...är ett Bibliskt uttryck som Jesus använder. Han pratar om att hans lärjungar skulle skaka av sig dammet från de byar som inte tog emot Hans evangelium för på Domens dag skulle det inte bli så kul för dom städerna (och kanske även dammet?).
Vilket Bibelord! Menar Jesus allvar?
Ja, iallafall så förstod lärjungarna det så och vi läser i Apostlagärningarna att dom gjorde precis så med dammet. Skakade bort det.
När ska vi skaka av oss dammet från där vi står och förkunnar och gå vidare? För min del handlar det inte om den lokala församlingen för där trivs jag bra. Men när det gäller den nya kyrkan...är det dags att gå vidare och lämna "dammet" bakom sig? Att sluta kämpa emot dom som vill skapa nåt nytt men som i sin iver pratar för mycket och lyssnar för lite? Som lämnar historiskt evangelium och predikar "fred, fred, där det inte finns någon fred"? Som i sin iver och övertygelse om att deras tolkning av Jesus är korrekt och sann bryter med 2000 år av traditioner och tolkningar? Som i tid och otid pratar mer om sexualitet än om nästan allt annat och på samma gång sviker alla de som inte berörs av sexualitetsdebatten men som har det så svårt under syndens mångfärgade ok ändå?
Kanske är det dags nu. Kanske inte. I ovisshetens land måste vi alla var och en dra gränser för vad vi tror på och vad vi inte tror på, vem vi tror på och vem vi inte tror på. Om vi ska vara kvar eller inte, acceptera eller inte. När alla ord är sagda och där alla hävdar att just dom följer Jesus och Bibeln, är det rimligt och riktigt att jag är den avgörande auktoriteten på vad som är rätt tro och rätt liv...eller kan man välja ett tredje sätt? Kan man välja en annan auktoritet än sin egen och på så sätt bli fri från sin subjektivitet? Kan man/vi välja att böja sig/oss för den Jesus som har förkunnats och upplevts innan oss själva, fri från våra egna tankar?
Inom kristendomen har alla väckelser/nystarter aldrig gått framåt, typ vetenskaplig utveckling. Vi har alltid gått bakåt, till urkyrkan, Bibeltexten och Gud/Jesus. Kanske är det vägen vidare på vår vandring med Jesus...att gå tillbaka till den väg som var vårt första smeknamn, "Vägens folk". Hur hittar vi dit?
Genom att böja oss och våra fina utläggningar om Jesus och hans inställning till x,y,z och genom att sätta oss i skolbänken igen...där vi får dra ur Katolska, Ortodoxa och Anglikanska källor då våra egna är för grunda. Vill vi tillbaka till urJesus, urBibeln och urKyrkan har vi få val för vi är inte urnånting. Vi är vilse i postmoderniteten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar