Vad är en metodistkyrka?

Under hösten har det mesta av mitt jobb fokuserat på vad det innebär att vara en Metodistkyrka. Vad är det som är signifikativt för en Metodistkyrka år 2012 i ett nordiskt land? Frågan är självklart påverkad av att det inte längre finns en Metodistkyrka i Sverige. Efter alla dessa år av årskonferenser och identitet är allt borta. En epok har gått i graven och det är inte utan att det känns lite svårt, även om man kanske inte kan precisera vad det är man saknar. Själv minns jag min uppväxt och hur tråkigt det var årskonferens (kan inte påstå att dom blev direkt roliga bara för att jag blev äldre) men också hur roligt det var att träffa människor från andra Metodistkyrkor eller att åka till USA på "Karavanen" och lära känna människor genom att dom var Metodister. Det kommer aldrig att hända igen. Aldrig kommer någon från Sverige att åka utomlands i kyrkans namn och träffa en annan GF:are.

 Identitet är något stort men samtidigt svårt att sätta ord på. "Vem är jag?" är en svårare fråga än man kanske kunde tänka sig. Klyschor fungerar fint på papper men inte på människor. "Följ Jesus!" eller "En kyrka för hela livet där mötet med Jesus förändrar dig, mig och världen" ser bra ut och låter bra men det ger ingen identitet (det gör inte "Open doors, open hearts, open minds" från Metodistkyrkan heller, för den delen). Det som ger identitet är känslan av tillhörighet. Detta är lite kontroversiellt för det betyder att vi är inte först och främst "jag". Vi är "jag tillsammans med andra". Detta är en grundfråga som ligger till grund för mycket av den oro och ensamhet som präglar vår tid. Om vår identitet ligger enbart i oss själva är det inte långt till att känna sig rotlös eller utanför (eftersom alla andra har sin identitet i sig själva är alla på ett sätt utanför). En kyrka som GF-kyrkan har inbyggd individualism, alla mot alla. Det ligger i begreppet "kongretionalistisk", att alla församlingar är sina egna och har valt att själva gå med i en större grupp, GF. En kyrka som Metodistkyrkan har en annan syn där tillhörigheten är social, dvs. den är "vi" innan den är "jag". Detta har både för och nackdelar men jag tror att en kyrka idag måste grunda sig på ett "vi". Människan är skapade i/till Guds avbild och Gud är tre i en, ett "jag" som är ett "vi". Jesus kan be till Fadern genom Anden och samtidigt vara en med dom. Det ligger i skapelsens kärna att "vi" skapar "jag".

Detta är något av vad det innebär att vara Metodistkyrka. Vi är ett "vi". Detta är något som inte kan ordnas på konstgjord väg. Vi är ett vi men vi blir inte ett vi bara för att vi är det. Paulus säger till exempel att även om vi räddade (från Helvetet) så ska vi jobba på vår frälsning. Att vara kristen är ingen åskådarsport. Nej, vi blir endast det vi är om vi är det i Jesus...och det kan man diskutera om hur bra det går.

En annan sak, förutom frågan om en kristen, kollektiv identitet, är att en Metodistkyrka inte är definierad av det yttre...vilket är lite ironiskt eftersom vi ofta lyfter fram just det yttre. Vi har en en Kyrkohandbok som talar om för oss hur vi ska göra det eller det, vi har gudstjänsthandböcker som talar om för oss hur vi ska fira gudstjänst, osv.. Men det är inte hur  vi gör och lever kyrka som gör oss till Metodister...det är vad vi tror som gör oss till Metodister.

Tänk dig, en kyrka som är så flexibel i hur den lever att den alltid är på samma nivå som samhället i hur den gör och lever sin tro men som samtidigt är så stabil och trygg i sin tro att den tror som den alltid har gjort.

Detta finns inte.

Många kyrkor försöker hitta sätt att vara relevanta på men jag tror dom börjar på två ställen som är fel på sina egna sätt. Det vanligaste är att man byter ut delar (eller allt) i den tro man har fått från historien eftersom man anser att dom inte "passar" längre. Ett praktexempel är debatten kring homosexualitet och kyrkans ställning till om det är synd eller ok. Jag har aldrig hört ett enda Bibelcitat som skulle stödja att 2000 år av doktrin ska ändras. Oavsett vad man tycker om homosexualitet så är det utan tvekan sant att kyrkan (med några signifikativa undantag) har valt att ändra på sin tro utifrån krav och påtryckning från samhället.
Det andra är att man gör som man alltid har gjort men man gör det lite bättre, lite coolare, lite mer "relevant". Man byter ut kyrkbänkar mot stolar, man byter psalmböcker mot Powerpoint, man byter ut kostym mot jeans.

Jag tror Metodistkyrkan har en unik position att bli en kyrka som är för 2000-talets värld, framförallt i min del av världen. Mer om det lite längre fram. Först ska jag fundera lite vidare över julen och fokusera på Maria. Hon har nog nyckeln till vår kyrka, vår tro, och vår vilja att följa Jesus. Tror jag.

Hemma

Var hör du hemma?

Jag tänker ibland på var jag hör hemma. Jag har flyttat ungefär 16 gånger på 15 år. Det gör att "hemma" är lite svårt att definiera. Jag har en god vän som säger att hemma är där han är just nu. Det låter bra men samtidigt har jag alltid haft svårt för det. Det ska liksom "kännas" hemma för att det ska funka. Det ska finnas minnen och en historia av att ha upplevt och delat livet tillsammans med dom man älskar för att det ska vara hemma.

För min fru och jag har denna plats fungerat som hemma under de senaste åren. En enkel sommarstuga nära ett grustag. Nu har den ett nytt tak, en kamin och en ny dörr. Små uppgraderingar som gör att huset inte rasar ihop.
Varför lägger vi pengar på ett gammalt hus? Varför lägger svenskar hundratals miljoner på att fixa sina hus, bygga till och kakla om? Jag tror det beror på ett inneboende behov av att ha en plats där man känner sig hemma. Man gör den så bra man kan för man vill ha ett bra hem.

Vid den här tiden på året är det många som tänker på advent. November brukar vara fruktansvärt grått och tråkigt. Man längtar efter adventsljusstakar, stjärnor och sånger från förr. Traditionernas högtid. Ingen som lever på våra breddgrader tycker det är fel med mer ljus och mys.
I kyrkans värld är det dags att återigen påminnas om att denna världen inte är vårt hem. Vi har inget hem oavsett hur ofta vi lägger nya tak eller minns varma sommarkvällar eller bygger till på altanen. Vi bygger och fixar och trivs och myser i varma filtar i skenet av adventsljusstakar...men allt det pekar på en annan verklighet, tror jag. Sanningen är den att vi inte har ett permanent hem här. Snart är vår tid här över och jag tror att vår nästan fanatiska fixering vid att ha ett gott och bra hem har attgöra med att vi har en inbyggd känsla, en för länge sedan glömd instinkt, om paradiset.
Länge har vi varit på vandring från vårt riktiga hem och på våra olika sätt försöker vi göra vårt hem till det hemmet. Bara en sån enkel sak som att vi har krukväxter och plantor hemma, att vi gör så vackra rabatter och trädgårdar, är indikatorer på att vi i vår själ minns Eden och försöker återskapa vårt första hem.

Ett helt samhälle existerar idag för att få oss att inte tänka på döden och vad som händer då. Till stor del tror jag att det beror på att vår värld a) är så fixerad vi vad den kan veta genom teknologi, och b) att teknologi inte vet någonting om livet efter döden, vilket ger c) således finns inget efter döden och då är allt egentligen meningslöst.
Om döden är slutet för alla och alltid finns det egentligen ingen mening med någonting. Författaren till "Predikaren" i Bibeln säger att allt är meningslöst...vilket stämmer väl in på en värld där döden är slutet. Forskning, mer eller mindre seriös, säger att människan behöver mening, arbete och kärlek för att må bra. Om det inte finns någon mening, som ateisterna säger, hur kan man då vara lycklig och må bra (utan att lura sig själv)?

När allt kommer omkring är det här med Jesus ganska enkelt. Jesus dog och uppstod igen för att vi skulle kunna få evigt liv med honom i Himlen...en faktiskt plats. Alternativet heter Helvetet och är en annan faktisk plats. Allt annat är egentligen oväsentligt i ditt liv. Vart är du på väg?

att tänka till innan man tror

Det är en väldigt grå november dag...en perfekt dag att skriva lite om att tänka och att tro.

Jag tror att det kanske största problemet för kyrkan idag är att så få vet eller förstår varför dom tror. Man äger inte sin tro. Detta leder till människor som hör till kyrkan och associeras med kyrkan men som inte liknar Jesus särskilt mycket. Varför finner så många människor det svårt att lita på frikyrkan? Svaret är enkelt, den är inte autentisk. Den liknar inte Jesus.

Det kan tyckas hårt att säga och jag är helt övertygad om att många upplever det både arrogant och smaklöst att skriva att många inte äger sin tro eller vet varför dom tror...men det förändrar inte fakta. Fråga 50 reguljära gudstjänstbesökare som dessutom är medlemmar i en kyrka följande frågor:
- varför döps man?
- vad betyder nattvarden?
- sa Jesus att alla kommer till Himlen?
- vad är synd?
- varför måste Jesus dö?

