Jesus föddes inte i Betlehem

Som en sista blogg"post" innan jul och nyår börjar blir det en tanke som får utvecklas lite här på bloggen. Som pastor finns alltid en tendens att försöka en ny vinkel eller ett nytt perspektiv på en bekant berättelse. Jul är ett praktexempel. Vad har inte sagts förut?

Själv kommer jag att tala om att det var änglarna som talade om för herdarna, och oss, vad julens budskap är. Ära åt Gud.Fred på jorden på dem han har utvalt.

Men det finns en annan tanke, eller sanning, som är både hyperaktuell och urgammal.  Kanske för att ingen förstår vad det handlar om. Kanske för att det är för "djupt". Kanske för att det finns andra heta potatisar som man "måste" behandla först (suck). I dessa dagar av privatreligion är det sällan man hör något om Treenigheten och sanningen jag talar om är den att Jesus föddes inte i Betlehem utan har alltid funnits som den andra gudomliga personen i Treenigheten.

I jultid handlar det mycket om Jesus. Jesusbarnet. Jungfru Maria. Josef. Stallet. Herdarna. Änglarna. De Vise Männen. Fåren. Ironiskt nog är det ytterst lite av allt detta som har med 24:e (eller 25:e) december att göra. Jesus föddes mer troligt på hösten. Vad hör julen till egentligen och vad är egentligen min poäng?

Jo, att om Jesus alltid har funnits så är allt i Gamla Testamentet lika mycket om Jesus som om Fadern som om Anden. Detta mörka hål i vår Bibelkunskap där allt möjligt hemskt tillskrivs en Gud som inte är som den kristna Guden (tvärtemot vad Jesus sa i Johannes 10:31...), där är det alltid den Treeniga Guden som talar, agerar, räddar, älskar, dömer, osv.. Detsamma gäller givetvis kärlek, nåd, frihet, försoning och allt det andra fina som vi är vana vid och som av någon anledning överväldigande (och felaktigt) tillskrivs Nya Testamentet. Det påverkar allt, det här med att Jesus alltid har funnits.

Så denna jul, 2009, vad är då julens budskap? Vad är det för en Gud som kom till jorden i ett litet barn? Vad betyder det och, framförallt, hur påverkar det dig och mig idag?
För det första, "vi har den Guden som finns och inte den Guden vi vill ha". Gud/Treenigheten är densamme igår, idag och i evighet. Våra åsikter och tankar ändrar inte på det. Jesus är Gud och som sådan evig, vilket borde räcka för Gamla Testamentet och även det som komma skall.
För det andra, vi måste förstå och ta det till oss att Jesaja hade rätt, "Men de ogudaktiga är som ett upprört hav, ett som inte kan vara stilla, ett hav vars vågor rör upp dy och orenlighet. Det finns ingen frid för de ogudaktiga, säger min Gud." Frid kommer med gudaktighet, eller dygd. Synd ger inte frid. Vad vi bestämmer är rätt eller fel, synd eller dygd, är oväsentligt. Våra handlingar och tankar och ord är vad de är i Guds ögon oavsett vad vi tror om dom. Har Gud haft en åsikt som människor har förstått i över 3000 år lär den inte ändra sig...Varför annars är frid och fred så omöjligt att finna, frid som håller inför Gud och medmänniska?
För det tredje, Gud/Jesus kom till jorden för att ge de han hade utvalt frid.
Vilka är dom?
Alla som tror på Jesus för det är i Jesus Fadern ger oss frid. Sin frid.

Julens budskap i år, som i alla år, är att i Jesus/Gud har vi vår frid.
Låt oss tillsammans och genom den Heliga Ande vara i Jesus i år.
Det är en God Jul.

En enda sak

Kan vi stilla oss så länge i jul att Gud kan lära oss en enda ny sak eller berätta en enda liten sanning eller vara begrunda julens mysterium en enda timma?

En God Jul till er "alla" och kom ihåg att Gud kom till jorden för DIN skull.

åäö

Test

Min första begravning

Begravning i ett ord är "respekt".

Respekt inför:
döden
anhöriga
den avlidne
livet
Gud
allvaret
tillvaron
vardagen
tiden
Bibelordet

Begravningen gick bra. Men visst ställs tillvaron och tron på sin spets inför döden? Att som vissa tror sig veta, att alla kommer till himlen, är en skymf mot allt vad Bibelord, kristen tradition eller sunt förnuft heter, även om tanken förvisso är svindlande tilltalande. Att då förrätta en begravning där det handlade om en människa som i sin tro "höll ut intill döden" och därmed enligt Jesus ord nu finns hos honom är inte så svårt. Vilken otrolig tanke...att denna människa just nu befinner sig hos Gud! I himlen! Vad händer "däruppe"? Vad gör dom?

Döden ställer allt på sin spets men som jag påpekade i griftetalet så är kärleken starkare än döden. Det sägs av de som har haft "nära-döden upplevelser" att man ser ett ljus och jag vet vad det är för slags ljus. Det är ett "trafik"ljus och graven är inte ett rödljus längre. Nu är döden på sin höjd ett "gult ljust" för att ögonblickligen slå om till grönt...för dom som tror som författaren till Hebréerbrevet skrev.

Det är stort och det är mäktigt och det ger tillfälle till eftertanke. Kommer mitt "trafik"ljus att slå om till grönt när jag kommer dit? Lord, have mercy. Christ, have mercy.

Och så en rolig...

Ibland känner jag mig gammaldags. Som till exempel när jag såg detta youtubeinlägg om ett bröllop. Ska man skratta eller gråta?

http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=196299

Pionjär eller fornstora dagar?

Så här i slutet på året händer det nåt nytt i vår kyrka, ja alltså i Alingsås. Vet inte riktigt vad det är och om det verkligen kan vara ett bönesvar. Hade jag förväntat mig att bönesvaret skulle synas på något speciellt sätt?

Under hösten har två situationer uppstått som gör att församlingen har möjligheter att verkligen "falla" framåt. Församlingen är på ungefär samma plats som man var för 100 år sedan, dvs. i ett kyrkoplanterarstadium. Detta innebär en liten skara människor som vill, kan, har gåvor, har engagemang, ork, tankar, idéer, visioner faktiskt vill bli använda (ja, vill uppoffra sig) för Guds rike i vår stad. Mer om detaljerna senare men det är väldigt roligt och väldigt spännande och jag är samtidigt ganska "apprehensive" (hittade inte svenskan).

Jag blir mer och mer övertygad om att vägen vidare för mig och "min" församling (och kanske andra också) är kantad och belagd och skyltad "Himmelsk glädje." Att i spänningen mellan det "stora" (samfundsteologi, bl.a.) och det "lilla" (den personliga helgelsen), eller konservativ/liberal, finns det en väg framåt som är väldigt lockande. Att gå vidare som lärjungarna gjorde...i en överväldigande kärlek och glädje över mötet och relationen med den Helige. Jesus. Att inte hitta på ekumeniker som man gillar, teologier man gillar, partier man gillar, evenemang man gillar...utan att helt enkelt vända all sin energi till personen Jesus och den relation man har med honom. Alltså då det helgade livet...ett "omöjligt" liv i och genom den helige Anden som visar världen att "här är något i görningen för så trevlig/kärleksfull/whatever är inte X i vanliga fall".

Det låter så enkelt. Så självklart. Så "det har vi redan provat". Har vi det? Har du?

Ett sådant liv är att vara pionjär idag. Det var så det faktiskt finns något som vi idag kan kalla för fornstora dagar för det var så "dom" gjorde. Dom gamla pionjärerna.

Öäå

Vi går framåt

Våra grupper för arbetet med framtiden samlades till en kväll av mycket god mat, gemenskap och samtal/funderingar/frågor/föredrag om arbetet mot framtiden.

Enkäten hade samlats in och presenterades som en halvvägsrapport. Vi fick veta att det vi visste stämde. Men vi samlades kring just arbetet vidare under parollen “Pionjär eller Fornstora dagar"?”

