade med att kyrkan måste finnas i tunnelbanan. Jag tror han menade att Bildarmötet är ett brott i slentrianen, vilket är bra och att vi som är kyrkan, dvs. Jesu kropp, också måste vara kyrka där vi finns och är till...och således var vi kyrka på tunnelbanan. Biskopen var där.
Nu väntar sommaren med långa dagar att be och fundera och agera Guds vilja. Vad vill Gud i vår tid och på våra platser egentligen? Är det tid att vänta och be eller att agera och göra? Är kyrkan i ruiner? Hur kan vi bygga upp den och ska vi?
Den stora frågan är ju trots allt om en ny tre-åring i familjen kommer att tillåta tid till eftertanke...
I helgen röstades ett nytt samfund fram. Det låter väldigt bra om man lyssnar på dom som tycker att detta är bra, nästan trendbrytande. Tonläget är uppskruvat och plötsligt har lite håglösa metodister och andra fått en nästan amerikansk glöd i både ord och skrift. The sky is the limit.
Själv röstade jag efter övertygelse och således var mitt tonläge inte riktigt detsamma. Förvisso är parallelen till Athanasius inte klockren...han var i minoritet för en Biblisk tro på Gud som Treenig vilket knappast är min verklighet när jag röstar emot majoriteten idag. Nu står inte Biblisk tro på spel. Ändå infinner sig en känsla jag tror jag delar med Athanasius, nämnligen den där känslan som får mig att undra om jag har fel och majoriteten har rätt. Kan det vara så att jag borde ändra mig och rösta för den nya kyrkan eftersom så väldigt många andra verkar tycka att det är en bra grej?
Nog är det många som inte röstar för den nya kyrka efter moget övervägande och djupgående analys om att den ligger i Guds vilja, men det är många som tydligen upplever att Gud vill denna nya kyrka. Då känns det inte så självklart att rösta "nej". Är jag bättre på att känna vad Guds vilja är än alla ja-sägare?
Jag tror inte det handlar om det. Guds rike är inte vad majoriteten röstar om. Dessutom handlar det i detta läge inte om himmel eller helvete utan istället om var man känner sig hemma och var man tror att Gud leder en. Den stora frågan är om samfundstillhörighet spelar någon roll egentligen. Frågar du nån på gatan är svaret sannolikt "nej". Nu är det ju dock så att jag och andra inte är "på gatan" utan mitt i smeten och då kanske det spelar roll. En del menar att det spelar ingen roll vilket samfund man tillhör bara man trivs och "funkar" i församlingen...men jag tycker det är en lite orättvis och felaktig bild eftersom församlingen egentligen bara är ett samfund i miniatyr. Dessutom innebär ett samfund också så mycket mer än bara administration och ett ansikte utåt. Fråga en katolik eller en grek-ortodox...
Min biskop sa att detta är ett "window of opportunity" och att kyrkan ska vara i (bl.a.) tunnelbanan där höga ungdomar kräktes på varandra. Jag undrar hur detta Bildarmöte som hölls kan innebära en möjlighet till förändring och förnyelse i sig och jag undrar vad biskopen menade med att kyrkan måste finnas i tunnelbanan. Jag tror han menade att Bildarmötet är ett brott i slentrianen, vilket är bra och att vi som är kyrkan, dvs. Jesu kropp, också måste vara kyrka där vi finns och är till...och således var vi kyrka på tunnelbanan. Biskopen var där.
Nu väntar sommaren med långa dagar att be och fundera och agera Guds vilja. Vad vill Gud i vår tid och på våra platser egentligen? Är det tid att vänta och be eller att agera och göra? Är kyrkan i ruiner? Hur kan vi bygga upp den och ska vi?
Den stora frågan är ju trots allt om en ny tre-åring i familjen kommer att tillåta tid till eftertanke...
måndag 2 maj 2011
Mitt imellan
allt som händer känns det svårt att fokusera på att skriva ner tankar av värde. Nu handlar mest allt om att bollas mellan två stora frågor (plus en massa små) och att hitta en bra balans. Bloggen får vila lite nu. Finns annat att göra. Njut av våren tills vi möts igen, på andra sidan Kina-resan när min familj har blivit 4 istället för 3.
lördag 23 april 2011
Kors, Helvete, Grav
Ja, inte är det konstigt att handeln har funnit det svårt att kommersialisera påsken. Det är svårt att hitta något som passar in och det är absolut inte lika mysigt som ett nyfött barn i ett stall.
Varför måste Jesus dö?
Vad gjorde han i Helvetet?
Vad betyder en tom grav?
Ibland tror vi att vi vet svaren när det enda vi vet är en liten, liten del av svaren. Luther, denne krångliga man, trodde att Jesus dog och uppstod för att besegra Djävulen. En del tror att Jesus dog för att betala för mina synder. Andra tror att Jesus dog för att ta på sig Guds vrede så vi skulle slippa. Vissa tror att Jesus dog för att ge oss ett exempel och visa Guds kärlek.
En sak vet jag och det är att endast en Gud som tar ondskan och mänskligt lidande på allvar är intressant för mig. Muhammed, Buddha, Brahman, Joseph Smith, Christer Sturmark får ursäkta men min Gud tog mig och mitt liv på allvar och dog för mig och mitt nya liv. Vilken Gud!
Varför måste Jesus dö?
Vad gjorde han i Helvetet?
Vad betyder en tom grav?
Ibland tror vi att vi vet svaren när det enda vi vet är en liten, liten del av svaren. Luther, denne krångliga man, trodde att Jesus dog och uppstod för att besegra Djävulen. En del tror att Jesus dog för att betala för mina synder. Andra tror att Jesus dog för att ta på sig Guds vrede så vi skulle slippa. Vissa tror att Jesus dog för att ge oss ett exempel och visa Guds kärlek.