...så skulle jag vara mycket förvånad om du fick svar som ens liknade bra svar. Vi lever i en tid när det är ansett som en grundläggande frihet att var och en får bestämma vad som är rätt tro. Givetvis är det ingen som säger det öppet och officiellt men det är så det är, framförallt när kyrkosamfund grundas på den övertygelsen att "varje kristen är sin egen teolog".

Så, låt oss tänka till innan vi tror, eller påstår att vi tror. Som en god protestant är jag också en god teologi-kapitalist...dvs. må den bästa teologin vinna. Om alla är sin egna teolog även om 1 på 1000 är utbildad teolog, så är det bara att ge sig ut på teologins slagfält och försöka övertala andra om varför dom tror, varför dom tror fel och varför dom ska tro som jag (eller i alla fall som jag tror att kristendomen alltid har trott).

Jag hade tänkt vi skulle gå igenom olika aspekter av den kristna tron, det som bör anses som grundläggande, för att sedan försöka se om vi kan hitta kontaktytor med vår märkliga värld. Vi börjar med kanske den mest grundläggande aspekten: tro.
Vad är tro och vad innebär det att tro och betyder "att tro" detsamma som att man inte vet?

Att tro, i kristen bemärkelse, är en direkt motsats till hur vi använder ordet "tro" på vanlig svenska, dvs. att man inte riktigt vet säkert. I kristendomen betyder tro mycket mer "att lita på". När en kristen säger att han "tror på Jesus" betyder det inte att han inte riktigt vet vem Jesus är eller vad han vill utan istället att han tror på Jesus. Det är ett personligt ställningstagande på en personlig fråga. Man kan inte tro på Jesus om man inte vet vem han är eller har upplevt att man har mött honom. Tro är starkare än att veta för tro bygger på mer än vårt intellekt.

Vår tids kyrka

En artikel i Dagen skriven av Olof Edsinger, chef för ungdomarna i EFS, bearbetar och diskuterar debatten kring kyrkan och samtid som har figurerat i media det senaste året, kanske främst startad av Demingers debatt om frikyrkans ytlighet kontra forna statskyrkans fromhet (en i mina ögon i sig ytlig debatt om "min kyrka och mitt sätt att förstå Gud är bättre än ditt").
http://www.dagen.se/opinion/debatt/det-behover-vi-samtala-om/

Visst är vissa kyrkor ytliga och banala. Kanske många. Visst är det dagis på många gudstjänster och sammankomster. Visst är det många fina ord som flödar ur den kreativa källan kallad "Relevans". Visst är många kyrkor så otroligt tråkiga och irrelevanta att ingen blir berörd av evangelium...men det är märkligt att vi försöker använda denna världens etiketter på den andra världens (Guds rike) saker.

Jag håller med artikeln att det är bra att sluta tala om sociologi och vems gudstjänstform som är bäst. Är det inte uppenbart att en kyrka som Svenska kyrkan där 85% inte tror på Jesus har gigantiska problem, herr Deminger? Är det inte uppenbart att frikyrkliga samfund som har tappat medlemmar i decennier trots mer eller mindre begåvade försök att vara relevanta inte vet vad dom ska göra?
Jag tror att just denna iver i att försöka komma på vad vi ska göra (för att blir fler...eller för att göra lärjungar som vi kanske borde säga) är ett problem. Vi är otroligt låsta vid att bli fler. Se dig omkring...den församling som växer i medlemsantal eller den pastor som drar mest folk är den bästa pastorn gör det rätta. Hur många gånger ar du lyssnat på talare/pastorer som har lyckats att bli stora trots svåra omständigheter och som har tips att ge dig så att även du kan lyckas i ditt sammanhang?
Ganska många gånger, tror jag. Är du inte trött på amerikanska superpastorer snart? Vad vet dom om din kallelse, din församling, dina vänner, din omgivning, ditt samhälle, din tro, osv.? Den enda fördelen med dessa superframgångsrika människorna är att vi andra kan bli uppmuntrade och påminda om att vi, trots allt, är med i det vinnande laget.

Jag undrar ibland om allt handlar om att vi faktiskt inte vet vad Gud vill med oss, att vi inte har en aning om vad han egentligen har för planer för oss och våra kyrkor, att vi inte hör ett jota när vi försöker höra Guds röst...och att vi innerst inne låtsas vara kyrka. Min spontana reaktion är att ju fler vackra ord och idéer och "strukturella förändringar" jag hör desto mindre av Gud har man hört...att allt är liksom det bästa vi kan hitta på tills vi ser nåt bättre á la the American superpastor.

Tänk om vi kunde göra det lite annorlunda.
Vi börjar med Gud. Han finns, är och vill exakt det som Bibeln tolkad av den historiska kyrkan säger. Punkt.
Sedan kommer vi. Vi är precis det som Bibeln historiskt tolkad säger att vi är. Punkt.
Gud och vi...inget annat. Ingen uppgradering eller omtolkning eller avmytologisering.

Hur skulle vi vilja göra och vara kyrka så att vi uppfattade detta faktum?
Vad skulle vi vilja göra för att kunna leva med Gud i vardagen?
Hur överkommer vi lättja, apati och likgiltighet?

Det jag tror är vår tids stora utmaning och möjlighet är att vi är mer eller mindre fria att forma den kyrka vi  tror att Gud vill ha för vår tid utan att börja trixa med själva teologin. Vi är helt enkelt för dåliga teologer för att börja i den änden. Den liberala teologvågen har svept fram över våra länder här i Norden i flera decennier och hur bra har det gått? Hur många lärjungar blir det när Gud "mirakulöst" ser ut/tycker likadant som dom själva och kristendomen blir till vackra rim på gratulationskort?

Nej, vi är inte bundna av statskyrka eller ett kristet samhälle eller en teologi som gör Gud i människans avbild. Vi behöver inte "Gud light". (Vem vill egentligen ha en Gud som är som vi?)
Vi är protestanter så det borde ligga i vårt DNA att forma nya kyrkor bättre anpassade för vår tid.
Jag tror att om vi vågar stilla oss från stressen att alltid hitta nya vägar och verksamheter att nå människor för Jesus och om vi vågar tro det som folk alltid har trott om Gud och människan och livet...och om vi funderar på hur vi vill nå och få gemenskap med Gud och inte våra egna avbilder...så är vi en bra bit på väg.

Vill vi verkligen ha en kyrka som den är och ser ut och gör idag? Är vi nöjda eller bara vana?

En vanlig rörläggare från Värmland-skyll den långa posten på han

Åkte till Sverige igår för att köpa ved. Hittade en kille på blocket som sålde ved till ett bra pris...halva priset mot Norge. Som vanligt. Så jag tog med mig grabbarna och åkte hem till den fria luften, i detta fallet den fria luften i Värmlands skogar. En idyllisk resa i svensk höstskog. På vägen hittade jag denna kyrka, mitt i ingenstans. Endast en statskyrka kan ha haft råd att bygga en så fin och stor kyrka mitt ute i skogen.

Spännande att se kristendomens historia ute i skogen. Snart blir den väl ett kulturminne.
Nåväl, vi kom fram till en, för ovanlighetens skull, pratglad rörläggare som även sålde ved. Vi pratade om det mesta under tiden vi trixade på två pallar ved på en gammal släpkärra. När han hörde att jag var präst sa han, som vanligt, "då är det bäst jag slutar svära". Ok.
Han var väldigt öppen om hur han tyckte det var bra att kyrkan i bygden (dvs. frikyrkorna, faktiskt) öppnade sig mer mot samhället med olika aktiviteter...inte för att han själv var särskilt intresserad. Som vanligt, igen, var hans motto ungefär "var och en får hålla på med sitt, det är ok för mig". Ok.
Det visade sig att den rörläggare här i Mysen som hade gjort vårt badrum nyligen var hans gamla lärling och vips kom vi in på vikten av att vara en ärlig hantverkare (vilket vår rörläggare hade varit). Denna medelålders rörläggare i Värmlands skogar (som även sålde ved) hade således en lång utläggning om vikten av god moral och etik i affärsvärlden och hur han hade samtalat med kända "kringresande affärsgurus" i Norge om just detta...att det är otroligt viktigt att moral och etik, tillit och ärlighet är A och O.

På vägen hem funderade jag på detta med moral och tro och våra liv. Denna man ska alltså bli en lärjunge, en kristen. Samtidigt kunde jag inte släppa tanken att "vad är den stora skillnaden på han och vad kyrkan vanligtvis predikar"? Är den enda skillnaden mellan han och en kristen att den ena tror på Jesus och inte den andra...men att allt annat är detsamma?

Jag funderade, och funderar , på detta. Vad är poängen med att bli kristen, ett kristet liv? Om en icke-troende lever moraliskt och bra och hjälper andra...vad är det egentligen för skillnad? En åsikt? En tro på Gud?
Jakob sa i sitt brev att tro att Gud finns är irrelevant. Luther tyckte Jakob hade fel och den Lutherska kyrkan tycker fortfarande det, på ett sätt. Det räcker att du är döpt och lever så gott du kan (med Guds hjälp, brukar man lägga till för sakens skull) så är du ok. Enligt en stor undersökning i Svenska kyrkan tror endast 15% på Jesus. Biskopens svar var att det inte är orsak till panik. Gud i vardagen är mer eller mindre en slags barmhärtig Samarit som vi kan vända oss till när vi behöver lite tröst/stöd/hjälp/kraft.