Vi står på samma plats som församlingen gjorde i sin linda, men med vissa skillnader. Idag är det inte väckelsetider men nu har vi en vacker kyrka och 100 år av kontakter i samhället. Vi har ett gott rykte. Skillnader finns men också möjligheter…att tänka pionjärt. Lite spännande för utgången av vårt arbete inför framtiden är osäkert. Men med Guds hjälp är inget omöjligt. Vi tar lite paus och funderar under helgerna för att samlas igen i januari och så till församlingsdagen. En god kväll i Metodistkyrkan!

Aktuellt

Roman: “Svek”, Karin Altvegen

Kyrkofader: Athanasius, “On the incarnation”

Låt: “Fader Vår” på Andrea Bocellis julplatta. (Den är så bra att den skulle kunna få mig att köpa en bättre stereo bara för den låten)

Bibelbok: Jesaja

Konsert: St.Jakobs julkonsert (mycket bra)

Mat: Allt gott min fru lagar

Film: ingen värd namnet

Att åka rälsbuss genom häpnadsväckande skönhet

En gång för länge sedan åkte jag tåg genom Sverige för att beskåda vårt vackra land. Vilken natur! Vilka städer! Vilka kontraster! Efter några timmar klev ett amerikanskt par ombord och satte sig mittemot mig. Efter bara några minuter kom kommentarerna: "Åh, vilket härligt tåg! Vilken underbar utsikt". De hade åkt med rälsbuss för att möta mitt tåg och skillnaden på tåg var så stor att nu kunde dom njuta av det vackra.

Att läsa bloggar och artiklar och Facebook-kommentarer i dagens kristna Sverige är som att vara på en lång och spännande resa i ett vackert land fast åkandes i en rälsbuss. Det skulle kunna vara vackert och innerligt och berörande på djupet...men istället är det tröttsamt och stökigt och gnisslande. Vart jag än vänder mig handlar det om "för" eller "emot", "liberal" eller "konservativ", "tolerans" eller "intolerans".

Ta till exempel hbt-frågan eftersom den är i ropet just nu. Läser man på Berndt Isakssons hemsida får man en vinkel, läser man P-A Sahlbergs blogg en annan. Det är ungefär samma argument, fast tvärtom givetvis. Det är ungefär samma stil och samma tankegångar, återigen tvärtom. I dessa två exempel är P-A bättre med ord, i min mening, medan Isaksson är tydligare.
Det är en maktkamp som pågår och båda sidor lägger fram sina bästa argument. Båda sidor vill övertala och locka medlemmar. Jag försöker stå emot frestelsen att ge mig in i debatten på allvar men lyckas inte riktigt. Jag har uttalat mig och blivit märkt och anses tro och tycka en hop saker som vi "konservativa" ska tro...men som ingen har frågat mig om. Jag tycker att jag har bra argument och kompetens att förmedla vad jag tycker...och att andra ska tycka som jag;). Det är svårt att låta bli att skriva för det är ju så lätt.
Ändå känner jag längst inne en längtan efter att få slippa. Jag vill inte in i debatten för det är ingen debatt längre. Det är inget samtal. Det är ingen diskussion. Det är polemik. Det är makt. Det är politik. Det är "störst går först". Det är ad hominem in absurdum. Det är en förvånande, i mina ögon, miss att man ser fienden i sin meningsmotståndare och inte i Djävulen och synden. Han, om någon, skrattar gott när vi käbblar och skriver och glömmer att "gå ut i hela världen och gör folk...".

Så där åker jag...rälsbuss. Jag längtar efter att få kunna åka X2000 och njuta av dofterna, synerna och Ordet av en lovprisande Kyrka...som gemensamt och i glädje lyfter blicken, hjärtat och händerna mot Gud för att genom Honom vända dom mot världen. Men gnisslet överröstar.

Just idag känner jag att det är mitt största problem med de som just nu förespråkar förändring. Ni kommer och förstör och stör det som vackert var. Ni tvingar oss som vill njuta av en teologi, kyrka, tro och gemenskap som har fungerat hur länge som helst, att hoppa av X2000 och stiga ombord på en rälsbuss. Varför? Varför just nu när min församling behöver hjälp och ledarskap att ta vara på den trendbrytning som man knappt (men dock!) kan urskilja händer just nu?
Är det brytningstider just nu?
Är det tid för kamp just nu?
Är det tid att stå upp och kämpa för x eller y?

Är det någon som vet?

Finns det inte en bättre väg?

Lite bilder...

Några bilder från festen i fredags. Tack vare bl.a. lite ljushjälp från St.Jakob blev kvällen mycket lyckad. Hur ofta samlas det så mycket nya och gamla vänner i Alingsås Metodistkyrka? Hur ofta får vi in 18 personliga böneämnen för muslimer och deras frälsning?

Succé!

Vilken Thanksgiving fest det blev i kyrkan! 65 personer, 14 nationaliteter, 20 barn (med inhyrd barnvakt! Halleluja), tre kalkoner, oräkneliga rätter mat, frågesport, möjlighet till förbön och diakoni…och en massa människor som fick en positiv upplevelse av vad vår kyrka är, gör och vill.

Bilder kommer snart men nu är det predikan och Powerpoint inför morgondagen som gäller. Tema: Hoppet. Välkommen

Thanksgiving fest!!!

Vilket otroligt resultat av vår satsning på bön och framtidsvision. Imorgon kväll kommer över 65 personer till kyrkan för en Thanksgiving middag. Smart nog har min fru bestämt att det ska vara ett knytkalas där kyrkan står för kalkon och kaffe och sedan tar folk med sig rätter från sitt hemland. Än så länge har vi folk från Egypten, Georgien, Ukraina, USA, Nepal, Sverige, Kongo, Tyskland och mer kan det bli. Svaret från Vietnam är ovisst.

De flesta av dessa är inte kyrkfolk eller kanske ens troende. Vad vet jag. Huvudsaken imorgon är att vi kommer tillsammans och har en härlig kväll kring bordet och gemenskapen bland nya och gamla vänner. Be för finkänslighet från min sida utan att för den saken sopa Jesus under mattan.

Det kommer att bli en härlig kväll tror jag!

lite hjälp?

Alla pastorer och andra som sitter och funderar på söndagens predikan och använder evangelieboken. Hur ser ni och tänker ni kring det faktum att texterna har med Palmsöndagen och påsk att göra när vi står inför advent?

Jovisst, det handlar om konungens ankomst men ändå. Hur tänker ni?

Ibland säger andra det bäst

Klicka och begrunda hur ett annat perspektiv ser ut angående vår till synes oövervinnerliga kamp mellan liberala och konservativa.

http://gkupsidedown.blogspot.com/2009/11/why-modernist-christianity-will-die.html

Finns det en chans att vi kan hoppa över alla etiketter och stämplingar som verkar flyga runt i bloggvärlden som någor slags post-it otyg? Är man konservativ i allt bara för att man tycker x om y, eller är man liberal om man tycker a om b? När blir man fundamentalist? När blir man revisionist? När upphör man att vara kristen?

I bloggvärlden väntar jag fortfarande på att läsa en äkta debatt istället för detta tröttsamma åsiktsutbyte. Det skrivs och sägs från båda håll saker som aldrig skulle sägas ansikte mot ansikte. Vi "skäms" för varandra och vi fördömer varandra (eller kanske bara varandras teologier men gränsen är hårfin ibland). Ironiskt nog är alla i den här ekumeniska processen (som jag har läst) väldigt dåliga på att bygga en andlig enhet fastän det är just enhet som har lagts fram som det största skälet till det här nya...

Jag har ett förslag. Vi använder den teologi var har idag i Metodistkyrkan och så lägger vi allt krut på att söka, finna, få och förkunna den fullkomliga frälsningen/helgelsen/eller kanske till och med den där fullkomliga kärleken våra löften talar om.

Vi protestanter alltså...

Domsöndagen är här en liten stund till. För många av oss pastorer är detta en bekymmersam dag. Hur ska man predika Domen och det där med får och getter? En del väljer att blunda, andra väljer den föga publikmagneten till tema "Hur undkommer man Helvetet?" (typ jag) och ytterligare andra har andra vinklar.