En sak vet jag och det är att endast en Gud som tar ondskan och mänskligt lidande på allvar är intressant för mig. Muhammed, Buddha, Brahman, Joseph Smith, Christer Sturmark får ursäkta men min Gud tog mig och mitt liv på allvar och dog för mig och mitt nya liv. Vilken Gud!
måndag 11 april 2011
Vicarious atonement
Mycket händer just nu men två saker har fastnat lite extra i mig.
För det första, Jesus ord till Rådet i Lukas 22 "Om jag säger det, tror ni det inte, och om jag frågar er, svarar ni inte." Det får mig att tänka på en berättelse (till stor del säkert en legend) om en av de första biskoparna, Ignatius av Antiokia. när han hade arresterats och stod framför den romerska guvernören för sina sista ord innan han skulle brännas på bål. Guvernören var inte helt avig till kristendomen och bad biskopen att övertyga folkmassan och honom själv om kristendomens rimlighet. Lyckades han skulle han bli fri. Han svarade "-Nej, jag har inget att säga folkmassan för den lyssnar ändå inte. Men om du ger mig en dag kan jag förklara min tro för dig." Guvernören blev besviken och kanske lite förnärmad och avslog biskopens begäran. Dödsdomen genomfördes genom att biskopen brändes på bål.
Varför nekade biskopen att "vittna om sin tro" för en hel stadion fylld med människor? För min del låter det som ett ypperligt tillfälle...men likt Jesus finns det tillfällen när det inte spelar någon roll oavsett vad man säger. Utgången är redan klar. Logiken och förnuftet har bytts ut mot passion och blind känsla. Vad spelar det för roll att vittna till döva öron?
Risken är att vi tar alla slags tillfällen i akt i vårt land där så många är så sekulära, men är det smart? Kan inte risken bli att vi tar till olika knep eller oratoriska metoder för att visa hur bra eller förnuftig eller sann eller "förbättrande" kristen tro är...och så predikar ett evangelium utan kraft (1 Kor 2:4-5 Och mitt tal och min predikan bestod inte i ord som skulle övertyga genom mänsklig visdom utan genom en bevisning i Ande och kraft. Vi ville inte att er tro skulle bygga på människors visdom utan på Guds kraft?)
---
För det andra, det här med försoningen. Vad var det Jesus gjorde på korset egentligen? Vad hände? Exakt vad var det som var fullbordat när han sa "-Det är fullbordat"? Varför måste Jesus dö?
Inom teologin om försoningen använder vi ofta ett begrepp som på engelska heter "Vicarious Atonement" vilket lite träigt blir Ställföreträdande Försoning. På svenska handlar det om att Jesus dog i ditt och mitt ställe. Men hur funkar det egentligen? Kan en man (Jesus) dö för mina synder? Hur funkar själva överförandet av mina synder och min skuld till en annan, oskyldig, man?
Jag minns en lektion i USA där vi fick frågan ställd så här:
"En kvinna springer mittgången ner i en stor Romersk-Katolsk katedral i Mexico. Katedralen var tom, dammig och ödslig...kvinnans höga klackar ekade tydligt. Hon var en vacker kvinna, klädd i typisk advokatutstyrsel och var ingen som man förknippade med känslomässiga utbrott på offentlig plats. Men här kom hon springandes fram till altaret, gråtandes och förtvivlad. Hon faller på knä framför altaret och det stora krucifixet. Ur djupet av sitt hjärta låter hon sin fråga och förtvivlan stiga upp till mannen på korset. '-Hur kan din död för 2000 år sedan hjälpa mig med mina synder idag!'"
Frågan är hyperaktuell för även om ingen kommer springandes ner våra mittgångar så ska vi inte inbilla oss att människor inte syndar längre eller att synden inte straffar sig själv eller att synd numera är helt ok. Som filmen 23 med Jim Carrey påpekar i slutet med sitt citat från 4:e Mosebok 32:23 "...your sin will find you out". Vad har vi att säga människor som undrar varför deras liv inte fungerar? Hur förklarar vi vad Bibeln säger till människor som hellre läser Se&Hör än Bibeln? Hur förstår vi korset och en 2000 år gammal berättelse om en man som dog i vårt ställe och hur hjälper det oss med våra synder idag och den ångest och förtvivlan dom lämnar efter sig?
Risken är att vi kyrkfolk är så vana vid påskbudskapet att vi glömmer hur allvarligt det här är. Allt är inte så självklart och så enkelt när man tänker till...framförallt inte under påsk. Därför ska jag ägna lite extra tid till att begrunda korset i år. För min egen del men också för min familj, min församling och mina medmänniskor. Det kan bli bra...
För det första, Jesus ord till Rådet i Lukas 22 "Om jag säger det, tror ni det inte, och om jag frågar er, svarar ni inte." Det får mig att tänka på en berättelse (till stor del säkert en legend) om en av de första biskoparna, Ignatius av Antiokia. när han hade arresterats och stod framför den romerska guvernören för sina sista ord innan han skulle brännas på bål. Guvernören var inte helt avig till kristendomen och bad biskopen att övertyga folkmassan och honom själv om kristendomens rimlighet. Lyckades han skulle han bli fri. Han svarade "-Nej, jag har inget att säga folkmassan för den lyssnar ändå inte. Men om du ger mig en dag kan jag förklara min tro för dig." Guvernören blev besviken och kanske lite förnärmad och avslog biskopens begäran. Dödsdomen genomfördes genom att biskopen brändes på bål.
Varför nekade biskopen att "vittna om sin tro" för en hel stadion fylld med människor? För min del låter det som ett ypperligt tillfälle...men likt Jesus finns det tillfällen när det inte spelar någon roll oavsett vad man säger. Utgången är redan klar. Logiken och förnuftet har bytts ut mot passion och blind känsla. Vad spelar det för roll att vittna till döva öron?
Risken är att vi tar alla slags tillfällen i akt i vårt land där så många är så sekulära, men är det smart? Kan inte risken bli att vi tar till olika knep eller oratoriska metoder för att visa hur bra eller förnuftig eller sann eller "förbättrande" kristen tro är...och så predikar ett evangelium utan kraft (1 Kor 2:4-5 Och mitt tal och min predikan bestod inte i ord som skulle övertyga genom mänsklig visdom utan genom en bevisning i Ande och kraft. Vi ville inte att er tro skulle bygga på människors visdom utan på Guds kraft?)