I ett sådant läge är rörläggare i Värmland helt ok. Pressad skulle han nog säga att Gud finns. Dessutom är han nog döpt. Han lever ett bra liv och försöker vara moralisk och etisk, till stor utsträckning enligt kristen grund (eftersom Svensk moral är färgad av kyrkan). Varför skulle en sådan man välja att aktivt bli kristen?
Vad är poängen med kyrkan och att bli en kristen om kyrkan, och i den naturliga förlängingen Gud, inte kan särskiljas från Röda Korset+Läkare utan gränser+Greenpeace+Amnesty+Unicef+SIDA?
Vad är poängen med att bli en kristen om det handlar om att tro att Gud finns och är snäll och leva goda liv?

Jag tror vi har blivit för Lutherska, ursäkta till mina vänner i Svenska kyrkan. Att bli en kristen är inte att vara döpt, leva moraliska liv och be en bön då och då när det krisar (eller tända ett ljus vid advent). Om det är så kan vi lika gärna ställa ljusbärare i våra shoppingcenter, klä ut oss i lite udda religiösa kläder och döpa folk på löpande band (lite som en brandförsäkring), dela ut lite tips (kanske via FB och Twitter) om hur våra svåra och tunga liv kan bli bättre om vi försöker be eller försöker lite X mer...och sedan gå hem.

Jag tror istället att det handlar om att något har hänt som vi måste ta ställning till, vare sig vi vill eller inte, ungefär som att olika länder i världen måste ta ställning till vem som blir president i USA eftersom det påverkar deras vardagsliv (typ alla som lever under drönarna i Afghanistan).
Det kom en gång en man som sa att han var kung över ett nytt rike (som maninte kunde se), att han var den profeterade räddaren från Gud som skulle rädda oss från en mystisk sjukdom han kallade för synd. Han föddes lite speciellt, levde och gjorde en hel del coola grejer (vilket märkligt nog hade ganska lite impact på folket), dog, och uppstod igen för att efter några dagar försvinna upp i himlen.

DET har hänt.
Vad gör vi med det?

Dom som var med gjorde ingenting förrän en händelse när en slags Ande kom från himlen och förändrade allt. Svart och vitt, natt och dag. Utifrån den förvirringen blev det 2,3 miljarder kristna idag. Utifrån det är jag i Norge som präst.
Jag tror att vi måste tänka helt nytt (nytt för oss, eller iallafall för mig) om vad det innebär att vara en kristen och varför människor måste bli kristna och hur dom kan bli det...samtidigt som vi behåller det kyrkan alltid har haft.
Vår (Dvs. Metodistkyrkans biskop) har pratat om Re:think church, ett projekt att tänka nytt. Jag tror projektet tänker mycket kring hur vi gör kyrka, dvs. formatet. Det är bra...men det krävs också att vi tänker nytt rent teologiskt och antropologiskt (mänskligt). Inte bara "hur" utan också "varför" och "vad".

Några tankar om abort

I Norge har debatten om abort kommit upp "på tapeten" igen...verkar det som. Man kan läsa om det här, http://www.vl.no/samfunn/clemet-etterlyser-apen-debatt-om-abort/. Det verkar som om olika människor har intresse av att ta upp abortfrågan till debatt från olika perspektiv och det tycker jag är bra.
Jag har ingen aning om vilka dessa grupper är som nämns i artikeln. Det jag förvånas över är att man är för fri abort men att man önskar att dom ska minska. Varför ska dom minska om det är helt ok att ha det fritt?Dessutom talar man fortfarande om att det enbart är kvinnan som ska avgöra om det blir en abort eller inte.

Det finns många studier på att männen till stor utsträckning också påverkas kraftigt av kvinnans val att göra abort, känslomässigt men också på andra sätt. Det kan man läsa om här, http://www.deveber.org/text/chapters/Chap16.pdf, och här, http://www.menandabortion.info/l0-aftermath.html, och här, http://health.usnews.com/health-news/blogs/on-men/2008/09/12/a-sociologists-take-on-how-abortions-affect-men. 

Varför har inte mannen något att säga till om...han var ju ändå med och såg till att det blev en graviditet?

Av olika anledningar blir den här debatten ofta infekterad. I Sverige är den fortfarande ganska dämpad men i USA är den såpass uppskruvad att den är en huvudfråga i presidentvalet. Det tycker jag verkar ganska naturligt. Ett modernt samhälle som bygger på alla människors lika värde kan inte samtidigt avsluta livet på ca. 36,000 foster/barn varje år (16,000 i Norge). Det är ett Alingsås om året som inte föds, eller ett Kongsvinger om året. På vilka grunder sker detta?

Jag menar inte att alla som väljer abort är känslokalla egotrippar. Jag känner människor som har gjort abort och som är mina vänner. Dom är riktigt trevliga. Däremot har jag otroligt svårt att förstå att man väljer att göra abort, särskilt om man har barn innan. En studie i USA har visat att 25% väljer abort för att dom inte känner sig redo för ett barn/ta ansvar för ett barn, 23% för att dom inte har råd och 19% att dom redan har alla barn dom vill ha eller har andra familjeansvar. (*Source:  Lawrence Finer, et. al, "Reasons U.S. Women Have Abortions: Quantitative and Qualitative Perspectives"  Perspectives on Sexual and Reproductive Health, Vol. 37 No. 3 (Sept., 2005) p. 110.).
Verkar det rimligt? Bra?

I Sverige kan man läsa följande argumentering. Är det någon mer än jag som har problem med följande formuleringar (mina tankar i fet stil):
"...en grundläggande värdering i vårt samhälle är att alla barn ska vara och känna sig välkomna. Det vore inte möjligt om kvinnor skulle tvingas föda ett barn som kommer att medföra negativa konsekvenser för henne eller för barnet själv. Allvarligt talat, om vi följer den logiken borde det vara tillåtet att avliva barn som efter ett tag inte är välkomna eller känner sig välkomna. Vad är "negativa konsekvenser" för henne eller barnet? Låter det inte lite omänskligt...att låta rätten till att födas ligga i händerna på en annan människas uppfattning och uppskattning av okända och framtida konsekvenser samt godtyckliga uppfattning av vad som är negativt? Vem avgör vad ett gott liv är, och hur "satt-i-sten" är det? Se följande klipp från uber-ateist Richard Dawkins http://www.youtube.com/watch?v=YWkJ6cZ0FY8.

Vissa människor menar att livet börjar med befruktningen. Och livet, säger de, är alltid okränkbart. Finns det någon vettig människa som säger något annat? Andra förlägger gränsen till "nidationen", när det befruktade ägget har fastnat vid livmoderväggen. En del hävdar att fostret ska ses som en fullvärdig människa vid "qvickningen", då modern för första gången känner fosterrörelser. Men alla sådana gränser är godtyckliga. Därför kan en rimlig ståndpunkt vara att fostret får ett ökat värde ju äldre de blir. Fullt människovärde kan det anses ha efter förlossningen. Hur kan detta verka rimligt för någon? Om ett barn inte får fullt människovärde innan det föds, hur kan vi då säga att barn som kan leva utanför mamman är en person? Alltså, ett barn kan  leva med medicinsk hjälp utanför mamman efter vecka 23...är det inte en person? Vilket människorvärde får vi i ett sådant samhälle? Kanske ett samhälle som Danmark där det snart inte föds någon med Downs syndrom...vilket uppenbarligen är en skymf och ett hån mot de som lever vanliga liv och har Downs. http://www.sydsvenskan.se/danmark/downs-syndrom-pa-vag-bort-i-danmark/

Före födelsen betraktas alltid moderns liv som mer värdefullt om en läkare skulle tvingas välja mellan kvinnan och fostret. En annan mycket rimligare ståndpunkt är att eftersom vi inte vet till 100% så tar vi inga chanser. Nuvarande logik och lagstiftning är detsamma som att avlossa ett vapen in i ett köpcentrum eller köra över ett människoliknande bylte på vägen. Hur otroligt ansvarslöst och radikalt är det att säga att "vi vet inte när livet börjar men vi väljer att avsluta det ändå"?
För att inte tala om när ett foster är en person. I Sverige är man död när alla hjärnaktivitet har upphört oåterkalleligen men ett foster är inte en levande person förrän det är fött, trots att hjärnaktivitet har funnits sedan vecka 28??? " http://www.nytimes.com/2005/06/19/books/chapters/0619-1st-gazza.html?_r=1&pagewanted=all

Det finns också följande fakta att ta ställning till: http://www.mynewsdesk.com/se/pressroom/jatilllivet/pressrelease/view/regering-kritiserar-abortnaemnd-barn-lever-efter-aborter-i-baade-norge-danmark-och-sverige-761787?utm_source=rss&utm_medium=rss&utm_campaign=Subscription&utm_content=pressrelease
Är detta värdigt ett modernt land?

Jag kan inte se att det finns några argument för abort. En människas möjlighet att välja är aldrig högre än rätten till liv. Jag förstår mycket väl att en kvinna (och en man) kan uppleva en graviditet som jobbig eller olyckligt time:ad eller svår. I de ytterst få fall där det handlar om svår sjukdom, incest eller våldtäkt (mindre än 0,3 % enligt studien ovan) är detta givetvis mångdubblat. Men poängen är att det handlar om ett liv...och ett liv kan aldrig avslutas på grund av att det uppfattas som en börda eller som olämpligt kommet eller som ett hemskt pris. Ett barns liv måste, i mina ögon, komma före mammans och pappans personliga åsikter och/eller hur lämpligt eller olämpligt det är. Ett barn är alltid en gåva. Ett foster/barn är ett liv, en person, och ska givetvis få leva oavsett i vilken stadie av utveckling det är. Att ta ett liv, dvs. ett mord, är aldrig rätt och aldrig bra.