Vi skriver och debatterar och teologiserar och vet inte riktigt vem som har rätt eller vem som man ska lyssna på. Inte kan väl dagens humör, vad vi åt till frukost och känsla vara avgörande...eller?

Så klickar jag på en katolsk blogg som jag följer och vad står det där?

"Long Live Christ the King"

Jaha.

Tänk vad man missar i vår villervalla av funderingar och vinklar. För en del av oss är teologi ganska likt politik. Det ska debatteras, remissas, ältas, m.m.m.m.m.m.m.m.m.. För den allra största delen av jordens kristendom handlar det istället om att använda en redan existerande teologi och istället prisa Gud.

Det ligger nåt i det, för inte kan min lilla hjärna (eller din) vara domare över korrekt och livgivande teologi. Den måste vi väl ta emot. Eller?

Long Live Christ the King!

Tja, kanske det

Det är lite oväntat men intressant att läsa Åkes kommentar att detta beslut kan förlänga, kanske, den ekumeniska processen som vi befinner oss i. Det är knappast revolutionerande att det tar längre tid att komma överens om en ny kyrka när tre nuvarande kyrkor tar egna beslut i så stora och viktiga frågor som frågan om äktenskapet.

Oavsett vad man tycker i sakfrågan så håller jag med att risken finns att de för närvarande stora frågorna tar över processen och att de viktigare och större frågorna får mindre utrymme och tid. Vad skadar det att vänta med liknande beslut tills alla tre kyrkor har pratat sig samman? Vadan denna brådska?

Metodistkyrkan har en kyrkoordning som alla måste följa som metodister. Skillnaden mellan oss och katolska kyrkan är att vår är öppen för redigering…och något tunnare. Är detta en bra lösning…att vi kan rösta och majoritetsbesluta om vår t.ex. tro i fråga x eller y så att den ändrar sig allt eftersom vi röstar?

Jag låter frågan vara öppen. Åkes kommentarer kan man läsa här: http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=193899

Nya medlemmar!...och annat.

Kan det bli bättre än att ta in nya medlemmar på en Domsöndag? Ja, personligen tycker jag att urkyrkans tradition om medlemsintagning på Påskdagen är finare, men på ett sätt är Domsöndagen en väldigt bra bakgrund...att bli räddad från elden genom kyrkan.

Dessutom har det varit väldigt skönt att inte blogga på ett tag. Det blir så artificiellt...frågor som aldrig får svar, kommentarer som aldrig förstås, påståenden man aldrig skulle säga "face-to-face". Riktiga människor är bättre, om än svårare, att ha att göra med. Att mötas är inkarnation. Att blogga är deism.

Kände väldigt osvenskt att jag fick till en bra betraktelse till vår nästa församlingsblad och ville bara berätta det. Om du vill läsa den kommer snart en länk här på bloggen, som är till hela församlingsbladet för övrigt.

Regnbåge och tandläkare

Klicka på den här länken för fantastiska bilder av dubbla regnbågar...http://www.missouriskies.org/rainbow/february_rainbow_2006.html. 

På mitt senaste tandläkarbesök slog det mig hur lika pastorer och tandläkare är. Vi har en utbildning som gör att vi kan se problem och "hål". Vi föreslår metoder och tillvägagångssätt för att hjälpa våra patienter att undvika problem, skada, eller värre. Våra patienter gör ofta tvärtom och dricker "Coca-Cola" ändå. Självklart gäller detta även mig. Märkligt att ett tandläkarebesök kan ge insikter om livet i övrigt.

Hur ser ett kristet liv ut - och annat.

Satt och funderade vid soffbordet med frun häromkvällen och frågan kom upp om "hur ser ett kristet liv ut?"

Det är inte helt lätt att svara på. Känns det inte ibland som om det vi idag upplever och uppfattar som ett kristet liv är ljusår ifrån det vi läser om i Bibeln? Förvisso, det finns så många hinder och olika versioner om det alls är nödvändigt att leva ett Jesus-liv som dom gör i Bibeln...för visst är det skillnad på dom och oss.

Och ändå inte. Det skiljer nog ytterst lite på dom och oss om vi tar bort allt det elektroniska som gör att vi tror att vi är smartare och bättre än dom "gamla grekerna". Det är en fråga som är värd att ställas...hur ser ett kristet liv ut egentligen, och hur kan det bli mitt.

I helgen blir det två gudstjänster varav en är "min egen" och den andra en ekumenisk gudstjänst om "Jesus i det mångkulturella Sverige". Kan bli spännande. Annars är det dags för lite ledigt, men det går kanske som det brukar med det...

Rätt, bra eller snabbt?

Håkan Englund, en kär kollega till mig, skriver i en debattartikel i Dagen, http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=191379, om Norrmalms-Baptistkyrkas beslut i frågan om homovigslar.
Utan att gå in i den sakfrågan frågar sig Håkan om det sunda i att en enskild församling beslutar sig enskilt i en så laddad fråga mitt i en process där man vill bygga en ny kyrka med Missionsförbundet och Metodistkyrkan. Jag förstår poängen gjord av "Pastor i Rissne" att alla församlingar måste för närvarande fortsätta som dom är utan att gå händelserna i förväg och anta att de redan befinner sig i en ny kyrka.
Men Håkans artikel förutsätter den frågeställningen och påpekar bara att det är olyckligt, och inte t.ex. olagligt, att man i Norrmalmskyrkan har gjort som man har gjort.
Om man är lika optimistisk som "Pastor i Rissne" till en ny kyrka är det enligt min uppfattning bara sunt förnuft att man inte försvårar processen genom att varje församling går sin egna väg oavsett hur mycket det ligger i t.ex. Baptistförsamlingars natur. Lite kristen omtanke, typ Paulus i 1 Korintierbrevet om att hjälpa varandra att inte snubbla, är aldrig fel.

Hur skulle det gå om min församling i dagsläget, mitt i denna "pånyttfödande" process, t.ex. bestämde sig för att bara acceptera barndop (helt hypotetiskt)? Skulle det underlätta eller försvåra processen för Baptistförsamlingarna?

Låt oss be, vänta, arbeta och se vad den nya kyrkan ska bli för någon kyrka innan vi tar några stora beslut i "laddade" frågor. Det underlättar för oss alla.

Är Gud fortfarande helig?

Om man skulle tro vår svenska kristenhet, eller vad iallafall jag har läst och sett och hört om den det senaste, skulle man kunna dra slutsatsen att Gud är kärlek, oavsett hur vi definierar vad kärlek är.

Min fråga är, vilka grunder har vi för att säga att Gud är kärlek? Sa Jesus att Gud är kärlek? Om man kan sin Bibel så står det bara en enda gång att Gud är kärlek (1 Johannes 4:7)...tror jag. Missförstå mig inte, jag är helt övertygad om att Gud är kärlek (dock inte den meningslösa tanken att "kärlek är Gud"). Jag tror att Gud älskar alla. Här är Bibeln min grund för min övertygelse, liksom i allt annat den berör. Däremot tror jag att Bibeln måste också definiera vad kärlek är annars är det lätt att min lilla åsikt om vad kärlek är blir den kärlek som Gud är.

Men är Gud fortfarande helig? Bibeln är överväldigande tydlig på den punkten. Om Gud är någonting så är Han helig, om man ska tro på frekvensen och intensiteten av Bibelns berättelser om människor som möter Gud (utan i Inkarnationens mysteriumom Gud som en människa, men även där ser vi tydligt hur lärjungarna reagerade på mötet med "pure" Gud Förklaringsberget.). I alla våra debatter och teologier, har vi glömt att Gud är helig?

Jag tror att Bibeln ger oss uttrymme att tala om Gud som HeligKärlek, dvs. helig och kärlek på samma gång. Vi kan inte förstå Hans kärlek utan hans helighet och tvärtom. Bibelns Gud, dvs. den enda Treeniga Guden, "innehåller" allt från GTs erövringskrig till "vänd andra kinden till". Den andra personen i treenigheten, Jesus, föddes inte i Betlehem. Han är ett med Fadern (Johannes 10:31). Jesus är kärlek och helighet på samma sätt som Fadern är helig och kärlek...på samma sätt som Anden.