---
För det andra, det här med försoningen. Vad var det Jesus gjorde på korset egentligen? Vad hände? Exakt vad var det som var fullbordat när han sa "-Det är fullbordat"? Varför måste Jesus dö?
Inom teologin om försoningen använder vi ofta ett begrepp som på engelska heter "Vicarious Atonement" vilket lite träigt blir Ställföreträdande Försoning. På svenska handlar det om att Jesus dog i ditt och mitt ställe. Men hur funkar det egentligen? Kan en man (Jesus) dö för mina synder? Hur funkar själva överförandet av mina synder och min skuld till en annan, oskyldig, man?
Jag minns en lektion i USA där vi fick frågan ställd så här:
"En kvinna springer mittgången ner i en stor Romersk-Katolsk katedral i Mexico. Katedralen var tom, dammig och ödslig...kvinnans höga klackar ekade tydligt. Hon var en vacker kvinna, klädd i typisk advokatutstyrsel och var ingen som man förknippade med känslomässiga utbrott på offentlig plats. Men här kom hon springandes fram till altaret, gråtandes och förtvivlad. Hon faller på knä framför altaret och det stora krucifixet. Ur djupet av sitt hjärta låter hon sin fråga och förtvivlan stiga upp till mannen på korset. '-Hur kan din död för 2000 år sedan hjälpa mig med mina synder idag!'"
Frågan är hyperaktuell för även om ingen kommer springandes ner våra mittgångar så ska vi inte inbilla oss att människor inte syndar längre eller att synden inte straffar sig själv eller att synd numera är helt ok. Som filmen 23 med Jim Carrey påpekar i slutet med sitt citat från 4:e Mosebok 32:23 "...your sin will find you out". Vad har vi att säga människor som undrar varför deras liv inte fungerar? Hur förklarar vi vad Bibeln säger till människor som hellre läser Se&Hör än Bibeln? Hur förstår vi korset och en 2000 år gammal berättelse om en man som dog i vårt ställe och hur hjälper det oss med våra synder idag och den ångest och förtvivlan dom lämnar efter sig?
Risken är att vi kyrkfolk är så vana vid påskbudskapet att vi glömmer hur allvarligt det här är. Allt är inte så självklart och så enkelt när man tänker till...framförallt inte under påsk. Därför ska jag ägna lite extra tid till att begrunda korset i år. För min egen del men också för min familj, min församling och mina medmänniskor. Det kan bli bra...
måndag 28 mars 2011
Blandat
Idag känns det som om den smala vägen är väldigt smal och den breda vägen väldigt bred. Man blir lite trött.
Som när man läser när nåt företag i Metro har en helsidesannons där man basunerar ut att "förr vad människan skapt av Gud till unika personer men idag är vi 90% (eller vad det 80%) gris-DNA och 18% pappers-DNA"...då blir man trött. Vilket fruktansvärt "budskap".
eller i samband med ett årsmöte som visade på mycket men inte på det jag hade önskat.
eller i samband med mötet med klyschan (med en arbetskollega) att den som säger sig veta vad sanningen är eller känner sanningen är arrogant och att det låter så mycket bättre och sundare att alla får ha sin egen sanning att tro på. "Sant för mig" men inte nödvändigtvis "sant för dig" alltså. Att inte veta är populärt. Att inte ha sanningen är också populärt. Att tillåta alla sanningar är populärt...förutom då självklart de som person A eller B tycker är fel eller dumma.
Detta är såååå tröttsamt för inte nog med att det är en meninglös paradox (Är det sant, på riktigt och för alla, att "Sant för mig är inte sant för dig"?). Dessutom använder sig ingen av sådana argument i vardagen utan bara när det handlar om att få vara sig egen påve. Vem skulle säga så till en bilmekaniker eller en tandläkare eller en socialsekreterare eller en polis eller vem som helst? Om det vore ett godkänt argument borde föräldraskap vara en omöjligt, för att inte tala om lag och ordning. Varför är det så fruktansvärt svårt för oss att acceptera att en del har fel och andra har rätt? En del har sanningen och andra inte? En del har kommit långt i sin tro och andra inte? Låt människor få hävda att dom har rätt och vet vad sanningen är och sedan argumentera utifrån relevanta resonemang och påståenden för att övertyga varandra. Det händer ju hela tiden ändå så varför inte göra det ok?
(Den som läser detta och tror att jag hävdar att jag har alla rätt borde boka tid på nästa flight till verkligheten).
Man blir lite trött när det blir lite mycket och jag undrar om det finns det nåt hopp för Sverige eller är det bara att "hoppas på det bästa" och att "det blir nog bra?".
Det är klart, jag vet att Guds lag vinner i slutändan men ibland hade det varit skönt om det syntes lite tydligare. Visst, det är att dra på lite stora växlar att undra om det finns nåt hopp för Sverige bara för att det är lite motigt, men det kan inte hjälpas att ibland så undrar man, och trötta klyschor funkar dåligt i sådana lägen.
Men det är så verkligheten är ibland och det är därför lämpligt att komma ihåg att vi är i fastan nu. På väg mot Gethsemane och Korset. Det är just den karga verkligheten om livet på denna av synd förstörda jord som fastan handlar om. Att förbereda sig och rannsaka sig själv inför Gud. Verkligheten är den att denna världens representanter tog död på Jesus...för vi ska inte tro att vi helt självklart hade stått och gråtit vid korset. Där stod till slut två personer, Maria och Johannes, av alla de tusentals som hade följt Jesus. Månne är det en bild av hur det är med oss människor och Jesus. Många säger sig hörsamma Jesus ord "Följ mig!" men går egna vägar och endast några få finns kvar tills slutet. Kanske är det så.