Jag har hittills grundat mig på filosofiska och vetenskapliga grunder, men det finns ett Bibelord som passar bra in:

"Du har skapat mina njurar, du sammanvävde mig i moderlivet. Jag tackar dig för att jag är så underbart skapad. Ja, underbara är dina verk, min själ vet det så väl. Benen i min kropp var ej osynliga för dig, när jag formades i det fördolda, när jag bildades i jordens djup. Dina ögon såg mig när jag ännu var ett outvecklat foster."

en märklig tanke

Häromdagen satt jag och läste min Bibel och fick en märklig tanke..."vad är poängen?". Det var ett av Paulus brev och det jag upplevde var att brevet var väldigt "andligt" till sin karaktär. Det handlade mycket om vad Jesus hade gjort och hur människorna skulle vara.
Det jag kände var att "poängen kan ju inte vara att vi ska säga ja till Jesus och sedan leva moraliska liv." Det blir lite tunt om hela inkarnationen och mysteriet Gud reduceras till att våra synder har objektivt förlåtits av Gud pga Jesus död och uppståndelse, typ att något har hänt som vi ska ta emot som en gåva, och att vi sedan ska leva vidare som objektivt "frälsta/räddade" människor med hjälp från Gud/Heliga Ande att leva moraliska och rättfärdiga liv. Det är lite Mormonerna över det, självklart med stora och avgörande teologiska skillnader.

Är det "allt"?

I USA håller stora saker på att hända inom den kristna världen. Den är i tumult och jag tror det beror på just det här. Massor av människor undrar vad poängen egentligen är med att vara kristen. I USA har man, i bästa fall, fokuserat på att få människor frälsta genom ett beslut. Tänk Billy Grahams "Crusades". Kyrkans roll har blivit att leda människor till ett beslut för Jesus och sedan ge tips och råd, uppmuntran och hjälp att leva liv som behagar Gud (dvs. som Gud vill ha). Resultatet har blivit att människor ställer sig frågan "Is that it?". Var det inget mer med Gud än att få föråtelse och leva så gott man kan inom ett visst ramverk av regler och förhållningssätt? Självklart har den Heliga Ande proklamerats som den/han som ger oss kraft och möjlighet att just leva som vi borde/som Gud vill. För de allra flesta har den Heliga Anden jobbat i motvind och söndagens gudstjänst har blivit ett plats där man liksom "laddar" Helige Ande-batterierna, fyller på lite Ande för att hjälpa oss att klara veckans frestelser och vår egen själviskhet.

Är det "allt"?

Nej, det är det inte och det var inte Paulus poäng heller. Paulus är väldigt tydlig med att något radikalt och konkret har hänt i tid och rum, i historien, i världen, mitt ibland oss. Det har aldrig hänt förut, det är en den klassiska "uppfyllda profetian" som filmer, böcker och spel från Hollywood och EA Games ofta har med. Det stora som skulle hände och förändra allt...har hänt. I Jesus. Enligt Paulus.

Vad är då det stora? Vad är poängen med Jesus, Bibeln och Kyrkan? Var är det som har hänt, om det inte är en historisk händelse (Korset) som har en objektiv inverkan på min relation till Gud (Förlåtelse och himmel) med en andlig fadder som hjälper oss leva gott och rätt (den Heliga Anden)?


to be continued...

Handlar allt om Gud?

Att leva i något av de nordiska länderna är att leva i en värld som tycker att den fungerar rätt bra utan Gud. Det ser ut att gå ganska bra för oss här uppe i norr och det verkar gå bra för oss utan Gud. Ser vi oss omkring så ser det ut som om de flesta har det bra, har råd att köpa mat och titta på storbilds TV.

Det finns TV program och reportrar som ibland påminner oss om att det visst finns människor som inte har det så bra i våra länder, ta Janne Josefsson i Sverige som ett exempel. Han kan knappt gå på restuarang utan att människor blir nervösa för vad han ska avslöja...vilket är en ganska intressant bild i sig. Men dessa bilder försvinner snabbt från första sidan och byts ut mot andra mer meningslösa bilder som upprätthåller att det viktigaste är att du går ner i vikt, vet vad din granne tjänar eller att nån röstades ut på Idol.

En parantes: är det inte märkligt att det viktigaste våra nyhetsmedia vill förmedla är antingen fullständigt meningslöst eller radikalt allvarligt. Antingen kan man "läsa" om vad en brittisk prinsessa har gjort på sin privata balkong i Frankrike eller så kan man läsa om folkmord i Syrien.

Nåväl, jag vill hävda det som den Katolska kyrkans kardinal gjorde, han som kom på besök till Sverige och öppnade en dialog med "hedningar" i Stockholm i veckan som gick. Han sa att det stora problemet är likgiltigheten. Hur kan kristendomen relatera till en människa vars högsta önskan är ett nytt dataspel eller Aftonbladets senaste Metlodifestivalskvaller? Har kristendomen något att säga till en människa som är helt upptagen av det triviala, det menlösa, det inåtvända?

Oftast har svaret varit "nej". Kristendomen är allvarets religion....vi har ju ändå en blodig och torterad man uppspikad på ett kors som huvudsymbol. Hur kan det relatera till Idol? Det är inte för inte som våra folkyrkor har "högmässa" som övertydligt vill förmedla allvar och hur Gud inte är något man skojar om. När då människor har totalt motsatta liv utanför kyrkans väggar....hur går det?

Jag tror det brukar gå till så att vi inom kyrkan antar att människor utanför kyrkan innerst inne inte mår särskilt bra. Vi antar att alla mår dåligt, innerst inne, och vi står redo när krisen kommer. (Det är skrattretande att Humanisterna vill vara med och trösta människor i tragedier. Vad ska dom säga som inte tror på nåt?) Men tillbaka till ämnet, jag tror det är sant att människor utan Gud saknar honom på 100 olika sätt men jag tror det är dumt att dra en skiljelinje mellan vardag och söndag, eller mellan vanliga livet och katastroferna.  Gud är alltid. Gud är en full diskmaskin. Gud är en tvättmaskin som går sönder. Gud är biltvätt. Gud är TV. Gud är fotbollsmatch. Gud är.

När vi gör Gud till allvarlig och högtidlig som bara tar hand om våra kriser får vi en Gud som varken Bibeln känner igen eller som vi vill ha. När vi låter Gud vara Gud som han är får vi helt andra resultat...då är Gud plöstligt mitt i vardagen...och kanske är det där problemet ligger. Vill vi ha honom så nära?

Kyrkans monumentala uppgift

I ett tidigare inlägg skrev jag att 

"Hur ska vi kunna bevisa att något finns som inte syns när hela världen är upptagen av det som syns? Absolut, objektiv sanning är ute, allt är maktspel. Skapelsen är ute, allt är evolution. Bibeln är ute, historisk-kritisk forskning har bekräftat att det är sagor. Erfarenheterna är psykologiska projiceringar."  

Detta är hur den icke-troende världen ser på verkligheten, framförallt den kristna förklaringen och berättelsen. Försök berätta för en icke-troende nordbo om din tro eller Jesus med att referera till Bibeln som en källa för sann kunskap så får du se. 
Låt det vara sagt att jag tror att detta är fel och att objektiv sanning/moral/etik finns, att lösningen på post-modernismens "allt-är-maktspel" ligger i vårt uppdrag att tjäna, att skapelsen är sann även om alla detaljer inte är helt klara, att Bibeln är Guds felfria ord som är gudomligt inspirerat av Gud som genom sin Ande ledde människor att skriva ner det Gud ville berätta, att mirakel och under hände då och händer idag, att synd, dom, straff, Himmel, Helvete, Kors, Frälsning, och Pånyttfödelse är sanna och att våra erfarenheter är mer än psykologi eller atomer som studsar omkring. 

Detta hänger ihop med kyrkans uppgift för kyrkan lever i en värld den inte känner igen...tror jag. Jag är uppväxt inom frikyrkan och har i alla år levt i en värld som är lite schizofren. Kyrkan försöker vara både annorlunda och likadan, allt för att passa in i ett samhälle som mer och mer liknar tiden innan Ansgar. Att många tycker kyrkans nedgång är bra är helt uppenbart. Det har två anledningar. Dels har kyrkan ofta missbrukat sin ställning och makt (i en undersökning i Sverige fick frikyrkan sämre "trovärdighets-poäng" än H&M och plats 18) men kyrkan har också gjort mycket gott. Det goda borde åtminstone uppväga det onda, tycker man, så kyrkans historiska misstag kan inte i sig själva förklara människors flykt och missnöje, (även om många hyser sådant). 

Den andra anledning är, tror jag, att kyrkan har abdikerat rollen som förmedlare och förklarare av Guds kärlek i tappra försök att vara relevant. Guds kärlek, till skillnad från vår, innehåller inte bara "Du vet väl om att du är värdefull" utan också "Men de fega, de otroende och de skändliga, mördarna, de otuktiga, trollkarlarna, avgudadyrkarna och alla lögnare skall få sin del i sjön som brinner av eld och svavel. Upp. 21:8" Allt Gud gör är kärlek vilket alltså även innehåller sådant som vi tycker är kärlekslöst.
Guds kärlek, verkar det som, är som elden...den är både värme och förgörare. Guds eld, eller Guds ande, verkar inte vara så mjuk och mesig som vår version är, vilket inte är konstigt. Vi har fått vår version från Hollywood, Gud har gett oss sin version från sig själv, han som är The Holy One. 