Låt oss inte glömma att Gud är Helig. Låt oss inte glömma att Gud är kärlek. Vi måste hålla oss på den "raka och smala" och inte trilla i endera diket.

Tänkvärd seriestripp

Klicka för att förstora

Compassion - medkänsla

En god vän gav mig ett "ord" som han trodde kom från Gud. Han citerade Bibelns kortaste vers och bara sa ordet "compassion". Man vet att man har en bra vän när han vågar säga svåra saker.

Inte för att han upplevde att jag saknade "compassion" utan därför att Gud hade lagt något på hans hjärta. Kanske är det så att Gud tycker det. Svårt att veta. Kanske. I vilket fall som helst var det ett tillfälle att pröva på ödmjukhet. Att inte försvara sig. Att ta emot. Att reflektera över om det är sant.

I vilket fall som helst så finns det nog utrymme för förbättring. I debatten om homosexualitet finns det ofta för lite. Jag förstår det inte riktigt, hur det kan vara så uppskruvat. Jag förstår inte varför HBT människor har extra svårt för att kallas för syndare. Alla är ju syndare. Hur kan det vara kränkande att läsa ett Bibelord?

Men hur kan jag visa compassion, "att lida tillsammans med nån som lider", och samtidigt visa på Bibelns sanning? Det tål att tänkas på, kanske extra mycket i ljuset av http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=190963. I allt måste vi göra som Jesus...hårda huvuden, mjuka hjärtan.

En liten påminnelse...

Methodists are connected in faith and practice. We believe together that:
"—We affirm the sanctity of the marriage covenant that is expressed in love, mutual support, personal commitment, and shared fidelity between a man and a woman"

"The practice of homosexuality is incompatible with Christian teaching"

source: Book of discipline UMC, www.umc.org

Hjälp mig förstå! Vad har alla vi andra missat?

Det finns en mycket stor frestelse i att bli omtyckt och gillad av alla. Mitt bästa tips idag är isåfall att inte skriva om HBT frågan, eller homosex-vigslar. Tonläget är uppskruvat och många vill komma till tals och många toleranta blir allt annat än.
Ändå är det nödvändigt att tala ut om det som är fel och missvisande. Jag läste en artikel på Dagen.se (http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=190964) som är klockren...Humanisterna undrar varför kyrkan går emot Jesu ord, "Matteus 19:4: "Har ni inte läst att Skaparen från början gjorde dem till man och kvinna?". Då har det gått långt om dom citerar Bibeln...

Det jag undrar över och skulle vilja ha lite hjälp med är på vilka grunder man har godkännt homosexualitet och inte längre klassar det som en synd. Jag läser mycket om "kärlek" och "öppenhet" och annat, men kan ni tala om för mig hur ni gör med Bibelordet och Traditionen? Hjälp mig att förstå er! Hur gör ni med Paulus eller Moses eller Jesus? Vad har ni hittat som varken Katolska eller Ortodoxa eller majoriteten av alla historiska kyrkor har missat?

Homovigslar godkänns - en reflektion

Idag är det lätt att bli arg och besviken som kristen i Sverige, http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=190626. Idag sätts min kärlek till min nästa på prov. Det händer inte varje dag.

Bland det bästa jag har lärt mig i mina unga år är att lyssna på människor som är klokare än jag. Det finns en katolik som heter Peter Kreeft. Han är mycket välkänd i USA som filosof, författare, talare och lärare på Boston University. En gång lyssnade jag på ett föredrag av honom om hur vi kan vinna kriget. "Vilket krig?", undrar du kanske. Ja, han hade tre punkter.
För det första så måste vi inse att vi ligger i krig. Idag kanske det är tydligt när åsikterna blossar upp kring homosex frågan. Han menade kriget mellan Kyrkan och Världen.
För det andra så måste vi veta vem som är vår fiende.
För det tredje måste vi veta vilket vapen vi har som kan besegra fienden.

Det jag fastnade för mest var hans beskrivning om vem vår fiende är. Idag kanske du tycker att det är homosex=bra eller homosex=dåligt människor som är din fiende. Men denna man radade upp den ena gruppen efter den andra, grupper som jag tyckte var mina fiender i kampen för Guds rike och människors frälsning, och påstod att ingen av dessa grupper var mina fiender. Till slut undrade jag om det fanns någon kvar som var min fiende och då sa han att vi har två fiender, vi som älskar Jesus som vår Herre.

Våra två fiender är Synden och Djävulen.

Idag är det viktigt att komma ihåg att om man anser att en stor del av den svenska kristenheten har gått vilse och lämnat fårfållan så är dom ändock inte fiender utan patienter. Alla har vi levt utanför Guds rike och som Paulus säger under "Guds vredesdom". Vi får inte glömma bort det. Hans kärlek är så stor att den kan förlåta, omvända och föda människor på nytt till ett liv bortom synden. Det är större än att acceptera synden eller majoritetsbesluta bort den.

Våra enda fiender är synden och djävulen och de två bekämpas inte genom att bekämpa homosex-förespråkare. De bekämpas med hjärtan i helig brand av kärlek...to become a saint. Helighet är vårt vapen.

Detta är spännande!

I en artikel i Dagen läser jag om en förening för apologetik, dvs. trons försvar. Jag tycker detta är mycket intressant och viktigt för vår tid. Som dom säger i artikeln, Gud är större än våra tankar men det betyder inte att han inte får plats där. Läs och inspireras på http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=190444.

En ren och skär lögn!

Sannolikt kommer idag samfundet Svenska kyrkan att besluta att godkänna homosexuella äktenskap och därmed rita om den teologiska kartan i Sverige.
Man kan tycka vad man vill i sakfrågan men att som i en artikel i DN, http://www.dn.se/nyheter/politik/dags-for-beslut-om-samkonade-aktenskap-1.978886, säga att kyrkan aldrig har varit enig i denna fråga rent teologiskt och historiskt är en ren och skär lögn. På vilka grunder hävdar John Voss på QX detta? Såvitt jag vet har Katolska kyrkan, Ortodoxa kyrkan (alla patriarkat), och samtliga större protestantiska samfund genom alla tider haft samma syn, dvs. att homosexualitet är en synd tills för några år sedan. Vilka större samfund/kyrkor har innan 1950 hävdat att rent Bibliskt och teologiskt är homosexualitet inte en synd?

Det är viktigt att skilja på debatt och debatt. Homosexualitet kan liksom alla andra frågor omprövas och förändras i en kyrka. Den fria viljan är fri. Ingen måste vara med. Ingen måste tro. Men bara för att man ändrar på en historisk och ekumeniskt stabil trosfråga gör inte saken rätt eller riktig eller Biblisk. Om man t.ex. väljer att tro på universialism, dvs. att alla kommer till himlen oavsett vad dom gör och tror i livet, kan man göra det...men kalla det för Guds och världens skull inte för kristendom.
Om man inte tycker om kristendomen är det inget tvång att vara med. Den rike mannen hade ett val att göra och han valde att behålla sina rikedomar istället för att följa Jesus! Detsamma gäller här. Om man inte tycker om att homosexualitet är en synd får man välja på sin "jordiska rikedom" eller att följa Jesus. Valet är fritt. Det fantastiska med Jesus är att han bjöd in alla, inte att alla hängde med.

Till väsentligheterna!

På söndag har vi i Alingsås metodistkyrka en ovanlig gudstjänst. Vi har ett mycket enkelt upplägg där Fem frågor om Jesus står i centrum. Vi sitter lite annorlunda än vi brukar göra, vi kanske lyssnar istället för att vi sjunger själva, vi får höra berättelser istället för att få information.

Vill du vara med och lyssna och ställa fem frågor till Jesus?

1. Om Jesus är Gud hur påverkar det mig?

2. Vad ville Jesus egentligen?

3. Spelar Jesus någon roll idag?

4. Om du mötte Jesus imorgon, vad skulle du vilja fråga honom?

5. Hur många Jesus finns det?

Ingen får någonsin helt uttömmande svar i detta liv, men du kommer att få tillräckligt för att vilja veta mer.

