tisdag 23 mars 2010

En kommentar till Obamacare

Jag tittade på debatten kring vårdreformen i Representanthuset via webben. Vilket spel! Min favoritkommentar var "I am almost ashamed to bring some facts into this cabookie theater". Detta är världens mäktigaste nation. Jaja, det är underhållande och också lite förvånande att se hur lite tid varje "debattör" fick i denna slutdebatt (mellan 45 och 60 sekunder). Lite Twitter över det hela, vilket är ganska korkat (vad är bästa lösningen på 325 miljoner människor hälsoproblem...på mindre än 140 tecken, tack!).

Är det en bra reform? Jag har bott i USA i över 10 år och har familjemedlemmar och vänner runt om i landet. Påpekas bör väl att det allra flesta av mina vänner är åt republikanernas håll. De allra flesta är också för vårdreform, läkare som lärare som arbetare. Alla vet att det gamla systemet inte funkade. Ingen tyckte bra om försäkringsbolagen.

Men det är värt att notera att en klar majoritet av USA inte tycker om denna reform och framförallt inte hur den har kommit till. Obama har helt enkelt sålt sin själ för att vinna poäng (eller framförallt att inte förlora poäng). Vi som sitter med offentlig sjukvård som i en del fall är väldigt bra och i många fall dras med ineffektivitet och slarv (tänk Astrid Lindgrens barnsjukhus) har svårt att förstå problemet. Vi är vana vid att staten bestämmer. Vi är vana vid att acceptera infantila och obefintliga reprimander när ett sjukhus/läkare gör fel. Vi är vana vid att vårdcentralen har telefontid mellan 8:30 och 09:00 och blir man sjuk klockan 15:00 får man ringa nästa dag. Vi är vana vid gratis sjukvård för alla barn (hurra!).
Jag jämför också med hur det går till vid förlossningar. I USA är det dyrt men mycket bättre, vad jag har sett.  Detta summerar min erfarenhet. I USA har det varit kunden, jag, i centrum. Jag kan få hjälp när jag vill och hur jag vill. I Sverige är det Systemet som bestämmer men i  Sverige är det billigt. (men tandvård har alltid varit billigare OCH bättre i USA för min del).

Problemet ligger i att det är svårt att hitta ett mellanting. Jag vill ha sjukvård på mina villkor (vilket man kan få litegrann i Sverige om man tjatar, vilket är märkligt) men jag vill inte gå i konkurs när jag blir sjuk (men hur kul är det att förlora 1000:- för en karensdag när man blir sjuk?). I USA blir man ett dollartecken, i Sverige ett personnummer. Inget är bra men ett mellanting hade nog varit bättre.

I USA är individen alltid i centrum, jämför en bilaffär i USA med Bilia på Sisjön så får du se. Detta är bra när individen kan göra rätt för sig, skaffa ett bra jobb med en bra försäkring och få bra sjukvård. Det är inte bra när individen inte kan göra rätt för sig eller inte har råd (eller lust) med en bra utbildning. Då krävs det ett samhälle som stöttar. Svårigheten är ju dock att avgöra när problemet är grundat i lathet eller ett verkligt behov. Detta görs bara om man kommer människan inpå livet. Men hur skulle ett sådant system se ut?

http://dagen.se/dagen/article.aspx?id=206584

Inga kommentarer:

ShareThis