Så kyrkan har predikat Guds kärlek som något varmt, mjukt och alltid godkännande. Varje jul har hon predikat mot Jultomtens glättiga bild av högtiden samtidigt som hon har predikat precis det samhället har viljat höra...att Gud är god och full av evigt tålamod, att våra liv är så svåra och våra omständigheter så tuffa att Gud måste se mellan fingrarna med och se till att allt ordnar sig i slutändan. 

Problemet är alltså tvåfaldigt. Kyrkans enda existensberättigande är att Hon är en trogen berättare, förkunnare, lärjungeskapande gemenskap av människor som har omvänt sig, fått förlåtelse och lever som ständigt mognande lärjungar till Jesus genom tro och nåd, blivande och görande av lärjungar. Hon har ofta misslyckats med detta, vilket inte är något nytt, men det som är nytt och förödande är att hon har slutat försöka. Nu är både budskap och metod relativiserade och relevant-iserade. 

Om jag skulle välja religion på nytt skulle jag aldrig välja en religion som inte seriöst menar att den är radikalt annorlunda än Spotify top 40 eller Hollywoods senaste våld- och sexorgie film. Varför skulle någon välja kristendomen om den är en sämre kopia av Hollywood eller Spotify eller, än värre, om den är helt omedveten om att samhället och människor fungerar olika idag än för 40 år sedan?

Jag tror nämnligen (ursäkta det, återigen,  långa inlägget) att kyrkans budskap och plats i samhället är kanske viktigare än någonsin i våra dagar. Den "monumentala" uppgiften är att komma runt de nidbilder/sterortyper/förutfattade meningar som finns, dels de vi har skapat (efter 1000 år av kyrka) och dels de som samhället i sin okunskap har, och på nytt berätta för människor om Gud så dom förstår och vill ha med honom att göra. 

alla vill till himlen men ingen vill gå till kyrkan

Kan man komma till himlen utan att gå i kyrkan?
Är det nödvändigt att gå i kyrkan över huvudtaget?
Har kyrkan spelat ut sin roll när inte ens de som tror på Gud går dit?

Nu är det inte så att allt jag tänker på är kyrka och allvar och samhälle...bara så ni vet. Jag ser fram emot NHL säsongen när den kommer igång. Vi byggde färdigt ett staket hemma igår. Jag ser fram emot att kunna spela lite fotboll med några s.k. "old boys" här i trakten...kanske även lite innebandy. Jag hoppas på fint väder i helgen när vi ska ta upp roddbåten från sin plats i Tinnsjön i Risveden (även om det lite sorg i det). En pastor har ett vanligt liv även om det förhoppningsvis levs i, genom och för Gud.

Men åter till ämnet, har kyrkan spelat ut sin roll när inte ens de som tror på Gud går dit? För oss som jobbar inom kyrkan är svaret oftast "nej". Självklart...och läser man sin Bibel så är det uppenbart att kyrkan kommer att bestå tills Jesus kommer tillbaka. Detta är lite svårt att se om man är metodist i Norden för oftast känns det inte så. Tvärtom, ofta känns det som om vi kanske inte kommer att vara kvar tills nästa sommar, val eller generation.

Kanske är jag lite för pessimistisk. Kanske beror det på att Metodistkyrkan i Sverige precis har lagt ner och jag var mitt i smeten. Kanske beror det på att det regnar idag. (Det beror inte på söndagens gudstjänst som var riktigt värdefull). Jag tror inte att alla metodistkyrkor i Norden har problem eller håller på att försvinna. Det finns många härliga kyrkor som fungerar väldigt bra...men det finns också väldigt många som funderar över kyrkans roll i samhälle och tro. Mycket enkelt kan man säga att många funderar över varför "ingen" kommer till kyrkan när det är där man hör om Jesus. Om vi nu har det glada budskapet, varför är det ingen som vill höra det?

Kyrkan, är vi lovade, kommer att bestå tills tidens slut, men vad innebär det för vår lokala församling? Egentligen ingenting, församlingar/kyrkor kommer och går. Det är inte hela världen om en församling inte lever i evighet (eftersom ingen församling gör det) men det är hela världen om församlingen inte lever just nu.
Jag minns en söndag sommaren 1996. Jag kom lite sent till gudstjänsten och när jag kom in trodde jag att det var begravning. På allvar. Jag frågade vaktmästaren vem som hade dött (jag kände en del i kyrkan) och han tittade bara på mig. "-Ingen har dött. Varför frågar du det?".

Det är djupt tragiskt att människor som tror på Gud inte vill gå i kyrkan, men det kanske inte är så konstigt när vi tänker efter. Alltför länge har vi varit låsta av vad gudstjänst, eller kyrka överhuvudtaget, ska vara för något. Vi har glömt att vara kyrka är ett mycket flexibelt begrepp. Under historien har människor samlats för att vara kyrka på hundra sätt. Inget sätt är heligt. Inget sätt är 100% "rätt", även om det finns en hel del fel sätt.
Att vara kyrka på ett relevant och fräscht sätt är högst aktuellt i våra dagar men få verkar veta hur. Gå till Pingstkyrkan eller Missionskyrkan eller Svenska kyrkan eller Metodistkyrkan och det är några små och få variationer på samma tema. Varför är det så? Var finns variationen? Är det variation eller förändring eller förnyelse eller pånyttfödelse som behövs?

Vårt "problem" är att vi är långsamma. Det ligger i vår natur. Det är svårt att riva av vad korset betyder på Facebook eller försöka förklara med 140 bokstäver på Twitter hur en god och allsmäktig Gud kan finnas med så mycket ondska i världen. Det är svårt att byta värld, bli född på nytt och lära sig att bli medborgare i ett annat rike (Guds) och formas till ett nytt folk i Jesus. Det är svårt att prata och berätta och inspirera till ett nytt och rikare liv när det verkar som de flesta är nöjda med hur livet är.
Det är ok att vara långsam för världen går alldeles för fort och hoppar vi på det tåget finns det ingen kvar som hinner se något.

Jag tänker mig att vi inom kyrkan behöver komma ihåg tre fundament:
1. Trofasthet till vår historiska budskap med ett djup och en personlig upplevelse av det innebär. Detta följer på att det finns ingen frälsning, Gud eller evighet utanför den ortodoxa tron. Vi vet inte bättre, kan inte bättre eller förstår mer än de som har levt tidigare. Rob Bell må vara en begåvad man men det hjälper föga när den tro som fanns innan han kom på scenen är den enda tron som är sann. Vi är brevbärare, inte författare, av tro.
2. Att ett liv utan Gud, dvs. ett liv i synd och slaveri till våra begär och frestelser, inte "fungerar" även om det ser ut som om det gör det. Synd skapar inte lycka, glädje eller hopp; Gud gör det; och alla vill ha det. Detta följer på att Gud är kärlek, inget annat. Utan Gud, ingen äkta, riktig kärlek.
3. Att människor faktiskt och säkert vill ha Gud, vill ha det Gud innebär i sina liv och att Gud är god. Detta följer eftersom Gud har skapat alla.

Vi behöver inte tala om specifika synder så mycket för jag tror att människor vet om att dom är sjuka. Detta följer efter punkt 2, ett liv utan Gud och i synd inte fungerar...men vi behöver tala om synd så att människor förstår att det dom upplever (utan att kanske kalla synd eller att dom är "vredens barn" för att använda ett Bibliskt uttryck) är något som är universiellt, kroniskt och allvarligt. Om alla är sjuka (syndare) måste medicinen (Jesus) distribueras av någon (Anden) genom någon/t...och det är vi. Kyrkan.

När jag var liten fanns det ingen narkos via spruta utan bara genom en hemsk mask. Det fanns inte penicillin i tablett form utan bara i en äcklig, gul sörja. Det fanns inte tandläkare med laserborrar utan bara hemska medeltida faktiska borrar. Världen har gått vidare och blivit annorlunda i hur den förpackar det människor vill ha och behöver. Vår tur?

Ja

Alla vill till himlen men ingen vill gå till kyrkan...

...nytt inlägg kommer snart. Under tiden ska jag bygga färdigt ett staket, säga till min äldsta son hur stolt jag är över honom och till min yngsta son att han är god och till min fru att hon är underbar. Tills dess.

Tankar om kyrkan

Tänker mycket på kyrka och samhälle. Hur är det möjligt att vi som säger oss ha Goda Nyheter lockar så få? Varför har vi i väst, och kanske mest vi i nordväst, slutat gå i kyrkan eller tro på Jesus? Är våra nyheter inte bra längre?

Kan vi inom kyrkan skylla allt på lata, likgiltiga och underhållningsfixerade människor som bara bryr sig om nykaklade badrum och utlandsresor?

Är det på grund av indivualismen eller konsumismen? 

Är det på grund av vetenskapens monumentala framgång, vilken i sin tur självklart leder till andlig och mänsklig apati (hur kan något som menar att allt är atomer i olika kombinationer uppmana eller uppmuntra till något annat än underhållning, en ny iPad eller korta uppryckningar av miljömedvetande?). 