Välkommen!

Hur kunde det bli HBT?

En artikel i Dagen, http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=190232, är för oss metodister intressant med tanke på vårt eventuella samgående med Baptisterna. Av alla möjliga frågor som finns att välja mellan blev homosexualitet frågan den som splittrar svensk kristenhet idag? Förr var det kvinnopräst frågan, nu det här. Vad är nästa heta potatis?

Vad är det som gör att kyrkor efter alla dessa sekler byter ut en grundläggande del i sin tro och sitt liv? På vilka grunder och genom vilka reflektioner överger församlingar, samfund och enskilda det som varit den ekumeniskt hållda övertygelsen genom alla tider? På vilket sätt och varför tycker människor idag att det är ok att förkasta det som har varit i denna fråga?

Jag har min åsikt klar och tydlig men det som förfärar mig mest är den otroligt ytliga och amatörsmässiga reflekterand/forskande/debatterande som har förts kring frågan. På vilka Bibliska grunder har man i Norrmalmskyrkan bytt åsikt och nu godkänt homo-vigslar? Vilka teologiska grunder har man? Varför just dom? Är man så säker på sin sak att man vill och kan gå emot den förkrossande majoritet i världen idag och genom historien som tycker annorlunda?

Hur vet dom alltså att dom har rätt och på vilka grunder? Är detta det ödesdigra resultatet av devisen "var och en är sin egen teolog?" Om så är fallet, var slutar det isåfall?

Vore det bättre att lägga ner?

Det finns en risk med att säga vad man tycker och tänker. 

Jag har funderat en del kring vår framtid som kyrka/samfund och hur det ska gå. Jag saknar mycket i debatten men är det någon som har hört någon reflektera teologiskt och Bibliskt kring frågan om det är bättre att samfundet Metodistkyrkan dör? 

Finns det någon som har satt sig ner och verkligen tittat på om det rent andligt talat är så vi borde göra? Jag har hört en del prata om "vetekornets lag", och det är ju ett sätt. Samtidigt är den reflektionen och "forskandet" ofta ganska tunt. 

Det verkar idag som om vårt samfund är så splittrat och mångfaceterat(?) att det egentligen inte är ett samfund längre utan istället ett förlegat ramverk från fornstora dar. Ett samfund som tror så otroligt olika som vi, som dessutom inte har den friheten att kalla oss metodister och tro som vi vill(!), är inte trovärdigt och uppfyller Jesu ord om att ett rike som är delat aldrig kan bestå. Är detta en korrekt bild? Om det är det, på vilket sätt skulle ett helande inträffa om vi gick samman med andra?

Skulle entusiasmen öka och inspirationen öka om man istället lade ner samfundet, sålde nästan allt, och började om från början som om vi vore de första metodisterna i Sverige någonsin, typ pionjärarbete? 

Kanske skulle iallafall de som verkligen brann för Guds rike vara kvar och vi skulle slippa allt elände med att upprätthålla allt som inte hörde Guds rike till. Endast de som är på allvar och i sanning kallade av Gud och som har upplevt frälsningen och heliggörandets kraft skulle vara kvar då eftersom alla mänskliga påfund inte skulle hålla ut. Eller?

Jag vill inte låta hård men i sanning har vi ett större ansvar för våra medmänniskor som är på väg till helvetet än oss själva som borde vara på väg till himmelen under glädjetoner. Ta ekonomifrågan som ett exempel: om en församling inte kan bära sig själv ekonomiskt är det väl egentligen ingen idé med att fortsätta? Ska inte en församling vara en grupp människor som verkligen vill satsa på det dom gör, även ekonomiskt, och se till att det håller? Borde kanske äldre församlingar som har sett sina fornstora dagar ändra formerna till nuvarande verklighet?

Vi måste våga tänka så här, även om det inte blir så här, för om vi inte reflekterar över vad som Bibliskt sätt är bäst idag kommer vi inte heller att veta det imorgon...och då sitter vi tillsammans med 75000 andra som kanske inte heller vet...och det är nog ännu svårare att ändra på.

skylt vecka 42

sida 2

skylt vecka 42

sida 1

Att skriva predikan…

Ibland är det inte som vanligt. Nu, till exempel, sitter jag med en avtagande förkylning, feber och tokirriterande hosta, och försöker skriva en predikan inför morgondagen.

Tema i Alingsås är som vanligt inte söndagens utvalda tema utan “Fader Vår, del 1 och 2”. Hur ska detta gå? Frun är i utlandet, Samuel lever rövare, hunden måste ut, tankarna är på utflykt och bönens livlina ser ansträngd ut.

Ändock finns det en hel del underbart och lärorikt i denna bönernas bön. Det finns alltid samma kamp med en välkänd text. Antingen vill man hitta “nåt nytt” eller så går man i uppkörda hjulspår. Men det viktigaste när det gäller denna bönen är nog att ta Jesu uppmaning att “inte rabbla tomma ord…som hycklare gör” på allvar.

Vet vi egentligen vad vi ber om?

Var är Gud Fader?

Tänk lite på detta.
Vi ber varje söndag "Vår Fader, du som är i himmelen".
Vet vi var himlen är?
Om "nej" vet vi alltså då inte var Gud Fadern är, eller?

Gore, Obama,….Moore?

En spännande nyhet vars kommentar egentligen inte hör hemma på denna här bloggen. Men det är svårt att låta bli när nyheten är så här stor. Den stora frågan är ju om det var rätt att ge priset till Obama eller inte, http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_3627683.svd.
För min del håller jag med presidenten i mycket vad han vill, dock hade han aldrig fått min röst. En kärnvapenfri värld är bra. Samråd är bra. Men vad har han egentligen fått priset för? Vore det inte bättre att ge priset till någon som har gjort något istället för att ge det till någon som vill göra något? Är det ett viljepris där den som vill mest får priset? Ett prat-pris där den som pratar mest, och finast, får priset?

Det luktar politik lång väg det här, vilket är synd då priset är väl egentligen till för att belöna fredskämpar (och då glöms Irak och Afghanistan bort?)? Om Michael Moore gör en film om något internationellt är det nog bara en tidsfråga innan han får priset. Vad tror du?

Grupperna är igång!

Kära bloggläsare,

Som pastor i Alingsås metodistkyrka finns det mycket att glädjas åt. Nu är det framförallt våra två grupper gällande församlingens arbete inför framtiden som är spännande. Efter en mycket bra kickoff på Överås har nu båda grupperna möts. Böngruppen var först ut och träffas så vitt jag vet en gång i veckan. Visionsgruppen träffades ikväll.

Det känns ganska skönt att inte vara inblandad i arbetet i grupperna. Jag tror det är mycket värdefullt att medlemmarna själva får ta ansvar för vad man vill och vart man vill nå. Självklart finns jag med i processen. Självklart träffar jag gruppledarna för info och så vidare. Självklart är den andliga visionen och ledning på mina axlar.

Men det känns bra att inte “micromanage”, dvs. styra i allt och alla detaljer. Nu är detta i Guds hand. Får se vad han vill med oss!?!?

Veckans kyrkskylt #1

vecka 40

Veckans kyrkskylt #2

vecka 40

Ekumenik - vad är det?

Idag var det ekumenikdag i Göteborg. Vi har en avsiktsförklaring att jobba med och det var med den i ryggen som vi idag samlades för att lyssna och lära om hur det här ska bli.
Det var en god dag med ett trevlig genomförande. Det slår mig hur oerhört lite många vet om varandra, som till exempel när en baptist fick en (chockerande?) insyn i hur Metodistkyrkan fungerar strukturellt.
Jag hörde en som hade varit med i processen med att skapa EFK hur oerhört små skillnaderna var där jämfört med här. Deras största fråga hade varit det nya namnet. Vi sitter med ultrafria/självständiga baptistförsamlingar och biskopsstyrda/kyrkoordningsstyrda metodistförsamlingar. Det är ingen liten sak att reda ut.