Jag vill med Andens och kyrkans hjälp gå med Jesus hela vägen, från ljuvliga (innan korset) till hemska (korset) till ljuvliga del (uppståndelse) och hjälpa så många som möjligt med samma resa. Vet jag alltid vägen? nej. Vet jag alltid sanningen om allt? nej. Vet jag alla svar? nej. Men ett vet jag...
...Gud vet och Hans Ande och Kropp/Kyrka kan hjälpa mig att hitta rätt. Tack Gode Gud för din Ande och för Kyrkan!
Som när man läser när nåt företag i Metro har en helsidesannons där man basunerar ut att "förr vad människan skapt av Gud till unika personer men idag är vi 90% (eller vad det 80%) gris-DNA och 18% pappers-DNA"...då blir man trött. Vilket fruktansvärt "budskap".
eller i samband med ett årsmöte som visade på mycket men inte på det jag hade önskat.
eller i samband med mötet med klyschan (med en arbetskollega) att den som säger sig veta vad sanningen är eller känner sanningen är arrogant och att det låter så mycket bättre och sundare att alla får ha sin egen sanning att tro på. "Sant för mig" men inte nödvändigtvis "sant för dig" alltså. Att inte veta är populärt. Att inte ha sanningen är också populärt. Att tillåta alla sanningar är populärt...förutom då självklart de som person A eller B tycker är fel eller dumma.
Detta är såååå tröttsamt för inte nog med att det är en meninglös paradox (Är det sant, på riktigt och för alla, att "Sant för mig är inte sant för dig"?). Dessutom använder sig ingen av sådana argument i vardagen utan bara när det handlar om att få vara sig egen påve. Vem skulle säga så till en bilmekaniker eller en tandläkare eller en socialsekreterare eller en polis eller vem som helst? Om det vore ett godkänt argument borde föräldraskap vara en omöjligt, för att inte tala om lag och ordning. Varför är det så fruktansvärt svårt för oss att acceptera att en del har fel och andra har rätt? En del har sanningen och andra inte? En del har kommit långt i sin tro och andra inte? Låt människor få hävda att dom har rätt och vet vad sanningen är och sedan argumentera utifrån relevanta resonemang och påståenden för att övertyga varandra. Det händer ju hela tiden ändå så varför inte göra det ok?
(Den som läser detta och tror att jag hävdar att jag har alla rätt borde boka tid på nästa flight till verkligheten).
Man blir lite trött när det blir lite mycket och jag undrar om det finns det nåt hopp för Sverige eller är det bara att "hoppas på det bästa" och att "det blir nog bra?".
Det är klart, jag vet att Guds lag vinner i slutändan men ibland hade det varit skönt om det syntes lite tydligare. Visst, det är att dra på lite stora växlar att undra om det finns nåt hopp för Sverige bara för att det är lite motigt, men det kan inte hjälpas att ibland så undrar man, och trötta klyschor funkar dåligt i sådana lägen.
Men det är så verkligheten är ibland och det är därför lämpligt att komma ihåg att vi är i fastan nu. På väg mot Gethsemane och Korset. Det är just den karga verkligheten om livet på denna av synd förstörda jord som fastan handlar om. Att förbereda sig och rannsaka sig själv inför Gud. Verkligheten är den att denna världens representanter tog död på Jesus...för vi ska inte tro att vi helt självklart hade stått och gråtit vid korset. Där stod till slut två personer, Maria och Johannes, av alla de tusentals som hade följt Jesus. Månne är det en bild av hur det är med oss människor och Jesus. Många säger sig hörsamma Jesus ord "Följ mig!" men går egna vägar och endast några få finns kvar tills slutet. Kanske är det så.
Jag vill med Andens och kyrkans hjälp gå med Jesus hela vägen, från ljuvliga (innan korset) till hemska (korset) till ljuvliga del (uppståndelse) och hjälpa så många som möjligt med samma resa. Vet jag alltid vägen? nej. Vet jag alltid sanningen om allt? nej. Vet jag alla svar? nej. Men ett vet jag...
...Gud vet och Hans Ande och Kropp/Kyrka kan hjälpa mig att hitta rätt. Tack Gode Gud för din Ande och för Kyrkan!
onsdag 23 mars 2011
Skäl nummer 1
till att jag med all sannolikhet väljer att inte gå med i GF-kyrkan (eller vad den kommer att heta) handlar om det viktigaste för mig när det gäller att välja kyrka eller samfund...är detta ett samfund för mig?
I den frågan ryms mycket och det är här jag känner att GF är ett samfund, som även kommer att bli ett samfund, som inte passar mig. Jag tror helt enkelt inte på allt som sägs om "en ny kyrka" eller att vi metodister kan påverka den nya kyrkan eller att "inåt, utåt, framåt" motiverar mig. Jag tror att detta nya samfund, trots allt, blir Missionskyrkan 2.0. Detta är inte detsamma som att jag tycker att Missionskyrkan är helt kass. Det betyder bara att den inte är en kyrka för mig.
Jag hoppas på ett sätt att jag har fel och att detta nya samfund blir något nytt och radikalt för jag känner många som arbetar för det...men jag tror det inte. Allt material som jag har läst i denna process och framförallt i dess senaste skede är för min del gammal skåpmat. Det är mycket organisation. Det är lite tunn teologi. Det är hastigt. Det är (ibland) propaganda. Det är politik. Det är klyschor. Det är som om man inte orkar lyfta sig över det som finns idag, lite som att inte orka skrapa bort gammal målarfärg innan man målar nytt.
För min del är det inte bara att jag inte känner att det "nya" blir något för mig. Jag är också besviken på att det nya inte är nytt utan att det är så gammalt/samma...och att det är samma människor som formar det nya som har format det gamla. Vi pratar fortfarande om kyrka och tro som om det vore 80-talet. Vi talar organisation och struktur när ingen bryr sig och t.ex. Facebook gör sånt irrelevant. Vi talar tunt och glättigt men världen ropar efter attraktiva djup.
När ska vi förstå att kyrkan är i marginalen i Sverige idag?
När ska vi förstå att vi inte förstår vårt samhälle?