Är det på grund av kyrkans sega utveckling mot relevans?

Är det på grund av att xyz?

Är det någon som vet eller gissar alla?

Det finns tre lösningar. Antingen analyserar man situationen tills man hittar problemet. Man ställer en diagnos för att sedan hitta en lösning, en medicin. Detta låter rimligt. Vi är ju ändå barn av "upplysningen" och vetenskapen. Varför inte gå vetenskapligt till väga? Samfundet Gemensam Framtid i Sverige med sitt dokument "Nio punkter" är ett exempel.

Den andra lösningen är att göra och tro ungefär som vanligt. Man låter tiden ha sin gång och oroas inte så mycket av trender och statistik. Historien ligger i Guds hand och man är trygg med det. Katolska kyrkan är ett exempel.

Det tredje är att man tror som man alltid har gjort men gör som man aldrig har gjort. Detta innebär att man inser att denna generationen inte är den första generationen som måste hantera olika frågor och att varje generation måste förkroppsliga evangeliet i sin generation. Alla generationer måste hantera samma frågor även om det sker på olika sätt. Detta alternativ inser att Bibelns budskap om att människor är syndare i kritiskt behov av frälsning aldrig har varit populärt. Det har t.ex. aldrig varit populärt att berätta för människor att Guds lagar inte är önskemål eller förslag, att äktenskapet är heligt och aldrig får brytas isär (Jesus tillåter ett undantag), att sex utanför heteroäktenskapet inte är Guds plan, att pengar inte är till för att tillfredställa själviska behov, att den som älskar Jesus är den som lyder och följer hans bud, osv., osv.. Det som har varit kyrkans budskap är frälsning från det som är skadligt och bryter ner och till liv...men jag tror inte att människor i allmänhet har uppfattat det så. Det gick inte så bra för Jesus och det är ett mirakel att en religion som på alla väsentliga punkter går emot människans "vanliga natur", dvs. det som de flesta uppfattar som bra och riktigt och ok, ändå blir historiens största religion.

Hur är det möjligt? 

Trenden idag är att kyrkan har kommit i vägen för Gud. Man säger att andligheten är på uppgång men att kyrkan är fast i gamla spår. Att den saknar relevans. Jag är inte så säker på allt detta men en sak vet jag. Det finns väldigt många människor som hungrar och törstar efter Gud, även om dom inte vet om det. Många har gått i kyrkan förr. Många har en längtan dom inte kan stilla. I hela sina liv har kyrkan gett dom ord och begrepp, ritualer och rutiner. Vi som lever i länder där statskyrkor har funnits upplever detta extra tydligt. Hur många procent förstår egentligen ett jota av dopet...och ändå döper "alla" sina barn. 

Kyrkans monumentala uppgift är, tror jag, att komma bort från, eller ut ur, sig själv. (Kanske kan man kalla det att komma ut ur garderoben, det är ju populärt). Att visa människor att det dom trodde och tror inte stämmer. Att kyrkan är inte som den ser ut, vilket ofta innebär byggnader, strukturer, styrelser och bänkar. Att kyrkan, fast den har alla svar, inte talar om för alla vad svaren alltid är. Rent pedagogiskt är det dumt och livet funkar inte så. Om inte människor får upptäcka och följa den kallelse Gud har lagt i deras hjärtan på egen hand, med kyrkans hjälp, går det aldrig. 

Gör man det lätt för sig försöker man ändra teologi och kyrka. 

Gör man det rätt för sig försöker man låta teologin ändra kyrkan. 

Hur ska det gå till? Jag vet inte än, men jag tänker att Gud-Jesus kom hit som Gud-man och det ser ut som om han lät något (sin kärlek och helighet) förändra hur han handskades med oss människor. Hans "teologi" ändrade hur han gjorde "kyrka". Den gången var det inte dånande röster och brinnande berg, arméer och fältslag, Egyptens tio domar eller ett tempel. Den gången var det en man som lät nyfikna och hungriga och törstande människor komma till honom där han var (vilket var alldeles nära) och få höra om vägen, om sanningen, om livet. Vi läser aldrig att en massa människor blev "kristna" när dom hade hört Jesus. En del följde med honom...ett tag. När korset kom var det tomt...

...för nu lever vi i Andens tid, så att säga. Samma princip gäller som för Jesus (som var fylld av Helig ande, ett löfte vi också har fått). Gå dit Anden leder, säg det Anden säger, gör det Anden gör. Gå aldrig i förväg, var inte ett facit för människor, låt aldrig utsidan bedra. Var ett tempel, en levande sten, en präst.

PS. En liten tanke. Vi fokuserar ofta på fel sak när vi läser om att vara levande stenar eller tempel. Vi ska tänka att vi redan är levande men att vi också ska vara ett tempel, dvs. en plats där Gud kan och vill bo. Innan fanns det ett tempel, nu finns det miljoner.

Gud i centrum

Det är mycket spännande med Gud.

Jag kan bara se på mitt egna liv för att se vad som händer med en människa som lämnar sitt liv till Gud. Det är otroligt mycket gott och faktiskt fantastiskt mycket bra, även i de stunder när allt inte är så lätt.

Det är i denna glädje i Gud som jag tror det är dags för oss som följer och älskar Jesus att sluta upp med att vara så försiktiga och försynta, att bete oss som om vi inte har något att komma med eller som om Jesus inte kan frälsa människor till ett bättre liv. Paulus sa en gång:

"-For this reason I remind you to fan into flame the gift of God, which is in you through the laying on of my hands, for God gave us a spirit not of fear but of power and love and self-control."

För min egen del handlar det ofta om att det inte syns på folk att dom behöver Jesus. Alla verkar ganska glada, nöjda och välmående och det behov av Gud som Bibeln är så tydlig med verkar lite osannolikt. Det verkar inte som om människor behöver Gud. Ibland, när krisen eller sorgen kommer, syns det mer. Även i våra sekulära länder är det kyrkan som är mitt i centrum. Det är dit man kommer med sin sorg och sin smärta, antagligen för att man inte har någon annanstans att gå. 

Christer Sturmark, ateisternas hjälte i Sverige, har skrivit att dom vill också vara med och erbjuda krishjälp och stöttning...men vad ska eller kan en ateist säga när katastrofen är framme? Hur kan en ateist ge en människa hoppet tillbaka eller meningen tillbaka eller kärleken tillbaka när hela deras värld är bygger på en meningslös evolution där vi varken har en själ eller ande eller fri vilja eller en himmel eller en Gud? Vad kan en ateist säga för att ingjuta hopp?

Nej, Gud behövs fortfarande i vårt samhälle även om de flesta bara tycks behövs honom när det händer olyckor. (Vilket dilemma det måste vara för Gud, kan jag tänka. Om han på något sätt skulle förhindra alla katastrofer och ingen skulle bry sig om honom det minsta utan fortsätta jaga prylar och kärlek...hur skulle det hjälpa oss? Kan det hjälpa oss att vinna världen om vi förlorar vår själ? Nej. Men om Gud tillåter eller använder katastrofer för att dra människor till sig för att frälsa dom för en evighet innebär det mycket lidande och sorg.)

Det är uppenbarligen så att sorg och smärta finns på samma gång som en god, allsmäktig, allvetande Gud finns. Kyrkan har en absolut nödvändig uppgift att finnas och hjälpa människor till hopp, mening och Gud när sorgen kommer. 

Problemet är att Gud vill vara i centrum hela tiden och vi har så lätt att förpassa honom till en varmrätt på livets smörgåsbord...bra att ha när det "kurrar i magen" men inte så intressant de andra 95% av tiden. Det är ganska logiskt egentligen för om Gud är kärlek och allas människors skapare kan han inte sluta älska oss eller bara älska oss på onsdagar eller när vi känner för det.

Det är nog därför Jesus aldrig talade om att vinna människor för Gud eller tänkte så mycket på hur många som kom på hans möten. Vi ser ingen skillnad på allvaret eller innehållet om Jesus talade med 1 eller 10,000. Det var inte så viktigt för Jesus att vara populär. Hur många var det egentligen vid korset, i den stund  på jorden han som mest behövde support?

Jesus talade om ett nytt rike, en ny födelse in i ett nytt liv, ett liv där människor/individer blev till ett nytt folk. 

Guds barn. 

Detta händer inte automatiskt. Det händer genom den Heliga Andens vind som blåser nåd och liv in i oss; det händer genom Jesus död och uppståndelse som förenar oss med honom själv av oändlig kärlek; det händer genom Faderns oändliga kraft som reser oss från död till liv. Man blir inte frälst/räddad som enskild, man blir räddad till ett nytt rike som en person-med-med-andra-personer. Är vi skapade till Guds avbild och Gud är treenig kan vi aldrig bli återskapta till enskilda individer utan måste bli återskapta till personer-i-gemenskap. 

I denna verklighet, som existerar på denna jord men lever i Guds värld, är Gud i centrum...eftesom utan Honom finns inget centrum, inget liv, ingenting. Som luft är för vår kropp på denna jord är Gud för vår själ i sitt rike...som genom Jesus har kommit och invaderat denna värld med sin dom och kärlek. När vi lever i Guds rike och andas Gud är vi i denna värld men inte av den...och Gud är vårt centrum och Guds rike är i oss. 