Det som, onödigt tyckte jag, gjorde mig irriterad var avsaknaden av den teologiska debatten. Den gruppen, RUT, var inte ens med. Inte bara för att jag tycker att teologi är oerhört viktigt, men nästan alla frågor som kom upp om kyrka/samfund/medlemsfråga/bibelsyn/omvärld handlade om teologi. Att teologi-gruppen dessutom inte har en tidsplan utan jobbar lite diffust "i många år" och inte ska komma fram till något är tycker jag ett svek mot alla som vill vara med och bevara den sanna tron. Att sedan säga att alla kan påverka genom blogginlägg eller epost är generande löjligt. För det första, hur många av våra medlemmar har inte dator/vet vad en blogg är? För det andra, ska en ny kyrkas teologi formas genom blogginlägg och epost? Vart tog det personliga mötet vägen? Samtalet mellan människor och inte 1'or och 0'or? Gemenskapen?

Vår kyrkas ledning fick ett mandat från årskonferensen att arbeta vidare med denna frågan. Helt omöjligt är det att förstå att dom kan ha undvikit att inse att det finns/fanns många farhågor och orosmoment från väldigt många. Att nu välja att arbeta på detta sättet, där två metodister varav en jobbar inom missionskyrkan, ska sitta och vara en referensgrupp för vår teologi känns inte bra. Dessa människor må vara hur bra som helst i sig själva, men två människor räcker inte för det som krävs. Trovärdigheten blir väldigt låg eftersom två omöjligt kan representera 3000 i denna fråga, framförallt när det gäller vår kyrkas spännvidd.

Alingsås metodistförsamling har under det senaste året arbetat ekumeniskt med EFS, Frälsningsarmén, Missionskyrkan, Katolska Kyrkan och det har fungerat jättebra. Vi tycker om ekumenik. Men jag känner personligen att den här processen har börjat dåligt och oinspirerat. Toppstyrt. Utan insyn. Långt mellan fotfolk och beslutare.
Omvärldens behov är alltid ohyggligt många och stora. De kan aldrig skapa den passion och gnista som behövs. Det som behövs är ett hjärta förunderligt värmt och det kan vi aldrig skapa. Det kan vi bara be om. Så låt oss be.

Vapen och annat livsviktigt

Det är intressant, mest på ett negativt sätt, att se hur Kristdemokraterna sakta men säkert förändras. Inte för att jag sätter särskilt mycket tillit eller hopp till politiken att förändra världen, men som en som har bott i vapnens förlovade land, USA, i tio år förundras jag över detta i påfund att under glada toner i dagarna prata sig varm om vapenindustrin. Se artikel: http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=185355

Precis som KD (rättare sagt Hägglund) gjorde angående abort frågan för några år sedan.

Hur kan ett politiskt parti med ordet "Krist" gå i god för en vapenindustri eller abort"industrin"? Det må vara under paroller som "alliansfrihet" eller "valfrihet" eller "arbetstillfällen" men i slutändan handlar det ändå om det moraliska ansvaret. Finns det begreppet kvar?

I USA var många vänner till mig stora vapen vänner. Det var ett i handskfacket, ett under sätet, ett bakom sätet, ett bakom solskyddet och ett annat vapen på hemligt ställe. Utifallatt...Tanken var att kunna försvara sig, typ när högskolan Virginia Tech fick uppleva en skolmassaker för några år sedan och vapenvännerna påpekade att om de andra eleverna hade haft vapen kunde de ha skjutit förövaren tidigare än polisen och stoppat blodbadet. Hmmmmm. Tiotusentals pistoler i händerna på regelbundet fulla, hormonfyllda ungdomar på liten yta i nära förhållanden.

Låt det påpekas att vapen i sig inte är onda, liksom min hand inte är ond. Valet att använda min hand, eller ett vapen, till att göra ont är ont. Eller synd. Men har vi helt tappat förnuftet, eller åtminstone vår Bibelkunskap? Paulus var en god psykolog. Han rådde oss att "fly ungdomens lustar/begär" för han visste hur farliga dom var/är för ett Jesusliknande liv. Det är detsamma med vapen. "Fly vapen" för vi vet hur farliga dom är. Vi vet att vi inte alltid kan behärska oss eller ta det lugnt.
Vapen är redskap för död och lidande oavsett hur moraliskt försvarbart vi säger att det är att tillverka dom. Knarklangare kan säga att det är försvarbart att sälja knark eftersom dom inte tvingar folk att använda knark.

På engelska heter det "slippery slope" vilket betyder en hal backe. Det är farligt att avsäga sig ansvar bara för att man tillhandahåller. Jag håller med vårt svenska sändebud från FN (vars namn jag nu glömt) som reste till Sudan och kom hem och berättade att det viktigaste vi kunde göra för att förbättra situationen var att sluta sälja vapen, inte en massa galor.

Sluta sälj vapen, Sverige, åtminstone i Kristi namn!

Gud och Birger

En lysande artikel om Gud och demokrati från Birger Schlaug på Dagen. Hur bra som helst. Vissa kommentarer har jag men överlag är den riktigt bra. Lärorikt och vettig. Nu följer jag hans blog och hoppas få mer att begrunda.

Läs här: http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=184112

Jesus var inte alltid snäll

När jag hade min morgonandakt idag, vilket händer alldeles för sällan, fick jag en inblick i hur det hänger ihop…vi människor alltså. Vi kan hantera mycket som är riktat mot oss själva, gliringar och sånt. Men om något skulle hända våra barn så är det ännu värre. Samtidigt känner man direkt att om någon gör ens barn illa är det en direkt koppling till en själv. Om dom gör illa ens barn gör dom illa mig.

I förlängningen hänger vi alla ihop, vilket gör att om någon gör en annan människa illa så gör dom oss illa också. Som Dostejevsky sa, “We are all responsible for everyone”. Detta är ju både på gott och ont men i våra dagar är det alldeles för mycket “på ont”. Hur kan vi stå ut med allt ont vi ser att människor gör mot varandra? Hur kan vi själva göra människor illa om vi vet att dom är våra syskon eller “barn”?

Detta är inte detsamma som att alltid vara snäll mot alla. Jesus var inte alltid vad vi i vardagen skulle kalla snäll…nånting med huggormar. Han kallade människor/människan för “onda”. Han drev ut månglare i templet. Han uttryckte frustation. Han var arg på farieserna som inte tyckte om hans helande på sabbaten. Osv., osv..

Svaret måste vara att om vi ska ta hand om varandra för att vi älskar varandra måste vi älska och leva som Jesus gjorde, inte som vi och vårt samhälle tycker att man ska göra. Lustigt, det är precis vad Johannes sa att lärjungar måste göra för att kalla sig lärjungar….göra som Jesus gjorde.

Nu även på Twitter...eller?

I dessa dagar av sociala media på nätet finns det skäl att fundera på varför och vad man ska ge sig in på. En god vän i Oregon, USA, manade mig till att pröva Twitter. Jag har länge undrat varför, och tycker ganska illa om att klippa upp verkligheten i små bitar (mindre än 140 tecken). Jag ska ge det ett försök och se hur det går. Man ska inte vara rädd för något nytt! Följ med på www.twitter.com/kjernald.

Nästa fråga är frågan om kvinnan vid Sykars brunn, eller rättare sagt byn hon kom från. Vad var det som gjorde att en hel by sprang(!) ut för att möta denna man som denna icke-respektabla kvinna babblade om? Hennes budskap, att en man hade berättat för henne allt hon hade gjort gjorde nog inte saken bättre...att höra om en omoralisk kvinna på den tiden var nog knappast den bästa vägen att gå för ett trovärdigt vittne. Jesus tänkte annorlunda, då som nu. Se bara på vem som fick se honom först efter Uppståndelsen.

Men åter till byn...varför sprang alla ut? Vad kan få folk att bli så ivriga?

En lärdom från Paulus...

Att läsa Paulus är ofta en mycket intressant upplevelse. Han överraskar ofta och säger saker sådär "rakt på" att man undrar hur diplomatisk och finkänslig han egentligen är, om han är det överhuvudtaget. Då kan man undra varför han inte är det? Måste man alltid vara finkänslig?