När ska vi ta oss tid att analysera vad det är som har gått fel?
När ska vi ta oss tid att djupdyka i vår tro för att förstå vår egen teologi/tro?
När ska vi ta oss tid att hitta effektiva sätt att leva och förmedla denna teologi/tro?
För min del...inte i den nya kyrkan. Troligtvis.
I den frågan ryms mycket och det är här jag känner att GF är ett samfund, som även kommer att bli ett samfund, som inte passar mig. Jag tror helt enkelt inte på allt som sägs om "en ny kyrka" eller att vi metodister kan påverka den nya kyrkan eller att "inåt, utåt, framåt" motiverar mig. Jag tror att detta nya samfund, trots allt, blir Missionskyrkan 2.0. Detta är inte detsamma som att jag tycker att Missionskyrkan är helt kass. Det betyder bara att den inte är en kyrka för mig.
Jag hoppas på ett sätt att jag har fel och att detta nya samfund blir något nytt och radikalt för jag känner många som arbetar för det...men jag tror det inte. Allt material som jag har läst i denna process och framförallt i dess senaste skede är för min del gammal skåpmat. Det är mycket organisation. Det är lite tunn teologi. Det är hastigt. Det är (ibland) propaganda. Det är politik. Det är klyschor. Det är som om man inte orkar lyfta sig över det som finns idag, lite som att inte orka skrapa bort gammal målarfärg innan man målar nytt.
För min del är det inte bara att jag inte känner att det "nya" blir något för mig. Jag är också besviken på att det nya inte är nytt utan att det är så gammalt/samma...och att det är samma människor som formar det nya som har format det gamla. Vi pratar fortfarande om kyrka och tro som om det vore 80-talet. Vi talar organisation och struktur när ingen bryr sig och t.ex. Facebook gör sånt irrelevant. Vi talar tunt och glättigt men världen ropar efter attraktiva djup.
När ska vi förstå att kyrkan är i marginalen i Sverige idag?
När ska vi förstå att vi inte förstår vårt samhälle?
När ska vi ta oss tid att analysera vad det är som har gått fel?
När ska vi ta oss tid att djupdyka i vår tro för att förstå vår egen teologi/tro?
När ska vi ta oss tid att hitta effektiva sätt att leva och förmedla denna teologi/tro?
För min del...inte i den nya kyrkan. Troligtvis.
torsdag 17 mars 2011
Equmeniakyrkan...
Jag tror att vårt samhälle idag är alltför beroende och påverkat av one-liners, jinglar, logotyper, reklambyråer...massmedial hype. Se bara alla amerikaner som hamstrar jodtabletter eftersom herr Parker blev ju biten av en radioaktiv spindel och blev Spindelmannen...då är alltså all radioaktivitet farligt.
Om det är så här i verkligheten så tror jag att namnförslaget "Equmeniakyrkan" är en flopp. Allvarligt talat, att säga att "Vi hade velat ha ett namn som säger vad kyrkan står för men det har vi inte hittat" är i mina ögon en massmedial blunder. Hur kan en kyrka heta en förvriden (grammatiskt) önskan om mer ekumenik? Är den nya kyrkan så fokuserad på inomkyrkliga frågor att ekumenik är det avgörande motivet och motivationen? Det är inte bristen på namn som är problemet, problemet är att det nya samfundet (som i mina ögon är ett samfund och inte en kyrka) inte står för något.
Det låter kanske hårt men jag tror det är en ofrånkomlig slutsats när kyrkan blir så individualiserad/"församlingifierad". Hur kan Equmeniakyrkan stå för någonting över huvudtaget när varje församling är fri att stå för vad den vill i (nästan) alla väsentliga och icke-väsentliga frågor? Equmeniakyrkans årskonferens/kyrkokonferens kan ju inte ta ställning som sedan är bindande för församlingarna och således är alla beslut på central nivå möjligtvis vägledande...men då står man ju inte för något utan säger att man har ett förslag som man får tycka som man vill om.
Jag hoppas att det nya samfundet, som kanske ska heta Equmeniakyrkan, blir en framgång och en trogen del av Kristi kyrka på jorden...namnet till trots (för inte är Metodistkyrkan ett kanonnamn när allt kommer kring).
söndag 13 mars 2011
Roligt
Det är mycket allvar inom kyrkan men det finns också mycket som är roligt. Det är lätt att glömma bort det mitt i allt och jag tror det är viktigt att vi inte gör det. För min del handlar det om att ta Jesus på orden när han säger t.ex. att vi inte ska oroa oss eller att allt vad vi behöver ska Gud ge oss om vi söker Hans rike först.
Det borde göra oss (mig) lättsammare och friare än vad som ibland kan vara fallet. Om det nu verkligen är så så borde vi kristna vara de mest lättsamma och friaste människorna av alla. Vi förstår korset men lever i uppståndelsen.
Ett bra sätt för mig att träna på detta är självdistans och ironi. Lite skämt och skoj. Ibland har jag till och med funderat på att börja en gudstjänst eller en predikan med ett (passande) skämt. Har inte vågat än.
You would never hear this in Church:
-Hey! It's MY turn to sit on the front pew!
-I was so excited, I never noticed your sermon went over time 25 minutes.
-Personally, I find witnessing much more enjoyable than golf.
-I've decided to give our church the $500.00 a month I used to send to TV evangelists.
-I volunteer to be the permanent teacher for the Junior High Sunday School class.
-Forget the denominational minimum salary: let's pay our pastor so she/he can live like we do.
-I love it when we sing hymns I've never heard before!
-Since we're all here, let's start the worship service early!
-Pastor, we'd like to send you to this Bible seminar in the Bahamas.
Det borde göra oss (mig) lättsammare och friare än vad som ibland kan vara fallet. Om det nu verkligen är så så borde vi kristna vara de mest lättsamma och friaste människorna av alla. Vi förstår korset men lever i uppståndelsen.