Det är inte ett rike som syns som ett hus men det är ett rike som syns som ett leende, som en varm filt för en frusen, som en bön för en vän, som en börda buren för en vän, som en utsträckt hand till en fiende, som en uppoffring eller ett förlåt för någon man inte tycker om, som delar med sig av Jesus och hans frälsning till en icke-troende, som en kärlek som förenar och förändrar individer till personer-i-gemenskap som mer och mer liknar Jesus. 

Det är en av all implikationerna av inkarnationen. Guds kärlek är både jordisk och himmelsk, medmänsklig och "med-Gudsklig". Den visar oss att Gud önskar förena allt i sig själv, han som är kärlek, både söndag och vardag, bön och bröd, lek och allvar, himmel och jord, teori och praktik, teologi och praxis. 

Vilken grej...

Undercover

Vi lever i en märklig tid och tiden tycker att vi är märkliga, vi som håller fast vid en gammal, osynlig Gud. Nu senast i USA(där alla självklart är kristna) buade man ut Gud vid Demokraternas partikonvent (som ändå fick komma tillbaka på programmet). Om Gud är märklig även i USA kan man undra hur det är här. Har vi insett att Gud lever i marginalen här i våra nordiska länder...eller tror vi att Gud finns kvar i centrum bara för att Sveriges riksdag öppnas med en gudstjänst och norska folket lägger blommor framför domkirken i Oslo efter tragedin förra året?

Ett land som Norge eller Sverige är unikt i världen när det handlar om Gud. I över 1000 år har vi haft en "statsreligion" och fortfarande existerar stora Lutherska kyrkor med miljoner medlemmar. Ateisterna försöker påstå att kristendomen inte har haft så stort inflytande men det är omöjligt att förstå eller leva i Norge eller Sverige och inte se kristendomens spår. Överallt syns det...även om kyrkor står tomma och folk gifter sig borgligt eller dör borgligt. Man skriver att det sker en "av-kristning" eller en "på-kristning" och citerar olika statistiker.

Mycket handlar nog om att man vill tillhöra det vinnande laget. Vi kristna har länge kunnat känna oss ganska glada över att vi var flest, mest och självklart också bäst (även om bäst tonas ner). Ateisterna och de likgiltiga var i minoritet. Troende var flest. Vi satta agendan. Vi bestämde rätt och fel. Vi hade makten.

Nu vänder det, tror jag. Egentligen vände det för flera decennier sedan. Det kommer att bli mindre och färre och äldre...kristna. De som tror att dom inte tror på någonting kommer inte att bli nämnvärt fler men däremot de som tror på "någonting" men i praktiken aldrig går i en kyrka eller har ens en grundläggande uppfattning om vem Gud är...de kommer att bli fler. Det krävs oerhört mod och stor tro att bli en riktig ateist och vara konskvent. De flesta ateister inser inte hur radikalt det är att tro att man inte tror på någonting. Däremot krävs det ingenting att tro på "någonting" men aldrig knyta an eller riktigt bry sig/investera sig själv.

Vad ska kristendomen ta sig till, vi som är martyrernas religion? Hur ska vi kunna bevisa att något finns som inte syns när hela världen är upptagen av det som syns? Absolut, objektiv sanning är ute, allt är maktspel. Skapelsen är ute, allt är evolution. Bibeln är ute, historisk-kritisk forskning har bekräftat att det är sagor. Erfarenheterna är psykologiska projiceringar.  Har vi över huvudtaget hängt med i vår tids intellektuella samhällsutveckling eller tror vi fortfarande att lite mer av det som alltid har varit, variationer på samma tema, är vägen till framgång? Reträtt verkar vara enda utvägen.

En del av kristendomen väljer reträtt. Inte helt öppet men under andra former. Man väljer systemtiskt bort allt övernaturligt eller sådant som en modern människa tycker är märkligt och fokuserar på sådant i kristendomen som är okontroversiellt och allmänt mjukt och fint. Man säger "Ta hand om varandra", "Du är värdefull", "Du är älskad", osv.. Det är inte konstigt att en sådan kristendom sjunker ännu snabbare. Vem behöver en plattityd-kristendom (som har "precious little" att erbjuda dom som lider, har det svårt, m.fl..)?

Det finns dom som försöker, ibland framgångsrikt, att koka ny soppa på gamla,vanliga ingredienser. USA är
som vanligt landet där man är kundorienterad. Där har vi exempel som WillowCreek och Hillsong (Australien). För dom allra flesta kyrkor i Norden är det inte möjligt att kopiera dessa framgångssagor. Vi har helt andra förutsättningar. Vi kanske bör titta på andra möjligheter, som t.ex. A church without walls (Skottland) eller The Crowded House (England).

En sak är jag säker på i denna upptäcksresa att göra Guds rike synligt och möjligt och attraktivt i vår tid. Vi måste tänka nytt om oss själva. Det är vi som är missionärerna nu. Det är vi som måste vakna upp och se om vi bara är med på resan eller om vi är medborgare i ett nytt rike. Det är vi som är "undercover". Jesus sa en gång att Guds rike inte kan ses med blotta ögat. Det är i oss.

Framöver kommer det att vara den stora frågan...är Guds rike i oss och vågar vi/låter vi det synas och förändra oss?

Living on the edge

Igår var jag på den lokala befästningen och deltog i ett vaktande. Fortet var byggt för att hindra de hemska svenskarna skulle invadera. Jag kom, jag såg, jag segrade.

Det var/är den årliga marknanden i Mysen och det gällde att se till att ingen kom in och snodde en t-shirt eller ställde om mixerbordet. Det var väldigt lugnt och jag gjorde som många andra skulle gjort, jag tog fram min mobiltelefon. Det är en skada, jag vet, att inte kunna njuta av lite down-time, men det var så det var. Plötsligt ser jag på displayen ett litet "E" längst upp. För er som undrar vad alla symbolerna betyder på era smartphones så betyder ett "E" Edge. Det är en gammal teknik som kom för att göra uppkopplingen mot bl.a. Internet snabbare än den var. Låt oss enkelt säga att den ansågs snabb och bra för ca.8 år sedan.
Med andra ord hade jag en väldigt långsam internetuppkoppling där uppe på fortet. Samtidigt var jag uppkopplad på EDGE, vilket är engelska och betyder "kant". Jag var uppkopplad på teknikens framkant fast 8 år för sent. Som ni alla vet har det hänt en del sedan 2004 på mobiltelefon fronten...

En intressant sak hände. Jag skippade internet och ringde några vänner i Sverige jag inte hade pratat med på ett tag. Facebook fick vänta. Något menlöst spel, varav jag har två, fick vänta. Nyheterna fick vänta.
Det var faktiskt en befriande känsla att inte befinna mig på teknikens yttersta framkant en stund. Jag är ofta där även om Twitter ter sig som ganska löjligt, men jag gillar att kunna vara uppkopplad överallt. När jag nu var tvungen att sakta ner upplevde jag att jag fick mer tid över. Ibland undrar jag om tiden faktiskt går långsammare eller snabbare beroende på vad jag gör. Jag var mycket piggare och mer alert än om jag hade blablabla på Facebook eller nåt.

Den uppkopplade världen är här för att stanna och utvecklas ännu mer...och jag kommer säkert att vara med på det tåget. Det är ett ganska roligt och intressant tåg att åka på...men det var en mycket viktig sanning jag fick med mig från min vakttjänst på fortet som vaktade mot svenskarna. Jag kom och tänka på:

"Då ni alltså har uppstått med Kristus, sök då det som är där ovan, där Kristus sitter på Guds högra sida. Tänk på det som är där ovan, inte på det som är på jorden."

Jag söker det mindre sannolikt om jag ständigt är uppkopplad och mer sannolikt om jag är stilla, tillsammans med andra människor, i naturen, på den andliga/inre/frånkopplade/medmänskliga framkanten/EDGE. Kort sagt, det är svårt att höra Gud om jag ständigt håller på med annat.

Vilken EDGE lever du på?

Yes

Jobb

Jag drömde i natt att jag var lat och otillräknelig. Jag vet inte varför men jag tror det kan finnas ett samband mellan min dröm och hur jag ser på det här med jobb. En liten förklaring följer...

Det senaste året har jag varit med om att avveckla/lägga ner en församling i Sverige. Det är en ganska krävande process eftersom det är mycket känslor och mycket tankar som kommer och stör vardagslunken. Minnen från förr hemsöker medlemmarna och nästan per automatik förvandlas känslan av att vara "helt ok" i Guds rike/ögon till motsatsen. Man upplever att man har misslyckats och att man lider ett stort nederlag. 

Det finns många i sådana lägen som vill mjuka upp situationen eller linda-in-den-i-bomull. Man vill underlätta genom att säga att "det är inte så farligt". Det gjorde inte jag. Det är farligt och hemskt och sorgset att lägga ner en församling. Punkt. MEN, det betyder inte att det är ett nederlag. Poängen med kristendomen är att ibland måste något dö för att kunna ge växt. Ibland kommer inte segern förrän efter nederlaget...och är det då ett nederlag?

I samma veva upphörde Metodistkyrkan i Sverige att existera och nu sitter jag alltså på ett kontor i Mysen, Norge, som pastor i en metodistkirke. Allt detta låter som om det har varit mycket att göra, vilket också är definitionen på att man gör ett bra jobb. Den med mest möten och inbokade timmar i sin Filofax/iPhone vinner, eller hur? Är det inte så vi ser på det? 