Att läsa 1 Korintierbrevets inledning är spännande. Av brevets helhet vet vi att församlingen i Korint inte var en särskilt lyckad församling. Dom gjorde och trodde mycket som var galet, till och med saker som vi inte ens gör idag.

Paulus vet uppenbarligen detta när han sätter sig för att skriva sitt brev men ändå så väljer han att börja på följande sätt: "I always thank God...", "...therefore you do not lack any spiritual gift...", "he will keep you strong to the end so that you can be blameless on the day of our Lord Jesus Christ." (verserna 4-9).

Följande verser inleder så Paulus problemlösningar, men han börjar på ett intressant sätt. I hans kommande anförande kommer han att vara oerhört tydlig och skilja på får och getter som vi idag har mycket svårt för. Vi lever i ett "allt är ok" samhälle där allt "nog ordnar sig" till slut. Det gjorde nog Paulus också för är det inte så att människor i alla tider har haft svårt för att inse att just deras liv eller tro eller beteende inte är ok och behöver ändras?

Jag skrev ett inlägg på en annan blogg nyligen som inte upplevdes särskilt finkänsligt. Jag skulle hävda att det var i Paulus anda teologiskt men frågan är om det var i Paulus anda när det gäller framförandet (inte för att jag är Paulus). Bloggen var anonym så frågan är hur man bemöter en människa och hennes åsikter och påståenden personligt när dom är anonyma? Kan man möta en människa personligen fast anonymt?

Jag tror att om jag ska likna Paulus, som sa att vi ska imitera honom för han imiterar Jesus, så borde nog mitt inlägg ha börjat med tacksamhet för den anonyma personens tro och villighet att offentligt skriva om tro och liv, men som Paulus i vers 10 skriva "I appeal to you, brother/sister, in the name of the Lord that...". Skillnaden är ju att Paulus kände dessa människor i Korint och i dagens blogg/Facebook/Twitter samhälle så känner vi ju inte alltid dom vi skriver till.

Hade Paulus skrivit till en anonym mottagare? Borde vi bara skriva till människor vi känner?

Konsten att vara ledig - (redigerat innehåll)

NOTE: I tiden som gick mellan att skriva en rubrik och brödtext bytte hjärnan tema. Mycket märkligt...

Jag har tänkt lite på varför Jesus inte hade mer panik än vad han hade. Tänk bara på alla människor som bodde nära Israel men som aldrig fick ett besök av Jesus, på alla dom som kom i "skarven" mellan Jesus på jorden och kyrkans missionärer. Hur gick det med dom?

Detta kan vara till eftertanke när man tänker på vikten av att evangelisera. En sak är säker, det ordnar sig inte av sig självt. Man blir inte frälst bara för att man finns. Väljer man inte Jesus så väljer man helvetet. Bibeln är så klar att ett barn kan förstå det.

Men varför sprang inte Jesus då runt till alla byar och städer i Syrien, Irak, Egypten, osv. isåfall?

Fick en annan tanke till igår på ett ekumeniskt möte om "Är Jesus enda vägen?". En präst sa, och överraskade mig, att Jesus var enda vägen. Mina fördomar fick sig en nyttig smäll:). Bra! Han sa vidare att I fallet med den unga rike mannen som lämnade Jesus skulle han själv nog ha sagt "men vi säger hälften,då?!?". Men det gjorde inte Jesus. Jesus tillät att en man lämnade honom och gick till sitt fördärv. Han tummade inte på kravet för lärjungaskap. Varför gör vi det då?

Samuels tårta på sitt barnkalas. VeggieTales tema.

En vacker tårta gjord av en vän till Samuels femårsdag. Grönsakerna är figurer i VeggiaTales, en kristen serie där Bibelberättelser är olika grönsaker. Nyttigt x2!

Veckans kyrkskylt #2

Veckans kyrkskylt #1

ännu ett å,ä,ö test...

å,ä,ö

Kyrka och relevans

"The reason the church looks dorky and irrelevant is because it tries to be relevant when that is not what it is here do do"

Bön, bön och ännu mera bön

En eftermiddag en vacker lördag och kyrkan har annonserat om 2st föreläsningar om bön. Kommer någon???

Ja, det kom faktiskt en del människor. Vi hade samlats tillsammans med Frälsningsarmén och officeraren och jag talade i tur och ordningom  “Fader Vår – en mall för bön” och “Varför får vi inte bönesvar?” Pastorsfru Kjernald stod för äpplepaj och vaniljsås. Det blev en mycket god eftermiddag där vi både bad och pratade om bön. Det finns inga enkla eller automatiska svar på varför vi inte får bönesvar ibland. Här är iallafall 5 skäl som kan hjälpa oss att få bönesvar:

1. Har vi verkligen bett? Lagt ner seriöst med tid och innerlighet? (Jakob 4:2)     

2. Obekänd synd? Tillåter vi synd i våra liv kan vi glömma att Gud hör eller svarar på vår bön. (Jesaja 59:2)

3. Trasiga relationer med människor? Om vi inte älskar, dvs. gillar, vår nästa, är det osannolikt att Gud hör och svarar vår bön. (Matteus 5:22-23)

4. Ber vi i tro att Gud verkligen kan allt? (Jakob 1:5-8)

5. Själviskhet. Vem ber vi för egentligen och vilket motiv har vi? (Jakob 4:3)

Imorgon blir det lugn och skönt när vi firar gudstjänst hos just Frälsis. Nu har vi firat med Kinamat att vi har sålt vår gamla gröna trotjänare-bil Subarun som gav oss 35000 felfria mil. Nu blev det en Golf, men det är inte heller fel.

Kom ihåg uppståndelsen på söndag!

Utan helgelse är vi förlorade

Ajajaj, min “post” försvann. Jag skriver den igen.

Jag har tänkt på kyrka lite grann och tänkt så här.

Har vi glömt att vi är i krig? Läs en offentlig blogg som metodister skriver på så kan man undra om krig kanske är allt vi tänker på…

Jag upplever att kampen mellan de som kallas för konservativa och de som kallas liberala är förödande för vårt vittnesbörd och vår framtid. Visst, det finns gränser för vad som är kristet och vad som är egna påhitt eller politiska korrektheter, men det är ganska logiskt att vi som är Guds brevbärare, och har varit så i 2000 år, inte ändrar i Guds brev.

Men utöver detta, finns det hopp om vårt samfunds framtid och framförallt för de människor som är på väg in i fördärvet runtomkring oss…och kanske även mitt ibland oss?

Tre saker behöver vi veta. För det första, vi är i krig. Vi lever inte i fredstider. För det andra, vår fiende är inte Jonas Gardell eller påven eller Åke Green eller Elisabeth Olsson eller en distriktsföreståndare eller en biskop. Vi har två fiender, Djävulen och Synden. Alla andra är patienter på väg att bli friska, även om en del är väldigt sjuka och andra sprider smitta aktivt. För det tredje, vårt vapen är fullkomlig helgelse. Ett liv och en tro helt överlämnat i Guds hand. 100% Gud.

Om vi väljer Gud så till den grad att människor möter honom när dom möter oss…så finns det hopp. Jesus kan försona och förena och vi kommer aldrig att finna försoning innan vi är helgade i Jesus. Han kan det vi inte kan.

Bibelverser för eftertanke…

1 Johannes 2:3-6

3 Vi vet att vi har lärt känna honom [Jesus], när vi håller fast vid hans bud. 4 Den som säger: "Jag känner honom" och inte håller fast vid hans bud, han är en lögnare och sanningen finns inte i honom. 5 Men hos den som håller fast vid hans ord har Guds kärlek verkligen nått sitt mål. Så vet vi att vi är i honom. 6 Den som säger sig förbli i honom är skyldig att själv leva så som han levde.

1 Korintierbrevet 3:1-4

1 Bröder, själv kunde jag inte tala till er som till andliga människor utan som till köttsliga människor, spädbarn i Kristus. 2 Mjölk gav jag er att dricka. Fast föda fick ni inte. Den tålde ni ännu inte, och det gör ni inte nu heller, 3 eftersom ni fortfarande är köttsliga. Så länge det råder avund och strid bland er, är ni då inte köttsliga och lever som alla andra? 4 Om en säger: "Jag håller mig till Paulus", och en annan: "Jag håller mig till Apollos", är ni då inte som folk i allmänhet?