Ett bra sätt för mig att träna på detta är självdistans och ironi. Lite skämt och skoj. Ibland har jag till och med funderat på att börja en gudstjänst eller en predikan med ett (passande) skämt. Har inte vågat än.
You would never hear this in Church:
-Hey! It's MY turn to sit on the front pew!
-I was so excited, I never noticed your sermon went over time 25 minutes.
-Personally, I find witnessing much more enjoyable than golf.
-I've decided to give our church the $500.00 a month I used to send to TV evangelists.
-I volunteer to be the permanent teacher for the Junior High Sunday School class.
-Forget the denominational minimum salary: let's pay our pastor so she/he can live like we do.
-I love it when we sing hymns I've never heard before!
-Since we're all here, let's start the worship service early!
-Pastor, we'd like to send you to this Bible seminar in the Bahamas.
onsdag 9 mars 2011
Tillbaka på bloggen!
Efter ett kortare uppehåll tror jag det är dags att börja skriva igen. Det finns en hel del att fundera över, men också att glädjas över eller njuta av. Till exempel fingrade jag idag på en Samsung Galaxy Tab, en 7-tums surfplatta med Android. För de flesta är detta helt ointressant, men det är både coolt och häftigt (och kanske till och med nödvändigt???) att det finns sådana grejer idag. T.ex. tog det ca. 3 minuter att ladda ner Skype, logga in och ringa min frus mobil samtidigt som jag kikade på New York Times hemsida samtidigt som den laddade ner mina mejl...eller varför inte det coola med att kunna läsa hela världens tidningar och bloggar och annat med automatiska prenumerationer via 3G nätet och dessutom kunna ringa vanliga samtal!Nåja, jag har funderat lite över annat också på senare tid. Det blir en del att fundera över när man ser ut över Sverige och kyrkligheten i landet, för att inte tala om min alldeles egna kyrklighet. Hur kunde det egentligen bli så här?
Jag tänkte publicera mina topp 5 skäl varför jag inte tror på GF kyrkan och således väljer att inte flytta över min ordination dit, men först några tankar kring vår kyrklighet i Sverige. Varför går så få i kyrkan och varför är det så få av dom som går i kyrkan som växer på djupet och blir lärjungar istället för bänkvärmare?
Jag läser en bok som heter "The monkey and the fish" som trots sin titel är en suverän bok om ledarskap, pastorsskap och kyrka i den nya värld vi lever i. Poängen är i korthet att världen har förändrats radikalt och kyrkan har inte gjort det. Se bara på mina två kyrkor i staden där jag bor. Jättestora. Stabila. Rika. Fullt av verksamheter.
Men allt rullar på som det har gjort i decennier. Kyrkan är fortfarande en byggnad dit man går på gudstjänst och håller på med verksamhet. Jag undrar, mycket tveksamt, om det är möjligt att hålla på så i Sverige idag någon längre tid. Personligen tror jag inte det utan skälet till att det funkar är att kyrkan har varit så stor och så inflytelserik att det helt enkelt tar tid för den att inse att tiden och samhället har sprungit ifrån den. Från Statskyrka till hedendom är det ganska långt. Det tar tid även om Sturmark och andra försöker så gott dom kan att skynda på det hela.
För att vända trenden gör ofta kyrkor i vårt land lite Willow Creek eller lite Emergent Church eller lite Missional Church eller lite Organic Church eller vad det nu är för månadens smak som amerikanarna har hittat på. Man stretar emot fast på sina villkor och jag har undrat över om det inte är riktigt Bibliskt och Inkarnaistiskt (nytt ord!) att gå in i samhället och redeem (återköpa) det. Skalan blir mindre och personligare, men det behövs att våga lita på sin tro (och först se till att man har en tro som håller) att man kan engagera människor i deras liv och på deras planhalva.
Detta är förstås jättesvårt. Det tar tid. Det tar kraft och målmedvetenhet. Det tar visionärt tänkande. Det tar helgelse. Det är mer än ett nytt språk, det är samma gamla tro fast i en ny tid. Att bli en sekt och beklaga sig över samhället och människors synd kanske funkar för några, men för andra tror jag att det är läge att efter moget övervägande och djupdykningar inom teologi, filosofi och modern samhällsanalys gå ut i världen. I liten skala men med en övertygelse och kärlek som inte finns någon annanstans.
Det är jobbigt för många, det här, för det involverar en s.k. konservativ teologi. Annars funkar det inte. Att ha en "liberal" teologi och samtidigt vara en evangelisk motkraft i samhällets hjärta fungerar inte för skillnaden är så obskyr. Samtidigt så blir en "konservativ" teologi ofta ett svärd som slår och fördriver istället för en inbjudan. Det är nya tider nu. Det funkar inte med att hänvisa till auktoritet (typ Bibeln) eller erfarenheter (typ vittnesbörd) eller förnuft (resonera). Det funkar med att leva och visa ett nytt liv i Guds kraft, för att tala gammaldagska.
Mer kommer, men här finns en ledtråd till ett skäl varför jag väljer att inte gå med i GF-kyrkan.
torsdag 24 februari 2011
För mycket
En kollega sa häromdagen att han är tacksam för sociala media som har hjälpt honom att lära känna andra människor. Till viss del höll jag med (eftersom jag håller på med det) men påpekade ändå att jag knappast skulle vilja hävda att man känner en människa bara för att man har läst vad dom har bloggat, twittrat (ja, jag twittrar lite) eller Facebookat.
Dels för att det vi säger är endast en liten del av vad vi menar
Dels för att vi mycket selektivt väljer vad och hur vi skriver det vi skriver.
Dels för att det mesta av att känna en person inte handlar om information eller åsikter.
Dels för att jag till exempel just nu är djupt berörd, bestört och bedrövad och inte alls kommer att skriva om hur det känns eller vad jag tycker och tänker eller varför...därför att det har jag ingen lust med att basunera ut så här anonymt och "socialt". Att vistas på sociala media är för min del inte att vara i en relation med någon utan mer som att prata ut till tomma intet där (ibland) en del människor råkade höra vad man sa fastän man inte visste att dom fanns.