Jag har en tendens att göra det iallafall. Jag vet att det inte är så men det är lätt hänt. Ironin i detta är det år som har varit låter som om det har varit mycket att göra för min del...men det har det inte. Det har varit ganska tomt i kalendern...för hur mycket finns det att göra i en liten församling som läggs ner i ett litet samfund som läggs ner i en liten stad?

Så det känns alltså inte som om man jobbar eftersom kalendern är ganska tom. Det är inte fullt ös hela veckan. Inga tågresor. Inga möten. Inga gudstjänster varje söndag. Vad gör man då om man är pastor? 

Nu är det givetvis annorlunda. Jag är pastor på 100% i en liten menighet i Norge och innan jag kom hit sa dom att "där finns det mycket potential" eller "där är det bara att skörda". Kalendern borde vara smockfull, eller hur? Plötsligt sitter jag på kontoret en tisdagsmorgon och tittar på kalendern. Den är inte full. Panik! Är drömmen sann? Är jag lat och otillräknelig? Sitter jag och dagdrömmer bort möjligheter och chanser att vinna världen för Jesus?

Visst är det möjligt att en kalender inte är full för att man är lat eller inkompetent, men det finns också en annan verklighet. Det finns något som jag kallar för "aktiv passivitet". Världen fungerar så att när kalendern är fullbokad så är man viktig och jobbar bra. När man reser kors och tvärs eller går på möten eller träffar folk hela tiden eller , för en pastor, pratar om Jesus med alla, så gör man det man ska. Man jobbar. Man gör skäl för lönen. 

Jag tror inte att Guds rike fungerar så. I Guds rike är kalendern inte ett bra mått på om man gör ett bra jobb eller inte. Självklart kan man inte sitta på ett kontor stirra in i väggen eller leka på Facebook (dock är en seriös närvaro i sociala medier mycket användbart i våra tider). Den äldre generationen sa ofta att man skulle eller önskade gå i "förberedda gärningar", ett Bibliskt uttryck som menar att man önskar gå där Gud redan har förberett marken. Det ligget något i det. 

Som pastor tror jag det är mycket viktigt att man inte stirrar sig blind på hur mycket man har att göra, eller om man redan har en full kalender att man funderar på om alla möten osv. är nödvändiga. Det finns ohyggligt mycket att göra och otroligt många människor som behöver höra om Jesus men det är inte säkert att jag ska göra allt själv eller när jag tycker att det borde göras eller på det sätt jag tänker mig. 

Jag tror det är viktigt att vara aktivt passiv som pastor, vilket betyder att jag är aktiv såtillvida att jag är extremt vaken och lyhörd för Guds ande, håller mig absolut nära Gud i bön och lovsång, tro och tanke samtidigt som jag är extremt vaken, alert och lyhörd för den plats jag finns på, de människor som finns här runt omkring mig och vad Gud önskar göra för att föra dessa två områden tillsammans genom mig men jag springer inte omkring och ser till att fylla upp min kalender med aktiviteter och möten.

En pastor är inte kallad att jobba i Guds rike. En pastor är kallad att befinna sig i Guds rike och förstå hur Gud har tänkt hämta/kalla/älska människor att "resa" dit och på vilket sätt han/hon kan vara en reseledare/guide för de människor som Han har kallat och som har hört, lyssnat och kallat på Honom/köpt biljett.

Om pastorn gör detta kan en kalender vara helt tom och pastorn kan ändå känna att han gör "skäl för lönen". Jag har den fördelen att jag precis har kommit till en helt ny menighet i en helt ny stad i ett helt nytt land. Då är det per automatik ganska enkelt att göra detta, speciellt när menigheten inte har ett fullspäckat schema som behöver en pastorsroll. Det tar alltid tid att börja om och starta på nytt, speciellt när allt är nytt, och då gäller det att ta vara på den gåva som en tom kalender är...men det är inte lätt.

En av mina kollegor här i Norge ställde en fråga till ledningen för kyrkan, som har satt upp väldigt ambitiösa mål för antal nya medlemmar/nya gudstjänstbesökare/m.m. per år för varje församling. Frågan löd. "-Var menar ni att jag ska göra? Var ska jag hämta/ta dessa nya människor? Ska jag ragga ateister?". Jag förstår hur kollegan kände sig. Det kan lätt innebära bilder av fullpackade kalendrar och fullt upp. Jobba på!

Men det är aldrig en pastors uppgift att skaffa fler medlemmar. Som Protestanter tror vi på det allmänna prästedömet, det är allas uppgift så att säga. Katoliker och Ortodoxa tror att det är Gud som skaffar fler "medlemmar". Jag tror att en pastors uppgift är dock främst att vara en guide, en reseledare, på den safari det är att resa i denna världen på väg mot Guds rike, ett rike som börjar här och slutar ovan där.

En lyktstople

Jag har fått en ny lyktstolpe att begrunda. Har du tänkt på det att det finns vissa ständigt återkommande bilder eller scener i din vardag. Varje gång du öppnar dörren för att gå ut på en promenad eller varje gång du  parkerar bilen på jobbet eller så. En "scene" (engelska) som med all sannolikhet är ganska trivial men ändå ger dig en viss känsla av att allt är som det ska.

Nu är det inte så att just lyktstolpar har en rogivande effekt på mig. Förvisso, finns det något mer svenskt än en gammal grå lyktstolpe med ett runt, vitt glasklot högst upp som avger ett ganska starkt vitt ljus som dock är dämpat av det strilande höstregnet? Hur lång var utredningen som kom fram till lykstolpens utformning? Hur många alternativ valde man bort på grund av det ena eller det andra...för så är det i Sverige. Ingenting inom kommunal och statlig regi lämnas åt slumpen. Allt ska utredas (ibland "utreds" det på julfester där heliumballongerna kostar 132,000:-...) och således ligger det en tanke bakom just de gatlampor vi har. Här är en annan lite större variant.

Det finns givetvis andra varianter också men min poäng är inte att gå igenom Sveriges kommunala gatlampor och deras design. Det jag tänker på är vad som händer med oss när något trivialt men ständigt återkommande moment i livet försvinner. Hur kan det vara så att ett super-trivialt inslag i vardagen kan få oss att känna oss lite hemma, lite som om vi är på rätt plats?

När jag bodde i Alingsås var det en belyst vägskylt som var min "scene" som jag såg varje gång när jag skulle gå ut med hunden, ungefär som den här. Den fanns liksom alltid där, helg som vardag, regn som uppehåll, vinter som sommar...och jag tror det är just det här med att någonting aldrig förändras som är grejen. Jag, som precis har flyttat till ett annat land där det mesta är helt nytt och där jag inte ens vet hur man gör om man behöver en Alvedon, upplever det kanske extra tydligt just nu. Alla som har flyttat utomlands vet vad jag menar, men även ni som har varit en längre tid på resa eller så i ett annat land kan känna igen sig. Man blir riktigt och innerlig glad och rofylld över att hitta ett välkänt ostmärke eller baconförpackning. När allt är nytt så är allt också lite okänt. Det betyder att man inte riktigt har koll på läget och att man är lite rädd, även om man inte vill erkänna det. Varför annars finns det "Chinatown" eller "Little Italy" överallt där emigranter har rest? Varför annars reser svenska midsommarstänger i Japan osv.? Man vill göra sig hemma där man är genom att göra där man är till hemma. Jag har saknat min "belysta vägskylt".

Kan det vara så att vi alla har en inbyggd känsla av att vi inte riktigt hör hemma här på jorden och därför försöker på så många olika sätt göra där vi är till ett hem, till något vi kan ha koll på och känna igen. Att den där inbyggda känslan eller nödvändigheten av att vi vill känna igen oss och känna oss trygga pekar på en verklighet där Gud är vårt hem?

Möjligt är det så. Vi längtar hem och tills vi kommer dit försöker vi på olika sätt göra där vi är till hemma. Man blandar inre och yttre aspekter, tryggheten i en bekant gatlampa med att kakla om badrummet eller dekorera med färger från vårt hemlands flagga, och försöker på olika sätt uppnå känslan av att "här hör jag hemma". Jag tror det är en nåd att kunna känna sig hemma men jag tror den nåden innebär att ibland så blir  vi påminda om att vårt hem här, och våra försök att skapa det, egentligen bara pekar på vår längtan att komma hem till Gud.

Resurrection!

Det har varit ett tag sedan den här bloggen användes. Det har olika anledningar varav de flesta har med kyrka att göra. När jag skriver det här sitter jag "på Mysen" i Norge istället för i Alingsås. Det här är min utsikt numera från mitt kontor och det hänger norska flaggor utanför entrén till kyrkan.
Med andra ord, mycket har hänt. Metodistkyrkan i Sverige finns inte längre och Metodistkyrkan i Alingsås finns inte som församling...snart. Vi har ett hus istället för en liten lägenhet och vi har några nya vänner istället för dom vi saknar därhemma..var det nu är egentligen.

Jag ska försöka dela min vardag och mina tankar med er om det som brukar intressera mig, dvs. tro och liv. Jag hoppas att ni får ut något av resan och att ni kommenterar flitigt och bra om ni vill. Det finns mycket att säga och skriva och tänka om att tro på en osynlig Gud i våra dagar. Jag hoppas vi kan urskönja något av honom genom denna enklaa blogg. Det borde gå.

Så återigen, välkommen tillbaka till min blogg och som dom säger här,
Ha' det!