Texten i kursiv stil är så markerad av mig för att visa tydligare vad jag menar. Hur kan vi läsa dessa verser och inte längta efter Guds helig-görande Ande?

Livet efter Oslo

Det e mycke nu!

Efter en dränerande Oslokonferens (draining på engelska betyder uttröttande) är det dags att kämpa den goda kampen på hemmaplan i Alingsås. Jag har inte bloggat på ett tag och det beror mycket på att det har varit så oerhört mycket annat på gång. Bland annat har vi införskaffat en nygammal bil och dessa världsliga ting tar ofta mycket tid.

Oslo var personligen en bra konferens på det sättet att jag kunde knyta kontakter och komma vidare med mitt brinnande intresse för helgelse. Jag tror fortfarande att det bästa vi kan göra är att söka den fullkomliga helgelsen i våra liv. Det om något skulle “dra” människor till våra kyrkor. Våra liv är det bästa vittnesbördet vi har, inte utvecklade församlingar.

Nu är det bönehelg i Alingsås Metodistkyrka. Lördagens seminarie handlar om “Varför får vi inte bönesvar?” och “Fader Vår”. Vi samarbetar med Frälsningsarmén som vi trivs gott tillsammans med. Nu är det dags att sluta jobba…detta är andra dagen i rad som jag sitter och jobbar efter kl. 23 och den tredje veckan utan en ledig dag…och så fick jag nyss reda på att jag har fått grönt ljus att utöka min tjänst på Vinden Second Hand. Min kropp säger “aj” men min plånbok säger “bra”.

å,ä,ö

ett rest...igen
åååååå
ääääää
öööööö

Slogan för min församling

Ett test för "alla" som läser denna blogg. Hur ser ni på följande "motto" för vår församling:

det enda vi har är allt du behöver. Jesus.

Svara gärna med ett filmcitat.

Det är nyttigt att prata

Idag kom en kommunanställd medborgare hem till vår lägenhet för att lukta på Samuels rum...
Det i sig kan tyckas modigt, men saken var den att jag hade upplevt att rummet luktade "konstigt" och undrade om det hade något att göra med Samuels allergi som kom i våras. Man är ju orolig...

Förutom att det är väldigt bra att man kan ringa och få expertnäsor att komma på hembesök så var kvinnan trevlig och glad. Man kände sig lite vilsen när det gäller "konstiga" dofter eftersom man inte har just en sådan där vältränad näsa...så efter ett tag säger jag att "ja, det var bra med en expert här eftersom jag inte vet nåt om hur farliga saker luktar. Vill du prata om Treenigheten mysterium hänger jag med, men olika lukter är inte mitt gebit".

Ni förvånas säkert inte över svaret, "ja, när det handlar om något mer verkligt så kan jag gärna hjälpa dig. Något mer konkret, alltså."

Nu råkar det ju vara så att något mer verkligt än Treenigheten finns ju inte eftersom allt annat som finns endast finns på grund av just Treenigheten. Är det något som är normalt är det ju egentligen Treenigheten.

Men är "den" konkret?

Rummet luktade helt normalt, om än lite instängt, fick jag också veta. Vad skönt.

Huggorm och lingonris

En härlig dag i skogen när man är ledig är aldrig fel. Vi fick glädje av min telefons nya GPS funktion som ritar kartor och visar mycket spännande information om var man är och hur fort det gick att komma dit. Nu vet vi var lingonstället är.

Dessutom träffade vi en liten huggorm som vi tråkigt nog inte kunde ha ihjäl...skämt åsido är ormar en pest som jag har väldigt lite till övers för. Men 12 liter lingon på några timmar är inte fy skam...

Imorgon är det predikan och gudstjänst. Det kommer att handla om Guds rike igen och Johannes "omöjliga" ord om nödvändigheten att leva som Jesus gjorde...och Johannes tre tips för att leva i Guds rike och inte halka tillbaka i "världens" rike.
Ska bli spännande att se hur många kan den utvalda lovsången...

Från ett kyrkorum

Jag bor i en kyrka. Min övervåning är en församlingslokal. I över 100 år har människor kommit hit för att be, lovprisa och tacka Gud. 100 år!

Nu kan jag gå uppför trappan och öppna dörren till allt detta. När jag går där och lyssnar till tystnaden är det ett stilla under som kommer över mig. Att stå i samma linje som alla dessa människor med samma längtan att faktiskt möta Gud...är stort. Läste en artikel på SvD idag (http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_3373765.svd#tw_link_widget)

som hade följande tanke:

"Säkert tycks vara att ingen tros eller ideologis faktiska resultat verkar ha någon större inverkan på ett viss slags människa."

Är detta sant? Är min tro bara åsikter och tankar? Har Jesus haft någon faktiskt inverkan på mig?

Säkert, men ändå. Är det inte i det skymningsljuset vi alla står och undrar...är det verkligen sant allt det här vi säger att vi tror på? Finns det verkligen en himmel? Ett helvete? En Gud som berör och vänder ut och in på mitt hjärta. Som kan inte bara förlåta utan och heliggöra?

Nästa fundering är lite jobbigare. Om man bestämmer sig för att det är sant, stämmer det överens med hur ens liv ser ut?

Jobbigt att vara intressant

Att läsa pastorlassistjakob bloggen är ofta mycket trevligt. Samtidigt är det lite trögt att själv alltid vara lika intressant, eller iallafall att få vardagen att låta lika intressant.

Själv hade jag en mycket god första gudstjänst efter sommarens uppehåll. Temat var förvånansvärt bra. Ja, det var själva temat alltså. Att människor i Bibeln överlag lever liv som är förvånansvärt bra. Hur många känner du som med Paulus kan säga att man glädjs åt förföljelse?

Ok, Paulus är överlag svår att kopiera. Han är ju så extrem, och dessutom så extremt politiskt inkorrekt. Men är du inte lite sugen på att leva ett liv som är så förvånansvärt bra i Gud att du lever liksom i en annan verklighet. En verklighet där luften är Anden och du faktiskt kan säga som Paulus, hur omodernt som helst, att det faktiskt är så bra som man säger.

Jag tror att alla våra olika teologiska skyttegravar och annat trams skulle bli liggande åt sidan om vi, som fortfarande tror på Bibelns ord som Uppenbarade ord från Gud, levde en verklighet som var så bra och så annorlunda att det inte handlade så mycket om vilka åsikter vi hade (vilket idag är så långt vår tro går och förändrar oss) utan vilken verklighet vi levde i.

Den första kyrkan hade ett budskap baserat på en historisk händelse. En trossats och en händelse…och 12 blev 50% av Romarriket. Vet du vilket budskapet var och vilken händelsen var? Räckte det för dom; förändrade de två sakerna hela deras värld (och hela Världen) räcker det nog för oss…om vi tar det till oss och gör det till vår verklighet. Tror du inte???

En sommar mindre

Ibland undrar jag om det är bra med fem veckors semester. (Kan man säga så utan att häda i Sverige?). I USA hade jag mest två eller tre veckors semester och det gick lika bra, kanske bättre. Hur då, undrar du?

Jo, jag har alltid sagt att din vardag måste vara värd att leva eftersom du har så många fler vardagar än fest/semester/helgdagar. Nu när man har haft fem veckor ledigt är det som en uppförsbacke att komma in i vardagen igen, det vi egentligen är kallade till att göra. Ta ett typiskt exempel: hur ofta gick du i kyrkan under sommaren?

Om man vill fundera lite lättsammare kan man läsa Berglins serier på svd.se. Den är hur träffsäker som helst.

försök nummer tre

Alla dessa försök…

Försöker fixa så min nya telefon kan blogga. Nu kan den inte det än, och jag är nog ensam i världen på denna blogg eftersom adressen är ny. Men det ska snart ordnas.

fr?n mobilen

hej d?r . f?rs?ker blogga fr?n mobilen.

Ny blogg - kanske även mobilt

Hej vänner,

Nu prövar vi denna adressen ett tag...