Det är helt enkelt alldeles för mycket nu som ligger i vägen för att kunna skriva reflektioner värda namnet på den här bloggen. Därför tar jag en liten paus för att samla mina tankar innan jag skriver på nytt igen. Så välkommen att kika in då och då men som sagt, jag tar en liten paus nu för att kunna fundera kring större frågor än vad Internet kan hantera.
Dels för att det vi säger är endast en liten del av vad vi menar
Dels för att vi mycket selektivt väljer vad och hur vi skriver det vi skriver.
Dels för att det mesta av att känna en person inte handlar om information eller åsikter.
Dels för att jag till exempel just nu är djupt berörd, bestört och bedrövad och inte alls kommer att skriva om hur det känns eller vad jag tycker och tänker eller varför...därför att det har jag ingen lust med att basunera ut så här anonymt och "socialt". Att vistas på sociala media är för min del inte att vara i en relation med någon utan mer som att prata ut till tomma intet där (ibland) en del människor råkade höra vad man sa fastän man inte visste att dom fanns.
Det är helt enkelt alldeles för mycket nu som ligger i vägen för att kunna skriva reflektioner värda namnet på den här bloggen. Därför tar jag en liten paus för att samla mina tankar innan jag skriver på nytt igen. Så välkommen att kika in då och då men som sagt, jag tar en liten paus nu för att kunna fundera kring större frågor än vad Internet kan hantera.
lördag 12 februari 2011
Att tänka till
Som bloggen heter så är det viktigt att vi tänker till för att bättre förstå (och således leva) vår tro. Problemet är ofta att det är svårt att veta var man ska börja och ännu svårare att hålla någon slags röd tråd i tankarna. Hela tiden bombarderas vi av information som är både viktig och oroande...som samtidigt kapar alla tankar vi hade på gång för närvarande.
För en del är detta säkert inget problem, Twitterfieringen av våra liv, men för min del är det mycket irriterande. För min del behövs det mycket tid och framförallt sammanhängande tid för att fundera och tänka kring det mesta som är av värde att tänka på. Till exempel:
- Varför är Sverige så sekulärt?
- Varför accepterar vi så mycket som vi inte accepterade förr? På vilka grunder?
- Varför är metodistkyrkan (och säkerligen flera kyrkor) så otroligt splittrade?
- Var finns den intelligenta debatten och diskussionen om vad som är kristna värderingar i frågor som spänner över allt mellan barns rätt att födas till äktenskapet till vapenexport till x,y,z?
- Varför är tolerans numera detsamma som likgiltighet?
- Varför är folk inte längre intresserade av att tjäna Gud eller ens tro på honom?
- Varför är det fult att säga "jag vet" men inte "jag tror" om man är kristen?
Allt som oftast får dom som pratar högst höras, eller den som pratar vackrast. Debatten blir omedelbart polariserad. Alla får osynliga etiketter. Samma argument används om och om igen. Ingen blir omvänd. Till och med själva tanken att kunna bli övertygad och omvänd p.g.a. goda och sanna argument är suspekt. Sanning finns men ingen vet vad den är. Gud finns men ingen vågar säga vem han är eller hur han är. Alla håller med att "vi ska följa Jesus" men alla går åt olika håll.
Jag frågar mig själv allt som oftast, hur kan man hitta en väg mellan de två polerna? Hur kan dödläget lösas så att vi undviker maktkamper och politiska aktioner eller lobbyister där vi förgör varandra och slutar som döende samfund? Hur kan vi bli fria och verkligt tända av Gud att enade gå ut i världen i passion och glädje och kärlek, med "hårda" huvuden och "mjuka" hjärtan?
Som sagt, det tar tid att fundera kring vissa saker men det är nog nödvändigt. I alla fall för mig.
För en del är detta säkert inget problem, Twitterfieringen av våra liv, men för min del är det mycket irriterande. För min del behövs det mycket tid och framförallt sammanhängande tid för att fundera och tänka kring det mesta som är av värde att tänka på. Till exempel:
- Varför är Sverige så sekulärt?
- Varför accepterar vi så mycket som vi inte accepterade förr? På vilka grunder?
- Varför är metodistkyrkan (och säkerligen flera kyrkor) så otroligt splittrade?
- Var finns den intelligenta debatten och diskussionen om vad som är kristna värderingar i frågor som spänner över allt mellan barns rätt att födas till äktenskapet till vapenexport till x,y,z?
- Varför är tolerans numera detsamma som likgiltighet?
- Varför är folk inte längre intresserade av att tjäna Gud eller ens tro på honom?
- Varför är det fult att säga "jag vet" men inte "jag tror" om man är kristen?
Allt som oftast får dom som pratar högst höras, eller den som pratar vackrast. Debatten blir omedelbart polariserad. Alla får osynliga etiketter. Samma argument används om och om igen. Ingen blir omvänd. Till och med själva tanken att kunna bli övertygad och omvänd p.g.a. goda och sanna argument är suspekt. Sanning finns men ingen vet vad den är. Gud finns men ingen vågar säga vem han är eller hur han är. Alla håller med att "vi ska följa Jesus" men alla går åt olika håll.
Jag frågar mig själv allt som oftast, hur kan man hitta en väg mellan de två polerna? Hur kan dödläget lösas så att vi undviker maktkamper och politiska aktioner eller lobbyister där vi förgör varandra och slutar som döende samfund? Hur kan vi bli fria och verkligt tända av Gud att enade gå ut i världen i passion och glädje och kärlek, med "hårda" huvuden och "mjuka" hjärtan?
Som sagt, det tar tid att fundera kring vissa saker men det är nog nödvändigt. I alla fall för mig.
onsdag 2 februari 2011
Vikten av ord
Det händer mycket nu och som pastor i Metodistkyrkan är det mycket nytt. Framtiden är oviss, vilket den i och för sig alltid är.
Jag skulle vilja skriva något om vikten av ord. Min fru och jag var i Edinburgh över helgen på en liten weekend semester. Kan varmt rekommenderas. Vi hade bokat en dagsutflykt på söndagen men hade spanat in en nattvardsandakt i den stora katedralen på kvällen. Vi såg fram emot att få fira nattvard tillsammans med helt okända människor och också i den historiska linje som det innebär när man firar nattvard tillsammans med de tusentals genom historien som har gjort likadant på samma plats.
Prästinnan började med att läsa ur Bibeln på en härlig skotsk dialekt. Det riktigt sjöng om orden. "Guds dårskap är visare än människan vishet". Sedan en sång ingen kunde. Sedan en apell om "Candlemass", dvs. högtiden när Jesus bars fram i templet. Det var där det spårade ut. Det var där som vikten av en personlig övertygelse och klarhet i vad evangeliet egentligen säger blev väldigt tydlig. Det var där som avsaknaden av en förståelse och/eller kunskap av Gamla Testamentet (GT) blev tydlig.
Plötsligt var Gud bortom all kännedom. Plötsligt blev Gud densamme som Jehovah eller Allah eller Brahma eller Tao eller X. Det som är bortom allt som kan sägas eller förstås...det blev "Gud".
Visst, jag förstår och känner igen tankegångarna som finns i många mystiker och kanske framförallt inom den Ortodoxa tron, där man egentligen bara kan säga vad Gud inte är. Men ändå.
Är det inte så att Gud har talat om för oss vem han är?
Är det inte så att Gud har visat sig för oss?
Är det inte så att vi inte behöver försöka hitta Gud (ofta kallat religion) därför att Gud har hittat oss?
Tappar man bort GT tappar man också bort vem Gud är. Då blir Gud som Kraften i Stjärnornas krig.
Tappar man bort GT blir det ohyggligt svårt att förstå vem Jesus var och är för Han förstod sig själv i ljuset av GT. Dessutom var det ju han som skrev GT...eller tror vi att treenigheten började i Betlehem eller Nicea?
Tappar man bort orden som beskriver vem Gud är i s.k. kritiska begrepp där man tror att de som skrev ner Bibeln var så färgade av sin samtid och subjektivitet att de inte egentligen skrev ner vad Gud ville utan vad de trodde.
Tappar man bort orden som Gud gav dom blir det alldeles självklart att vi tappar bort allt av värde i vår tro. Vi är inte så fantastiska att vi vet vägen till Gud eller vem Gud är eller vad han vill om vi inte lyssnar på vad han har sagt och gjort.
Kort sagt, det blir inget. Bara en massa ord. Ingen kraft. Inget liv. Ingen Gud.
Det är av yttersta vikt att vi vårdar våra ord om Gud. Det är så lätt att göra Gud till vår egna tolkning av "de mystiska" och "det som är större". Det kan ofta låta väldigt fint eller poetiskt eller till och med heligt när vi talar om Gud. Duktiga talare och tänkare får framgång...men är det Guds ord, bokstavligt lästa och dess betydelse förstådda?
Jag skulle vilja skriva något om vikten av ord. Min fru och jag var i Edinburgh över helgen på en liten weekend semester. Kan varmt rekommenderas. Vi hade bokat en dagsutflykt på söndagen men hade spanat in en nattvardsandakt i den stora katedralen på kvällen. Vi såg fram emot att få fira nattvard tillsammans med helt okända människor och också i den historiska linje som det innebär när man firar nattvard tillsammans med de tusentals genom historien som har gjort likadant på samma plats.
Prästinnan började med att läsa ur Bibeln på en härlig skotsk dialekt. Det riktigt sjöng om orden. "Guds dårskap är visare än människan vishet". Sedan en sång ingen kunde. Sedan en apell om "Candlemass", dvs. högtiden när Jesus bars fram i templet. Det var där det spårade ut. Det var där som vikten av en personlig övertygelse och klarhet i vad evangeliet egentligen säger blev väldigt tydlig. Det var där som avsaknaden av en förståelse och/eller kunskap av Gamla Testamentet (GT) blev tydlig.
Plötsligt var Gud bortom all kännedom. Plötsligt blev Gud densamme som Jehovah eller Allah eller Brahma eller Tao eller X. Det som är bortom allt som kan sägas eller förstås...det blev "Gud".
Visst, jag förstår och känner igen tankegångarna som finns i många mystiker och kanske framförallt inom den Ortodoxa tron, där man egentligen bara kan säga vad Gud inte är. Men ändå.
Är det inte så att Gud har talat om för oss vem han är?
Är det inte så att Gud har visat sig för oss?
Är det inte så att vi inte behöver försöka hitta Gud (ofta kallat religion) därför att Gud har hittat oss?
Tappar man bort GT tappar man också bort vem Gud är. Då blir Gud som Kraften i Stjärnornas krig.
Tappar man bort GT blir det ohyggligt svårt att förstå vem Jesus var och är för Han förstod sig själv i ljuset av GT. Dessutom var det ju han som skrev GT...eller tror vi att treenigheten började i Betlehem eller Nicea?
Tappar man bort orden som beskriver vem Gud är i s.k. kritiska begrepp där man tror att de som skrev ner Bibeln var så färgade av sin samtid och subjektivitet att de inte egentligen skrev ner vad Gud ville utan vad de trodde.
Tappar man bort orden som Gud gav dom blir det alldeles självklart att vi tappar bort allt av värde i vår tro. Vi är inte så fantastiska att vi vet vägen till Gud eller vem Gud är eller vad han vill om vi inte lyssnar på vad han har sagt och gjort.
Kort sagt, det blir inget. Bara en massa ord. Ingen kraft. Inget liv. Ingen Gud.
Det är av yttersta vikt att vi vårdar våra ord om Gud. Det är så lätt att göra Gud till vår egna tolkning av "de mystiska" och "det som är större". Det kan ofta låta väldigt fint eller poetiskt eller till och med heligt när vi talar om Gud. Duktiga talare och tänkare får framgång...men är det Guds ord, bokstavligt lästa och dess betydelse förstådda?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)